Vad passar bättre en regnig söndag än tre timmars relationsproblematik med älskade Tove? Vi har varit vänner i över 40 år. Vilket innebär att hon har haft gott om tid att lära känna mig, mina egenheter och min ibland ganska imponerande förmåga att hamna i situationer som förmodligen skulle få en normalbegåvad människa att överväga ett kloster. Eller för den delen uttala sig om min misantropiska sida, där “motmänniskor” och “mottrafikanter”, bland alla andra epitet, faller sig fullständigt naturligt för mig. Eller för den delen uttala sig om min “Pervasive Drive for Autonomy”…

Tove tillhör dessutom det absoluta intellektuella toppskiktet i min vänkrets. Topp tre. De vet vilka de är. Jag har alltså förmånen att ha tre kvinnor i mitt liv som alla besitter den där alldeles särskilda kombinationen av intellektuell skärpa, klarsynthet, analytisk förmåga och en närmast irriterande talang för att formulera sådant som andra människor knappt lyckas tänka färdigt. Tre olika kvinnor, tre olika personligheter, men med den gemensamma egenskapen att de kan ta ett till synes obegripligt mänskligt beteende, vrida och vända på det och till slut formulera själva kärnan i några få meningar. Det är en ganska fantastisk tillgång att ha i sitt liv. Även om det ibland innebär att man själv blir föremål för analysen.

Många kloka ord. Många insiktsfulla uttalanden. Många klarsynta analyser. Och avslutningsvis en ganska träffsäker formulering av den enda faktiskt fungerande utväg som fortfarande erbjuds ett ex. En utväg som i all sin enkelhet borde vara närmast självklar, men som av någon anledning tycks ha blivit betydligt svårare att välja än att fortsätta med det som uppenbarligen inte fungerar.

Sedan kom konsekvensanalysen. Och det var väl ungefär där samtalet började anta närmast filosofiska proportioner. För hur beskriver man egentligen en konflikt som inte längre handlar om det som en gång orsakade konflikten, utan om följderna av att konflikten aldrig avslutades?

Först hade vi relationen. Sedan hade vi konflikten som blev kvar när relationen avslutades. Den konflikten ledde till konsekvenser, vilket i sin tur skapade en ny konflikt om konsekvenserna av den ursprungliga konflikten. Och när inte heller det räckte uppstod ytterligare en konflikt om vem som egentligen ägde rätten att inte vilja ha med den andra personen att göra.

Det är ju faktiskt en ganska imponerande konstruktion.

En konflikt som överlevt sitt eget ursprung, börjat reproducera sig och till slut blivit så självständig att den inte längre verkar behöva någon relation för att fortsätta existera. Nästan som ett eget litet ekosystem. Med konflikter som livnär sig på andra konflikter, producerar nya konflikter och därefter kräver upprättelse för konsekvenserna av de konflikter som konflikterna själva har skapat.

Och någonstans mitt i allt detta sitter två människor och diskuterar vem som egentligen har rätt att inte vilja träffa vem.

Det var ungefär där Tove och jag började asgarva.

Inte därför att situationen egentligen är rolig. Tvärtom. Den är på många sätt fullständigt tragisk. Men när man lyckas formulera absurditeten tillräckligt tydligt uppstår till slut en punkt där skrattet nästan blir oundvikligt.

Vi skrattade så vi knappt kunde prata.

Åt en konflikt som inte längre tycks handla om relationen, inte om separationen och knappt ens om människorna som en gång ingick i den. Utan om själva konflikten. Och om konsekvenserna av konsekvenserna av konsekvenserna.

Det är nästan så att man börjar misstänka att konflikten numera har ett eget personnummer.

Och det kanske mest tragikomiska av allt är att det fortfarande finns en betydligt enklare väg ut.

Men den kräver förstås att någon faktiskt vill avsluta konflikten.

Inte bara vinna den.

Och det var ju inte jag som skapade den här fortsättningen.

INTE MITT VAL! Jag ger mig inte!