Jag “hörde en gång om två människor som hade ett problem”. Problemet var antagligen inte särskilt märkvärdigt från början. Sådana problem uppstår hela tiden mellan människor som tycker om varandra, och de brukar gå att lösa med kaffe, två stolar och några meningar som ingen egentligen tycker särskilt mycket om att säga.
De här två valde en annan metod. De skrev meddelanden. Väldigt många meddelanden. De blev med tiden så skickliga på metoden att de kunde diskutera samma fråga i hundratals meddelanden utan den störande bieffekten att frågan faktiskt blev besvarad.
Det fanns vissa återkommande ämnen. Ett telefonnummer som hade bytt ägare över en bardisk. Någon date. Någon gammal relation som verkade ha fler eftertexter än en Marvel-film. Några frågor där svaret märkligt nog alltid verkade vara svårare att få fram än nästa konflikt om varför frågan hade ställts.
Åren gick. Ibland var de tillsammans, ibland inte, ibland befann de sig i det märkliga mellanläge där två människor uppenbarligen betyder väldigt mycket för varandra men samtidigt arbetar målmedvetet på att göra detta så opraktiskt som möjligt. Vid ett tillfälle, när nysnön föll och dom stod och tittade på varandra under en gatlykta en sen kväll, sammanfattade den ena faktiskt situationen alldeles utmärkt: du ger dig inte och jag ger mig inte. Det borde kanske ha betraktats som en varning. Det gjorde det inte. Istället avslutades kvällen, som bara bestått av bråk och hån, med att dom tog en öl tillsammans.
Till slut försvann relationen. Den som enligt den ena aldrig hade funnits och aldrig skulle finnas. Men den försvann i vilket fall. Det var åtminstone tanken. Den ena stängde dörren till det som återstod av ett vi, och därefter följde många månaders tystnad. Det märkliga var bara att konflikten inte hade fått informationen. Den låg kvar.
Den andre började istället skriva. Inte meddelanden den här gången, utan en berättelse. För när samtalet uteblev återstod berättelsen, vilket möjligen var ett onödigt högtidligt sätt att säga att obesvarade frågor har en irriterande förmåga att överleva människorna som slutat svara på dem.
Sedan hände något ännu märkligare. Efter en lång tids tystnad började konflikten röra på sig igen. Inte genom de gamla meddelandena. Den hade blivit modern. Nu fanns andra vägar. Internet. Musik. Texter. Myndigheter. Sökresultat. Gamla länkar. Nya länkar. Betald reklam mer målinriktad än PrSM, Precision Strike Missile, och med en genomslagskraft i storleksordningen av Miley Cyrus “Wrecking Ball”. En konflikt som en gång hade fått plats i två mobiltelefoner hade plötsligt skaffat egen infrastruktur.
Pingpongen hade inte upphört. Den hade bara skaffat ett större bord. Det var ungefär där en artificiell intelligens oväntat dök upp och sa något ganska klokt. Det är alltid förnedrande när det händer.
Den hade läst delar av historien och kom fram till att de två människorna aldrig hade lyckats lösa konflikten därför att de fortsatte använda samma metoder som hade hållit den vid liv. Sedan föreslog maskinen något fullständigt revolutionerande.
De borde prata med varandra. Förmodat prata med varandra i sällskap av en vuxen. Kanske en lågmäld och intelligent parterapeut med sin mottagning placerad på någon vacker gata på Södermalm. Jag tror att den föreslog två stolar också, fast det kan jag ha lagt till själv.
Men ju längre jag tänkte på det, desto mindre lustigt blev det. För tänk om hela den enorma konstruktionen egentligen fortfarande vilade på samma gamla mekanism. Den ena gör någonting för att hantera konflikten. Den andra reagerar på det. Den första reagerar på reaktionen. Och båda får därmed ytterligare bevis för att nästa drag är nödvändigt. Orsak och verkan. I den ordningen.
Det är en utmärkt evighetsmaskin. Den producerar bara ingenting.
Eller det är förresten inte riktigt sant. Den producerar meddelanden, berättelser, låtar, anmälningar, motanmälningar, ilska, misstankar och nya saker att vara oense om. Det enda den inte verkar kunna producera är det som saknades från början.
Ett svar. Och ansvar.
Kanske är det därför lösningen efter alla dessa år ser nästan förolämpande enkel ut. Inte enkel att genomföra, förstås. Bara enkel att beskriva.
Två människor sätter sig vid ett bord. Den ena berättar det den andra aldrig fick veta. Den andra lyssnar. Båda tar ansvar för det som faktiskt är deras, utan att varje mening måste följas av ett men du då. Man skiljer det man vet från det man tror, det som hände först från det som hände sedan, orsaker från reaktioner och skuld från ansvar. Sedan förhandlar man. Man förhandlar om hur en historia som ingen av dem lyckats avsluta faktiskt ska få ett slut.
Kanske finns det saker som måste förklaras. Kanske finns det saker som måste förändras. Kanske finns det pengar, texter, musik, rättigheter, krav, konsekvenser och gammal skit som måste läggas på bordet. Då får man väl göra det. Det är trots allt vad bord är till för.
Det märkligaste är att alternativet har testats ganska grundligt vid det här laget.
Fyra år borde räcka som pilotstudie. Metoden fungerade inte. Och om man verkligen vill åt ett annat håll finns det en irriterande detalj som inte ens Google verkar kunna hjälpa till med.
Man måste välja en annan väg…
Jag ger mig inte.
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…