Jag var tämligen nyligen med om en intressant liten detalj. Intressant på det där särskilda sättet som vissa mänskliga erfarenheter blir när man först långt efteråt inser att det man uppfattade som en vänlig handling tydligen hade förvandlats till något helt annat. Något som i efterhand kunde plockas isär, vridas ett halvt varv och presenteras som om det från början hade haft ett helt annat syfte.
Jag hade nämligen hjälpt en människa. Inte lite grann, inte med ett telefonnummer på en servett eller ett välmenande tips över en öl, utan med ett ganska omfattande engagemang av tid, pengar, yrkeskunskap, kontakter och personligt arbete.
Av flera olika hjärtefrågor hade jag valt att göra det. Kärlek, välvilja och en uppriktig övertygelse om att människan faktiskt hade någonting att tillföra.
Och så kom den där dagen när hjälpen skulle vändas mot mig.
Det är en ganska speciell upplevelse. Ungefär som att först hjälpa någon att bygga en trappa, bära upp möblerna, måla väggarna och ordna inflyttningsfesten, för att sedan bli anklagad för att ha beträtt trappan.
Vad säger man?
Tack för kaffet?
Jag hade inte bara försökt hjälpa personen in i en bransch och ett kontaktnät som låg långt utanför vad vederbörande själv hade möjlighet att nå på egen hand. Jag hade också försökt skapa förutsättningar för att kompetensen skulle bli synlig. Kontakter är nämligen inte någon sorts magisk biljett till framgång. De är snarare dörrar som någon måste ha anledning att öppna.
Hade personen kompetens som motiverade ett sådant tillträde?
Absolut.
Det var min uppfattning då och det är fortfarande min uppfattning. Ingen av de människor jag kontaktade skulle ha sagt ja, eller ens övervägt saken, om det inte funnits någonting av substans att arbeta med. Jag har tillbringat alldeles för många år i musikbranschen för att tro att man kan trolla fram konstnärlig förmåga med hjälp av några välplacerade telefonsamtal.
Men kompetens är inte detsamma som tillträde.
Det finns åtskilliga begåvade människor som står i kön. Som väntar, hoppas, skickar material, försöker få svar och ibland aldrig ens får ett artigt nej. Att vara duktig är en förutsättning för mycket, men långt ifrån någon garanti för någonting alls. Ibland behövs en introduktion. Någon som känner människorna, vet vilka dörrar som faktiskt går att öppna och framför allt är beredd att sätta sitt eget förtroendekapital bakom en annan människa.
Det gjorde jag.
Och mitt förtroendekapital är inte något jag fått i ett flingpaket.
Sedan fanns ytterligare en sak som behövde göras. Personen hade svårt att själv formulera det redaktionella material som krävdes för att presentera sitt arbete. Biografier, presentationer, pressmaterial och annat som hör till när en konstnärlig verksamhet ska kommuniceras till omvärlden.
Så jag gjorde det jag är bra på.
Jag skrev.
Det är för övrigt inget märkligt med att människor behöver hjälp med sådant de inte behärskar. Vi har alla våra respektive begåvningar, och det vore en tämligen torftig värld om vi bara fick ägna oss åt sådant vi redan kunde göra utan hjälp. Då skulle vi antagligen fortfarande sitta i varsin grotta och försöka uppfinna både hjulet och grammofonen samtidigt.
En av mina allra närmaste vänner är en av landets mest etablerade och skickliga textförfattare. Hennes förmåga att skriva svenska sångtexter är någonting jag hyser en närmast oreserverad respekt för. Ungefär som resten av svenska folket. Hon kan formulera en känsla på några få rader som andra människor behöver tre romaner, en skilsmässa och en terapeut för att ens komma i närheten av.
Men redaktionella texter?
Nej tack.
Det är inte hennes gebit. Artiklar, presentationer, singelreleaser, konsertinformation och liknande överlåter hon gärna åt någon annan. Och det är inte ett uttryck för bristande kompetens. Det är ett uttryck för att kompetens är specifik, inte universell.
Jag har själv en konkret utbildning i mediehantering och många års praktisk erfarenhet av att skriva och producera material för offentlig kommunikation. Jag har dessutom ett förhållande till det skrivna ordet som ibland gränsar till en lättare diagnos. Jag tycker om att formulera mig. Jag tycker om att hitta rätt tonfall, rätt rytm och rätt balans mellan information och personlighet.
Det är mitt gebit.
Men här kommer en liten knorr.
Jag kan skriva kåserier. Jag kan skriva längre berättelser. Jag håller dessutom på med en bok som läsarna uppenbarligen uppskattar, inte minst för språket och berättartekniken. Berömmet har ibland nått närmast generande proportioner. Som när någon jämförde mig med en modern Strindberg. Vilket naturligtvis är oerhört smickrande, men också direkt livsfarligt för en redan tämligen välutvecklad hybris.
Jag kan uppenbarligen också skriva engelska sångtexter som fungerar tillräckligt bra för att både spelas in och ges ut. Det finns alltså vissa belägg för att jag inte är fullständigt språkligt handikappad.
Men svenska sångtexter?
Glöm det.
Jag är närmast totalt oförmögen.
Det spelar ingen roll hur länge jag sitter där, hur många koppar kaffe jag dricker eller hur intensivt jag stirrar på ett tomt papper. Resultatet blir i bästa fall något som borde framföras av en kommunal informationschef på firmafest. Och det är ändå när jag verkligen anstränger mig.
Det är märkligt, kan man tycka.
Men så är det.
När min vän skriver sina fantastiska svenska texter får jag ibland, i egenskap av producent, bidra med sångcoachning och redigering. En formulering kan behöva justeras för att ligga bättre i munnen, en stavelse flyttas, en betoning förändras eller en fras anpassas till melodin. Det handlar om sångbarhet, rytm och musikalisk funktion, inte om att jag plötsligt blivit författare till hennes text.
Vi arbetar med olika delar av samma helhet.
Och ingen normal människa skulle få för sig att jag därmed försöker utge mig för att vara henne.
Vilket för oss tillbaka till de redaktionella texterna.
Jag har sedan länge haft förtroendet att skriva sådant material för min väns räkning. Ibland kommer en uttrycklig beställning. Ibland arbetar jag fullständigt självständigt, exempelvis när en ny singel ska släppas och det behövs en presentation. Jag känner verksamheten, jag känner artisten, jag känner hennes uttryck och jag vet vad hon vill förmedla.
Framför allt vet jag vad som står på spel.
Hennes namn. Hennes arbete. Hennes varumärke.
Det är ett förtroende som sträcker sig betydligt längre än till att bara formulera några textrader. Jag har fått hennes fulla förtroende att självständigt vårda och företräda hennes varumärke i den redaktionella kommunikationen. Och jag är övertygad, i själ och hjärta, om att hon inte skulle tveka en sekund att bekräfta detta under ed inför vilken domstol som helst, om saken någonsin skulle behöva prövas.
Det är inte mitt namn jag ska sätta i centrum. Det är hennes.
Och därför är min absoluta utgångspunkt att varje formulering ska gagna henne, representera henne väl och vara förenlig med det förtroende jag fått. Det är ett ansvar jag tar på största allvar. Inte därför att någon står bakom mig med en piska, utan därför att det är så jag anser att professionellt arbete ska bedrivas.
Det finns dessutom en liten detalj som tydligen kan behöva förklaras för den som aldrig arbetat med redaktionell kommunikation.
Jag skriver ofta dessa texter i första person.
Jag.
Mig.
Min.
Det är inte ett olycksfall i arbetet. Det är inte heller någon sorts förklädnad, där jag sitter hemma framför datorn och fantiserar om att jag plötsligt förvandlats till en annan människa.
Det är ett medvetet redaktionellt grepp.
När en artist presenterar sig på sin egen hemsida är det ofta naturligt att texten talar direkt till besökaren. Jag arbetar med musik. Jag inspireras av det här. Jag har ägnat mitt liv åt det där. Det skapar närhet, personlighet och en känsla av att människan bakom verket faktiskt talar till sin publik.
Den sortens texter kan mycket väl vara skrivna av någon annan.
Precis som tal kan skrivas av talskrivare, böcker av spökskrivare och offentliga uttalanden formuleras av kommunikatörer. Det avgörande är inte vem som tryckt på tangenterna, utan vilket uppdrag, vilket förtroende och vilken förankring som finns bakom texten.
En artistbiografi i tredje person fyller en annan funktion. Den är ofta avsedd för pressmaterial, arrangörer och andra sammanhang där en mer utomstående presentation är lämplig. Det är inte fel. Det är bara ett annat verktyg. Och verktyg väljer man efter vad man ska bygga.
Det här är för övrigt inga särskilt revolutionerande upptäckter från min sida. Den som vill fördjupa sig i hur konstnärer presenterar sig själva kan exempelvis besöka Good Art Company, där konstnärliga presentationer och artist statements hör hemma i sammanhanget. Även Light Space & Time behandlar konstnärers professionella presentationer och den redaktionella skillnaden mellan en biografi och ett personligt artist statement.
Det är alltså inte frågan om någon mystisk metod som jag uppfunnit hemma vid köksbordet efter tre glas vin. Det handlar om etablerade sätt att kommunicera konstnärskap, där man väljer berättarperspektiv efter syfte, sammanhang och mottagare.
Detta är grundläggande redaktionellt hantverk.
Att skriva en text i någon annans röst är inte i sig detsamma som att obehörigen använda den personens identitet. Frågan om behörighet avgörs av uppdraget, överenskommelserna och vad personen faktiskt har godkänt eller gett utrymme för. Pronomenet ”jag” är ingen juridisk trollformel som automatiskt gör en skribent till identitetstjuv.
Det vore en ganska besvärlig ordning.
Halva kommunikationsbranschen skulle behöva börja skriva sina pressmeddelanden från häktet.
Men åter till min lilla historia.
Det som gör den så egendomlig är att det inte handlar om ett hastigt infall, en text skriven i hemlighet eller en verksamhet som uppstod bakom ryggen på någon. Det finns ett omfattande samtida material kring arbetet. Kommunikation, arbetsmoment, förslag, reaktioner och andra daterade handlingar som gör det möjligt att följa hur samarbetet faktiskt utvecklades.
Det är en väsentlig skillnad mellan att försöka minnas vad människor tyckte för ett och ett halvt år sedan och att kunna gå tillbaka till vad de faktiskt skrev då.
Det senare har en irriterande förmåga att överleva det förra.
Och det är här det hela börjar göra ont på riktigt.
Inte därför att jag ångrar att jag hjälpte någon. Eller så kanske jag gör det. Jag tycker fortfarande att man ska hjälpa människor när man kan. I synnerhet om det handlar om någon man faktiskt älskade vid tillfället. Jag tror på att öppna dörrar, dela med sig av erfarenheter och använda de möjligheter man själv fått till att också ge andra en chans. Det är en av de få saker jag fortfarande betraktar som ganska självklara i en värld som annars blivit alltmer upptagen av att fakturera varje vänlig gest.
Jag tog inte betalt för mitt engagemang.
Jag gjorde det av kärlek och välvilja.
Faktum är att det konkret kostade mig pengar.
Jag gjorde det därför att jag ville att det skulle gå bra för en annan människa. Därför att jag såg möjligheter, trodde på förmågan och hade resurser som kunde göra skillnad. Jag lade ner arbete som annars hade kunnat användas till mina egna projekt, mina egna inkomster och mitt eget liv.
Det var mitt val.
Och jag var helt okej med det.
Jag svalde till och med att det redan tidigt fanns en asymmetri mellan tacksamhet och otacksamhet. Ibland kunde uppskattningen vara varm och omedelbar. Andra gånger kunde samma arbete nästan tyckas betraktas som något självklart, något som bara skulle finnas där utan att någon behövde fundera särskilt mycket över vad det faktiskt kostade i tid och kraft.
Det var inte alltid särskilt roligt.
Men jag accepterade det.
För när man älskar en människa börjar man inte nödvändigtvis föra bok över varje timme, varje kontakt, varje formulering eller varje gång man ställt undan sitt eget arbete för att hjälpa till med någon annans.
Man tänker att det hör till.
Att man gör saker för varandra.
Att det finns ett slags ömsesidighet som inte alltid behöver räknas i kronor och minuter.
Och kanske är det just därför som det känns så egendomligt när allt senare ställs på huvudet.
För det är en sak att en relation tar slut. Det är en annan sak att människor i efterhand får olika uppfattningar om vad som hände, vem som gjorde vad och varför saker gick sönder. Sådant händer. Minnet är inte någon perfekt inspelningsapparat och känslor har en tendens att möblera om i efterhand.
Men när själva hjälpen, det arbete som utfördes för att någon annan skulle lyckas, långt senare börjar beskrivas som någonting klandervärt, då har man passerat en ganska märklig gräns.
Då är det inte längre bara relationen som gått sönder.
Då har också berättelsen om det som en gång var gott börjat monteras ned.
Och det är en sorgligare historia än den först verkar vara.
För vad gör man med minnet av att ha velat någon väl när samma välvilja senare används som argument mot en? Vad gör man med timmarna, pengarna, entusiasmen och alla de där små handlingarna som aldrig var avsedda att bli bevismaterial i någonting över huvud taget?
Man kan förstås bli förbannad.
Det är jag också.
Men under ilskan finns någonting annat. En ganska stillsam besvikelse över att en människa man ville hjälpa till slut kunde få en att behöva försvara just det faktum att man hjälpte.
Det hade jag faktiskt inte räknat med.
Och nu, ungefär ett och ett halvt år senare, sitter jag med gamla mejl, meddelanden, bilder, kalendrar och andra handlingar och rekonstruerar ett arbete som jag en gång utförde därför att jag tyckte om att göra det. Inte för att bevisa min oskuld i efterhand, inte för att vinna någon konflikt och definitivt inte för att skapa sysselsättning åt rättsväsendet.
Jag ville hjälpa en människa att lyckas.
Det var hela den ursprungliga ambitionen.
Mitt stora misstag var därför inte att jag använde ett etablerat redaktionellt arbetssätt. Det var inte att jag skrev i första person, att jag formulerade presentationer eller att jag använde min erfarenhet för att skapa en professionell framtoning. Sådant arbete utförs varje dag av människor som arbetar med artister, författare, företag och offentliga personer.
Det avgörande i varje enskilt samarbete är förstås vilket förtroende och vilka överenskommelser som faktiskt funnits.
Mitt misstag låg någon annanstans.
Jag trodde att den människa jag hjälpte skulle fortsätta betrakta min hjälp som just hjälp, även om relationen mellan oss en dag upphörde. Att man kunde sluta tycka om varandra utan att behöva skriva om historien om vad man faktiskt gjort för varandra.
Jag trodde att välvilja åtminstone skulle få förbli välvilja.
Det var kanske naivt.
Men jag föredrar fortfarande den sortens naivitet framför alternativet. En värld där varje kärleksfull handling måste föregås av ett skriftligt avtal, två vittnen, en advokat och ett kvitto på att mottagaren verkligen förstått att den erbjudna hjälpen var avsedd som hjälp.
Det skulle bli ett ganska märkligt sätt att leva.
Fast med tanke på utvecklingen kanske jag borde börja ta med en notarie på nästa middag.
Det skulle åtminstone göra efterrätten intressant.
Så vad återstår?
Ett omfattande dokumenterat arbete. En rad handlingar som går att läsa i sitt ursprungliga sammanhang. Och en ganska svårsmält insikt om hur långt människor ibland kan gå för att slippa förhålla sig till sin egen del i en historia.
Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta arbeta. Fortsätta hjälpa människor jag tycker om och respekterar, även om jag kanske blivit en smula mer selektiv med vilka som får nyckeln till mitt professionella kontaktnät.
För det är trots allt inte förmågan att hjälpa som var problemet.
Det var förtroendet jag placerade den i.
Och att ett och ett halvt år senare få uppleva hur den sortens engagemang vänds mot en, efter allt arbete, alla förhoppningar och all välvilja, är faktiskt en ganska brutal erfarenhet.
Jag hade räknat med att kärlek kunde ta slut.
Jag hade räknat med besvikelser, missförstånd och till och med otacksamhet.
Men att behöva försvara mig mot anklagelser som tar sin utgångspunkt i det jag en gång gjorde för att hjälpa?
Nej.
Det hade jag faktiskt inte räknat med.
Tack för kaffet.
Och ännu en gång hade hon skapat ett nytt kapitel till min bok jag skriver…
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…