I söndags skrev jag om konflikten om konsekvenserna av konflikten om konfliktens konsekvenser. En konflikt som för länge sedan överlevt sitt eget ursprung, börjat reproducera sig och numera tycks klara sig alldeles utmärkt utan vare sig relation, rimlighet eller ens en särskilt övertygande anledning att fortsätta existera.

Jag och Tove hade ägnat tre timmar åt att försöka förstå denna märkliga konstruktion. Vi kom till slut fram till att konflikten nästan borde ha ett eget personnummer. Vi skrattade så vi knappt kunde prata, vilket väl får betraktas som ett hyggligt resultat av tre timmars relationsanalys en regnig söndag.

Det skulle visa sig vara en förhastad slutsats.

För redan på måndagen hade konflikten tagit ytterligare ett imponerande kliv i sin administrativa utveckling. Personnummer var tydligen för amatörer. Nu hade den börjat samla på sig diarienummer, förundersökningar, juridiska ombud och en växande skara människor som förväntades ägna sina arbetsdagar åt att reda ut konsekvenserna av att någon inte ville ta konsekvenserna av konfliktens konsekvenser.

En konflikt som först blev ett relationsproblem, därefter ett separationsproblem och slutligen ett problem för rättsväsendet. Nästa naturliga steg borde väl vara att bilda ett kommunalt bolag, anställa en kommunikatör och ansöka om regionalt utvecklingsstöd.

Om konflikten numera har eget postnummer, personnummer eller diarienummer spelar kanske mindre roll. Den har i varje fall uppvisat en imponerande tillväxt, med en administrativ expansion som skulle få vilken börsnoterad koncern som helst att bli grön av avund.

Och allt började med att två människor bytte telefonnummer på krogen en kväll och sedan gick på date.

Det är faktiskt en ganska svindlande utveckling. Från ett telefonnummer som byttes mellan två personer på en krog, efterföljande svekfulla date, till en verksamhet som numera tycks sysselsätta både polis, åklagare, advokater och ett växande antal administrativa funktioner. En sorts relationsbaserad tillväxtindustri, helt utan affärsplan, men med en närmast outsinlig förmåga att producera nya ärenden.

Och någonstans på vägen försvann tydligen det där lilla, närmast antika begreppet orsak och verkan. Att det man gör får konsekvenser. Att konsekvenserna inte upphör att existera bara för att man ogillar dem. Och att man inte nödvändigtvis slipper ansvar för det man ställt till med genom att skapa ännu fler konsekvenser som man sedan också vägrar ta ansvar för.

Det är en imponerande affärsmodell.

Synd bara att den saknar kunder och att skattebetalarna får stå för delar av notan.

Och så kom måndagen.

Det finns måndagar då man vaknar, dricker kaffe, läser tidningen och konstaterar att världen fortfarande är full av idioter, men att de åtminstone har den goda smaken att hålla sig på behörigt avstånd. Sedan finns det måndagar då man tillbringar två timmar tillsammans med sin fantastiska advokat och får ta del av en samling anklagelser som skulle kunna få en genomsnittlig manusförfattare på Dramaten att rodna av skam. Inte för att de är särskilt dramatiska. Utan för att intrigen är så förbannat dålig.

Två timmar. Etthundratjugo minuter av påståenden, beskyllningar och allehanda juridiskt paketerat bullshit som jag bestred från första bokstaven till sista punkten. Jag satt där och funderade på om det verkligen var detta vi skulle ägna våra liv åt. Att reda ut konsekvenserna av konflikten som uppstått genom försöken att undvika konsekvenserna av den ursprungliga konflikten.

En sorts evighetsmaskin. Fast utan den praktiska fördelen att producera elektricitet.

Och någonstans mitt i detta cirkusnummer stod fortfarande den ursprungliga frågan kvar, ensam och övergiven som en gammal Volvo på en parkeringsplats i november. Frågan om ansvar. Ansvar för det som faktiskt hade hänt, för det som hade förstörts och för det som fortfarande gick att ställa till rätta, om bara någon kunde förmå sig att sluta springa runt själva problemet och i stället möta det.

Men nej. I stället nya anklagelser. Nya ärenden. Nya varv i karusellen. Som om en konflikt skulle kunna lösas genom att man bygger ytterligare en våning ovanpå den och sedan anmäler trappan för ofredande.

Det finns dessutom något närmast provocerande i hur mycket resurser detta tar i anspråk. Polisens tid, åklagarnas tid, advokaternas tid och alla dessa administrativa timmar som tickar iväg medan andra människor väntar på hjälp med verkligt angelägna ärenden. Riktiga våldsbrott, allvarliga övergrepp, människor som faktiskt behöver rättsväsendets resurser och uppmärksamhet. Det är inte direkt så att svensk polis sitter och spelar Fia med knuff i väntan på att någon ska hitta på ytterligare en konflikt.

Redan vid det första tillfället i juli väcktes frågan om vad detta egentligen hade att göra hos rättsväsendet. Jag framförde då att saken inte hörde hemma där den slutligen hade landat, och fick faktiskt medhåll av en utredare i den bedömningen. Eller faktiskt – snarare var det en utredare som initialt påpekade detta. Bakom den juridiska inramningen fanns ett ganska tandlöst gnissel från en fullständigt dysfunktionell relation, där det dessutom sedan länge är allmängods i min innersta krets vem som huvudsakligen stått för dysfunktionen.

Men relationer kan tydligen upphöra utan att dysfunktionen gör det. Den hittar bara nya lokaler, nya blanketter och nya människor att sysselsätta. En gång i tiden kunde man åtminstone nöja sig med att gräla i ett kök. Numera verkar det krävas diarienummer.

Jag kom hem.

Och öppnade arkiven.

Det är här min gamla hamstertendens kommer in i bilden. Jag har nämligen under årens lopp samlat på mig en närmast patologisk mängd dokumentation. SMS, mejl, fotografier, dagböcker, kalendrar, bokningar, kvitton och anteckningar. Allt sådant som normala människor slänger när de städar sina telefoner och som jag av någon outgrundlig anledning behandlat som om Riksarkivet en vacker dag skulle knacka på och begära tillträde.

Vi talar om tiotusentals meddelanden och ett samlat textmaterial som utan större ansträngning passerar hundratusen ord. Lägg därtill fotografier, daterade handlingar och en kalender som ibland tycks ha haft bättre kontroll över mitt privatliv än jag själv.

Det är en imponerande samling mänsklig dårskap.

Dessutom min egen.

Men det märkliga med gamla meddelanden är att de inte brukar anpassa sig efter vad någon säger ett och ett halvt år senare. Ett mejl som skickades en tisdag i mars fortsätter envist att vara skickat den tisdagen i mars. Ett fotografi taget i maj har den dåliga smaken att föreställa det som faktiskt befann sig framför kameran. Och en kalenderbokning är i allmänhet ganska ointresserad av hur någon långt senare önskar att historien hade sett ut.

Detta ledde till ett närmast arkeologiskt arbete. Lager efter lager grävdes fram, daterades, sorterades och jämfördes. Min advokat fick ta emot material i en omfattning som sannolikt får hennes inkorg att överväga kollektivavtal, medan jag själv började misstänka att min gamla vana att aldrig kasta någonting faktiskt kunde ha ett existensberättigande.

Resultatet blev två omfattande dokumentationspaket. Inte några lösa minnesbilder eller välformulerade indignationer, utan originalhandlingar, tidslinjer och konkreta uppgifter som går att kontrollera. Underlagen har dessutom en dubbel funktion. De kan användas för att bemöta anklagelserna, men också för att pröva om själva anmälningarna ger anledning till rättsliga motåtgärder.

Det är en intressant liten bieffekt.

Man kan tydligen ägna avsevärd energi åt att försöka göra någon annans liv besvärligt och samtidigt skapa förutsättningar för att ens egna uppgifter blir föremål för en synnerligen noggrann granskning.

Jag har en utmärkt advokat. Hon behärskar juridiken. Jag behärskar mina arkiv, även om det ibland krävs en mindre expedition med pannlampa för att hitta rätt. Tillsammans försöker vi nu åstadkomma något så revolutionerande som att låta dokumenterade händelser väga tyngre än efterhandsberättelser.

Och medan detta pågår fortsätter livet. Musik ska spelas, texter ska skrivas, kaffe ska drickas och räkningar ska betalas. Den vanliga tillvaron knackar artigt på dörren och undrar om man möjligen tänker delta i den någon gång mellan förhören.

Jag skulle väldigt gärna göra det.

Jag hade föredragit ett helt annat förlopp. Ett där människor tog ansvar, där förstörd egendom inte behövde bli en rättslig fråga och där två vuxna människor kunde avsluta en konflikt utan att förvandla den till en industri med underleverantörer.

Men det var inte jag som valde den här vägen.

INTE MITT VAL.

Däremot är det mitt val att bemöta det som nu påstås med allt det material jag faktiskt har, att låta juridiken göra sitt arbete och att fortsätta begära ansvar för det som hänt.

Jag tänker inte låta en påstådd verklighet ersätta den dokumenterade utan att invända. Inte för att jag älskar konflikter. Tvärtom. Jag har fått mer än min beskärda del av dem, och jag skulle gärna byta hela eländet mot en hygglig middag, en bra gitarrförstärkare och åtta timmars ostörd sömn.

Men när alternativet är att acceptera anklagelser jag bestrider och överge frågan om ansvar, då är saken enkel.

INTE MITT VAL.

JAG GER MIG INTE.

Och ännu en gång hade hon skapat ett nytt kapitel till min bok jag skriver…