Jag älskar mitt statistikverktyg.
Det gör det mesta. Vem, var, när, hur, besökta sidor, you name it. Det kategoriserar, sorterar, jämför, räknar, sammanställer och presenterar besöksstatistik på både längden och tvären. Länder, städer, operativsystem, webbläsare, skärmupplösningar, internetleverantörer, IP-adresser, hänvisande länkar, besökstider och återkommande besökare.
Det skapar dessutom så kallade fingerprints till höger och vänster. Digitala fingeravtryck som gör det möjligt att känna igen återkommande besöksmönster även när någon exempelvis byter IP-adress.
Och så levererar det någonting som kallas Session Replay.
Det är i princip en film som visar hur någon faktiskt har betett sig på en webbsida. Scrollande, klickande, textmarkeringar och musrörelser. Man kan följa hur besökaren förflyttar sig mellan olika delar av sidan, vad som markeras, hur länge någon stannar och vart muspekaren tar vägen.
Det är naturligtvis ingen riktig film. Som jag har fått det förklarat för mig registrerar ett litet program på webbplatsen olika händelser i webbläsaren. Muspekaren flyttas till en viss position. Någon scrollar. Klickar. Markerar ett stycke. Programmet registrerar händelserna och skickar informationen vidare till en server, där allt kan spelas upp igen som en rekonstruktion av besöket.
Det låter ju ganska enkelt när man säger det så. Personligen begriper jag ungefär lika mycket av tekniken som Astorman begriper av deklarationsblanketter. Men jag har fått det förklarat för mig, och jag har bestämt mig för att tro på människorna som faktiskt begriper sådant.
Det fungerar i alla fall. Och det är fascinerande.
En del besökare avslöjar sig som oerhört trogna läsare. Några återkommer flera gånger om dagen. Andra dyker upp någon gång i veckan, men stannar desto längre. Vissa läser ett enda kåseri. Andra vandrar runt bland både dagboksanteckningar, musik, gamla historier och nya texter.
En del återkommer på alla mina webbplatser. Den personliga sidan, bandets hemsida och sidan med utdrag ur boken jag håller på att skriva. Det finns alla varianter.
De som kommer direkt. De som hittar dit via Google. De som klickar sig in efter att jag berättat på Facebook att jag publicerat någonting nytt. Och alla de som kommer via betald reklam på Facebook och Instagram, vilket för övrigt bara gäller sidan med bokutdragen. Där använder jag dessutom geografisk och demografisk målgruppsstyrning, med bland annat Karlstad och utvalda åldersgrupper som målgrupper. Det är ganska fascinerande att kunna följa hur olika kampanjer når olika läsare.
Man kan se ganska tydligt hur ett inlägg på Facebook följs av att vissa återkommande besökare nästan omedelbart dyker upp och börjar läsa. Det är faktiskt rätt trevligt.
Men ibland händer något annat.
Jag lade i periferin märke till en återkommande besökare som verkade lite mer än bara intresserad. Jag skulle snarare kalla det besatt. Nästan sjukligt.
Det började med att jag såg ett antal besök där läsningen inte riktigt liknade vanlig läsning. Visst förekom det långa, sammanhängande genomgångar av texter. Men däremellan hände något märkligt.
Muspekaren började leva sitt eget liv.
Fram och tillbaka. Upp och ner. Höger och vänster. Scrolla upp. Scrolla ner. Scrolla upp igen. Markera ett ord. Avmarkera. Markera samma ord igen. Markera en rubrik. Avmarkera rubriken. Markera ett helt stycke. Tillbaka till början. Scrolla. Markera. Avmarkera.
Och så muspekaren.
Den ritade åttor över skärmen. Ibland ganska runda. Ibland kantigare, nästan som ett timglas. Fram och tillbaka, om och om igen. Över rubriker, menyer, textstycken och tomma ytor. Scrolla upp, scrolla ner. Markera ett ord. Avmarkera. Markera igen. Samma ord. Samma rubrik. Samma stycke.
Sedan började det bli riktigt märkligt. Muspekaren for över menyerna. Fram och tillbaka. Menyer igen. Höger, vänster, upp, ner. Klick på en länk. Tillbaka. En annan länk. Tillbaka igen. Ett kapitel som verkade valt mer eller mindre på måfå. Ut igen. Till startsidan. In i menyerna. Ut ur menyerna. Över till reservsidan. Tillbaka till boksidan. Vidare bland kategorierna. Över till bandsidan. Tillbaka igen. Scrolla, markera, avmarkera, klicka, tillbaka. Runt, runt, runt.
Och mitt i alltihop fortsatte åttorna. De kantiga timglasen. Muspekaren som for över hela skärmen, kors och tvärs, som om någon försökte slå världsrekord i att använda en datormus utan att egentligen bestämma sig för vad den skulle användas till.
Det var inte längre en muspekare. Det var en helikopter utan pilot.
Vid ett tillfälle var nästan hela skärmen täckt av blå spår efter musrörelserna. Ett fullständigt virrvarr av slingor, korsande linjer, åttor och märkliga geometriska figurer.
Jag satt och tittade på detta. Och skrattade. För jag kunde faktiskt inte begripa vad människan höll på med.
Det märkliga var att jag hade sett liknande beteenden tidigare hos samma återkommande besökare. Men nu hade det blivit ännu intensivare. Mer ostrukturerat. Mer uppjagat.
Det var inte längre bara läsning med lite rastlösa musrörelser emellan. Det var nästan som om själva muspekaren hade blivit huvudattraktionen.
Jag skickade till slut inspelningen till några väl valda vänner. Med ett gott skratt, ska erkännas.
Jag kan inte med bästa vilja i världen få det där till bilden av någon som sitter harmoniskt tillbakalutad med en kopp kaffe och njuter av lite trevlig läsning. Snarare tvärtom.
Och någonstans där började jag fundera på om mitt statistikverktyg hade fått en helt ny funktion.
Jag hade köpt det för att förstå mina läsare.
Jag hade köpt statistikverktyget för att förstå mina läsare. Inte för att studera abstrakt expressionism utförd med datormus.
Det hela påminde alltmer om Darth Vader i slutet av Star Wars: Episode IV – A New Hope. [Den första filmen som spelades in, men den fjärde i berättelsen. George Lucas hade ju inte riktigt tekniken för att börja från början].
Dödsstjärnan hade just sprängts, hela hans grandiosa projekt hade gått åt helvete och själv satt han kvar i sin lilla TIE Fighter, eller TIE Advanced x1 för att vara exakt, fullständigt utan kontroll, snurrande handlöst ut i den oändliga rymden.
Skillnaden var väl att Darth Vader åtminstone hade en anledning att vara upprörd. Han hade just förlorat kontrollen över ett helt imperiums mest fruktade vapen.
Och framför allt hade han faktiskt haft makt. Verklig makt. Innan allting gick åt helvete. Den där muspekaren däremot? Den hade aldrig haft någon makt över huvud taget.
Men snurrade gjorde den. Som om hela Dödsstjärnan just hade exploderat.
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…