En konstig aspekt med att skriva en bok om fyra år av sitt eget liv, som dessutom råkat bli fem år, men det var inte mitt val, är att man tvingas besöka människor man inte längre bor hos känslomässigt på samma sätt som tidigare. Man tvingas återvända till platser, samtal, förhoppningar och ögonblick som en gång betydde allt. Till kärlek. Eller snarare till den kärlek jag en gång trodde att jag levde i. Det är förbannat svårt. Oavsett om jag under de där fyra åren oftast kände att det jag blev utsatt för var allt annat än kärlek.

Det är ju en sak när kärlek tar slut. Det händer. Människor förändras, känslor förändras och livet tar ibland andra vägar än de man hade tänkt sig. Det kan göra ont så in i helvete, men det går åtminstone att begripa. Det här var något annat. Här fanns en kärlek som jag försökte hålla vid liv, samtidigt som själva förutsättningarna för den monterades ned. Bit för bit. Inte av tiden. Inte av ödet. Utan av lögner, svek, motsägelser och en återkommande oförmåga att ta ansvar för det man själv ställde till med. Det är en ganska väsentlig skillnad.

En relation kan överleva mycket. Motgångar, avstånd, missförstånd, ekonomiska bekymmer och en hel del mänskliga tillkortakommanden. Men den kan inte överleva hur mycket som helst när samma människa gång på gång förstör det som den andra försöker reparera. Till slut handlar det inte längre om att lösa problem tillsammans. Det handlar om att den ena försöker skapa en relation medan den andra fortsätter att rasera förutsättningarna för den. Och ändå står man där med sina verktyg och försöker laga någonting som någon annan just slagit sönder. Igen.

När jag började skriva för några månader sedan låg allting mycket närmare. Jag kunde fortfarande känna hur det kändes när jag blev glad. När jag blev rädd. När jag hoppades. När jag blev ledsen. När jag blev förbannad. När jag tvivlade. Jag kunde nästan gå tillbaka och bo där en stund. Det var inte alltid särskilt trevligt, men det gick. Nu går det inte lika lätt. Av någon anledning gäller det framför allt de positiva delarna.

Det är märkligt. Smärtan är lättare att hitta än glädjen. Besvikelsen har tydligen bättre minne än lyckan. Jag kan återkalla en konflikt, en lögn eller ett svek och nästan omedelbart känna igen den där gamla klumpen i magen. Men när jag försöker hitta tillbaka till ögonblicken då jag var lycklig blir det svårare. Jag vet att de fanns. Jag har fotografierna. Jag har meddelandena. Jag har till och med mina egna ord från den tiden. Ändå känns det ibland som om jag läser om någon annans liv.

Jag sitter med ett kapitel framför mig och försöker minnas hur det faktiskt kändes. Inte hur jag vet att det slutade. Inte vad jag vet idag. Utan hur jag tänkte då. Hur jag såg på henne. Hur jag såg på oss. Hur jag försökte få alla motsägelser att passa in i en berättelse som jag så gärna ville skulle vara sann.

Och det är kanske det svåraste med att skriva en sådan här bok. Att inte låta facit förstöra själva berättelsen. Jag vet ju numera vad som hände senare. Jag vet vilka löften som inte hölls, vilka förklaringar som inte stämde och vilka förhoppningar som aldrig skulle infrias. Men den människa som satt där vid köksbordet, eller på en restaurang, eller i bilen på väg hem från ännu ett märkligt samtal, visste inte det. Han försökte förstå det som hände med den information han hade just då. Och med den kärlek han fortfarande kände.

Det är nästan som att försöka intervjua en människa som inte längre finns. Jag. Den jag var då. Den människan hade ett annat hopp. En annan tillit. Han såg världen genom andra glasögon än jag gör idag. Och jag försöker behandla honom rättvist. Inte döma honom med facit i handen. Han visste ju inte det jag vet idag. Det gör skrivandet märkligt.

Jag kan nästan bli förbannad när jag tänker på honom. Inte för att han var dum, utan för att han var så förbannat övertygad om att det skulle gå att lösa. Att nästa samtal skulle bli det som äntligen förändrade någonting. Att nästa förklaring skulle vara sann. Att nästa löfte faktiskt skulle hållas. Att det någonstans bakom alla motsägelser ändå fanns den människa han trodde att han älskade. Han hade ännu inte förstått att man inte kan bygga tillit åt två människor. Och framför allt inte när den ena fortsätter att slå sönder det som den andra försöker reparera.

Han trodde att kärlek och tålamod skulle räcka. Att ärlighet till slut skulle mötas av ärlighet. Att omtanke skulle besvaras med omtanke. Att det skulle finnas en gräns där även den som gjort fel stannade upp, såg vad hon hade ställt till med och bestämde sig för att göra annorlunda. Det var kanske hans största misstag. Men det var inte han som förstörde relationen.

Och där någonstans ligger också en sorg som är svår att beskriva. För jag tycker faktiskt synd om honom ibland. Han som fortsatte försöka. Han som gång på gång tog nya tag. Han som fortfarande kunde bli glad över ett meddelande, ett telefonsamtal eller en helg som för en gångs skull verkade bli som den var tänkt. Han visste inte att han så småningom skulle sitta och skriva en bok om alltihop. Han trodde att han höll på att leva sitt liv tillsammans med någon.

Jag sitter inte bara och skriver om en relation. Jag försöker återuppliva ett känslotillstånd. Och alla känslor går inte att läsa ur gamla sms eller fotografier. De måste kännas. Problemet är när de inte längre gör det. Kanske är det därför jag känner mig så avtrubbad. Det känns som om bilderna ljuger mig rakt i ansiktet.

Där står vi ju. På fotografierna. Två människor på resor, restauranger, utflykter och andra platser där människor brukar vara lyckliga tillsammans. Och jag vet att jag var lycklig ibland. Jag minns att jag ville vara där. Jag minns att jag ville dela mitt liv med henne. Men jag vet också vad som fanns utanför bild. Alla de där samtalen. Alla motsägelserna. Alla gångerna då det som nyss hade sagts plötsligt inte längre gällde. All den energi som gick åt till att försöka förstå varför någonting som borde vara så enkelt hela tiden blev så förbannat komplicerat.

Fotografier är märkliga på det sättet. De dokumenterar ett ögonblick, men de berättar inte vad det kostade att komma dit. De visar leenden, men inte alltid vad som hände före eller efter. Och när jag tittar på dem idag ser jag ibland två helt olika berättelser i samma bild. Den jag trodde att jag levde i. Och den jag så småningom började förstå att jag faktiskt levde i.

Jag märker det på fler sätt än när jag skriver. Jag har valt celibat. Sedan länge. Inte därför att jag tycker illa om kvinnor. Inte därför att jag blivit cynisk. Jag vet bara inte längre om valet kommer ur frid eller ur utmattning. Om det är ett aktivt val eller om jag fortfarande bär med mig något som ännu inte riktigt släppt taget.

Det är inte så att jag har slutat tro på kärlek. Tvärtom vet jag ganska väl vad jag tycker att kärlek ska vara. Det är kanske just därför jag har så svårt att förstå hur det kunde gå så illa. För mig var det aldrig särskilt komplicerat. Två människor som vill varandra väl. Som talar sanning. Som tar ansvar när de gör fel. Som inte använder den andras kärlek som någon sorts outtömlig reserv av nya chanser. Det borde inte vara någon avancerad konstruktion. Ändå blev det till slut något som krävde mer arbete än nästan allt annat jag ägnat mig åt.

Jag vet faktiskt inte. Och den insikten är ovan för mig. Jag brukar ha svar. Här har jag mest frågor.

Kanske är det så hjärnan fungerar när den varit under belastning länge. Den stänger vissa dörrar för att få arbetsro. Kanske är det sorg. Eller så är det priset man betalar när man älskat någon som visade sig vara en helt annan människa än den man själv trodde. Jag vet inte.

Det finns också något nästan absurt i att behöva bearbeta konsekvenserna av handlingar man själv inte valde. Jag valde att älska. Jag valde att försöka. Jag valde att ge relationen möjligheter, ibland långt fler än vad som var rimligt. Men jag valde inte lögnerna. Jag valde inte sveken. Jag valde inte att tilliten skulle brytas ned gång på gång. Och jag valde definitivt inte att relationen skulle totaldemoleras av just de tillkortakommanden som hade behövt hanteras för att den skulle kunna överleva.

Det är viktigt för mig att hålla isär de sakerna. Inte för att göra mig själv till något helgon. Jag har mina brister, precis som alla andra. Jag kan vara envis, förbannad, otålig och säkert ganska besvärlig när jag tycker att någonting är viktigt. Men det är inte samma sak som att ansvaret för en förstörd relation automatiskt ska fördelas jämnt bara för att två människor befann sig i den. Två människor kan vara inblandade i samma historia utan att ha orsakat samma saker.

Det jag däremot vet är att jag känner ett enormt slöseri. Inte främst på pengar. Inte främst på resor. Inte främst på presenter. På möjligheter. Och kanske tid.

All den tid. All den omsorg. Alla pengar. All omtanke. Alla presenter. All kärlek. All den energi hade kunnat delas med någon som både velat och kunnat ta emot den. Det är nog den verkliga sorgen. Inte att jag förlorade en relation. Utan att så mycket mänsklig värme hamnade på en plats där den aldrig fick möjlighet att växa.

För tänk vad allt det där hade kunnat bli. Alla samtal som kunde ha handlat om framtiden i stället för om gårdagens motsägelser. Alla helger som kunde ha varit just helger, utan att ännu en gång behöva börja med att reda ut vad som egentligen hade hänt. Alla resor som kunde ha fått vara minnen av platser och upplevelser i stället för ännu ett kapitel i en alltmer obegriplig historia. Alla vanliga, enkla dagar som aldrig fick chansen att vara vanliga och enkla. Det är sådant man inte får tillbaka. Inte ens om man får tillbaka pengarna för flygbiljetterna.

Och det är kanske det som gör slöseriet så svårt att acceptera. Att det inte behövde bli så här. Det fanns så många tillfällen att välja annorlunda. Så många möjligheter att säga sanningen, stå för sina handlingar, be om ursäkt och faktiskt förändra någonting. Det hade inte krävts några mirakel. Bara sådant som borde vara självklart mellan två människor som säger sig älska varandra. Ärlighet. Respekt. Ansvar.

Men möjligheterna gick förlorade. En efter en. Och med varje ny lögn, varje nytt svek och varje nytt försök att komma undan ansvaret försvann också någonting av det vi kunde ha haft. Till slut fanns det inte längre någon relation att rädda. Bara resterna av en relation som jag fortfarande försökte förstå varför den hade behövt förstöras.

Det är kanske den allra mest förbannade delen av alltihop. Att det inte var kärleken som saknades från min sida. Det var inte viljan. Inte tålamodet. Inte möjligheterna att göra någonting bra av det vi hade. Det som saknades var förmågan och viljan på andra sidan att vårda det som faktiskt fanns. Och när den insikten till slut landar hjälper det inte särskilt mycket att någon säger att det är tråkigt när relationer tar slut. Den här relationen tog inte bara slut. Den förstördes.

Det märkliga är att boken hjälper mig att förstå allt det här. Men den hjälper mig inte att känna det igen. Kanske är det just det som är läkandet. Inte att glömma. Inte att förlåta sådant som aldrig ens tagits ansvar för. Inte att låtsas att allt bara var ett missförstånd eller att två människor helt enkelt ville olika saker. Utan att kunna berätta historien utan att behöva flytta tillbaka in i den.

För någonstans måste det väl ändå finnas en gräns för hur många gånger man ska behöva genomleva samma sak. Först när det händer. Sedan när man försöker förstå det. Sedan när man försöker förklara det. Och slutligen när man sätter sig ned och skriver om det, med alla meddelanden, alla fotografier och alla minnen framför sig. Som om det inte räckte att vara med första gången.

Jag vill kunna skriva om den människa jag var utan att behöva bli honom igen. Jag vill kunna minnas att jag älskade utan att behöva återvända till den plats där kärleken gång på gång möttes av sådant som till slut förstörde den. Jag vill kunna göra honom rättvisa. Han förtjänar åtminstone det.

Det vill jag helst slippa. Att flytta tillbaka in i alltihop. Det räckte att uppleva all den smärtan en gång.

Återuppleva känns onödigt.