Jag blev utsatt för regelrätt sabotage av mina webbplatser. Min bok. Min musik. Denna min högst personliga sida. En rätt imponerande prestation, faktiskt. Att lyckas ställa till ett sådant satans liv med några webbadresser.

Problemet löstes tämligen omgående av mina webbutvecklare. Eftersom jag själv inte förstår ett förbannat dugg av hur sådant fungerar. Vilket jag tidigare redogjort för i Konsten att få strikt användningsförbud.

Det var naturligtvis fiffigt att angripa en leverantör som hanterade i stort sett allting. Webbplatser, domäner, servrar och en massa annat som jag varken kan eller vill uttala mig om. En enda aktör att rikta in sig på. Praktiskt, rationellt och förmodligen ganska bekvämt för den som föredrar att försöka tysta en berättelse framför att bemöta innehållet i den.

Men det fick också mina webbutvecklare att konstatera att alla ägg låg i samma korg.

No can do.

Jag har skrivit en del om den märkliga företeelsen att försöka lösa problem genom att skapa nya, bland annat i Oops! Integrity. Och den aldrig sinande strömmen av allehanda bullshit som kan produceras i stället för att ta ansvar för vad man totaldemolerat har förstås också fått sin egen lilla hyllning: Konflikten om konsekvenserna av konflikten om konfliktens konsekvenser – nu som autonom dysfunktionell hårdsmälta in absurdum.

En titel som för övrigt är betydligt enklare att förstå än det som nu skulle följa.

Mina webbutvecklare började nämligen utveckla någonting. Exakt vad har jag inte den blekaste aning om. Kanske är det därför de är webbutvecklare och jag inte är det?

Jag arbetar ungefär likadant när jag gör musik. Jag vet hur det ska låta. Jag vet hur det ska kännas. Jag vet vad jag vill åstadkomma. Och om någon annan ska utföra en del av arbetet behöver jag inte nödvändigtvis veta hur vederbörande tänker åstadkomma det. Bara att resultatet blir det jag beställt.

Samma sak med webbplatser. Jag kan göra designen, bestämma utseendet, formulera innehållet och tala om hur jag vill ha det. Vad som sedan försiggår under motorhuven är någon annans bekymmer.

Så jag presenterade min beställning.

Lös problemet. Alla svaga punkter. Alla beroenden. Allt det där med att lägga samtliga ägg i samma förbannade korg. Se till att det inte går att stänga av hela härligheten genom att dra ur en enda kontakt.

Och helst utan att jag behöver lära mig någonting.

Det sista var viktigt.

Mycket viktigt.

Och håll mig på strikt basis “need to know – and I don’t”. JUST DO IT! Thank you very much.

Eller som Elvis lär ha sagt; “I know absolutely nothing about the music industry. In my line, you don’t need to”. Där befinner jag mig gällande IT-utveckling.

Det började talas om domänregistratorer. DNS. Nameservers. A-poster. AAAA-poster. CNAME. TTL. MX. DNSSEC. IPv4. IPv6. SSL-certifikat. HTTP. HTTPS. SSH. SFTP. SQL-dumpar. Portar. Brandväggar. Propagering. Caching. Redirects. 301. Zonfiler. Auktoritativa namnservrar. Någonting som kallades wildcard, vilket jag i min enfald trodde var en sorts frikort.

Jag lyssnade artigt.

Eller åtminstone utan att avbryta.

DNS var tydligen någonting som talade om var allting fanns. Domänregistratorn höll reda på vad man hade rätt att kalla det. Servern förvarade själva innehållet. Och sedan fanns det ytterligare ett antal funktioner som behövdes för att de tre första över huvud taget skulle kunna kommunicera med varandra.

Jag uppfattade det som ett slags digitalt kommunalt sammanträde. Alla hade en uppgift, ingen verkade kunna göra någonting utan de andra och någonstans fanns det säkert en blankett som måste fyllas i.

Skillnaden var att det här faktiskt fungerade.

Det visade sig att man kunde skilja på allting. Domänen kunde registreras i ett land. DNS kunde ligga i ett annat. Själva webbplatsen i ett tredje. Reservservern i ett fjärde. Och reservserverns reservserver i ett femte.

Inte nog med det. Man kunde tydligen låta en domän använda en uppsättning leverantörer och en annan domän en helt annan uppsättning. Trots att båda adresserna i slutänden kunde visa precis samma innehåll.

Jag började ana möjligheterna.

Det var då det spårade ur ordentligt.

Min personliga webbplats hade naturligtvis sin vanliga svenska adress, MickeWennborn.se. Men nu fick den också MickeWennborn.com. Mitt band Wild Women Of Wongo, vars musik, låtar och texter utgör en del av ett större multimedialt berättande, fick motsvarande arrangemang – wildwomenofwongo.com. Detsamma gällde webbplatsen för den bok jag skriver på.

Och alla dessa adresser kunde i sin tur kopplas till olika servrar i olika länder.

Det började likna ett geografiskt sällskap för särskilt svårplacerade webbplatser.

Den ursprungliga servermiljön fanns i Schweiz. Alternativa servrar på Island. En ytterligare reservmiljö i Rumänien. DNS för de svenska domänerna hanterades i Schweiz, medan de internationella adresserna hade sin motsvarighet i USA. Domänregistreringen sköttes separat, liksom de små reservsidorna som skulle tala om för besökaren var resten av cirkusen befann sig.

Det var Schweiz, Island, Rumänien, USA och Sverige i en enda salig röra.

Och ingen behövde ens ha semester.

FunktionLand
Ordinarie webbservrar🇨🇭 Schweiz
Alternativa webbservrar🇮🇸 Island
Ytterligare reservmiljö webbservrar🇷🇴 Rumänien
DNS för svenska domäner🇨🇭 Schweiz
DNS för internationella domäner🇺🇸 USA
Webbservrar för reservdomäner🇺🇸 USA
Registrering av svenska domäner🇸🇪 Sverige
Registrering av internationella domäner🇺🇸 USA

Jag vet inte om det där är ett webbhotellssystem eller ett försök att vinna Eurovision Song Contest med hjälp av nätverkskablar.

Men jag gillar det.

Det mest fascinerande var emellertid att allting gick att ändra. Om en server slutade fungera kunde man peka om till en annan. Om en DNS-leverantör fick hicka kunde man byta den. Om en webbplats blev otillgänglig kunde samma innehåll finnas på en annan adress. Och om en leverantör inte längre ville vara leverantör kunde man helt enkelt låta någon annan leverera.

Tydligen utan att någon behövde bära en enda flyttkartong.

Jag frågade hur lång tid sådant kunde ta.

Det berodde på, fick jag veta.

Vilket är ett svar jag avskyr, men som i det här fallet visade sig betyda allt från några minuter till en stunds väntan medan något som kallades DNS-propagering arbetade sig genom världen.

Jag föreställde mig en liten man med portfölj som sprang mellan servrarna och meddelade att vi flyttat.

Han hade förmodligen ett helvete.

Under tiden talades det i telefon. Det skickades mejl. Det diskuterades IP-adresser, certifikat, säkerhet, indexering, databaser, speglingar, domänalias och omdirigeringar. Jag förstod ungefär lika mycket som en guldfisk på en föreläsning om kvantmekanik.

Men jag fick löpande besked om det enda jag egentligen var intresserad av.

Fungerar det?

Ja.

Kan jag fortsätta publicera?

Ja.

Kan det stängas av på samma sätt igen?

Inte lika enkelt. Definitivt inte.

Utmärkt.

För jag har varken tid, ork, lust eller plats i mitt liv att lära mig saker som jag inte är intresserad av att kunna. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara någon särskild dygd att lägga tre veckor på att begripa någonting som en annan människa redan behärskar.

Jag behöver inte lära mig att bygga en flygel för att spela på den. Jag behöver inte utbilda mig till elektriker för att tända en lampa. Och jag tänker definitivt inte tillbringa resten av mitt liv med att försöka förstå skillnaden mellan en CNAME-post och en AAAA-post.

Jag vill göra det som är viktigt.

SKAPA CONTENT.

Skriva. Komponera. Producera. Berätta. Publicera.

Det var därför jag hade beställt hela operationen från början.

Och någonstans mitt i all denna tekniska akrobatik började jag faktiskt skratta. För den ursprungliga idén med att försöka försvåra publiceringen hade fått en tämligen märklig konsekvens.

Det fanns plötsligt fler vägar att publicera än tidigare.

Fler domäner. Fler servrar. Fler länder. Fler alternativ. Fler möjligheter att fortsätta exakt där man blivit avbruten.

Ett sabotageförsök hade alltså resulterat i en utbyggnad.

Det är nästan vackert.

Man försöker stänga en dörr och upptäcker att det under tiden byggts ytterligare sju. Med separata lås, olika nycklar och ingångar från tre världsdelar.

Det började med en enda korg full med ägg.

Nu hade vi tydligen ett internationellt distributionssystem för hönseri.

Och jag behövde fortfarande inte veta vad DNS betydde.

Mina webbutvecklare, Jaan och Karin, skötte allt det andra. På vad jag förstod ungefär nolltid. Jag ställde frågor, fick begripliga svar och kunde återgå till min egentliga sysselsättning.

Att skriva sådant som någon annan kanske helst skulle slippa läsa.

Fakturan betald.

Case closed.

Oändliga möjligheter.

Och det bästa av allt?

Jag behöver inte förstå en enda av dem.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.