På vägen till skolan idag, repeterandes estniska glosor och meningar som jag hade i mina in-ears, kilade jag förbi Tre Brudar. En liten butik i Sollentuna, specialiserad på bland annat estniska matvaror. Ett ypperligt tillfälle att se om man förstår vad folk säger och själv lyckas göra sig någorlunda förstådd.

– Tere, tore sind näha!

– Kas teil on …?

– Suur tänu!

– Head aega! Kõike head!

Det gick alldeles utmärkt. Ända tills hon började förklara skillnaden mellan två olika sorters rökt ost. Då tappade jag det. Totalt. Jag förstod att det handlade om ost, att båda var rökta och att det uppenbarligen fanns någon väsentlig skillnad mellan dem. Vilken skillnad det var förblev ett mysterium.

Jag blev introducerad för estnisk mat i juni 2022. En första dejt kom på besök när jag fortfarande bodde på gården. Morgonen efter lagade hon frukost. Estniskt svartbröd. Kilud. Fantastiskt gott! Så småningom blev jag introducerad för šašlõkk och alla möjliga andra fantastiska rätter. Potatissalladen. Nåt helt annat än svenskt kladd. Eller Sillsalladen. Fantastiskt gott!

Den hösten lagade jag min första egna Mulgi kapsad. Det var tänkt att bli en överraskning, men hon genomskådade vad jag höll på med i samma sekund som hon kom innanför dörren. Doften avslöjade hela projektet.

Jag hade verkligen missat den estniska maten. Jag hade aldrig varit i Estland, trots att jag hade tillbringat en hel del tid i “grannskapet”. Turnerat i Polen och Ryssland, tävlat i ESC i Litauen och gjort tv i Finland. Men aldrig Estland. Jag skulle säga att den ryska maten på något sätt är den jag upplever som mest besläktad med den estniska. Fast med de omständigheter vi hade när vi turnerade där fick vi nog egentligen aldrig särskilt mycket tillgång till den riktiga husmanskosten. I guess.

Men skit samma. Tillbaka till det viktiga. Estnisk mat!

I vilket fall blev jag frälst. Och numera handlar jag alltid på Tre Brudar på torsdagar. Då får de sin leverans och fyller hyllorna med färska varor. Det har blivit något av en liten veckoritual, med den trevliga bieffekten att jag nu också kan använda butiken som övningslokal för mina estniskastudier. Så länge ingen börjar diskutera skillnader mellan rökta ostar.

Hösten 2024 blev min bästa vän tillfrågad om att medverka i en artikelserie i Svensk Damtidning. Något om att laga mat och bjuda sina vänner på en lite speciell middag. Mittuppslag, och lite till, i SvDam.

Först tackade Py nej. Hon orkade inte riktigt, och dessutom tyckte hon att nästan alla middagar i sådana reportage brukade se ungefär likadana ut. Det var då, över en kopp kaffe efter ett besök i Tallinn, som jag kom på idén. Varför inte laga en estnisk höstmiddag? Jag och dåvarande Katre kunde stå för matlagningen, och Py kunde bjuda in vänner.

Så blev det. Och plötsligt hade vi ett projekt som var betydligt roligare än ännu en middag av den vanliga sorten. Det skulle lagas estnisk mat, dukas upp ordentligt och bjudas på sådant som de flesta av gästerna kanske aldrig hade smakat tidigare. Precis den sortens idé som låter alldeles lagom enkel över en kopp kaffe, innan man börjar fundera på allt som faktiskt ska lagas.

Resultatet blev både gott, lite udda jämfört med de andra reportagen och en fantastiskt trevlig tillställning. Fina Ann Löfberg på Svensk Damtidning skrev reportaget. Min gode vän Jonas Hessman, konstnär, fotograf och bland annat medarrangör av välrenommerade Djurönäset Art Weekend, stod för fotograferingen.

Py, hennes fantastiskt kreativa vän konstnären Susanne Larsson, jag och Katre-Helena Ibrus, samt våra goda vänner Marie och Fredrik Nordenskjöld fick en synnerligen trevlig och välsmakande kväll tillsammans.

Py delade reportaget på sin Facebook. Det fick tusentals likes och ett närmast sanslöst antal delningar. Tydligen var det fler än vi som tyckte att det kunde vara trevligt med något annat än den vanliga middagsmenyn. Och för en gångs skull var det inte bara bilderna på maten som fick uppmärksamhet. Folk verkade faktiskt vilja laga den också. Dessutom var det oerhört välbesökt på Readly.

Det hade varit särskilt viktigt för reportaget att få med samtliga recept. Det påpekades uttryckligen, och det visade sig vara en ganska lyckad idé. En rolig detalj var att jag senare fick höra att vår middag var ett av reportagen i serien som hade genererat allra mest mejlrespons om maten. Tydligen hade en hel del läsare gett sig på att försöka laga de olika rätterna själva. Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Hur som helst försöker jag numera ganska ofta läsa mig till nya recept på Nami-Nami. Det är väl ungefär som köket.se, fast estniskt, och där finns gott om möjligheter att förkovra sig i det estniska köket. Dessutom får jag ju öva på språket samtidigt, även om jag ibland får ta hjälp för att förstå vad det egentligen är jag förväntas stoppa i kastrullen.

Det lär bli en del estnisk mat den kommande veckan också. Kylen är full efter dagens besök på Tre Brudar. Däremot lyckas jag verkligen inte med leverpastejen…