Eller tvärtom? Rabiat (för)följa någonting man inte vill se eller läsa…

Sådär lite i periferin av tillvaron existerar begrepp som vad man egentligen får publicera på sociala medier. Vad som kan uppfattas som hotfullt, kränkande, provocerande eller på annat sätt olämpligt. Det är naturligtvis en fråga som kan vara högst relevant. Det finns sådant som faktiskt är hotfullt, och det finns sådant som faktiskt är kränkande.

Men sedan finns det en annan dimension.

Med tanke på hur vissa människor lyckas vända och vrida på precis allting skulle det inte förvåna mig om det numera finns någon som under alla tänkbara omständigheter kan känna sig kränkt av ungefär vad som helst. Om det inte räcker med att vara kränkt kan man kanske bli sekundärkränkt. Eller tertiärkränkt. Eller varför inte kvintärhotad?

Det sistnämnda borde rimligen innebära att någon känner sig hotad av att en annan människa eventuellt skulle kunna känna sig kränkt av att en tredje människa möjligen skulle kunna uppfatta en fjärde människas publicering som ett indirekt meddelande till en femte.

En bild på ett par en vacker höstdag, exempelvis.

Det är en bild på ett par en vacker höstdag.

Möjligen en sommardag. Det beror lite på när bilden togs. Det kan ha varit för fyra år sedan, och människorna på bilden kanske inte ens träffas längre. Men bilden föreställer fortfarande två människor som befann sig på samma plats när någon tryckte på kamerans avtryckare.

Det är faktiskt inte mer komplicerat än så.

Facebook har dessutom en förmåga att börja dagen med att presentera gamla minnen. Bilder, händelser och publiceringar från tidigare år. Det är ungefär det enda roliga med Facebook sedan ganska länge, och ibland är det faktiskt trevligt att bli påmind om att man hade ett liv även innan plattformen förvandlades till en kombination av reklampelare, moraltribunal och digital loppmarknad.

Meta har sammanställt dina minnen. Vill du dela? Klicka OK.

Visst. Sure. Fine.

Ångrar man att en bild över huvud taget existerar kanske man skulle ha funderat på det innan man ställde upp på bilden in the first place. Eller kanske rentav innan man frivilligt befann sig i den andra personens närhet. Någonsin.

Det är lite som att hävda att man blir kränkt av att någon delar en gammal tidningsartikel ur, låt säga, Svensk Damtidning från oktober 2024. Artikeln är redan skriven. Den är publicerad. Den har tryckts, distribuerats, sålts och förmodligen legat på åtskilliga soffbord, i väntrum och på frisersalonger. Men plötsligt skulle problemet vara att någon delar den?

Då kanske man ska rikta sina invändningar till tidningen i stället. Skriv till Svensk Damtidning och kräv att de omedelbart skickar ut personal till landets samtliga barnavårdscentraler, tandläkarmottagningar, frisersalonger och andra inrättningar där gamla veckotidningar brukar ligga och samla damm. Där får personalen systematiskt gå igenom varje tidningshög, lokalisera det aktuella numret och avlägsna det ur offentligheten.

Gärna med skyddshandskar.

Och om man nu absolut inte vill att artikeln ska existera, då återstår en ganska uppenbar fråga.

Varför i hela helvetet ställde man från början frivilligt upp på att medverka i ett reportage om ”Matlagning hemma hos en kändis”, som dessutom uttryckligen arrangerades av Svensk Damtidning?

Det var ju knappast så att en journalist bröt sig in genom köksfönstret, gömde sig bakom kryddhyllan och under pistolhot tvingade någon att posera med en gratängform.

Man deltog. Man fotograferades. Man medverkade i reportaget. Och sedan publicerades reportaget, precis som det var tänkt från början.

Att flera år senare bli upprörd över att någon påminner om att artikeln finns är förstås en möjlig personlig reaktion. Men det förändrar inte historien om hur artikeln kom till.

Förklara nu gärna, i en enda mening, så att till och med en idiot begriper.

Sie bitte.

Som en fullständig parentes kan jag nämna att Meta dessutom har hittat nya sätt att göra tillvaron ännu mer ekonomiskt stimulerande. Åtminstone för Meta.

De har börjat presentera olika PRO-lösningar för den som driver en officiell sida. Det kan vara en artist, ett lokalt band, en trädgårdsförening, ett katthem eller någon som säljer begagnade utombordsmotorer. I den modell jag fått presenterad ingår två fria länkpubliceringar under en löpande trettiodagarsperiod. Vill man publicera fler externa länkar finns olika betalnivåer.

Fyra länkar. Åtta länkar. Fler länkar. Och vill man ha helt fria möjligheter att länka vidare kan kostnaden, enligt de prisuppgifter jag sett, hamna på någonstans omkring 70 000 svenska kronor per år. Grovt räknat, med reservation för valutakurser och vilken lösning man faktiskt erbjuds.

Sjuttio tusen kronor.

För att kunna tala om för människor var ens eget material finns.

Bravo, Meta.

Ni har alltså lyckats utveckla en affärsmodell där det blir alltmer attraktivt att överge plattformen och återgå till det gamla, nästan bortglömda konceptet att ha en egen hemsida. En plats där man själv bestämmer vad man publicerar, hur många länkar man använder och om någon ska behöva betala inträde för att få veta att en ny låt har släppts.

Sedan kan man naturligtvis fortsätta använda Facebook till att skriva:

”NYHETER PÅ VÅR HEMSIDA!”

Utan länk.

En lysande teknisk utveckling. Internet har alltså kommit så långt att vi snart är tillbaka vid att muntligen behöva berätta för varandra var saker finns.

However.

Det är en helt annan historia.

Tillbaka till de där fruktansvärda publiceringarna.

Jag tänker nu avslöja ett magiskt trick. En metod så revolutionerande att jag nästan överväger att patentera den. Den kräver ingen utbildning, inga särskilda tekniska kunskaper och fungerar på såväl dator som mobiltelefon.

SÅ SLIPPER DU SE SKIT DU UPPLEVER SOM HEMSKT ATT DET FINNS PÅ INTERNET.

Är ni beredda?

Ge fan i att besöka sidan.

Jag vet.

Det låter nästan för enkelt.

Men jag har faktiskt själv tillämpat den här metoden under många år, med närmast sensationellt goda resultat. Det finns mängder av tidningar, opinionsbildare, kändisar, politiska kommentatorer och diverse andra digitala företeelser vars innehåll jag betraktar som fullständigt ointressant, bisarrt eller rent ut sagt skit.

Jag läser dem inte.

Jag går inte in på deras hemsidor för att kontrollera om de möjligen har publicerat ytterligare någonting som jag kan bli förbannad över. Jag följer inte deras konton för att kunna dokumentera varje nytt tillfälle då de har fel. Jag sitter inte uppe på nätterna och uppdaterar deras flöden i förhoppningen om att äntligen få syn på någonting riktigt vedervärdigt.

Jag låter dem helt enkelt existera.

Och det fungerar.

Jag slipper bli förbannad. De slipper mina kommentarer. Världen fortsätter snurra, och ingen behöver kontakta vare sig polisen, en psykolog eller kundtjänsten på Facebook.

Ta Bianca Ingrosso, exempelvis.

Jag har ingenting som helst intresse av att besöka hennes olika medier. Jag har aldrig känt något behov av att följa hennes tillvaro, konsumera hennes innehåll eller hålla mig underrättad om vad hon har gjort, sagt, köpt, sålt eller tänkt sedan föregående torsdag.

Det är ett fullständigt frivilligt beslut.

Och tack vare detta beslut har jag hittills lyckats undvika att bli upprörd över i princip allt som Bianca Ingrosso publicerar.

Fantastiskt.

Men tydligen finns det människor som gör precis tvärtom.

De avskyr en person. De avskyr personens åsikter. De avskyr personens publiceringar. De avskyr möjligen personens existens på internet över huvud taget.

Och därför besöker de personens sida.

Om och om igen.

För att läsa.

Och bli förbannade.

Och läsa lite till.

Jag försöker verkligen förstå den här mekanismen. Om man avskyr någonting så till den milda grad att man blir upprörd av att det existerar, varför ägnar man då sin egen tid åt att aktivt söka upp det?

Jag avskyr Håkan Hellström. Men jag slipper vara kroniskt förbannad på hans dynga. Med en enkel lösning jag kommit på alldeles själv: JAG LYSSNAR INTE PÅ HÅKAN HELLSTRÖM.

Det finns naturligtvis innehåll som förtjänar kritik. Det finns lögner, övertramp och rena dumheter som kan behöva bemötas. Men det är en sak att granska någonting man har anledning att granska, och en helt annan att förvandla någon annans kommentarsfält till sin egen permanenta fritidssysselsättning.

Min gamla kompis Nettan, även känd som Tunnelbananettan, har fått uppleva den där företeelsen i närmast industriell omfattning.

Människor som inte tycker om henne. Inte tycker om vad hon skriver. Inte tycker om hennes åsikter, hennes sätt att uttrycka sig eller möjligen hennes frisyr.

Fine.

Det är väl alldeles utmärkt att inte tycka om någon.

Men varför då följa henne?

Varför läsa allt hon publicerar?

Varför lägga tid på att formulera arga kommentarer under någonting som man redan på förhand vet att man kommer att avsky?

Det är som att varje morgon gå in på en restaurang vars mat man hatar, beställa samma maträtt och sedan skrika åt kocken för att den fortfarande smakar likadant.

Och dagen därpå komma tillbaka.

För att kontrollera om maten möjligen fortfarande är lika äcklig.

Det finns dessutom en ekonomisk dimension i hela denna absurditet.

Vi återvänder till Bianca Ingrosso.

Hon har en omfattande kommersiell verksamhet där uppmärksamhet, räckvidd, annonser och olika samarbeten utgör viktiga delar. Jag läste någonstans en uppgift om att en mycket stor andel av kommentarerna kring henne skulle vara negativa. Om siffran verkligen var fyrtio procent eller någonting annat spelar mindre roll för själva resonemanget.

För vad händer när en människa som avskyr Bianca klickar sig in på hennes innehåll?

Jo, människan blir en besökare.

Besökaren kan generera en annonsvisning. Besöket kan bidra till aktivitet och räckvidd. Och beroende på hur affärsmodellen är konstruerad kan även den mest ilskna besökaren vara ekonomiskt värdefull för den person som besökaren just har bestämt sig för att hata.

Det är ju ganska underhållande.

Man avskyr Bianca Ingrosso så intensivt att man känner sig tvungen att besöka hennes sida varje dag för att berätta hur mycket man avskyr henne.

Och samtidigt bidrar man möjligen till hennes kommersiella framgång.

Grattis.

Det måste vara ett av de mer avancerade sätten att bedriva personlig protest.

Sedan finns ytterligare en intressant aspekt. Om jag besöker en sida enbart för att skriva en hatisk kommentar om personen bakom sidan, hur benägen är jag då att köpa produkterna som personen gör reklam för?

Jag skulle spontant gissa att köpviljan inte är alldeles överväldigande.

Ett företag betalar alltså för att nå en publik där det kan finnas människor som inte bara saknar intresse för produkten, utan aktivt avskyr den person som rekommenderar den.

Naturligtvis kan även uppmärksamhet utan köp ha ett kommersiellt värde. Alla annonsvisningar är inte avsedda att resultera i en omedelbar försäljning. Men det förändrar inte det komiska i att någon kan bidra till en influencers räckvidd just genom att försöka demonstrera sitt förakt för influencern.

Jag är ingen expert på den sortens företagsekonomi.

Men som protestmetod förefaller det ha vissa konstruktionsfel.

Men åter till innehållet som sådant.

Om man nu [infoga valfri definition] så till den milda grad av någons innehåll på sociala medier att man känner sig kränkt, provocerad, illa berörd eller rentav hotad av att det existerar, varför då över huvud taget läsa?

Och varför återkomma?

Varför inte bara låta bli?

Eller ska man kanske rentav börja STALKA en sida? Återkommande besöka den, kontrollera vad som publiceras, leta efter nya formuleringar och försöka hitta ytterligare någonting som man kan bli upprörd över?

It does NOT end well…

I synnerhet inte om det handlar om någon man uttryckligen har förklarat att man inte vill ha kontakt med.

Då blir det hela faktiskt ganska fascinerande.

Man vill inte ha kontakt. Man vill inte bli kontaktad. Man vill inte veta av människan. Man vill helst slippa allt som har med människan att göra.

Men människans hemsida?

Den måste man tydligen läsa.

Och läsa igen.

Och kanske ytterligare en gång, för säkerhets skull. Och kanske, bara kanske, kanske det finns en ganska specad besöksstatistik någonstans, väl sparad, som understyrker hur extremt välbesökt en viss sida har blivit. Av någon som inte vill den ska finnas.

Det är en ganska egendomlig definition av att vilja bli lämnad i fred. Inte vilja ha kontakt. Man skulle nästan kunna tro att det enklaste sättet att slippa en människa vore att sluta söka upp vad människan gör.

Men vad vet jag?

Jag är bara en människa som, när jag inte vill läsa någonting, faktiskt låter bli.

I serien ”Micke försöker förstå”.