Det finns tillfällen när det är praktiskt att vara en sådan människa som sparar saker. SMS, mejl, bokningar, biljetter, bilder, kvitton och annat som normala människor förmodligen raderar när telefonen börjar gnälla om lagringsutrymme. Jag sparar.
Det kan förstås betraktas som en personlig defekt. Fram till den dag någon lämnar en berättelse till polisen och man själv råkar sitta med originalversionen kvar i telefonen. Då byter defekten plötsligt namn och börjar kallas dokumentation.
I mitt fall visade det sig finnas en del.
32 469 registrerade SMS-poster mellan augusti 2024 och december 2025. Jag stod för 11 590 av dem. Den andra telefonen stod för 20 879. 260910 bilaga 1 till omprövnin…
Det är ganska många “störande kontakter”.
Särskilt när 20 879 av dem kommer från det håll som enligt den senare berättelsen huvudsakligen skulle ha blivit stört.
Det fina med siffror är att de har ganska dålig fantasi. De minns inte fel, blir inte arga och vaknar sällan en tisdag med en ny uppfattning om vad som hände för två år sedan. De bara ligger där och är irriterande exakta.
309 dagar innehåller SMS. Under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen. Under 253 dagar skickar hon åtminstone ett meddelande och under 192 dagar är hennes SMS dagens första registrerade.
Sedan finns förstås problemet att människor ibland träffas också.
Tallinn. Bio. Middagar. Promenader. Nyår. Djurönäset. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Midsommar. Tallinn igen. Hemmakvällar, matlagning, konstprojekt, bilresor och ett imponerande antal tillfällen då två människor tydligen lyckades befinna sig på samma plats utan att polisen behövde hjälpa dem dit.
Det förekom bråk också.
Det är egentligen den intressantaste delen, eftersom dokumentationen inte försöker trolla bort dem. Bråk följs ibland av avstånd. Avstånd följs av ny kontakt. Ny kontakt följs av middag, resa, bio eller ett meddelande om att komma tillbaka. Sedan kan det bli bråk igen.
Det låter nästan som en relation.
Men jag är inte advokat.
Därför har jag en sådan.
Nu lämnade min advokat in en begäran om överprövning av beslutet att lägga ned förundersökningen om falsk angivelse. Hennes text är betydligt mindre kåserande än min. Hon konstaterar kort att det finns omfattande skriftligt utredningsmaterial som utredaren inte har tagit del av eller beaktat och att materialet enligt hennes bedömning är relevant för frågan om uppsåt.
Sedan bifogar hon tjugofem sidor exempel.
Bara exempel.
För bakom de fem sidorna ligger fortfarande SMS-materialet, bokningarna, resorna och resten av dokumentationen. Det fullständiga primärmaterialet finns bevarat och kan lämnas in.
Det finns ytterligare en detalj som är nästan komiskt besvärlig.
Efter den 24 december 2025 förändras kontaktbilden fullständigt. Under de följande drygt sex månaderna tog jag enligt överprövningsbegäran kontakt med henne för att vidarebefordra en förfrågan från arrangörer av konstutställningar. Under juni skickade hon mig mail, samt sökte kontakt med en nära vän till mig och en kollega.
Det där får åklagaren reda ut.
Det är faktiskt därför vi har åklagare.
Samtidigt finns två andra ärenden någonstans i maskineriet: misshandeln och skadegörelsen. Där har min advokat ännu inte fått någon ytterligare information. Inga fanfarer, inga dramatiska besked och ingenting särskilt spännande att skriva om. Bara den där säregna myndighetstystnaden där någonting antingen händer väldigt långsamt eller väntar på att någonting ska hända.
Så nu väntar vi.
En överprövning ligger på bordet. Fem sidor sammanställning ligger bakom den. Tiotusentals meddelanden ligger bakom sammanställningen.
Det är ganska fascinerande hur komplicerat allting kan bli.
Och hur enkelt det plötsligt ser ut när någon räknar.
Det är inte vilka ägodelar som helst heller. Där finns bland annat guldskivor och platinaskivor för låtar som älskats av hela svenska folket. Saker som inte går att ersätta genom att åka till IKEA och köpa nya på lördag.
Som sagt – när bilder på sönderslagna guldskivor läggs upp på hennes artistsida. Nej. Jag törs inte drömma om det kommentarsfältet.
Till exempel “Stad I Ljus”. Det dom kallar Sveriges andra nationalsång.
De ärendena rör sig i ett betydligt tystare maskineri. Min advokat har ännu inte fått någon ytterligare information om vad som händer där. Så vi väntar även där.
Under tiden ligger överprövningen om falsk angivelse på ett annat bord. Tjugofem sidor sammanställning ligger bakom den. Tiotusentals meddelanden ligger bakom sammanställningen.
Det är ganska fascinerande hur komplicerat allting kan bli när någon väljer att försöka sprattla istället för att ta ansvar för det dom totaldemolerat.
Och hur enkelt det plötsligt ser ut när någon räknar.
Video är effektivt. Budskap med musik fungerar på ett annat sätt än bara text. En anställd gjorde några snabbjobb, och nu finns de sju första filmerna klara för Wild Women Of Wongo.
Not My Choice. Brand New Start. Truth On Paper. Breaking Whats Left. Pillowcase. Four Years Of Ghosts. I Dont Have A Boyfriend.
Lite Roger Waters-style över det hela. Musik, bilder och ord som tillsammans skapar ett ganska koncentrerat emotionellt tryck. De är laddade och intensiva, var och en på sitt eget sätt.
En minut räcker ganska långt när man inte försöker berätta allting på en gång. En film kan säga en sak, nästa kan komma från en helt annan vinkel och den tredje kan använda en helt annan låt och känsla. Tillsammans börjar de däremot berätta någonting större.
Sju filmer är sju minuter. Det låter inte särskilt mycket, men sju minuter blir ganska mycket när varje minut är byggd för att lämna någonting efter sig. Och det här är bara de första sju.
Det här var planen. Att göra det större, låta text bli bild och låta bilderna få musik. Fler format, fler vägar och fler sätt för budskapet att nå fram.
Och det når fram. Folk tittar och folk delar, samtidigt som räckvidden fortsätter växa. Det kommer fler.
Inte mitt val. Men mitt svar på det som blev mitt val är fortfarande detsamma.
Min bästa vän blev bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm i söndags. Inte särskilt roligt. Väskor innehåller dessutom den där märkliga blandningen av saker som var för sig kanske går att ersätta, men som tillsammans innebär att en stor del av ens liv plötsligt befinner sig någon annanstans.
Jag ringde Efterlyst.
De ringde tillbaka och ville göra ett reportage. So far, so good. Sedan ringde reportern och sa: ”Kommer du ihåg mig?” Det gjorde jag.
Och därmed måste vi lämna den stulna väskan på tåget en stund och förflytta oss ganska många år bakåt i tiden. Jag tror 1993 någonstans. Oklart.
Det fanns en gång en TV-serie som hette Varuhuset. I den spelade Sharon Dyall en rollfigur som var sångerska och hade ett band i serien. Någon kom på den fullständigt rimliga idén att bandet naturligtvis borde finnas på riktigt.
Det var ungefär där all rimlighet upphörde. På något sätt hamnade Py och jag i det där bandet tillsammans med en samling människor från teater- och skådespelarvärlden. Johan Hedenberg. Rico Rönnbäck. Peter Dalle. Flinck. Och fler människor som gjorde att en vanlig repetition kunde utvecklas till något som rimligen borde ha krävt både scentillstånd och psykologisk krisberedskap.
En fantastisk samling människor som blev vänner för livet.
Teatermänniskor. Jag älskar teatermänniskor. Musiker kan naturligtvis också bråka, men vi är ofta ganska primitiva. Någon spelar för högt, någon kommer för sent, basisten har glömt kabeln, trummisen tycker att alla andra spelar fel och gitarristen, dvs jag själv, tycker att alla andra över huvud taget är överflödiga.
Teatermänniskor bråkar annorlunda. De gestaltar konflikten. Om någon var förbannad på någon annan fick man inte bara informationen att vederbörande var förbannad. Man fick föreställningen. Kroppsspråk, projektion, pauser, blickar, entréer och exiter. Ibland misstänkte jag att någon snart skulle ropa: ”LJUS!”
Vi åkte i alla fall på turné med bandet från Varuhuset. Bandet hette Plaska Fiskers. Bara det borde egentligen ha varit tillräckligt. Det trycktes dessutom upp T-shirts med texten: “The girls thought they were safe but they didn’t cunt on the return of the Plaska Fiskers.”
Ja. Så var det. Det var en annan tid.
Vi turnerade, spelade och skrattade. Det var fullständigt galet och bland de roligaste sammanhang jag hamnat i. Framför allt eftersom gränsen mellan scen och verklighet ibland kändes högst akademisk när man omgavs av människor som kunde göra en begäran om att flytta en förstärkare två meter till en akt i en pjäs av Strindberg.
Alla dessa utspel.
“Hörde ni va han sa? Va? DEN DÄR? Va? Hörde ni hur han….”
Hela sommaren var en stor teater. Dramaten. Vi enkla musiker i bandet skrattade. Grät. Förvånades. Åt all galenskap.
Sedan gick åren. Väldigt många år. Folk gjorde andra saker och livet hände. Någon fortsatte med musik, någon gjorde TV, någon gjorde teater och någon lade instrumentet på hyllan.
Och i söndags blev Py bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm. Jag ringde Efterlyst. Dom ville göra reportage. Telefonen ringde och reportern presenterade sig.
”Kommer du ihåg mig?”
Basisten. Basisten i Plaska Fiskers. Han hade lagt basen på hyllan för många år sedan. Nu jobbade han som reporter på Efterlyst.
Och någonstans där känner jag att cirkeln inte bara slöts. Den gjorde en fullständig jävla piruett, bugade mot publiken och gick av scenen.
Teatermänniskor. De kan faan aldrig bara avsluta normalt.
Och än en gång blir jag påmind om vilken märklig vänkrets jag har. Människor precis överallt. I alla läger.
Den där märkliga blandingen av att från början vara en Djursholmssunge. Lundsberg. Enskilda Gymnasiet. Sedan addera att farsan köpte en gitarr till sin grabb.
Det finns tydligen en föreställning om att det här kräver avancerade lösningar.
Anmälningar. Webbhotell. Formulär. Någon som hjälper till. Någon som hjälper den som hjälper till. Kanske ytterligare ett formulär när det första formuläret inte åstadkom det formuläret skulle åstadkomma.
Det gör det inte.
Det kräver kontakt.
En kravlista.
Punkt.
Sedan går man igenom den. Vad är problemet? Vad krävs? Vad kan lösas? Vad kan inte lösas? Vad behöver den ena ta ansvar för och vad behöver den andra ta ansvar för?
Som vuxna människor.
Ta ansvar för det du totaldemolerade!
Det finns bara ett litet praktiskt problem.
Gör det en dag när jag inte är asförbannad över alla dumheter.
Det är nämligen en betydligt bättre dag för problemlösning.
Ha en bra dag pajasdjävel. Som försöker “hjälpa”. Och lär dig skillnad på hjälpa och stjälpa. Korkade menlösa dvärgkuk!
Jag börjar misstänka att någon missade mitt kåseri The Cube. Det är synd, för jag hade faktiskt ansträngt mig för att förklara hur det här fungerar. Men det är tydligen svårt att förmedla information till människor som är så upptagna med att anmäla saker att de inte hinner undersöka vad de egentligen anmäler. Lika svårt som att förklara för en totalt efterbliven dvärgkuk,
Nu har vi nämligen nått en ny nivå av administrativ begåvning. Man har lyckats rikta klagomål mot en hemsida på en server där den aktuella sidan aldrig har funnits. Inte tagits bort, inte gömts undan och inte tillfälligt stängts av. Den har aldrig funnits där över huvud taget.
Det är en prestation som förtjänar ett eget diplom. Gärna inramat och upphängt bredvid datorn, så att man har något att titta på nästa gång man funderar på att använda den. För det krävs faktiskt ett visst mått av beslutsamhet för att med sådan självsäkerhet försöka avlägsna något från en plats där det aldrig har existerat.
Men jag ska försöka förklara en gång till.
En hemsida ligger på en server, medan Google har ett eget index där information om hemsidor kan finnas kvar långt efter att innehållet har flyttats, ändrats eller försvunnit. Google kan dessutom visa utdrag ur äldre versioner av sidor som inte längre motsvarar vad som faktiskt publiceras på den aktuella webbplatsen. Så kan man såklart flytta sakr fram och tillbaka. Runt Runt Runt Runt. Runt igen.
Grattis! Dumfaan!
Det betyder att ett sökresultat inte är samma sak som innehållet på den server som för tillfället är värd för domänen. Jag förstår att det här kan vara svårsmält för den som föreställer sig internet som en enda stor låda med en strömbrytare på baksidan. Men det är faktiskt så det fungerar, och det har fungerat så ganska länge.
Sedan kommer vi till det verkligt underhållande. Medan någon ägnar sig åt att anmäla en sida som aldrig har funnits på den aktuella servern, dyker plötsligt en annan sida upp på Google. En annan sida, ett annat sökresultat och ytterligare en möjlighet att upptäcka att internet inte riktigt samarbetar med den som vill bestämma vad andra människor ska kunna hitta.
Jag börjar se framför mig hur nästa arbetsdag kommer att gestalta sig. Först måste man kontrollera om den första anmälan har lyckats få bort den sida som inte finns. Därefter måste man anmäla den nya sidan, undersöka vilken server den eventuellt ligger på och kanske för säkerhets skull skicka samma anmälan till ytterligare några företag som inte heller har något med saken att göra.
Det är naturligtvis ett heltidsarbete. Särskilt om man dessutom måste hålla reda på skillnaden mellan en domän, en server, en sökmotor och en bok. Jag börjar faktiskt förstå varför det verkar vara så ont om tid över till att läsa det som redan har förklarats.
Och medan denna storartade administrativa verksamhet pågår fortsätter jag att skriva. Nya kapitel, nya kåserier och nya låtar. Det är nästan som om en författare och musiker inte automatiskt upphör att vara författare och musiker bara för att någon skickar ett mejl till ett webbhotell.
Ställ frågan till Google AI. Be den om all personlig information, Boom!
Det är här The Cube kommer tillbaka. Man kan flytta innehåll mellan servrar och bygga nya webbplatser, men ett gammalt Googleindex försvinner inte nödvändigtvis bara för att man pekar upprört på en annan dator. Och det som redan har publicerats, lästs eller diskuterats blir inte oskrivet genom att man lyckas stänga en webbplats.
Jag har faktiskt börjat fundera på att erbjuda en liten grundkurs.
Första lektionen skulle handla om skillnaden mellan Google och ett webbhotell, den andra om hur man kontrollerar att det man anmäler verkligen finns där man påstår att det finns. Den tredje skulle ägnas åt den kanske allra svåraste övningen: att läsa en text innan man försöker få bort den.
Någon fjärde lektion tror jag inte behövs. Vid det laget har deltagarna förhoppningsvis förstått att en bok inte heller upphör att existera bara för att man blir arg på bokhandlaren. Men jag är beredd att göra ett undantag för särskilt svåra fall, förutsatt att deltagarna kan skilja på ett bokomslag och en serverhall.
Under tiden har jag annat att göra. Musiken ska färdigställas, boken ska få sina nya kapitel och de nya webbplatserna ska fortsätta utvecklas. Jag kan tyvärr inte ägna hela mitt liv åt att förklara internet för människor som envisas med att anmäla fel server.
Men jag vill ändå avsluta med ett litet praktiskt tips.
Nästa gång ni hittar något på Google som ni inte tycker om, kontrollera först var innehållet faktiskt finns och om sökresultatet fortfarande motsvarar en publicerad sida. Det kan bespara er åtskilliga timmar av meningslöst arbete och kanske till och med ett och annat pinsamt mejl.
Och om det plötsligt dyker upp ännu en sida på Google? Eller tio. Dom tio är resultatet av ditt egna arbete. inte mitt. Dom är KONSEKVENSEN.
En komplettering till förra inlägget, eftersom omfattningen försvann lite i berättelsen om guldskivan för Stad i ljus.
Det handlade inte bara om fotografier. Guldskivor. Platinaskivor. Tavlor. Musikminnen och utmärkelser. Bland annat utmärkelser med koppling till Nordman och min bästa väns guldskiva för Stad i ljus. ANC. När jag träffade Nelson Mandela. Han tog min hand. Och det finns bilder på den sönderslagna egendomen från när polisen var på plats.
Och Nordman behöver kanske sättas i perspektiv.
Det här var inte några souvenirer från ett hobbyband som spelat tre torsdagar på den lokala pizzerian. Nordman var ett av 90-talets stora svenska skivfenomen. Debutalbumet sålde omkring en miljon exemplar i Sverige och de tre första albumen tillsammans passerade flera miljon sålda exemplar. Det är den storleksordningen vi pratar om.
Och ändå fanns det en förklaring.
”Det hon slog sönder var fotografier på henne.”
Jaha.
Fotografierna var mina. Mina fotografier, i mitt hem. Att en människa förekommer på ett fotografi innebär naturligtvis inte att fotografiet automatiskt blir hennes egendom och att hon därmed får slå sönder det.
Men sedan uppstår det lilla praktiska problemet med resten.
Hur föreställde guld- och platinaskivorna från Nordman henne?
Hur föreställde tavlorna henne?
Och framför allt:
Hur fan föreställde min bästa väns guldskiva för Stad i ljus henne?
Det är ändå Stad i ljus. Låten som dyker upp när svenskar kollektivt bestämmer sig för att nu jävlar ska det sjungas. Sveriges andra nationalsång, enligt vissa. Guldskivan tillhörde min bästa vän.
Hon har, milt uttryckt, vissa åsikter om att den blev sönderslagen.
Ett samtal till min bästa vän. Ett samtal till Mats. Till Håkan. Försök tysta spridningen dvärgkuk.
Och det är här jag verkligen inte vill se det där kommentarsfältet.
För min bästa vän är inte en anonym bifigur i min berättelse. Hon är en folkär artist med ett eget offentligt liv, en egen publik och en egen möjlighet att berätta vad som hände med hennes egendom.
Om hon någon gång, vilket kan bli ganska snart, väljer att lägga upp bilden på sin egen artistsida och berätta att hon lånade ut sitt radhus till mig och att hennes guldskiva för Stad i ljus blev sönderslagen, då behöver hon inte min bok,
Hon behöver inte mig.
Hon kan berätta själv.
Och jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.
Hockeyklubbar. Basketklubbar. Musiker. Publik. Alla människor som genom åren skänkt tröjor, saker och minnen. Alla människor som hyllat henne och hennes gärning.
Sedan finns ytterligare en liten komplikation.
Alla hittar mig via henne. Min bästa vän. Och alla hittar henne via mig.Hon som slog sönder och misshandlade.
Internet har den lite irriterande egenskapen att människor kan söka själva. Det behövs inga avancerade utredningar för att upptäcka vilka människor som arbetat tillsammans, vilka skivor som gjorts och vilka historier som redan finns offentligt.
Det är därför jag under lång tid har hållit andra människor och deras egendom utanför den här berättelsen.
Men det betyder inte att historien inte finns.
Och det betyder definitivt inte att andra människor saknar en egen röst.
Så till den som försöker ”hjälpa”:
Dags att ge upp den här metoden nu, pajas.
För om syftet är att göra berättelsen mindre börjar resultatet bli nästan komiskt.
Anmälningar. Nya händelser. Ny dokumentation. Nya frågor. Nya kapitel.
Berättelsen blir större.
Man skulle kunna tro att någon vid det här laget hade börjat förstå sambandet. Men det vore kanske att ha orimligt höga förväntningar.
Jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.
Jag har förstått att det finns människor som inte tycker om min musik. Det är naturligtvis beklagligt, men jag har under ett långt liv i musikbranschen lärt mig att det faktiskt går att överleva och hånflina hela vägen till banken. Alla behöver inte uppskatta samma musik, och den som inte vill lyssna har sedan länge tillgång till en alldeles utmärkt uppfinning som kallas avstängningsknappen.
Nu har jag emellertid stött på ett betydligt mer avancerat problem. Det handlar inte längre bara om huruvida musiken får finnas, utan om huruvida jag får berätta att den finns. Och om jag får berätta att den finns, uppstår nästa fråga: får jag också berätta vad den handlar om?
Mitt band har nämligen begått det uppenbarligen ganska allvarliga misstaget att ge ut musik. Den finns på Spotify och andra musiktjänster, med omslag, titlar, texter och allt det där som brukar följa med när människor ägnar sig åt musik. Vi har dessutom en hemsida där vi presenterar bandet, berättar om låtarna och namnger människor som har bidragit till produktionerna.
Det sistnämnda verkar vara särskilt besvärligt. En människa som har skapat ett omslag kan nämligen tänkas få sitt namn angivet i anslutning till omslaget. Det är en gammal och tämligen etablerad sed inom kulturvärlden, det finns till och med uttryckliga rekommendationer från NCB, och STIM, där jag har väldigt många kompetenta vänner som arbetar, men jag börjar förstå att det kanske vore enklare om vi återgick till medeltidens anonyma hantverkare. Enligt vissa. Men jag kommer inte sälla mig dit. Icke. Jag manifesterar det vi kallar “byline”.
Problemet är bara att själva musiken fortfarande finns kvar. Man kan lyssna på den, läsa titlarna och i vissa fall till och med förstå vad låtarna handlar om. Det är naturligtvis ett svårt tekniskt problem för den som helst skulle vilja att musiken upphörde att existera.
Och så kommer vi till hemsidan. Om en låt finns på Spotify, får jag då skriva på bandets hemsida att den finns på Spotify? Får jag berätta varför jag skrev den, vad jag ville uttrycka och vilka människor som medverkade när den spelades in? Eller måste jag nöja mig med att publicera en bild på en gitarr och ett meddelande om att ytterligare information tyvärr kan uppfattas som besvärande för någon som svikit, ljugit, bedragit, utnyttjat, lekt med mig?
Jag har också skrivit en bok. Det var förmodligen ännu mer obetänksamt, eftersom böcker har den egenheten att de innehåller berättelser, och berättelser ibland bygger på saker som faktiskt har hänt. I mitt fall har personerna anonymiserats, men det tycks inte nödvändigtvis hjälpa när andra människor ägnar betydande energi åt att försöka identifiera dem.
Det börjar bli en intressant kulturpolitisk konstruktion. Först ska författaren anonymisera sina gestalter, sedan ska han eventuellt hållas ansvarig för att någon annan försöker avslöja vilka de föreställer. Om en tidning därefter skriver om saken uppstår förstås ett nytt problem, eftersom författaren rimligen också borde ha förhindrat tidningen från att bedriva journalistik. Och nu ringer journalisterna från skvalerpressen…
“Det handlar om mig men allt är lögn”…
Ja men exakt hur kunde du identifiera dig själv om allt är lögn? Face it – det är lite samma klass som att fråga Ms World vad hon önskar sig, “Fred på jorden och död åt mina fiender”.
Jag väntar med viss förväntan på nästa steg. Kanske kommer någon att kontakta Spotify och förklara att en låt bör tas bort eftersom den också finns beskriven på en hemsida. Därefter kan man kontakta hemsidans leverantör och förklara att hemsidan bör stängas eftersom låten fortfarande finns på Spotify.
Det blir ett fantastiskt effektivt system. Musiken får inte beskrivas eftersom den finns, och den får inte finnas eftersom den kan beskrivas. Boken får inte diskuteras eftersom någon kan förstå vad den handlar om, och författaren får helst inte berätta varför han skrev den.
Nu råkar jag, efter 40 år i industrin, dessutom ha extremt insatta kontakter inom just det här området, såväl administrativt som juridiskt. Jag har redan initierat frågan hos dem, eftersom jag tycker att det vore intressant att få veta var gränsen egentligen går mellan att skydda en människas rättigheter och att försöka begränsa en annan människas konstnärliga verksamhet. Det skulle ju vara ganska märkligt om vi hade kommit så långt att en musiker får ge ut sin musik, men inte längre får berätta vad den handlar om.
Jag ser faktiskt fram emot svaren. Det här har nämligen börjat handla om betydligt mer än två hemsidor och en missnöjd anmälare. Det handlar om vad som händer när någon försöker använda administrativa och juridiska processer för att begränsa publiceringen av musik, litteratur och annan konst, och hur långt sådana försök egentligen kan drivas.
Jag funderar därför på att starta ett nytt konstprojekt. Det ska inte innehålla musik, text, bilder, namn eller några som helst hänvisningar till verkligheten. Hemsidan ska vara helt vit, och för säkerhets skull tänker jag låta bli att registrera någon domän.
Jag misstänker emellertid att även detta kan ge upphov till en anmälan. Någon skulle ju kunna känna sig träffad av tystnaden.
Det snurrar. Någonstans sitter en liten patetisk stolle och slåss med näbbar och klor. Det ska anmälas, stoppas, stängas och krånglas, och när det inte fungerar får man väl snurra ett varv till. MEN DET KOMMER INTE ATT FUNGERA.
Det finns bara EN väg ut. Det finns bara ETT sätt att få ett avslut på det här. Ta ansvar för det man förstört med undanhållanden, lögner, svek och försök att leka med mig. Leka med knslor. Leka med en själ. Utnyttjandet. All jävla bullshit jag blev utsatt för. Sanningen ska fram. Sanningen ska ut.
Det går naturligtvis att fortsätta snurra som en liten patetisk dvärgkuk i en centrifug. Fortare och fortare, tills man inte längre vet vad som är upp eller ner. Men centrifugen förändrar inte det som redan har hänt, hur många varv man än lyckas få upp den i.
Mitt CV borde tala för sig självt. Mitt motto har varit detsamma länge: att vinna är viktigare än att överleva.
Jag har gjort en lista. En kravlista för vad som krävs om det ska bli ett avslut, och den ska följas till punkt och pricka.
Men här kommer den lilla detaljen som tycks ha gått fullständigt förlorad någonstans mellan alla anmälningar och alla försök att stänga ner mig. Ett personligt avslut betyder inte att min bok och min musik försvinner. Det är två helt olika saker, och om någon tror att det ena automatiskt ska innebära det andra har vi plötsligt en HELT ANNAN KRAVLISTA att diskutera.
I min bok förekommer en del hypoteser. Framför allt om sådant som aldrig riktigt gick att få någon förklaring till. Saker som inte stämde, frågor som förblev obesvarade och händelser som ibland verkade kräva en närmast akrobatisk förmåga att förklara bort. En av hypoteserna är att det hela tiden fanns någonting som skulle döljas. Vad det i så fall var vet jag fortfarande inte, men den senaste tidens händelser har knappast gjort mig mindre nyfiken.
Det började med att berättelsen tydligen behövde försvinna från internet. Sedan behövde även musikprojektet försvinna, vilket var en intressant utveckling eftersom det ursprungligen var tänkt att innehålla musik. När båda webbplatserna återuppstod i Schweiz dröjde det inte särskilt länge innan även det schweiziska webbhotellet fick bekanta sig med historien. Jag började misstänka att min bok hade fått en internationell marknadsföringsavdelning utan att jag själv hade anställt någon.
Det är förstås möjligt att alltihop handlar om att någon helt enkelt inte tycker om det jag skriver. Sådant händer. Jag tycker själv illa om åtskilliga böcker, men hittills har jag aldrig försökt få deras författare avstängda från internet. Framför allt har jag aldrig övervägt att kontakta ett schweiziskt webbhotell för att slippa läsa nästa kapitel.
Men det är här mina gamla hypoteser börjar bli intressanta igen. Om det verkligen inte finns någonting mer bakom berättelsen, varför har den då blivit föremål för så mycket arbete? Varför denna envisa kamp mot en bok som huvudsakligen består av mina egna upplevelser, dokumenterade händelser och frågor som jag fortfarande inte har fått några ordentliga svar på? Jag har ännu inte svaret, men det är svårt att låta bli att fundera över vad det är som gör berättelsen så angelägen att stoppa.
Och under tiden händer någonting som jag knappast hade kunnat planera bättre själv. Varje nytt försök att stoppa boken blir ytterligare en händelse att dokumentera. Varje ny anmälan skapar nya frågor, nya brev och nya kapitel. Jag behöver snart inte ens leta efter material längre. Det levereras direkt till mig, numera med internationell distribution.
Sedan har vi Karlstad. En stad som jag tidigare framför allt förknippade med solen, Klarälven och en viss del av min egen historia. Numera har den också blivit ett återkommande inslag i min webbstatistik. Jag börjar få intrycket att halva Karlstad läser, även om jag misstänker att den andra halvan fortfarande har bättre saker för sig. Möjligen väntar de bara på pocketutgåvan.
Det märkliga är att jag aldrig har haft någon ambition att skriva en bok som kräver en sådan här apparat runt sig. Jag ville berätta vad jag hade blivit utsatt för , försöka förstå det och så småningom sätta punkt. I stället har jag fått en berättelse där de senaste kapitlen till stor del handlar om försöken att förhindra att de tidigare kapitlen går att läsa. Det är ett ganska imponerande litterärt självmål, åtminstone om avsikten faktiskt är att få mig att sluta skriva.
Och någonstans bakom allt detta finns fortfarande den ursprungliga frågan. Vad var det egentligen som inte fick komma fram? Jag har mina hypoteser, men jag tänker fortsätta skilja dem från det jag faktiskt kan dokumentera. Det fina med den här berättelsen är nämligen att jag inte längre behöver hitta på särskilt mycket. Men undr tiden växer antalet läsare. Dramatiskt. Och saker fortsätter komma fram.
Det började bli lite svårt att hålla reda på alla försök att få slut på berättelsen. Inte berättelsen i sig, förstås. Den hade ju en märklig förmåga att fortsätta alldeles på egen hand, inte minst tack vare de återkommande försöken att få den att upphöra. Det var snarare antalet försök som började bli besvärligt att administrera. Jag övervägde att upprätta ett särskilt register, men insåg att även registret sannolikt skulle bli föremål för en anmälan.
Det hade gått några dagar sedan två av mina webbplatser stängdes av hos det svenska webbhotellet. Mitt bokprojekt, och Wild Women Of Wongo, mitt musikprojekt, hade båda blivit otillgängliga efter en anmälan. Två verksamheter som jag hade ägnat åtskilliga år åt att bygga upp, och som på något märkligt sätt hade förvandlats till ett problem som tydligen bäst löstes genom att dra ur sladden.
Jag hade möjligen förväntats sitta hemma och begrunda situationen. Kanske stirra sorgset på en tom webbläsare och fundera över vad jag skulle ta mig till med resten av mitt liv. Det var åtminstone en tänkbar tolkning av själva åtgärden, även om jag inte hade fått någon bruksanvisning.
I stället flyttade vi webbplatserna.
Det är en av de mindre uppmärksammade egenskaperna hos internet. Det finns nämligen fler datorer än de som står hos ett visst webbhotell i Sverige. En del av dem står till och med i andra länder, vilket jag fann både fascinerande och praktiskt. Schweiz visade sig exempelvis ha såväl elektricitet som internetuppkoppling, och dessutom ett företag som var berett att hyra ut serverutrymme.
Karin arbetade med flytten. Jag arbetade med allt det där som behövde fungera när flytten var genomförd, och däremellan ägnade jag mig åt att vara förbannad. Det var en ganska effektiv arbetsfördelning. Efter några dagar var webbplatserna tillbaka, och den berättelse som skulle ha tystnat hade fått nya adresser, nya servrar och ytterligare ett kapitel om varför alltihop hade behövts.
Man skulle kunna tro att historien slutade där.
Det gjorde den inte.
Den 29 september kom nästa mejl. Den här gången från Schweiz.
Vårt nya webbhotell hade fått två anmälningar. En mot bokprojektet och en mot musikprojektet. Jag började känna igen upplägget och funderade på om det fanns någon särskild distributionslista för sådana här ärenden. Någon sorts internationell prenumerationstjänst där man kunde anmäla sig för att få besked varje gång Micke Wennborn skaffade en ny server.
Infomaniak var åtminstone tydliga med vad de hade fått höra. Webbplatserna påstods innehålla ett stort antal publikationer om en tidigare relation. Personen i fråga skulle vara identifierbar, framställas negativt och utsättas för trakasserier. Det framfördes dessutom påståenden om olovlig användning av identitet och upphovsrättsintrång.
Sedan kom uppgiften om kontaktförbud.
Jag hade själv ansökt om kontaktförbud mot henne, med anledning av vad jag uppfattade som upprepade och oönskade kontakter med mina vänner. Nu hade alltså berättelsen som nådde Schweiz fått en annan riktning.
Jag begärde att få se beslutet.
Det föreföll mig vara en ganska rimlig begäran. Om ett myndighetsbeslut åberopas för att få två webbplatser nedstängda borde det väl åtminstone gå att visa upp det. Jag tyckte inte att det var någon särskilt avancerad juridisk princip. Det påminde snarare om när någon påstår att man har vunnit på Lotto och man ber att få se kupongen.
Men kontaktförbudet var bara en del av paketet. Precis som anmälningarna mot henne om grov skadegörelse och grov misshandel.
Där fanns också upphovsrätten. Tydligen hade min musik blivit ett problem, vilket var en intressant utveckling efter alla dessa år av låtskrivande, inspelningar, produktioner och utgivningar. Jag hade ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att skriva musik och samarbeta med andra musiker. Nu satt jag och förklarade för ett schweiziskt webbhotell att jag faktiskt hade rätt att publicera mina egna låtar.
Jag bifogade länkar till min Wikipediaartikel och min Spotifyprofil. Inte för att jag normalt brukar presentera mig med en meritförteckning varje gång någon vill lyssna på en sång, utan för att det plötsligt verkade finnas ett behov av att etablera att jag faktiskt sysslade med musik. Det kändes en aning som att behöva visa upp sitt körkort för att få fortsätta använda sin egen garageuppfart.
En av låtarna innehåller ett kvinnonamn. Det gör även Roxanne, Layla, Rosanna, Angie och Michelle, för att nämna några exempel ur den västerländska populärmusikens tämligen omfattande namnregister. Jag hade hittills inte hört talas om någon internationell princip enligt vilken det var förbjudet att skriva en låt med ett förnamn i. Jag kanske har REKORDET i det. Eller HON. Snarare… Men det var möjligt att jag hade missat ett viktigt branschmöte.
Det intressanta var förstås inte att någon hade invändningar mot min musik. Människor har invändningar mot musik hela tiden. Jag har själv hört åtskilliga låtar som jag gärna hade sett försvinna från jordens yta, men det har aldrig fallit mig in att ringa webbhotellet och begära att artisten ska kopplas bort från internet.
Det intressanta var att även musikprojektet nu drogs in i samma konflikt som boken.
Boken, ja.
Boken hade vid det här laget blivit ett ganska omfattande projekt. Flera års arbete, hundratals sidor och en lång berättelse byggd på mina egna upplevelser, minnen, samtal och dokumentation. Den hade vuxit fram kapitel för kapitel, ibland långsamt och ibland med en hastighet som gjorde att jag själv knappt hann korrekturläsa innan nästa händelse krävde uppmärksamhet.
Det senaste året hade framför allt en sak blivit tydlig. Varje gång jag trodde att jag började närma mig slutet inträffade något nytt som på ett närmast demonstrativt sätt krävde att få vara med i boken.
En konflikt ledde till ett kapitel. Ett märkligt samtal ledde till ett annat. En polisanmälan gav upphov till flera. När två webbplatser stängdes av fick jag plötsligt material till en hel liten avdelning om internet, yttrandefrihet, webbhotell och den mänskliga förmågan att skapa ytterligare problem i ett redan tämligen välutrustat problemförråd.
Och nu kom alltså Schweiz.
Det var nästan så att jag började känna mig skyldig att tacka för bidragen. Jag hade trots allt aldrig begärt att få en internationell fortsättning på berättelsen. Det hade räckt alldeles utmärkt med en vanlig, hyggligt civiliserad avslutning, några ärliga svar och möjligheten att så småningom ägna mig åt någonting annat.
Men här satt jag nu, den 29 september, och skrev ännu ett kapitel.
Det fanns ytterligare en detalj i det schweiziska mejlet. Webbhotellet uppgav att de hade hittat hennes fullständiga namn i metadata. Enligt min uppfattning fanns inga sådana uppgifter i det material som nu var publicerat.
Google är en intressant bekantskap i sådana sammanhang. Företaget har en närmast övermänsklig förmåga att komma ihåg sådant man helst hade velat att det skulle glömma, samtidigt som det emellanåt har vissa svårigheter att skilja mellan vad som faktiskt står på en webbplats och vad som en gång råkade ligga där. Ett gammalt sökresultat kan få ett eget litet liv och fortsätta vandra omkring långt efter att den bakomliggande sidan har försvunnit.
Jag bad därför webbhotellet att tala om exakt vilken adress, vilket metadatafält och vilket sökresultat de syftade på. Det borde rimligen vara möjligt att skilja mellan innehållet på en server i Schweiz och sådant som Google tidigare hade hittat någon annanstans. Om det fortfarande fanns något tekniskt problem ville jag naturligtvis veta vad det var. Det kunde ju dyka upp igen. På island. Eller i Rumänien.
Sedan begärde jag kopior av båda anmälningarna.
Det hade blivit en återkommande egenhet i den här historien att jag förväntades bemöta påståenden som jag inte hade fått läsa i sin helhet. Jag fick veta att någon hade anmält något, att anmälan hade fått konsekvenser och att jag nu borde förklara mig. Exakt vilka formuleringar, dokument och skärmbilder som låg bakom fick jag däremot försöka få fram i efterhand.
Jag började tycka att det var dags att vända på den ordningen.
Om någon begär att mitt arbete ska stoppas vill jag veta vad personen faktiskt har skrivit. Om någon hävdar att jag har brutit mot upphovsrätten vill jag veta vilket verk det gäller och vem som äger rättigheterna. Om någon åberopar ett kontaktförbud vill jag se beslutet. Och om någon påstår att en webbplats innehåller uppgifter som inte finns i det publicerade material jag känner till vill jag få veta exakt var uppgifterna har hittats.
Det föreföll mig vara ett ganska anspråkslöst önskemål med tanke på att alternativet kunde bli ännu en nedstängning.
Jag skrev ett långt svar på engelska. Sex avsnitt om publicerat material, metadata, upphovsrätt, musik, kontaktförbud, bokens innehåll och de konsekvenser som återkommande anmälningar får för min verksamhet. Jag redogjorde för vad jag bestred, vad jag visste och vilken dokumentation jag ville få ta del av.
Det var inte riktigt så jag hade tänkt använda den här tisdagen.
Jag hade andra saker att göra. Musik att arbeta med, texter att skriva och en ganska omfattande mängd helt vanliga vardagssysslor som inte krävde internationell korrespondens med juridiska avdelningar. Jag hade dessutom börjat bli ordentligt trött på att ägna min arbetstid åt att försvara rätten att fortsätta med det arbete jag redan höll på med.
Men jag skrev brevet.
Någonstans mitt i alltihop började det nästan bli komiskt. För vad var det egentligen som hände? En bok som påstods behöva stoppas fick nytt material varje gång någon försökte stoppa den. En musikverksamhet som jag ville ägna min tid åt blev föremål för ytterligare administration, vilket i sin tur gav upphov till fler texter om varför jag inte fick ägna min tid åt musiken. Och det blev FLER låtar. Kontraproduktivt. Och någonstans satt en liten stolle och snurrade infernaliskt, Stora ord. Stora löften. Men som missat mitt CV…
Det var en sorts självförsörjande litterär maskin.
Jag hade aldrig planerat att bygga en sådan. Min ursprungliga ambition hade varit betydligt enklare. Jag ville skriva om det som hade hänt, förstå så mycket som möjligt av det och till sist komma fram till någon form av avslut. Men varje gång jag närmade mig en punkt dök det upp ett nytt kommatecken, en ny parentes eller ett helt nytt kapitel som vägrade acceptera att berättelsen redan hade fått tillräckligt med sidor.
Den här gången hade parentesen schweizisk postadress.
Och mitt i allt detta fanns fortfarande den enklaste tänkbara lösningen. Ett samtal. Korten på bordet, sanningen, ett förlåt där det behövdes och ett ansvarstagande för det som faktiskt hade hänt. Inte fler anmälningar, inte fler påståenden via tredje part och inte ytterligare en omgång där jag först skulle försöka förstå vad jag anklagades för och sedan ägna flera dagar åt att besvara det.
Jag hade sagt det förut. Jag skulle förmodligen behöva säga det igen.
Under tiden fortsatte boken att växa.
Det började faktiskt bli svårt att inte skratta. Inte något litet artigt skratt bakom handen, utan ett ordentligt, rungande hånskratt åt hela den fullständigt absurda föreställningen. För varje nytt försök att få stopp på berättelsen tillkom ytterligare en händelse, ytterligare ett dokument och ytterligare ett kapitel. De sprattlade, och resultatet av allt sprattlande var att det blev ännu mer att skriva om.
Det var predestinerat att misslyckas. Man försökte stoppa en berättelse genom att skapa precis de händelser som gjorde att berättelsen fortsatte. Man försökte få bort en bok från internet och gav samtidigt författaren material till nästa kapitel. När boken sedan dök upp igen försökte man stoppa även den nya publiceringen, vilket förstås gav upphov till ännu ett kapitel om det senaste försöket. Jag började undra om jag över huvud taget behövde hitta på något eget längre.
Och det var här hånskrattet kom. Inte för att situationen saknade allvar, utan för att själva metoden hade blivit så monumentalt kontraproduktiv. Det var som att försöka släcka en eld genom att beställa hem ytterligare ett par kubikmeter ved, hälla bensin över alltsammans och därefter författa en upprörd anmälan om att det fortfarande brann. Jag behövde knappt göra någonting annat än att dokumentera vad som hände och skriva nästa kapitel.
Det verkligt märkliga var att det hela tiden hade funnits en betydligt enklare väg. Inte fler anmälningar, inte fler försök att få andra människor att stänga av servrar och inte fler påståenden som jag sedan skulle ägna min arbetstid åt att bemöta. Ett samtal, sanningen på bordet, ansvar för det som hade hänt och ett uppriktigt förlåt. Det var inte särskilt komplicerat, åtminstone inte rent praktiskt, även om det uppenbarligen kunde vara oerhört svårt att faktiskt genomföra.
För det var det enda som på allvar skulle kunna förändra den här berättelsens riktning. Inte att få en webbplats nedstängd i Sverige eller Schweiz, inte att få bort en låt och inte att försöka hindra ytterligare ett kapitel från att publiceras. Att ta ansvar för sina egna handlingar, erkänna det som behövde erkännas och be om ursäkt för det som faktiskt hade orsakat skada. Allt det andra hade hittills bara åstadkommit en enda sak.
Det finns dagar när man vaknar och tänker att nu kan det väl för helvete inte bli mer idiotiskt. Sedan finns det dagar när man konstaterar att jo, det kunde det visst. Men det blev faktiskt ganska roligt till slut.
Efter ett närmast episkt fail försök att få tyst på hemsidor är samtliga servrar nu uppe igen. Alla. Nya servermiljöer, nya möjligheter och samma gamla oförmåga att hålla käften. Ett totalt EPIC FAIL för den som hade tänkt sig motsatsen.
Loser! Sprattla vidare dumfaan!
Jag har en halväten macka åt dig dessutom. Smaklig måltid retard! Katten har sparat rester åt dig. Haha!
Jag har försökt föreställa mig den där stunden när någon upptäcker att allt är tillbaka. Inte bara tillbaka, förresten. Det har tillkommit nya kapitel, nya kåserier, nya texter och nya låtar. Det är lite som att försöka släcka en brasa med bensin och sedan bli förbannad över att det blev varmt. Men vem GÖR så? Om man inte är totalt efterbliven halvslak dvärgkuk? Missade du mitt CV innan du försökte?
EPIC FAIL LOSER! HAHAHA!
Samtidigt sprider sig annonskampanjen över Karlstad som en LÖPELD. Över en kvarts miljon visningar, drygt 104 000 nådda konton och tusentals människor som klickat sig vidare till berättelsen. Klustereffekten kan bli enorm när människor börjar prata med varandra, skicka länkar och upptäcka att de kanske har gemensamma bekanta. Det kostar. Absolut. Men det kostar också att försöka tysta någon som redan har bestämt sig för att fortsätta berätta.
ESKALERA!
Och nu har jag kommit fram till att det är dags att prioritera om mina investeringar. Det har genom åren från 2022 gått alldeles för mycket pengar, tid och energi åt lögner, otacksamhet och diverse andra synnerligen olönsamma verksamheter. Avkastningen har varit bedrövlig och kundservicen obefintlig. Jag har därför beslutat att lägga ned den delen av verksamheten och investera i något betydligt mer lovande.
Mig själv.
Det började med ett par skor. Sedan blev det några par till, eftersom jag tydligen har två fötter och ett välutvecklat sinne för ekonomiska möjligheter. Det fina med skor är att de i allmänhet går dit man själv vill, inte hittar på alternativa versioner av vad som hände i lördags och sällan anmäler en till myndigheterna för att man har uttryckt en åsikt om skosnören.
Musiken fortsätter också. Det finns nya låtar att färdigställa, texter att skriva och gitarrer som inte spelar sig själva, hur mycket jag än försöker övertyga dem. Dessutom har jag en hel bok som envisas med att bli längre för varje gång någon försöker få den att försvinna. Det är ett fascinerande litterärt fenomen som jag överväger att söka forskningsanslag för.
Och annonseringen fortsätter. Den ursprungliga tanken var att nå människor i ett begränsat geografiskt område, men nu har kampanjen vuxit till något betydligt större. Hur långt berättelsen sedan sprider sig mellan människor återstår att se. Men en sak är säker: den har knappast blivit mindre tillgänglig av försöket att stänga ned hemsidorna.
Nu återstår förstås att se vad som händer med de anmälningar jag anser vara falska. Jag hoppas att de får sina rättmätiga konsekvenser och att den som har lämnat felaktiga uppgifter till slut får ta ansvar för dem. Ansvar är nämligen ett ganska användbart begrepp, även om det ibland tycks ha försvunnit ur vissa människors ordförråd.
ANSVAR!
Jag tänker i alla fall inte sitta hemma och vänta på att någon annan ska få ordning på mitt liv. Det finns alldeles för mycket att göra och, som sagt, alldeles för många skor att använda. Jag skulle faktiskt säga att vi har det ganska bra just nu. Servrarna fungerar, musiken spelar, skrivandet fortsätter och garderoben befinner sig i en expansiv fas.
Och skulle någon få för sig att försöka stänga ned alltihop igen får jag väl skriva ytterligare några kapitel. Kanske spela in ett dubbelalbum, köpa ett par stövlar och utöka annonsbudgeten. Det är förstås inte gratis, men jag har redan lagt alldeles för mycket av mitt liv på sådant som aldrig borde ha behövt kosta mig någonting.
Jag hade gärna valt en enklare väg. Ett samtal, lite ärlighet, ett “förlåt”, och ett faktiskt ansvarstagande hade kunnat bespara en hel del av det här. Men när den vägen inte finns får jag fortsätta med det jag faktiskt kan påverka. Skriva, spela, publicera och leva mitt liv.
Jag ger mig inte!
Inte mitt val.
Oh life…
Fick tips om Duran Duran. Fick tag på parkett. 5:e raden.
Pricey. But Tasty.
Ska ringa några samtal. Se om det går att “ordna nåt”
Oh life…
Det är lite samma fenomen som när en vän ringde för ett tag sedan.
– Vill du se Brad Paisley i kväll? Jag är gitarrtekniker åt honom… – Ja för faan…
Några timmar senare. Ett “Black Card”
– Hi Im mike… – Brad...
Oh life…
Det är ett annat liv än en 5120 × 1440-skärm. Sån bullshit, djävla skräp, har jag åxå. I Studion. BULLSHIT.
Jag har ägnat nio månader åt att skriva om mitt liv. Det låter kanske som en rimlig tidsåtgång, tills jag berättar att jag bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Femton månader har alltså tagit nio månader att dokumentera, och då har jag ändå arbetat ganska flitigt. Många kallar mitt arbete “oerhört omfattande”.
Det är inte så att jag sitter och hittar på. Jag har gått igenom tusentals sms, mejl, bilder, kvitton, papper och dagböcker. Jag har jämfört datum, kontrollerat händelser och försökt reda ut vad som egentligen hände vilken torsdag. Ibland har jag ägnat en hel dag åt att komma fram till att jag hade rätt om klockslaget men fel om veckodagen.
Resultatet är 730 sidor. Jag har fortfarande resten av 2023, hela 2024, hela 2025 och det pågående 2026 kvar. Min försiktiga uppskattning är att jag behöver ytterligare elva månader, vilket innebär att jag möjligen kommer ikapp mig själv någon gång nästa höst.
Det förutsätter naturligtvis att mitt liv under tiden upphör med att producera nya kapitel. Hittills finns det väldigt lite som talar för det. Tvärtom har berättelsen på senare tid börjat utveckla en ganska imponerande förmåga att skapa sina egna fortsättningar. Så sent som förra veckan skapades ofrivilligt nya kapitel om 2026. September 2026.
Förlagen ställer naturligtvis den fullt rimliga frågan hur berättelsen slutar. Jag förstår dem. Det är en fråga som jag själv, mina närmaste vänner och ett antal andra inblandade har ägnat avsevärd tid åt att försöka besvara. Ingen har lyckats.
Min innersta krets består av sju människor som numera kan den här historien bättre än sina egna deklarationer. De har lyssnat på telefonsamtal, granskat sms och fått redogörelser för händelser som vid första anblicken inte borde kunna inträffa mer än en gång. Numera vågar ingen av dem ens gissa vad som händer härnäst.
Själv har jag åtminstone en arbetsplan. Det blir vinter snart, vilket innebär mer tid framför datorn och mindre tid åt sådant som andra människor tydligen ägnar sig åt när de är lediga. Med lite tur hinner jag skriva färdigt de återstående åren innan berättelsen skaffar sig ytterligare ett.
Men jag har sagt det förut. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.
Och någonstans under de kommande elva månaderna kommer den sannolikt att fortsätta. Det är faktiskt det enda som samtliga inblandade verkar vara överens om.
Jag ligger efter med mitt eget liv. Och mitt eget liv visar hittills ingen som helst hänsyn till min deadline.
Den 11 april, klockan 11.30, 2026 ringde hon min bästa vän. Hon svarade inte. Hon hade henne i sin telefonbok, så det var inget misstag med numret. Hon valde att inte svara.
Vad ville hon?
Den 1 juni, klockan 06.19, 2026 kom ett mail från henne. Ett svar i en gammal mejltråd mellan oss, inte ett allmänt utskick. Hela meddelandet bestod av hennes nya mejladress, inklistrad utan ett enda ord till.
Vad ville hon?
Jag har sagt det förr. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.
Den kunde kanske ha tagit slut där. Den 24 december, med ett SMS: ”Hej då, ha det bra.” Hon hade naturligtvis all rätt i världen att göra slut med mig. Det har aldrig varit frågan. Hon behövde inte fortsätta älska mig, inte vilja leva med mig och inte ens vilja träffa mig igen.
Men hon behövde ta ansvar för det hon hade gjort. För det hon hade förstört och för konsekvenserna av sina egna handlingar. Att avsluta en relation är en sak. Att sedan försöka lägga skulden för det som hänt på den man lämnat är något helt annat. Jag accepterade hennes rätt att gå, men inte att jag skulle bära ansvaret för hennes handlingar.
Där kunde berättelsen ha tagit slut. Men så blev det inte. Konflikten fortsatte, och jag fortsatte att berätta den.
Sedan började hon om. Juli 2026. Och fortfarande är det inte slut. Det senaste kapitlet skrev hon den 16 september 2026.
Det blir intressanta diskussioner med förlagen. Hur slutar berättelsen? Jag har skrivit 730 sidor och bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Resten av 2023 återstår. Sedan kommer 2024, 2025 och 2026.
Jag vet inte hur den slutar. Ingen i den innersta kretsen törs längre gissa.
Jag har en innersta krets. Sju människor, om jag räknar bort mig själv. Stackars jävlar. De har hört den här historien tills de rimligen borde kunna tentera den på universitetsnivå.
De har hört sms läsas högt, skärmdumpar, sett datum och fått telefonsamtal efter katastrofer och fantastiska kvällar. Några har träffat henne och några har sett oss tillsammans. Några har fått samma fråga så många gånger att normal vänskap borde berättiga dem att fakturera. Ändå kan ingen svara.
Inte jag heller. Frågan är egentligen löjligt enkel. Varför gör man inte bara slut? Inte ett sådant där slut som egentligen betyder att man ska höras på torsdag.
Jag menar slut. Jag vill inte vara tillsammans med dig, det här är varför och det kommer inte att förändras. Du är fri och jag är fri. Jag lägger mig inte längre i vem du träffar, reser med eller håller i handen.
Det är ett vuxet beslut. Det kan vara brutalt och det kan krossa någon. Men det har åtminstone fördelen att vara begripligt. Det finns förstås ett annat vuxet beslut också.
Man kan bestämma sig för att försöka. Då sätter man sig ner och pratar om det som faktiskt gått sönder, inte om middagen på fredag eller vilken film man ska se. Man pratar om problemet. Man säger vad man gjorde och lyssnar på vad det gjorde med den andre.
Man berättar det man helst skulle vilja slippa berätta. Man accepterar att tidigare handlingar lämnar ärr och att den andre inte blir trygg bara för att man haft tre bra veckor. Sedan bestämmer man om man tänker försöka. Och framför allt bestämmer man vad man är.
Öppet. Inte bara hemma i soffan och inte bara när ingen annan frågar. Samma relation inför varandra som inför resten av världen. Samma regler för båda.
Också ett vuxet beslut. Men människor är uppfinningsrika och har lyckats konstruera ett tredje alternativ. Man väljer bort relationen utan att riktigt välja bort människan. Man behåller middagarna.
Och då menar jag inte en middag, inte två och inte tre där någon efteråt kan skylla på gammal vana eller svag karaktär. Vi pratar tjugo+. På ett år. Man går på bio, inte en gång därför att båda råkade vilja se samma film och inte två eller tre gånger. Till slut är det så många filmer att ingen längre räknar.
Man promenerar, inte en promenad och inte två. Tjugo+. Man håller handen, inte en gång när någon glömde att man enligt den officiella historieskrivningen inte längre var ett par. Man pussas, kramas i soffan och lagar mat tillsammans. Man gör alla de där fullständigt ordinära sakerna människor gör när de tycker om att vara tillsammans.
Och samtidigt säger man att man inte fungerar. Det märkliga är att väldigt mycket faktiskt fungerar. Middagarna fungerar, bion fungerar och promenaderna fungerar. Händerna fungerar alldeles utmärkt tillsammans.
Det som inte fungerar är det enda man aldrig lagar. Relationen, eller snarare definitionen av den och allt gammalt skit som redan ligger kvar under golvbrädorna. Det är inte ännu en middag som behövs. Det är ett samtal.
Inte ännu en film och inte ännu en pusskväll i soffan. Inte ännu en trevlig dag som bevis för att gårdagen inte längre spelar någon roll. Det som behövs är ett ja som faktiskt betyder ja. Eller ett nej som faktiskt betyder nej.
Ja, vi är tillsammans och jag säger samma sak även när andra frågar. Det här har hänt, det här gjorde jag och det där gjorde du. Det här skadade tilliten och jag förstår att det lämnat ärr. Nu bestämmer vi om vi tänker reparera det.
Eller nej, jag vill inte vara tillsammans med dig. Nu går vi åt varsitt håll. Båda alternativen har fördelen att två människor vet vad som gäller. I stället kan man uppfinna den märkligaste relationsstatus jag hört: singel om andra män frågar.
Det är nästan imponerande. Schrödingers pojkvän finns i soffan men upphör att existera om en annan man öppnar kartongen. Konstruktionen fungerar hyggligt ända tills den andra människan börjar bete sig efter reglerna. För säger man till någon att han är singel måste man acceptera att singlar får göra singelsaker.
De kan gå på date, synas på bild med en kvinna på en fest eller resa med någon annan. Särskilt om man själv skickat trettio eller fyrtio sms och mejl med samma budskap: RES MED NÅGON ANNAN. Till slut gör han det. Då kan det tydligen också bli ett problem.
En bild tillsammans med en annan kvinna kan framkalla sms och samma kvinnonamn kan återkomma i diskussionerna. En date kan diskuteras samtidigt som den officiella relationsstatusen fortfarande är att det inte finns någon relation. Någonstans där börjar logiken få problem. Mitt svar blev så småningom ett mantra: Ditt val. Inte mitt.
För det är precis vad det betyder. Man kan välja bort relationen, men man kan inte samtidigt välja bort konsekvenserna av det valet. Om någon är singel är han singel. Säger man att man aldrig kommer bli tillsammans får man leva med möjligheten att den andre faktiskt träffar någon annan.
Det är inte ett straff. Det är grammatiken i meningen man själv uttalade. Samtidigt kan det komma sorg över att det inte fungerar och över att det blivit som det blivit. Där börjar nästa fråga.
Om man sörjer att något inte fungerar finns en uppenbar följdfråga: Vad gör man för att få det att fungera? Ibland är svaret märkligt nog både väldigt mycket och nästan ingenting. Man kan göra mycket för att upprätthålla närheten. Och nästan ingenting för att reparera orsaken till att närheten blivit otrygg.
Middagar, bio, promenader, händer, pussar, kramar, soffor, matlagning, resor och vanligt liv kan hålla två människor nära. Men inget av det behöver reparera det som redan gått sönder. Man kan laga middag tjugo gånger utan att laga en relation en enda gång. Det är en ganska viktig skillnad.
I stället kan man hitta nya förklaringar. Svartsjuka, kontrollbehov och drickande är praktiska ord eftersom de placerar problemet inne i en person. Men människor och relationer existerar inte i laboratorier. Reaktioner har sammanhang och kontrollbehov växer förvånansvärt bra i jord som gödslas med otydlighet.
Svartsjuka är dessutom en märklig anklagelse när den regelbundet går åt andra hållet. Den ena reagerar på en kvinna som inte betyder någonting, den andra på konkreta dater som faktiskt ägt rum. Sedan börjar båda diskutera varandras reaktioner i stället för ursprungshändelserna. Till slut vet ingen om diskussionen handlar om orsaken eller reaktionen på orsaken. Och dessutom försöker den ena göra gällande att verkan kom före orsak. Försöker skylla ifrån sig. Avsäga sig ansvaret för det havererade.
Så kan själva haveriet användas som bevis för teorin om haveriet. Vi fungerar inte eftersom vi bråkar, vi bråkar därför att relationen är otydlig och gamla saker aldrig reparerats. Relationen förblir otydlig eftersom vi inte fungerar. Ett perpetuum mobile byggt av två människors nervsystem.
Det är här min innersta krets kommer tillbaka. Sju människor med olika temperament, erfarenheter och tolerans för mitt ältande. De har hört historien till döddagar. De har sett mig vara förbannad, ledsen, hoppfull och fullständigt övertygad om att jag äntligen förstått. Eller inte har fattat någonting alls…
De har också sett mig försvara henne när de själva varit förbannade på henne över hur hon behandlade mig. De har hört mig säga att jag förstår och fem minuter senare säga att jag ändå inte förstår ett skit. För frågan vägrar dö. Varför gjorde man inte bara slut?
Och den andra frågan är egentligen ännu svårare. Om man inte vill förlora relationen, varför gör man då inte det som krävs för att försöka reparera den? Sju människor har hört tillräckligt för att bilda sina egna teorier. Ingen vet.
Hypoteserna är ändå märkligt lika. Kanske vill man inte förlora människan men vill samtidigt inte välja människan fullt ut. Kanske vill man behålla närheten utan kostnaden för en uttalad relation. Kanske finns saker ett riktigt ja skulle kräva att man berättar, erkänner eller förändrar.
Kanske hoppas man att tjugo bra middagar till slut ska väga mer än samtalet man aldrig tog. Kanske är friheten viktigare än tryggheten men tryggheten för viktig för att släppa. Kanske vet man helt enkelt inte själv. Det sista låter först som den vänligaste förklaringen.
Sedan tittar man på kalendern. Juli 2023 blir höst, vinter och vår, sedan 2024 och därefter 2025. Till slut är det december igen. Det är väldigt länge att inte veta.
Det är också väldigt många middagar att använda som frågetecken. Varje gång man undviker det definitiva beslutet händer dessutom något lömskt. Båda alternativen blir dyrare. Att gå blir svårare eftersom man hunnit skapa ytterligare närhet och att reparera blir svårare eftersom det finns ännu mer som behöver repareras.
Till slut behöver man inte längre bara reda ut ursprungsproblemet. Man måste också reda ut allt som hände medan man undvek att reda ut ursprungsproblemet. Så man väntar och väntandet skapar nya problem. De nya problemen gör beslutet svårare och därför väntar man lite till.
Till slut fattas ändå beslutet. Någon går. Och här finns en sak som är viktigare än nästan allt annat: man har rätt att göra det. Ingen människa är skyldig en annan en relation.
Ingen omröstning krävs och inget överklagande finns. Ett nej räcker. Problemet kan i stället bli vad som händer med historien efteråt. För man kan acceptera ett slut utan att acceptera den andres förklaring till varför allting slutade.
Det är två helt olika påståenden. Ett uppbrott kan bestämma framtiden, men det kan inte göra det förflutna gemensamt överenskommet. Där någonstans börjar en helt annan konflikt. Inte längre om huruvida två människor ska vara tillsammans, utan om vad som egentligen hände medan de var det, eller nästan var det.
Sedan kan det komma berättelser, låtar, läsare och helt andra arenor för konflikten. Men allt sådant är fortsättningen. Det förklarar fortfarande inte utgångspunkten. Det svarar inte på varför två ganska enkla vuxna beslut aldrig fattades när de fortfarande hade kunnat lösa åtminstone någonting.
Antingen går man eller så stannar man och försöker laga det. Man kan misslyckas med båda och det är mänskligt. Jag förstår människor som går och människor som stannar. Jag förstår människor som försöker reparera någonting och upptäcker att det inte går.
Jag förstår till och med människor som gör slut och ångrar sig. Det jag fortfarande har svårare att förstå är varför man under åratal väljer nästan. Nästan tillsammans, nästan slut och nästan fri. Nästan tillbaka.
Den innersta kretsen har fortfarande inget svar. Sju människor plus jag borde tillsammans kunna lösa ett medelstort kommunalt upphandlingsproblem, men går fortfarande bet på samma enkla fråga. Vi har teorier och de är märkligt lika. Men teorier är fortfarande teorier.
Kanske finns det en åttonde människa som vet. Kanske vet inte ens hon. En middag hade varit begriplig och två också. En bio, en promenad eller en kväll i soffan där en hand av gammal vana hittar en annan kan hända.
Men tjugo+ middagar är inte längre ett misstag. Tjugo+ biobesök är inte ett återfall och år av händer, pussar, soffor, promenader, svartsjuka och sorg är någonting annat. Det är ett system.
Och den innersta kretsen sitter fortfarande och försöker förstå vad systemet var till för.
Under tiden fortsätter jag berätta min berättelse. Vad jag blev utsatt för. Hur det kändes.
Ibland blir jag nöjd med en text. Det händer inte särskilt ofta. Inte därför att jag går omkring och lider av någon särskilt avancerad konstnärlig självkritik, utan därför att jag har skrivit tillräckligt många låtar för att veta skillnaden mellan något som fungerar och något som fortsätter arbeta efter att man slutat skriva.
Brand New Start fortsätter arbeta.
Från början finns där en ganska enkel motsägelse. Titeln låter hoppfull. Nästan fånigt hoppfull. En ny början. Rent bord. Ny tandborste, bättre vanor och den sortens optimism som brukar säljas tillsammans med träningskort i januari.
Fast texten handlar egentligen om motsatsen. Eller kanske exakt om det.
För vad är en ny början om man drar tanken tillräckligt långt? Vi använder uttrycket hela tiden utan att fundera över vad det faktiskt kräver. Någonting måste upphöra för att något annat ska kunna börja. I vardagen är priset ganska beskedligt. Man lämnar ett arbete, en stad, en relation eller en dålig vana. Dörren stängs. En annan öppnas.
Men tänk om man inte längre tror att den dörr man söker finns i det liv man redan befinner sig i?
Där börjar texten bli obehaglig. Kanske.
Berättaren är dessutom inte längre ett jag. Han är he. Det var ett medvetet byte, och det skapade några språkliga skav som jag fått leva med. Originalets I wanted, I was, myself låg naturligare i munnen. Jag sjöng på skissen. Den första. Men tredje person gjorde något betydligt intressantare med människan i sången.
Han hamnade på avstånd från sig själv. Samtidigt förblev kvinnan you. Det tycker jag om.
Han kan göra sig själv till någon annan, betrakta sig själv utifrån, nästan som en figur i en berättelse. Men henne klarar han inte av att förvandla till she. Hon står fortfarande framför honom.
Och någonstans där finns också idén om Twin Flames. Inte Instagramversionen med stjärnhimlar, citat i kursiv stil och två själar som tydligen beställt samma kosmiska Uber. Jag menar själva den filosofiska möjligheten. Tanken att två människor på något märkligt sätt hör ihop över en större tidsrymd än den de råkade tilldelas.
Det finns inga vetenskapliga belägg för det. Det finns å andra sidan väldigt mycket människan tror på utan att kunna väga det på en köksvåg.
Religion har ägnat några tusen år åt problemet. Filosofin ännu längre. Vad händer efteråt? Finns ett efteråt? Är medvetandet en tillfällig biologisk företeelse eller någonting vi ännu inte förstår? Återkommer vi? Möts vi igen? Eller släcks lampan bara och universum fortsätter alldeles utmärkt utan oss?
Jag har inga svar. Textens huvudperson har definitivt inga. Men han börjar leka med den farligaste möjliga varianten av frågan:
Tänk om det går att starta om? En forced reboot… Att (försöka?) överlista Gud? Eller någonting annat vi faktiskt inte har bevis varken för eller emot…
Inte därför att han hatar livet. Inte ens primärt därför att han vill dö. Utan därför att han fantiserar om möjligheten att tidslinjen kanske kan köras en gång till och utfalla annorlunda.
Det är där en av de enklaste raderna i texten får en betydelse som egentligen inte framgår:
He wish he’d met you
As a child.
Before your world
became defiled
På ytan är det bara en sorglig önskan. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Innan världen hann göra vad världen gjorde.
Men tanken bakom raden är konkretare än så. Det finns en plats. En verklig plats från hennes barndom. En adress där början faktiskt fanns.
Plötsligt blir geografin filosofi.
Att resa till en plats där någon annan började sitt liv är naturligtvis inte att resa bakåt i tiden. Ändå gör människor sådant hela tiden. Vi besöker barndomshem, gravar, gamla skolor, slagfält och hotell där någon skrev en bok. Vi vet mycket väl att tiden inte finns kvar där. Ändå åker vi dit.
Kanske därför att platser är det närmaste vi kommer en fysisk adress till förfluten tid.
Och då uppstår cirkeln som jag tycker gör texten lyckad:
hennes början — hans slut — möjligheten till en ny början.
Men texten vägrar dessutom ge honom den romantiska lösningen. I spoken-word-delen kommer frågan:
Which ending he was really praying for.
Yours… or his.
Där går Brand New Start sönder som begrepp. Eller blir komplett.
För vad är det egentligen han ber om? Att få henne? Att hon ska få ett annat liv? Att själv få ett annat liv? Att de ska mötas igen?Eller bara att det här ska upphöra?
Och sedan kommer tanken som egentligen motsäger hela den romantiska kärlekssångens grundidé:
If he could have given you a different life… he would have chosen to let you go.
Det är nog min favoritidé i hela texten.
För om kärlek betyder att vilja den andra människans bästa uppstår ett filosofiskt problem när det bästa tänkbara livet för den människan kanske är ett liv där hon aldrig behöver dig.
Det är ganska lätt att säga jag älskar dig så mycket att jag aldrig lämnar dig. Betydligt svårare är:
Jag älskar dig så mycket att om jag kunde göra om världen och ge dig ett lyckligt liv där du aldrig ens träffade mig, skulle jag välja det.
Därför:
Maybe love isn’t always about being chosen.
Och slutligen finns ingen upplösning.
And if there really is a brand new start… he still doesn’t know which one he’s asking for.
Det är viktigt.
Hade han vetat hade texten blivit ett påstående. Nu förblir den en fråga.
Är Brand New Start en kärlekssång, en sång om självmord, en Twin Flame-fantasi, en tanke om reinkarnation, ett resonemang om altruistisk kärlek eller bara en mycket trött människas försök att hitta en nödutgång ur en verklighet han inte längre begriper?
Ja. Och det är nog därför jag är nöjd med texten. Den förklarar inte riktigt vad den handlar om.
Eller, jag gjorde ganska många. Eller rätt många. Eller en djävla massa, faktiskt. Under en period var vi kanske tio personer som gjorde i stort sett “alla” jobb. Vi kände varandra hela högen, umgicks privat, hängde ute och tillbringade alldeles för mycket tid på Musikbörsen. Om någon hade lagt ihop våra samlade creditlistor hade resultatet förmodligen blivit ganska groteskt.
Det fanns egentligen ingen konkurrens mellan oss. Vi var kompisar, och det hände ganska ofta att vi rekommenderade varandra till jobb. Vi var inte nödvändigtvis bäst, men vi var de som gällde. Framför allt var vi kul killar. En dag i studion skulle helst vara ett enda långt garv, med lite musik däremellan.
Och vi spelade utan ego. Vi spelade för låten. Det där låter kanske som något man skriver i en intervju när man vill framstå som en sympatisk människa, men det var faktiskt så det fungerade. Behövde låten tre toner spelade man tre toner. Behövde den en gitarr som lät som en trasig dammsugare fick man väl försöka hitta en trasig dammsugare.
Man blev en jävel på att ösa ur sig idéer. Rent, crunch, dist, olika komp, olika rytmer, olika figurer och gärna något nytt varje varv. Det fanns ingen större anledning att spela exakt samma sak om och om igen när man kunde ge producenten femton alternativ att välja mellan. De betalade per timme. Då kunde de lika gärna få lite material för pengarna.
Dessutom lärde man sig läsa människor. På andra sidan glasrutan satt producenten, teknikern och kanske någon artist som redan hade hört låten fyrahundra gånger och börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Hur såg de ut när man spelade? Glada? Trötta? Entusiastiska? Jublande? Såg de ut som om de ville gå hem och börja odla potatis?
Det var bara att hålla ett öga på dem. Ett litet leende kunde betyda att man var på rätt väg. En tveksam min kunde betyda att det behövdes en justering, och såg samtliga ut som om någon hade dött fick man kanske hitta på något helt annat. Ibland kom det önskemål genom talkbacken. Ibland behövdes det inte.
Det fanns förstås gränser för hur mycket material man kunde lämna ifrån sig. Jag har gjort jobb där producenten bett mig spela en massa balla grejer som de sedan skulle klippa ihop till ett solo. Visst, det är deras pengar och deras skiva. Jag spelade en massa balla grejer, de klippte ihop dem och det färdiga solot sög.
Ett solo är inte nödvändigtvis summan av sina häftigaste beståndsdelar. Det kan faktiskt vara ganska trevligt om den som spelar vet vart han är på väg, även om han tar en omväg dit. Att lägga tjugo olika kompidéer är en helt annan sak. Där får de gärna plocka reservdelar tills de byggt en alldeles egen liten bil.
En annan gång ville någon att jag skulle spela som Staffan Astner. Jag kände Staffan, så jag upplyste dem om att jag hade hans telefonnummer. Ville de ha Staffan kunde de ju ringa honom. Jag var redan där, men det verkade tydligen inte vara tillräckligt.
Det fanns emellertid ett annat partytrick som jag hade med mig från arrangörslinjen. Harmonilära. Ett ämne som låter ungefär lika upphetsande som kommunal bokföring, men som faktiskt kan vara rätt användbart om man tänker ägna sitt liv åt att spela musik.
Man lär sig bland annat att räkna ut vart en låt är på väg. De flesta normala låtar är inte särskilt mystiska när man väl begriper hur de är uppbyggda. Det betyder inte att man vet exakt vad som kommer att hända, men man kan göra ganska kvalificerade gissningar medan man lyssnar.
Undantag finns naturligtvis. Frank Zappas Five-Five-Five, exempelvis. Den kan man ju roa sig med att försöka räkna ut om man har en ledig månad och ett ganska omfattande självskadebeteende. En odd meter på 5/4, 5/8, 7/8 i salig blandning och dessutom allt annat än melodisk, Men en vanlig poplåt är sällan en rymdfärja.
Dessutom var jag gitarrist. Inte basist. En basist måste gärna sätta ettan där ettan faktiskt ligger, medan en gitarrist kan komma hundra eller tvåhundra millisekunder senare och hävda att det är känsla. Eller attityd. Eller något annat som låter betydligt bättre än att man fortfarande håller på att fundera över vilket ackord som just passerade.
En dag var jag inbokad på ett jobb med en svensk artist… Vi skulle börja med en låt som jag aldrig hade hört tidigare, vilket inte var något större bekymmer. Jag hade ju ändå tänkt lyssna på den förr eller senare, och det föreföll mig onödigt att kasta bort en alldeles utmärkt möjlighet att samtidigt spela in något.
– Okej, vi kör låten!
– Tryck på REC!
– Ska du inte lyssna först?
– Jo, jag lyssnar. Men tryck på REC i alla fall.
Och så körde vi. Jag lyssnade, spelade, räknade ut vart låten var på väg och försökte komma dit ungefär samtidigt som resten av bandet. Ibland var jag kanske hundra millisekunder sen, ibland lite mer. Det är fördelen med att vara gitarrist. Man kan kalla nästan vad som helst för frasering, bara man gör det med tillräckligt gott självförtroende. Även när man inte har en djäävla aning om vad man håller på med.
När låten var slut stod folk upp på andra sidan glasrutan. Händerna i luften. Jubel. Jag hade knappast spelat något perfekt, men tydligen hade jag spelat rätt saker för låten. Ungefär åttio procent av den där första tagningen blev kvar, trots att det också var första gången jag över huvud taget hörde musiken. “First Take – the VIBE”
Det blev nerv. Den sortens nerv som uppstår när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn, men kör ändå. Jag hade naturligtvis kunnat lyssna igenom låten fem gånger, anteckna ackorden och förbereda något genomtänkt och välstädat. Men då hade det blivit något annat, och det var inte säkert att det hade blivit bättre. Det är ungefär som att knulla. Man är bra på det eller inte. Sen – gehör.
Nästa låt fungerade inte alls på det sättet. Den behövde en ordentlig genomgång, så då gjorde vi en ordentlig genomgång. Det ingick också i jobbet att begripa när ett partytrick hade slutat vara användbart. Vi spelade in gitarrerna, gjorde det som behövdes och blev till slut klara.
Då kom nästa fråga från andra sidan rutan.
– Du, Wennborn. Vill du vara med och lägga körer?
– Ja, för faan. Det kan jag väl…
Det var inget konstigt med det. Man var redan där, mikrofonerna fanns och det kunde ju vara trevligt att göra lite mer nytta innan man åkte hem. Sedan fick jag texten. Jag är än i dag glad över att jag inte hade någonting att dricka i munnen när jag började läsa.
Det visade sig nämligen att vi skulle ägna oss åt något slags klassisk musik med kvinnligt kön och olika yrkesgrupper som bärande konstnärlig idé. Det är fullt möjligt att göra stor musik av sådant också, även om det kanske inte är det första man får lära sig på arrangörslinjen. Vi skrattade så att det var ett mindre under att någon över huvud taget lyckades sjunga.
Hatar hatar hatar piss piss piss…Fy faan…
Men körerna kom på plats. Gitarrerna var klara, producenten hade fått sitt och ännu en arbetsdag kunde läggas till den där gemensamma, förmodligen groteska creditlistan. Det var ungefär så det fungerade. Man kom dit, spelade för låten, läste människorna bakom glaset och försökte se till att alla hade roligt under tiden.
Och om någon undrade varför man inte lyssnade på låten innan man började spela, var svaret egentligen ganska enkelt. Man lyssnade ju. Man såg bara ingen anledning att inte spela in det samtidigt.
Skivindustrin såg lite annorlunda ut mellan 1986 och 1996. Under de där åren hann jag med de flesta tänkbara varianter av studiojobb, inklusive några som förmodligen skulle ge dagens ekonomiavdelningar nervösa sammanbrott. Det var inte alltid någon större överensstämmelse mellan vem som faktiskt spelade, vem som stod på skivomslaget och vem som fick pengarna.
Jag har bland annat:
Gjort jobb jag fått betalt för, men inte fått credit för.
Gjort jobb jag fått credit för, men inte fått betalt för.
Gjort jobb jag varken fått credit eller betalt för.
Fått både credit och betalt för jobb jag inte gjort.
Fått betalt för jobb jag inte gjort, utan att få credit.
Och så fanns det förstås jobb man inte ens visste att man skulle göra.
En natt var jag på väg hem från krogen vid fyratiden. Jag passerade en studio och såg att det lyste därinne. Jag kunde portkoden, så jag gick in för att se vilka som fortfarande höll på. Det visade sig vara en ganska lyckad liten omväg.
– WENNBORN!!!!!!!
Där stod de. Artisteliten. Två män och fyra kvinnor som höll på att lägga körer. Någon konstaterade att det skulle bli bra med en kille till, och plötsligt hade jag fått ett jobberbjudande på väg hem från krogen.
– Vill du vara med och lägga kör?
– Ja, för faan. Det kan jag väl.
Fyra timmar senare fortsatte jag hem. Jag hade lagt körer tillsammans med ett en massa artister och fick en check från skivbolaget på 3 800 kronor. Det var inte riktigt vad jag hade planerat när jag lämnade krogen, men jag hade heller ingen anledning att klaga.
Jag gick hem från krogen klockan fyra på morgonen. Kom hem vid åtta. Hade tjänat 3 800 kronor på vägen.
Sen finns det såklart saker som bara “gick på räls”. Det kallas kanske “kontakt”. När människor bara hittar varandra. Och bara kör… Rakt ut i…. mörkret av det okända….
Så har vi förstås The L.A. Sessions.
2011 gjorde vi ett album med min bästa vän, i Los Angeles. Tanken var att göra det hela old school. Sätta grunderna till samtliga låtar live, tillsammans i studion, och sedan lägga på det som behövdes. Hur vi över huvud taget hamnade där är en lång, lång historia. Men det var jag som producerade och spelade gitarr, och jag hade lyckats samla ihop ett ganska hyggligt litet husband.
På trummor hade vi JR Robinson, kanske mest känd för sina jobb med Chaka Khan och Michael Jackson. På bas Leland Sklar, eller bara Lee, som spelat med ungefär alla som någonsin spelats på en skivspelare. Phil Collins, Toto och en mindre telefonkatalog av andra artister. På keyboards hade vi David Garfield, och själv stod jag där med gitarren och försökte se ut som om det här var en alldeles vanlig tisdag.
Tekniker var Steve Sykes, tidigare gitarrist med Hall & Oates. Det var alltså ingen större brist på erfarenhet i lokalen. Snarare tvärtom. Om vi hade lagt ihop allas samlade meritlistor hade vi förmodligen behövt hyra en separat lokal för att förvara dem.
Det lite speciella var att vi faktiskt spelade tillsammans. År 2011 hade det blivit ganska ovanligt att spela in ett helt band live i studion, åtminstone jämfört med hur det fungerade under mina gamla studioår. Hemstudiorna hade tagit över alltmer och musikerna skickade filer till varandra från olika delar av världen. Som Lee uttryckte det:
– I tend to spend most of my time in other men’s bedrooms these days.
Det var väl inte riktigt vad hans föräldrar hade tänkt sig när han började spela bas, men så hade musikbranschen utvecklats.
Vi höll till uppe i Castle Oaks, kullarna väst om L.A. och hade en alldeles fantastisk tid tillsammans. Vi spelade, tog pauser, beställde orimligt mycket take-away, låg på gräsmattan utanför studion, rökte på och diskuterade livet. Sedan gick vi in igen och satte nästa låt.
Stenhöga, några av världens mest erfarna studiomusiker omkring mig. Det var kanske inte riktigt så man lär ut effektiv projektledning på Handelshögskolan, men det fungerade alldeles utmärkt.
Och det var precis det jag hade velat åstadkomma. Inte fem musiker som var och en spelade in sin del i varsin studio och skickade resultatet till någon stackars producent som sedan skulle försöka pussla ihop allting. Vi satt i samma rum, lyssnade på varandra och reagerade på det som hände. En liten förändring i trummorna kunde få basen att göra något annat, vilket i sin tur kunde få mig att ändra gitarrkompet. Plötsligt hade hela låten tagit en annan riktning utan att någon egentligen hade bestämt det.
Plattan blev fantastiskt bra. En sådan där liten uppvisning i perfektion som egentligen bara kan uppstå när alla är så bra på det de gör att de inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att fundera över det. Ingen behövde bevisa någonting. Vi spelade för låtarna, hade förbannat roligt och lät musiken sköta resten.
Det är nästan omöjligt att välja en enda låt från det albumet, men Imma är ett ganska bra exempel på hur det fungerade.
Vi hade kommit fram till gitarrsolot. Någon tyckte att jag skulle dra åt David Gilmour-hållet, medan någon annan hade en helt annan uppfattning.
– You should go Gilmour on this sucker!
– Nooo! You should go Jeff Beck!
Det var ju två ganska hyggliga gitarrister att försöka efterlikna, och eftersom jag ändå stod där med gitarren kunde jag lika gärna göra båda. Så jag spelade in två solon. Ett Gilmour och ett Beck. Sedan satte jag ihop dem till ett enda solo.
Problemet löst. Demokratin hade segrat, och ingen behövde bli osams om vilken av världens bästa gitarrister jag skulle försöka låta som.
Och så fanns det förstås en liten bonus med att spela in i Los Angeles. En dag hände ungefär samma sak som den där natten när jag själv gick förbi en upplyst studio på väg hem från krogen. Någon såg att det lyste, blev nyfiken och gick in för att se vilka som höll på.
Den här gången var det Seal och hans gitarrist Chrissy Shefts som dök upp.
– Is it okay if we hang out for a while?
Ehh. Ja. Det var det naturligtvis. Jag hade ingen större lust att bli ihågkommen som killen som nekade Seal att komma in i studion när vi spelade in. Dessutom visade de sig vara förbannat trevliga människor, så det var bara att göra plats och fortsätta ha roligt.
Och någonstans där kan man väl sammanfatta ganska många år av studioarbete. Ibland spelar man in en låt man aldrig har hört tidigare. Ibland får man betalt för att sjunga om saker som förmodligen aldrig kommer att behandlas på Musikhögskolan. Ibland går man hem från krogen och tjänar 3 800 kronor på vägen, och ibland sitter man i Los Angeles med några av världens mest anlitade musiker och diskuterar om ett gitarrsolo ska låta som David Gilmour eller Jeff Beck.
Men det handlar fortfarande om ungefär samma sak som det gjorde när vi hängde på Musikbörsen. Man spelar för låten, lyssnar på varandra och försöker ha så förbannat roligt som möjligt under tiden. Och ibland behöver man inte ens vara inbokad.
Det räcker att det lyser i studion.
Men. Jag kan inte skriva kåseriet utan att nämna älskade Nanne, och underbara Peter Grönvall. Älskade människor. Låten ”Ett Vacker Par” som jag skrev, är en helt egen lång historia. Och hur jag fick Bert Karlson totalt utskrattad på en presskonf i samband med Mello ett år…. Men här är den.
Men vänta nu. Jan Johansen! Min älskade, fina vän. Jag råkade ju skriva, producera och spela gitarr på ”Fri”, en av hans största hits från början av 2000-talet. Jag tror att det var 2010, men det kan vara helt fel. Årtal och jag har aldrig haft något särskilt stabilt förhållande.
Dessutom lyckades jag hamna i musikvideon. Den är också en ganska märklig historia, inte minst på grund av bandet som vi lyckades få ihop. Där står jag tillsammans med Ian Haugland från Europe, Nalle från Therion och min fina, älskade Tess Järvheden, som inte bara spelar keyboards utan dessutom är en av de roligaste komiker jag känner.
Det för mig dessutom helt osökt tillbaka till mitt ex uttalande “jag inte var hennes sexigaste date”. Nej. Tack detsamma vet du…
Det är ju en ganska egendomlig samling människor att stoppa in i samma musikvideo, men på något sätt fungerade det alldeles utmärkt. Och framför allt fick vi göra något roligt tillsammans med Janne, vilket alltid har varit ett nöje.
Men nu får jag fan lägga av innan det här börjar likna skryt.
Eller?
Men historien om Fri började faktiskt långt tidigare, hemma i min dåvarande studio. Jag och Paul Rein gjorde demon tillsammans, och eftersom vi behövde lägga sång och jag tydligen ansåg att badrummet var en fullt rimlig inspelningslokal, placerade vi Paulie därinne. Mitt i natten.
Där stod han sedan och vrålade för full hals:
– NU ÄR JAG FRIIII!
Om och om igen. Själv satt jag vid inspelningen och började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon ringde polisen. Jag kunde nästan höra samtalet från lägenheten ovanför.
– Hallå, polisen? Det står någon i lägenheten under och skriker att han är fri. Han har hållit på i flera timmar. Vi vet inte vad han är fri från, men kan ni skicka någon från psyk? Gärna med vita rockar. Och en sådan där jacka som man knäpper på ryggen.
Men demon blev klar. Janne spelade så småningom in låten, den blev en av hans stora hits och jag hamnade till slut i musikvideon tillsammans med ett band som knappast hade gått att sätta ihop genom en vanlig platsannons.
Och med det får jag nog fan lägga av innan det här börjar likna skryt. Eller innan någon av mina gamla grannar hittar texten och äntligen får reda på vad det egentligen var som pågick i badrummet den där natten.
Jobba med Paulie är alltid fantastiskt. Otroligt musikalisk människa. En vän sedan… urminnes.
Och nu lägger jag faktiskt ner.
Men jag kan ju inte avsluta utan att nämna Erika. Älskad vän och kollega sedan urminnes tider, och antalet timmar vi har tillbringat tillsammans i olika studior har jag för länge sedan tappat räkningen på. Det har blivit en djävla massa musik genom åren, och förmodligen ännu fler skratt.
Dessutom dyker hon fortfarande upp bakom mikrofonen då och då, numera som gästande sångerska på vissa låtar med mitt nuvarande band, Wild Women Of Wongo.
Efter alla dessa år, alla dessa studior, alla dessa människor och alla dessa mer eller mindre begripliga inspelningar håller vi alltså fortfarande på. Vi spelar in musik. Diskuterar mitt ex som jag skrivit 25 låtar om. Skrattar. Skakar på huvudet.
Hemsidan med utkasten till min bok är nu tillbaka online. Lite beroende på ”vilken DNS du använder”, säger mina experter. Men i huvudsak är allting tillbaka. Exakt där vi slutade.
Och det blev ett helt eget kapitel.Nio månader efter sms med “hej då”.
Grattis!
Wild Women Of Wongo kommer ”strax”, säger samma expert. Sedan får man väl gissa var hemsidorna befinner sig för stunden. Schweiz? Island? Rumänien Eller som en kökkenmödding i Tyresö.
Det börjar likna en geografilektion snarare än webbhotell.
Man kanske ska donera sin halvätna gamla macka dessutom…
Oh well…
Bättre att ta ansvar för det man förstört än att försöka sprattla sig ur det.
Jag älskar intelligenta och kunniga människor. Särskilt sådana som kan se möjligheter där andra bara ser problem, och som dessutom har förmågan att hitta lösningar som är så enkla i sin genialitet att man nästan blir förbannad över att man inte kom på dem själv. Någon som hjälper mig med IT-relaterade saker påpekade en gång en otroligt spännande sak för mig. Man skulle kunna kalla det en elegant lösning.
Förklaringen jag fick var filmen Cube. Den har jag sett. Flera gånger. En ganska bisarr historia där ett antal människor vaknar upp i en enorm konstruktion av till synes identiska rum. Varje rum har dörrar som leder till andra rum, men hela konstruktionen kan dessutom förändras. Rummen förflyttar sig. Horisontellt. Vertikalt. Och den som tror sig ha förstått hur byggnaden hänger ihop kan plötsligt upptäcka att ingenting längre befinner sig där det nyss befann sig.
Tänk dig att två personer står i ett rum. Den ena öppnar en dörr, kliver in i nästa rum och stänger dörren efter sig. Några ögonblick senare öppnar den andra personen samma dörr. Men nu är rummet tomt. Personen är försvunnen, trots att alla dörrar varit stängda och det inte tycks finnas någonstans att ta vägen.
Det är förstås inte personen som har försvunnit. Det är rummet som har flyttat sig. Man öppnar samma dörr igen, ännu en gång, men det tidigare rummet har inte bara flyttat sig. Nu har det monterats ned.
Internet är faktiskt inte helt olikt den konstruktionen. En vanlig besökare känner till en webbadress. Man skriver in adressen, öppnar dörren och kliver in i ett rum där det finns texter, bilder och kanske en och annan märklig berättelse. Var rummet rent fysiskt befinner sig är det knappast någon som funderar över. Stockholm? Helsingfors? Amsterdam? Eller någon helt annan plats på jordklotet?
Av tekniken bakom fattar jag absolut ingenting. Det är INTE mitt kompetensområde. Men jag kan i princip få vem som helst att låta som om de kan sjunga. För det som inte är mitt kompetensområde är det är en helvetes massa siffror. Bokstäver. Konstiga ord och termer. Men … nån annan kan. Tack för det!
De flesta nöjer sig med att adressen fungerar. Man öppnar samma dörr i morgon och förväntar sig att hamna i samma rum. Men det finns faktiskt ingenting som säger att dörren måste leda till samma server varje gång. Adressen kan vara densamma medan innehållet levereras från en helt annan plats.
Och det är här det börjar bli intressant.
En dag leder dörren till rum A. Nästa dag leder den till rum B. Kanske bara under några timmar, kanske under ett helt dygn. Därefter leder den tillbaka till rum A igen, utan att någon vanlig besökare ens märker att konstruktionen har förändrats.
Samma adress. Samma dörr. Ett helt annat rum.
Det påminner mig för övrigt lite om Hydran i den grekiska mytologin. Ett månghövdat monster som hade den synnerligen irriterande egenskapen att två nya huvuden växte ut varje gång någon högg av ett.
Det finns något tilltalande med den konstruktionen. Man hugger av ett huvud och upptäcker att det plötsligt finns två nya att hålla reda på. Och om man dessutom föreställer sig att huvudena kan befinna sig i olika rum, som i Cube, börjar det bli ganska besvärligt att veta vad man egentligen försöker hugga av.
Men tillbaka till internet.
Föreställ dig att någon besöker en webbplats och hittar en text som personen av någon anledning blir väldigt upprörd över. Personen antecknar adressen, läser texten och är fullständigt övertygad om vad som stod där. Kanske återkommer personen flera gånger under dagen. Kanske berättar personen till och med för andra vad som har hittats.
Sedan bestämmer sig någon för att undersöka saken. Man kontaktar leverantören som ansvarar för webbplatsens huvudserver och begär att få veta om den aktuella texten verkligen har funnits där. Leverantören undersöker sina filer, sina loggar och de uppgifter som finns tillgängliga om servern. Och beskedet blir att texten aldrig har funnits på just den servern.
Nope. Nix. Finns inte. Har aldrig funnits.
Men personen som läste texten är alldeles säker på sin sak.
Jag svär! Jag såg det! Det låg där! Jag läste det själv!
Leverantören kontrollerar igen. Samma resultat. Ingenting i den undersökta serverns filer eller tillgängliga loggar visar att texten någonsin funnits där. Leverantören kan bekräfta vad den egna servern har innehållit och levererat, men naturligtvis inte vad någon helt annan server kan ha gjort.
MEN JAG SVÄR ATT JAG SÅG DET!
Ja, det är mycket möjligt. Men vad var det egentligen du såg? Du vet vilken dörr du öppnade, men vet du vilket rum som befann sig bakom den just då? Och framför allt, är du säker på att det är samma rum som någon nu har undersökt?
Det är här liknelsen med Cube blir så fascinerande. Rummen ser likadana ut, dörrarna är identiska och den som befinner sig inne i konstruktionen har ingen anledning att misstänka att hela omgivningen kan förflytta sig. Man kan återvända genom exakt samma dörr och ändå hamna någon helt annanstans. Det rum man tidigare besökte kanske inte ens finns kvar i byggnaden.
Och det där andra rummet, som kanske bara fanns bakom dörren under en enda dag, kan sedan vara borta för alltid. Ingen vet längre var det befann sig. Ingen vet vilken server som en gång innehöll det, eller ens var man skulle börja leta efter den. Det enda besökaren egentligen känner till är adressen till dörren.
Huvudserverns leverantör kan fortfarande intyga att texten aldrig har funnits där. Loggfilerna kan ge leverantören fullständigt rätt, samtidigt som de inte säger någonting om vad som kan ha funnits i ett annat rum. Och den som faktiskt såg texten kan ha alldeles rätt i sin beskrivning av vad som visades på skärmen.
Båda kan alltså tala sanning. De talar bara inte om samma rum.
Det är skillnad på att någonting aldrig har funnits och att man letar efter det på fel plats. Och då kanske inte ens platsen som fans ensfinns kvar. Den har rört på sig.
Och kanske är det just den skillnaden som gör hela konstruktionen så underhållande. Någon står där med en adress, ett datum och en alldeles bestämd uppfattning om vad som har hänt. Någon annan står med huvudserverns loggfiler och ett besked om att det som beskrivs aldrig har funnits där. Båda pekar på samma dörr och är övertygade om att den måste leda till samma rum.
Men rummet har flyttat sig.
Kanske har det till och med försvunnit för alltid. Kanske finns det fortfarande någonstans, bakom en annan dörr, på en annan plats, i en helt annan del av konstruktionen. Eller också har det ersatts av två nya rum, precis som Hydrans avhuggna huvud ersattes av två nya.
Och någon står fortfarande kvar med handen på dörrhandtaget och skriker:
JAG SVÄR! JAG SÅG DET! DET FANNS DÄR!
Det gjorde det kanske också.
Men var? Var i hela världen finns eller fanns det där andra rummet. Som nu bytt plats flera gånger till. Nedmonterat?
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…