Veckan började med en total uppdatering och komplettering av min bästa väns Verisure-system. Jag fick äran att hålla i beskrivningen av vad hon ville ha och vad hon ville kunna göra. Lite humoristiskt faktiskt. Hon såg mest undrande ut över vad hon egentligen ville, samtidigt som jag förklarade för installatören vad hon ville och lotsade honom runt bland husen på tomten.
Administration. Konserter. Papper. Vi lyckades klämma in en lunch också. En alldeles underbar salsicciapasta på Stavsnäs Hembageri. Våfflor och cappuccino. Det är faktiskt en ganska angenäm kombination av arbetsmöte och gastronomisk utsvävning. Man får ju försöka hitta lite guldkant mellan larmkomponenter och fakturor.
Och så skulle det bli kallt. Jag gav henne en hjälpande hand med att ta in alla pelargoner för vinterförvaring. Inte två. Inte tio. Snarare femtio. Jag tappade räkningen. Och det var inga små minimalistiska exemplar heller. Snarare gigantiska. Ett mindre botaniskt trädgårdsprojekt.
Installatören lyckades dessutom sälja på mig ett eget besök för uppdateringar. Fler kameror. Något annat som tydligen var bra att ha. Och ett elektroniskt dörrlås. Ja, men det kan ju faktiskt vara praktiskt. Slippa dividera fram och tillbaka om reservnycklar med kattvakten. Torsdag klockan sju på morgonen kommer han. SJU. På morgonen. Jag har dessutom tagit in alla mina egna blommor från verandan. Det börjar bli vinter på riktigt.
Boken. Ett par kapitel skrivna.
Advokaten. En massa underlag och sammanställningar på grund av all falsk skit mitt ex ställer till med. Allting förvisso lika kontraproduktivt som vanligt. Rättmätigt. Men det tar TID i anspråk. Så jag har nu en assistent nån timme här och där som hjälper mig med vissa saker, för att i sin tur bistå min advokat. Herregud, vilken soppa…
Och mitt i allt detta ska det naturligtvis göras musik också. Trummor ska trackas på två låtar. Men det sker i Sydafrika, eftersom Vinnie bor där. Tack och lov behöver jag inte resa dit. FaceTime löser kommunikationen, och med dagens teknik kan man länka ihop två studios på varsin sida av jordklotet och arbeta tillsammans nästan som om man satt i samma kontrollrum.
Det är faktiskt ganska fantastiskt. Jag kan sitta hemma i min studio, diskutera tagningar, arrangemang och detaljer med Vinnie i Sydafrika, och få trummorna inspelade utan att någon behöver sätta sig på ett flygplan. Några tusen mil mellan studiorna har blivit ett ganska obetydligt praktiskt problem. Tekniken är ändå rätt underbar när den fungerar.
Men det ska fortfarande administreras, kommuniceras och samordnas. Och så ska vi tracka sång på ytterligare två låtar nu i dagarna.
Sedan har vi skolan. Estniskan. En jätteläxa som ska göras. Jag har inte direkt valt det enklaste språket i världen att roa mig med på fritiden. Men det ska göras, det också.
Och så ska jag till hårstylisten. Slänga i lite färg. Piffa till mig lite i största allmänhet. Man kan ju inte gå omkring och se ut som resultatet av en utdragen administrativ härdsmälta, även om det för tillfället vore en ganska korrekt beskrivning.
Idag ska jag dessutom besöka min älskade vän sedan fyrtio år tillbaka, Sanna. Hennes skönhetssalong. Lite fixande. Det heter tydligen HIFU och V-max. Jag har inte för avsikt att försöka förklara tekniken jag fattar inte, men det är ultraljud, tar bort rynkor, tar bort påsar under ögonen, och jag tänker åtminstone passa på att äta lunch samtidigt. Man får försöka effektivisera där det går.
Och på fredag ska vi tydligen gå ut. Jag fyller år på lördag. Det hade jag nästan glömt bort mitt i allt annat. En födelsedag också, ovanpå alltihop. Det är väl bara att hoppas att någon kommer ihåg den, eftersom jag själv knappt verkar hinna göra det.
Ja, just det. Och varför inte skriva två kåserier också? Ett om att resa. Ett om psykfall. Och så ett dagboksinlägg om att jag inte hinner med någonting.
Låt mig dessutom göra det dagboksinlägget riktigt långt. När jag ändå håller på. Det vore ju synd att råka få en kvart över till någonting annat.
Och jag höll nästan på att glömma. Alla guld- och platinaskivorna. Värderingsprocessen. Samtalen med IFPI, NCB och experter på musikmemorabilia. Dokumentation, underlag, gamla utmärkelser och original som inte går att ersätta. Ännu fler timmar som ska trollas fram ur ett dygn som redan verkar ha alldeles för få.
Ja, och nämnde jag att pressen dessutom har börjat höra av sig med anledning av guldskivorna? Till både mig och min bästa vän. Det var ju precis vad som saknades. Lite mediekontakter ovanpå allting annat.
Man börjar nästan längta efter en helt vanlig tisdag. Det är nästan så att jag börjar fundera på om jag behöver anställa någon som administrerar min assistent. Eller åtminstone någon som kan förklara för mig vad fan jag håller på med. Eller varför…
Det är tisdag. Lunchtid. Jag har redan hunnit med så mycket att jag nästan skulle behöva en semester från själva veckan. Och ändå återstår merparten av allt som ska göras.
Någonstans känns det samtidigt som om veckan redan är slut.
Jag har alltid tyckt om att resa. Gärna lite bekvämt. Gärna med ett stort fartyg, en svit med balkong och någon som kommer med ett glas champagne innan man ens hunnit fundera på om man är törstig.
MSC Yacht Club, närmare bestämt.
För den som inte känner till konceptet kan jag försöka förklara det kortfattat.
Det är ett slags lyxhotell inuti ett redan ganska lyxigt kryssningsfartyg. Ett eget avskilt område med sviter, privata restauranger, lounger, pooler och soldäck. Egen butler dygnet runt. Roomservice. Champagne. Mat och dryck. Tvättade och strukna kläder när man önskar. I princip allting ingår.
Och vi talar inte om någon uppvärmd buffé med köttbullar och potatismos. Middagarna håller närmast Michelinambitioner. À la carte, fantastisk service och en vinkällare som skulle kunna göra en mindre restaurangägare gråtfärdig.
Man kan utan vidare ägna en middag åt att prova fyra olika fantastiska viner à 400 euro flaskan, beställa ytterligare en förrätt bara för att den verkar intressant och avsluta med något som dessertkocken förmodligen ägnat halva eftermiddagen åt att konstruera. Allt utan att behöva fundera särskilt mycket på notan.
Det är med andra ord ett ganska behagligt sätt att förflytta sig mellan Europas storstäder.
Och det är faktiskt just förflyttningen jag tycker allra bäst om.
Man kan tillbringa en hel dag i Palermo. Promenera genom staden, besöka sevärdheter, äta någonting lokalt och kanske dricka ett glas vin på något trevligt ställe. Sedan går man ombord igen, tar en dusch, byter om och äter en fantastisk middag.
Kanske blir det ett par drinkar efteråt. Kanske en stund på balkongen med havet nedanför.
Sedan går man och lägger sig. Och när man vaknar är man i Neapel. Ny stad. Nya upplevelser. Ny dag.
Repris.
Man reser utan att behöva resa.
Inga flygplatser. Inga säkerhetskontroller. Inget släpande på resväskor, incheckningar, utcheckningar eller taxiköer. Ingen förlorad semesterdag på att förflytta sig från en plats till en annan.
Det tråkiga med att resa har helt enkelt försvunnit.
Det är inte direkt backpacking. Men jag har heller aldrig påstått att jag är särskilt bra på att luffa runt med en ryggsäck.
Hösten 2024 hade jag planerat en tiodagarskryssning med MSC Splendida. Från Trieste i Italien, via Split, Aten och Kuşadası, till Istanbul. En alldeles utmärkt resrutt, med ett alldeles utmärkt fartyg och en alldeles utmärkt svit.
Min dåvarande partner hade varit tänkt att följa med. Men till följd av konsekvenserna av sin egen omdömeslöshet och sina självförvållade svek valde hon i sista stund att avstå. I stället uppmanade hon mig, upprepade gånger, att resa med någon annan.
Så skedde.
Det märkliga var att hon sedan ändå försökte lägga skulden på mig för att jag faktiskt gjorde som hon hade sagt. Men det låg förvisso helt i linje med ett återkommande problem i vår relation. Hon hade en närmast imponerande förmåga att betrakta sina egna beslut som frikopplade från deras konsekvenser och en närmast rabiat ovilja att acceptera sambandet mellan orsak och verkan.
Det var som om själva konsekvensen var ett personligt angrepp.
En annan kvinna tackade således ja till en gratis lyxkryssning med ganska kort varsel. Det var inte särskilt svårt att hitta någon som uppskattade erbjudandet.
Och uppskattade det gjorde hon. Vi hade en fantastisk resa, och hon är fortfarande tacksam för upplevelsen. Vi är fortfarande vänner, har regelbunden kontakt och kan prata om både resan och allt möjligt annat. Ingen romantisk fortsättning, det har aldrig varit vår nivå eller intention, men en alldeles utmärkt vänskap.
Hon hade dessutom den goda smaken att betrakta en gratis lyxkryssning som just en gratis lyxkryssning. Inte som någonting som behövde omtolkas till ett falskt påstående om “ofredande” ett och ett halvt år senare.
Det är ändå en viss skillnad.
Nåväl. Kryssningen blev av. Medelhavet låg kvar där det brukade ligga och Istanbul hade inte flyttat på sig.
Och jag hade trevligt.
Våren 2025 var det dags igen.
Den här gången MSC Seaside. Barcelona, Tunisien, Palermo, Neapel och Pompeji, Florens. Jag hade naturligtvis gjort ett ordentligt reseprogram. Restauranger, sevärdheter, utflykter och diverse små detaljer som gör att man får ut lite mer av en resa än att bara stå och titta på havet.
Den tidigare motvilliga resenären hade nu ändrat sig och ville följa med.
Varför vet jag faktiskt inte. Jag tror faktiskt inte att hon i första hand ville resa med just mig. Kanske var en gratis lyxkryssning tillräckligt lockande. Kanske fanns det också ett inslag av revansch gentemot kvinnan som hade följt med hösten innan.
Det får förbli ett av livets mindre mysterier.
Vi lyckades naturligtvis bli osams redan inledningsvis. Det hade nästan varit anmärkningsvärt om vi inte hade gjort det. Men det gick över, och stora delar av resan blev faktiskt väldigt fina.
Det var pussar och kramar i bubbelpoolen på soldäck. Långa promenader hand i hand i massa olika länder och olika städer. Middagar, utflykter och alla de där små ögonblicken som gör att man minns en resa med värme långt efter att väskorna packats upp.
I Tunisien besökte vi Sidi Bou Said, med sina blåvita hus och fantastiska utsikt över Medelhavet. Jag köpte en liten kattstaty åt henne. Den fick namnet Hugotwo.
Jag har ingen aning om var Hugotwo befinner sig idag. Förmodligen har han gått samma öde till mötes som åtskilligt annat från den tiden. Smycken, kläder, ring, presenter.
Soptunnan.
Märkligt hur så mycket kan slängas bort. Inte bara en gång, utan två. Först av mig. Sedan av henne.
Retrospektivt ser jag vissa allvarliga brister i ett workflow som i princip fungerade så här:
Palermo var Palermo. Underbart, stökigt och fullt av liv. Pompeji var fullständigt fantastiskt. Att vandra genom en stad där livet bokstavligen stannade för nästan två tusen år sedan är en ganska svårslagen upplevelse.
Och Florens!
Uffizierna – konsten, arkitekturen. Maten och den fantastiska utsikten från Piazzale Michelangelo. Det är svårt att inte bli förälskad i Florens. Vi hann dessutom med en tur med häst och vagn, vilket möjligen inte är det mest effektiva transportmedlet men definitivt ett av de trevligare. Jag har inga bilder från det tillfället. Dom tog kusken med hennes mobil, på oss, och hon skickade mig aldrig bilderna.
Ombord hade hon också fått lite extra allt. Jag minns inte längre om det var tre eller fyra massagebehandlingar. Den första bokades med kvinnlig massör. Till de återstående behandlingarna valde hon manliga massörer.
Jag noterade valet. Efter alla våra tidigare diskussioner om män, gränser och vad som egentligen gällde i relationen var det svårt att inte göra det. Men en rät linje, att stå för sina egna beslut och uttalanden, och ta konsekvenserna av dom. Som sagt – inte hennes starka sida.
Själv hade jag nog varit mer intresserad av vad massören kunde göra åt ryggen än av vilket kön händerna tillhörde.
Men det är förstås jag.
Vi hade det, trots allt, väldigt fint under stora delar av resan. Vilket gjorde avslutningen desto märkligare.
Vi landade på Arlanda. Tog taxi. Hon steg ur bilen.
Och blockerade mig överallt. I samma sekund.
Det var nästan imponerande. En vecka med pussar, kramar, romantiska promenader och gemensamma upplevelser, följd av en kommunikationsmässig total nedsläckning innan taxins baklyktor hunnit försvinna.
Man skulle kunna tro att vi hade rest med två olika personer.
Det hela gav upphov till att jag skrev “Four Years Of Ghosts“. Texten säger ganska mycket om mycket.
Remember the 10 days at sea It took him two trips For you to agree You held his hand In both Sicily and Pompey When you got home You blocked him Oh What to say?
He should have seen the warning signs The way you’d always cross the lines But he was blind he was a fool Playing by your twisted rules
Well, nu sitter jag här igen.
November 2026.
Jag har hittat en alldeles utmärkt kryssning med MSC World Europa i slutet av april nästa år. Barcelona till Rom. 6 nätter ombord, med Yacht Club och en svit på däck 21.
En hotellnatt i Barcelona före avgången. En hotellnatt i Rom efter ankomsten. Då hinner man få en ordentlig dag i båda städerna också.
Flygen verkar rimliga. Rutten är utmärkt. Priset är fullt acceptabelt. Black Friday 20%.
Och Astorman får naturligtvis sin sedvanliga tillsyn hemma. Han har det alldeles utmärkt, även om jag misstänker att han tycker att jag borde hålla mig på hemmaplan och öppna burkar i stället.
Allting är alltså i princip färdigplanerat.
Det är faktiskt ganska komiskt när man tänker på det.
Hösten 2024 hade jag en kryssning och en “partner” som inte ville följa med. Våren 2025 hade jag en kryssning och en “partner” som faktiskt följde med, men som upphörde att kommunicera så fort vi kom hem.
Och våren 2027 har jag hittat ännu en kryssning.
Jag har till och med valt hytt.
Det här är för övrigt en ganska bra historia att dra när man träffar nya bekantskaper i krogmiljö. Betydligt mer intressant än det där cheap-shit-beteendet mitt ex hade, att på fyllan byta telefonnummer med första bästa, och springa på date, även när man redan befinner sig i en relation. Ett beteende jag dessvärre fick alldeles för god anledning att fundera över under några år.
Nej, jag föredrar nog att faktiskt prata med människor. Lära känna dem. Kanske berätta en historia.
Och det här är ju en ganska bra sådan.
Den innehåller lyxkryssningar, Medelhavet, romantik, märkliga beslut, en liten tunisisk katt och ett antal ganska svårbegripliga mänskliga beteenden.
Man kan berätta om Istanbul, Barcelona, Pompeji och Florens. Om hur fantastiskt det är att somna i Palermo och vakna i Neapel. Om butlers, champagne och en svit med egen balkong.
Och så kommer man så småningom fram till nästa vår.
Barcelona. Medelhavet. Rom.
En vecka med allt det där som gör livet lite trevligare.
Flyg, hotell och kryssning. Nästan färdigplanerat. Till och med hytten är vald.
Vid det laget har man förhoppningsvis haft ett ganska trevligt samtal. Kanske skrattat åt ett och annat. Kanske upptäckt att man faktiskt har mer gemensamt än att råka befinna sig på samma krog.
Då kan man luta sig tillbaka, ta en klunk ur glaset och konstatera att det egentligen bara återstår en enda detalj.
– Problemet är att jag inte har någon att åka med.
Sedan behöver man faktiskt inte säga så mycket mer. Det intressanta är ju vad som händer under de följande tre sekunderna. Ett skratt? Ett leende? Ett snabbt ämnesbyte?
Eller kanske den där lilla pausen när någon tittar på en, funderar ett ögonblick och plötsligt får ett ganska intressant förslag.
Jag har redan valt hytt.
All this for just 99:95!
But WAIT! There’s MORE!
If you make your decision within the next 30 minutes, I’ll throw in a BONUS CRUISE to Tallinn! A fantastic Christmas market! Absolutely FREE!
Jag ska inte sticka under stol med att mitt ego ibland uppskattar lite uppmärksamhet.
Satt på Sturehof i lördags, med ett glas vin, pratade och hade det allmänt trevligt när två osannolikt vackra kvinnor i 35-årsåldern passerade. Den ena tittade. Den andra tittade. Den första tittade igen, tittade på sin väninna och utbrast ett högljutt ”OJ!” och föll handlöst i golvet en sekund senare.
Jag såg det hela i ögonvrån. Förstod att ”OJ” avsåg undertecknad. Well. Jag kanske ”syns” på nåt sätt. Eller på många. Jag var nog den absolut enda på Sturehof som var klädd som jag brukar vara klädd. Svarta mockabyxor med snörning på sidorna, RM Williams mockaboots, kråsskjorta, nån av alla mina husarjackor, eller vad man ska kalla det. Kolsvarta läsglasögon. Runda. En hel del smycken och ringar. Och håret är ju som det är. Det tenderar att stå svart och stripigt åt alla möjliga håll.
Jag har varit med om att kvinnor fallit för mig tidigare, men sällan så bokstavligt. Skyndade mig fram för att hjälpa henne upp, medan hon generat bad om ursäkt för sitt något okonventionella sätt att ta kontakt. Jag försökte förklara att det verkligen inte hade varit min avsikt att få henne att ramla. Bad om ursäkt igen. ”Jag är född så här”, förklarade jag. Det var ju trots allt ingenting jag kunde hjälpa. Jag hade inte ens hunnit göra någonting dumt ännu.
Hon verkade nästan mer förvånad över att jag pratade med henne och hjälpte henne upp än över själva fallet. Sedan kom förklaringen. ”Jag känner igen dig. Du är musiker, va?”
Jo, men visst. Musiker. Producent. Författare. Lite sådant. Har för övrigt en katt och håller på att skriva en bok om mitt ex som dumpade mig och gjorde misstaget att försöka skylla det hon totaldemolerade på mig. Som om verkan skulle kunna komma före orsak.
Man får ju försöka framhäva sina mest attraktiva egenskaper när tillfälle ges. Någon sorts kombination av ickerockstjärna, övergiven sambo och ensamstående kattpappa. Utan att någonsin ha varit sambo, dessutom. Eller. Det beror på vem man frågar. Frågar man Google AI har jag varit sambo i fyra år. Nyligen. Frågar man idioten så var vi inte ens tillsammans de sista tre åren. Vilket inte hindrade henne från att upprepade gånger göra slut. Jag försökte förklara konceptet lite övergripande.
Hon skrattade. Skakade på huvudet. Jag berättade lite om musiken, katten och boken. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Katten har för övrigt aldrig dumpat mig, vilket ger honom ett ganska betydande försprång i min personliga relationsstatistik. Han har visserligen kräkts i sängen några gånger, men det är åtminstone ett tydligt och begripligt sätt att kommunicera missnöje.
Vi fortsatte prata. Om musik, texter, livet, relationer och allt möjligt annat som avhandlas när ett spontant möte blir betydligt längre än någon hade tänkt sig. Hon hade gått från att ramla framför mina fötter till att sitta och diskutera mitt kärleksliv. Eller fd kärleksliv. Jag hade gått från att dricka vin till att försvara min ställning som fullt fungerande människa inför en mycket vacker kvinna som redan visste vem jag var. Det var faktiskt en ganska lyckad kväll.
Vi pratade vin. Jag förklarade att jag i princip slutat dricka för åtta månader sedan. Men inte hade för avsikt att bli absolutist. Bara sluta supa. Och att den närmast totala decimeringen av alkoholkonsumtionen innebar att jag kunde kosta på mig ett förbannat djävla bra glas vin de få gånger det faktiskt hände. Jag såg det inte som ett problem att dela med mig av den upplevelsen. Vilket uppskattades. Någonting någorlunda annorlunda än ett glas husets röda…
Två timmar senare kom frågan.
”Men vänta nu. Ditt ex dumpade DIG? Är hon dum i huvudet?”
Jag tog en klunk vin. Det här var ju en intressant utveckling. Kvinnan hade börjat kvällen med att tappa balansen och avslutade den med att ifrågasätta någon annan kvinnas omdöme.
”Ja, det säger alla mina vänner i alla fall. Och dom verkar vara synnerligen överens…”
Det är naturligtvis inte vetenskapligt belagt. Men efter två timmars oberoende granskning hade ytterligare en person anslutit sig till den rådande uppfattningen. Utan att jag ens behövt muta henne med ett glas vin. Däremot tyckte jag att två timmars tålmodigt lyssnande förtjänade någon sorts belöning. Mat, exempelvis. Det är ju trots allt inte varje dag någon får genomlida en två timmar lång föreläsning om mitt kärleksliv utan att begära ersättning.
Obaren och Sturehof i all ära. Men det är faktiskt mycket fokus på skaldjur. Och vill jag äta det går jag till min vän Björns krog. Oysterbar. Problemet var att det köket redan hade stängt. Så grundligt stängt att inte ens en mångårig vänskap kunde förmå någon att tända spisarna igen.
Riche? Tore Wretmans arv. Husman. Ja tack.
Det smakade bra. Det var trevligt. Mitt ego mådde alldeles utmärkt. Det hade fått uppmärksamhet, igenkänning, en kvinna på fall och ett spontant positivt utlåtande om mitt marknadsvärde. Allt under en och samma kväll. Jag övervägde faktiskt att ringa katten och berätta.
Men han hade förmodligen bara gäspat, vänt ryggen till och gått därifrån.
Jag har ju mina blygsamma 136 på Wechsler, och dessutom gillar jag ord och språk. Vissa saker knäcker jag koden till ganska snabbt, och kan sedan tillämpa den på exempelvis verb som är helt nya för mig.
Att tro, tycka eller anse. Arvama. Arvama.
Jag tror. Ma arvan. Jag tror inte. Ma ei arva. Du tror. Sa arvad. Du tror inte. Sa ei arva. Hon tror. Ta arvab. Hon tror inte. Ta ei arva.
Vi står där, utan prepositioner, och med 14 kasus. Absolut inga som helst frågetecken egentligen. Koden är absolut solklar. Och för att begränsa sig till det som är mest akut tillämpbart i verkliga livet kan man faktiskt kosta på sig att i första hand fokusera på de tre personformerna i singular. Jag, du och han eller hon. Resten får vänta.
Det här är naturligtvis en medveten prioritering av funktionalitet framför grammatisk fullständighet. Jag är fullt medveten om att metoden kommer att medföra grammatiska misstag, inte minst när jag försöker tillämpa begränsade kunskaper i sammanhang där de egentligen inte räcker till. Men min arbetshypotes är att en högre grad av omedelbar praktisk användbarhet ger en brantare övergripande inlärningskurva. Jag accepterar alltså en viss grammatisk felprocent på kort sikt i utbyte mot en snabbare utveckling av den funktionella språkförmågan. Det primära målet är trots allt att jag ska förstå vad någon säger till mig, eller själv kunna göra mig förstådd. Inte att varje mening från första början ska vara grammatiskt oantastlig. Det är inte ett förbiseende. Det är en kalkylerad kompromiss.
Resultatet kan naturligtvis bli grammatiska konstruktioner motsvarande ’vi är-jag’ eller ’i morgon jag åker till jobbet’. Språkpolisen får hjärtklappning, men mottagaren förstår sannolikt ändå vad jag menar.
Men precis när man känner sig nöjd med sig själv… I torsdags stötte jag på en luring under en lektion.
Att förstå. Aru saama. Aru saama.
Jag förstår. Ma saan aru. Du förstår. Sa saad aru. Hon förstår. Ta saab aru.
Av någon oförklarlig anledning missade jag det totalt uppenbara. Att det är sammansatt. Och helt ärligt förstår jag fortfarande inte varför det kastas om.Det verkar faktiskt inte finnas någon riktigt tydlig regel för det. Vilket är precis sådant som driver mig till vansinne när jag försöker plugga intensivt och strukturerat.
Under veckan sa även handledaren någonting som väckte fler frågor än det gav klargöranden. Hon ändrade plötsligt det facit hon skrivit på tavlan, som i och för sig var korrekt, och med ändringen följde ett: ”Det som låter bäst är inte nödvändigtvis den solklara grammatiska lösningen.” Ungefär…
Och det sammanhållna facit verkar vara att det inte finns något facit. Vilket a) skapar frågor och b) gör estniska förvånansvärt likt musikteori. Där har jag i princip studerat ända till kontrapunkt. Och kan reglerna, och förstår att jag faktiskt kan bryta mot dem för att någonting ska bli ”bättre”. Men det har å andra sidan tagit en livstid.
Listan med verb och substantiv växer. Urvalet är definitivt gjort utifrån ”värdefulla verb och substantiv ur perspektivet praktisk tillämpning”. Där snöslunga och torktumlare inte är de mest aktuella substantiven, precis som oljebyte och njurtransplantation inte är de mest aktuella verben.
Jag har hittat ElevenLabs. Fantastiskt verktyg. Jag lägger in texten, glosorna eller meningar och fraser. ElevenLabs tillverkar en 15 minuter MP3 . Och jag kan lyssna på den igen. Igen. Och igen. Till exempel alla de dagar i veckan när jag åker mellan hemmet och Värmdö. Det är nästan tre timmar per dag i bilen. Betydligt mer givande än att lyssna på Mix Mogadon. Jag kompletterar ljudfilerna med små “cheat sheets” utskrivet, som jag designat så jag kan klippa ut remsor och hänga på bilens mittkonsol och snegla på dom.
Jag tror mig ibland behärska svenska ganska bra. I veckan började vi med att titta på det jag kallade ”den syntaktiska transformationen av deklarativa satser till polära interrogativsatser”, när jag väl förstått vad som skulle göras.
Jag älskar dig. Ma armastan sind. Älskar du mig? Kas sa armastad mind?
Det skulle kunna finnas odds för att handledaren såg mer förvånad ut över min beskrivning än jag över konceptet.
I huvudet försökte jag spontant skapa någonting av;
använda ett verb jag lärt mig
böja verbet, två gånger i rad, korrekt
skapa en fråga av ett påstående
Ma arvan Sind. Kas sa arvad Mind?
Arvan – korrekt böjning av arvama för ma. Arvad – korrekt böjning av samma verb för sa. Sind/mind – korrekt val av objektspronomen för den betydelse jag avsåg. Kas – korrekt konstruktion av en ja/nej-fråga. Ordföljden – fungerar i båda meningarna.
Anteckningen i min anteckningsbok ger att jag borde ha sagt “Ma usun sind. Kas sa usud mind?”
Hade jag gjort mig förstådd? Ja.
Arvama. Tro, tycka. Give or take. Jag tolkade “tro” på fel sätt. Jag inser det efteråt. På nåt sätt lyckades jag exkludera aspekten av “tro tycka anse”. Men det aktuella verbet kunde jag ännu inte. Och frågan jag fick efter att verbet applicerats och böjts korrekt “färdigserverat i kontext” var “min gissning om grundformen?”. Gissningen var Usunda. Det var fel. Borde givetvis ha varit Uskuma. en det går inte att “räkna ut”. Det måste läras in. En djävla skillnad.
Man lär sig av att dagligen prata. För någonstans måste man börja tänka på estniska. Det är där det på något sätt kommer till en brytpunkt. Så jag har alltså börjat prata så mycket estniska jag kan. Med min katt…
Jag kommer hem: Tere! Oh, mul on kass, kelle nimi on Astorman.
Eller på morgonen: Või „Tere hommikust, kas tahad hommikusööki?“
Eller på kvällen i soffan: Kas vaatame filmi? Hüppa üles!
Och när han hoppat upp i sängen på natten: Maga hästi.
Lite tämligen färska bilder. Från en fotosession med min vän David Carlson.
NRG. No Reason Given. Men alltid retar det nån djävel. Bra! Jag döper mina gitarrer till precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Och jag tatuerar mig på samma sätt.
KHI är inte bara snygg. Hon är förbannat användarvänlig. Och låter fantastiskt. Och vad är väl en låt som doftar Tom Petty, utan ett solo i Pettys anda? Och vad är väl ett solo utan bara en liten liten passage som säger “Jag ville bara visa att jag varit med ett tag”. Oavsett hur mycket Dan Huff / Shania Twain det blev…
En konstig aspekt med att skriva en bok om fyra år av sitt eget liv, som dessutom råkat bli fem år, men det var inte mitt val, är att man tvingas besöka människor man inte längre bor hos känslomässigt på samma sätt som tidigare. Man tvingas återvända till platser, samtal, förhoppningar och ögonblick som en gång betydde allt. Till kärlek. Eller snarare till den kärlek jag en gång trodde att jag levde i. Det är förbannat svårt. Oavsett om jag under de där fyra åren oftast kände att det jag blev utsatt för var allt annat än kärlek.
Det är ju en sak när kärlek tar slut. Det händer. Människor förändras, känslor förändras och livet tar ibland andra vägar än de man hade tänkt sig. Det kan göra ont så in i helvete, men det går åtminstone att begripa. Det här var något annat. Här fanns en kärlek som jag försökte hålla vid liv, samtidigt som själva förutsättningarna för den monterades ned. Bit för bit. Inte av tiden. Inte av ödet. Utan av lögner, svek, motsägelser och en återkommande oförmåga att ta ansvar för det man själv ställde till med. Det är en ganska väsentlig skillnad.
En relation kan överleva mycket. Motgångar, avstånd, missförstånd, ekonomiska bekymmer och en hel del mänskliga tillkortakommanden. Men den kan inte överleva hur mycket som helst när samma människa gång på gång förstör det som den andra försöker reparera. Till slut handlar det inte längre om att lösa problem tillsammans. Det handlar om att den ena försöker skapa en relation medan den andra fortsätter att rasera förutsättningarna för den. Och ändå står man där med sina verktyg och försöker laga någonting som någon annan just slagit sönder. Igen.
När jag började skriva för några månader sedan låg allting mycket närmare. Jag kunde fortfarande känna hur det kändes när jag blev glad. När jag blev rädd. När jag hoppades. När jag blev ledsen. När jag blev förbannad. När jag tvivlade. Jag kunde nästan gå tillbaka och bo där en stund. Det var inte alltid särskilt trevligt, men det gick. Nu går det inte lika lätt. Av någon anledning gäller det framför allt de positiva delarna.
Det är märkligt. Smärtan är lättare att hitta än glädjen. Besvikelsen har tydligen bättre minne än lyckan. Jag kan återkalla en konflikt, en lögn eller ett svek och nästan omedelbart känna igen den där gamla klumpen i magen. Men när jag försöker hitta tillbaka till ögonblicken då jag var lycklig blir det svårare. Jag vet att de fanns. Jag har fotografierna. Jag har meddelandena. Jag har till och med mina egna ord från den tiden. Ändå känns det ibland som om jag läser om någon annans liv.
Jag sitter med ett kapitel framför mig och försöker minnas hur det faktiskt kändes. Inte hur jag vet att det slutade. Inte vad jag vet idag. Utan hur jag tänkte då. Hur jag såg på henne. Hur jag såg på oss. Hur jag försökte få alla motsägelser att passa in i en berättelse som jag så gärna ville skulle vara sann.
Och det är kanske det svåraste med att skriva en sådan här bok. Att inte låta facit förstöra själva berättelsen. Jag vet ju numera vad som hände senare. Jag vet vilka löften som inte hölls, vilka förklaringar som inte stämde och vilka förhoppningar som aldrig skulle infrias. Men den människa som satt där vid köksbordet, eller på en restaurang, eller i bilen på väg hem från ännu ett märkligt samtal, visste inte det. Han försökte förstå det som hände med den information han hade just då. Och med den kärlek han fortfarande kände.
Det är nästan som att försöka intervjua en människa som inte längre finns. Jag. Den jag var då. Den människan hade ett annat hopp. En annan tillit. Han såg världen genom andra glasögon än jag gör idag. Och jag försöker behandla honom rättvist. Inte döma honom med facit i handen. Han visste ju inte det jag vet idag. Det gör skrivandet märkligt.
Jag kan nästan bli förbannad när jag tänker på honom. Inte för att han var dum, utan för att han var så förbannat övertygad om att det skulle gå att lösa. Att nästa samtal skulle bli det som äntligen förändrade någonting. Att nästa förklaring skulle vara sann. Att nästa löfte faktiskt skulle hållas. Att det någonstans bakom alla motsägelser ändå fanns den människa han trodde att han älskade. Han hade ännu inte förstått att man inte kan bygga tillit åt två människor. Och framför allt inte när den ena fortsätter att slå sönder det som den andra försöker reparera.
Han trodde att kärlek och tålamod skulle räcka. Att ärlighet till slut skulle mötas av ärlighet. Att omtanke skulle besvaras med omtanke. Att det skulle finnas en gräns där även den som gjort fel stannade upp, såg vad hon hade ställt till med och bestämde sig för att göra annorlunda. Det var kanske hans största misstag. Men det var inte han som förstörde relationen.
Och där någonstans ligger också en sorg som är svår att beskriva. För jag tycker faktiskt synd om honom ibland. Han som fortsatte försöka. Han som gång på gång tog nya tag. Han som fortfarande kunde bli glad över ett meddelande, ett telefonsamtal eller en helg som för en gångs skull verkade bli som den var tänkt. Han visste inte att han så småningom skulle sitta och skriva en bok om alltihop. Han trodde att han höll på att leva sitt liv tillsammans med någon.
Jag sitter inte bara och skriver om en relation. Jag försöker återuppliva ett känslotillstånd. Och alla känslor går inte att läsa ur gamla sms eller fotografier. De måste kännas. Problemet är när de inte längre gör det. Kanske är det därför jag känner mig så avtrubbad. Det känns som om bilderna ljuger mig rakt i ansiktet.
Där står vi ju. På fotografierna. Två människor på resor, restauranger, utflykter och andra platser där människor brukar vara lyckliga tillsammans. Och jag vet att jag var lycklig ibland. Jag minns att jag ville vara där. Jag minns att jag ville dela mitt liv med henne. Men jag vet också vad som fanns utanför bild. Alla de där samtalen. Alla motsägelserna. Alla gångerna då det som nyss hade sagts plötsligt inte längre gällde. All den energi som gick åt till att försöka förstå varför någonting som borde vara så enkelt hela tiden blev så förbannat komplicerat.
Fotografier är märkliga på det sättet. De dokumenterar ett ögonblick, men de berättar inte vad det kostade att komma dit. De visar leenden, men inte alltid vad som hände före eller efter. Och när jag tittar på dem idag ser jag ibland två helt olika berättelser i samma bild. Den jag trodde att jag levde i. Och den jag så småningom började förstå att jag faktiskt levde i.
Jag märker det på fler sätt än när jag skriver. Jag har valt celibat. Sedan länge. Inte därför att jag tycker illa om kvinnor. Inte därför att jag blivit cynisk. Jag vet bara inte längre om valet kommer ur frid eller ur utmattning. Om det är ett aktivt val eller om jag fortfarande bär med mig något som ännu inte riktigt släppt taget.
Det är inte så att jag har slutat tro på kärlek. Tvärtom vet jag ganska väl vad jag tycker att kärlek ska vara. Det är kanske just därför jag har så svårt att förstå hur det kunde gå så illa. För mig var det aldrig särskilt komplicerat. Två människor som vill varandra väl. Som talar sanning. Som tar ansvar när de gör fel. Som inte använder den andras kärlek som någon sorts outtömlig reserv av nya chanser. Det borde inte vara någon avancerad konstruktion. Ändå blev det till slut något som krävde mer arbete än nästan allt annat jag ägnat mig åt.
Jag vet faktiskt inte. Och den insikten är ovan för mig. Jag brukar ha svar. Här har jag mest frågor.
Kanske är det så hjärnan fungerar när den varit under belastning länge. Den stänger vissa dörrar för att få arbetsro. Kanske är det sorg. Eller så är det priset man betalar när man älskat någon som visade sig vara en helt annan människa än den man själv trodde. Jag vet inte.
Det finns också något nästan absurt i att behöva bearbeta konsekvenserna av handlingar man själv inte valde. Jag valde att älska. Jag valde att försöka. Jag valde att ge relationen möjligheter, ibland långt fler än vad som var rimligt. Men jag valde inte lögnerna. Jag valde inte sveken. Jag valde inte att tilliten skulle brytas ned gång på gång. Och jag valde definitivt inte att relationen skulle totaldemoleras av just de tillkortakommanden som hade behövt hanteras för att den skulle kunna överleva.
Det är viktigt för mig att hålla isär de sakerna. Inte för att göra mig själv till något helgon. Jag har mina brister, precis som alla andra. Jag kan vara envis, förbannad, otålig och säkert ganska besvärlig när jag tycker att någonting är viktigt. Men det är inte samma sak som att ansvaret för en förstörd relation automatiskt ska fördelas jämnt bara för att två människor befann sig i den. Två människor kan vara inblandade i samma historia utan att ha orsakat samma saker.
Det jag däremot vet är att jag känner ett enormt slöseri. Inte främst på pengar. Inte främst på resor. Inte främst på presenter. På möjligheter. Och kanske tid.
All den tid. All den omsorg. Alla pengar. All omtanke. Alla presenter. All kärlek. All den energi hade kunnat delas med någon som både velat och kunnat ta emot den. Det är nog den verkliga sorgen. Inte att jag förlorade en relation. Utan att så mycket mänsklig värme hamnade på en plats där den aldrig fick möjlighet att växa.
För tänk vad allt det där hade kunnat bli. Alla samtal som kunde ha handlat om framtiden i stället för om gårdagens motsägelser. Alla helger som kunde ha varit just helger, utan att ännu en gång behöva börja med att reda ut vad som egentligen hade hänt. Alla resor som kunde ha fått vara minnen av platser och upplevelser i stället för ännu ett kapitel i en alltmer obegriplig historia. Alla vanliga, enkla dagar som aldrig fick chansen att vara vanliga och enkla. Det är sådant man inte får tillbaka. Inte ens om man får tillbaka pengarna för flygbiljetterna.
Och det är kanske det som gör slöseriet så svårt att acceptera. Att det inte behövde bli så här. Det fanns så många tillfällen att välja annorlunda. Så många möjligheter att säga sanningen, stå för sina handlingar, be om ursäkt och faktiskt förändra någonting. Det hade inte krävts några mirakel. Bara sådant som borde vara självklart mellan två människor som säger sig älska varandra. Ärlighet. Respekt. Ansvar.
Men möjligheterna gick förlorade. En efter en. Och med varje ny lögn, varje nytt svek och varje nytt försök att komma undan ansvaret försvann också någonting av det vi kunde ha haft. Till slut fanns det inte längre någon relation att rädda. Bara resterna av en relation som jag fortfarande försökte förstå varför den hade behövt förstöras.
Det är kanske den allra mest förbannade delen av alltihop. Att det inte var kärleken som saknades från min sida. Det var inte viljan. Inte tålamodet. Inte möjligheterna att göra någonting bra av det vi hade. Det som saknades var förmågan och viljan på andra sidan att vårda det som faktiskt fanns. Och när den insikten till slut landar hjälper det inte särskilt mycket att någon säger att det är tråkigt när relationer tar slut. Den här relationen tog inte bara slut. Den förstördes.
Det märkliga är att boken hjälper mig att förstå allt det här. Men den hjälper mig inte att känna det igen. Kanske är det just det som är läkandet. Inte att glömma. Inte att förlåta sådant som aldrig ens tagits ansvar för. Inte att låtsas att allt bara var ett missförstånd eller att två människor helt enkelt ville olika saker. Utan att kunna berätta historien utan att behöva flytta tillbaka in i den.
För någonstans måste det väl ändå finnas en gräns för hur många gånger man ska behöva genomleva samma sak. Först när det händer. Sedan när man försöker förstå det. Sedan när man försöker förklara det. Och slutligen när man sätter sig ned och skriver om det, med alla meddelanden, alla fotografier och alla minnen framför sig. Som om det inte räckte att vara med första gången.
Jag vill kunna skriva om den människa jag var utan att behöva bli honom igen. Jag vill kunna minnas att jag älskade utan att behöva återvända till den plats där kärleken gång på gång möttes av sådant som till slut förstörde den. Jag vill kunna göra honom rättvisa. Han förtjänar åtminstone det.
Det vill jag helst slippa. Att flytta tillbaka in i alltihop. Det räckte att uppleva all den smärtan en gång.
Det finns faktiskt en särskild glädje i att få saker hemkörda till dörren. I synnerhet när man har beställt något som man verkligen ser fram emot. Och den här gången handlade det varken om sprit, vin eller öl, precis som alla dom andra 8 månaderna som nykter, utan om en imponerande samling örtteer.
Kamomill, pepparmynta, Balans Matsmältning, Salvia, Rölleka, God Natt och Sleepytime Extra. Tillsammans med diverse magmediciner och annat som skulle göra tillvaron lite behagligare. En hel liten arsenal av välbefinnande, prydligt förpackad och levererad utan att jag ens behövde lämna bostaden.
Enkelt. Bekvämt. Gott. Nyttigt.
Det slog mig att det här faktiskt var en ganska betydande förändring i mitt liv.
Tidigare hade jag lagt avsevärda summor på alkohol för att döva den nedbrytande framfarten av mitt ex och försöka göra verkligheten åtminstone tillfälligt uthärdlig. Det fungerade väl ungefär så länge som det tog att konstatera att flaskan var tom och verkligheten fortfarande fanns kvar.
Och det var dyrt. Betydligt dyrare än att beställa hem en mindre botanisk trädgård tillsammans med magmediciner och diverse andra preparat. Dessutom hade alkoholen den egenheten att den inte direkt gjorde magen lyckligare, vilket möjligen kan förklara varför jag numera sitter här med kamomill och pepparmynta.
Det är nästan rörande när man tänker på det. Förr kunde en hel kväll gå åt till att försöka glömma en människa med hjälp av alkohol. Nu kan samma kväll ägnas åt att fundera över om jag ska välja kamomill, pepparmynta eller något som heter God Natt.
Och det bästa av allt är att örtteet inte skickar några svartsjuka SMS, ställer in några dejter eller förklarar att hon är singel om andra frågar. Samt även tillämpar det i praktiken.
Det står bara där i koppen. Varmt, väldoftande och förhållandevis billigt.
Vilket, vid närmare eftertanke, är betydligt mer än man kan säga om vissa andra erfarenheter. Den erfarenheten som var dyr på alla sätt. Såväl själsligt som ekonomisk. Men trots allt skrev alla kapitel i min bok jag jobba på och la grunden för en djävla massa bra popmusik som redan finns utgiven.
När jag väl vaknat till liv blev det faktiskt en riktigt trevlig dag. Jag fortsatte i serien ”Kosta på mig själv”. Ett långt, varmt och skönt bad, till exempel. Utan brådska. Bara ligga där och njuta av tillvaron.
Efteråt såg jag mig själv i spegeln. Det händer förstås ibland. Men det är sällan jag stannar upp och verkligen särskådar mig själv i bara underkläder. Från topp till tå, så att säga.
Det har blivit en hel del investeringar i mig själv på sistone. Promenader på en mil så ofta jag kan. Bra mat, som jag gärna kostar på mig. Vitaminer. Nästan ingen alkohol. Lagom mycket fysiskt trädgårdsarbete – bära säckar, gräva, släpa och hålla igång kroppen. Och ansiktsbehandlingar i alla tänkbara former. Lite fåfäng får man väl för fan vara.
Och tydligen har det gett resultat.
För fy fan, vad jag ser förbannat bra ut!
Och då menar jag inte det där vanliga, lite nedlåtande ”för min ålder”. Som om det skulle finnas någon särskild pensionärsrabatt på utseendet. Nej, för djävligt många åldersgrupper. Punkt.
Jag har i och för sig fått höra det ganska ofta de senaste månaderna. Att jag ser förbannat fräsch ut. Och det är såklart tacksamt. Speciellt när det är vackra kvinnor som säger det. I alla åldrar dessutom. Det är något alldeles särskilt trevligt med komplimanger som kommer från människor som inte verkar ha minsta anledning att dela ut dem annat än att de faktiskt menar vad de säger.
Och det är ju inte direkt så att jag springer omkring och fiskar efter komplimanger. Men jag har öron. Och ögon. Och en spegel, visade det sig.
Hela jag, faktiskt. Inte bara ansiktet eller kroppen, utan hela paketet. Jag stod där och betraktade resultatet av allt mitt pysslande och kunde inte annat än konstatera att det här var riktigt trevligt.
Jag trivs!
Med hela mig själv.
Va mycket roligare det var att kosta på någon som är tacksam för det!
Måste göra några samtal. Boka tandblekning. Hårstylisten. Mer sån HIFU och allt vad det hette…
Ge mig förstånd att inse jag kan förändra allt jag vill, styrka att kriga till dess saker är som jag bestämt dom ska bli, förstånd att aldrig bara acceptera nånting, och sinnesro när saker är som jag bestämt dom ska vara…
Eller, jag gjorde ganska många. Eller rätt många. Eller en djävla massa, faktiskt. Under en period var vi kanske tio personer som gjorde i stort sett “alla” jobb. Vi kände varandra hela högen, umgicks privat, hängde ute och tillbringade alldeles för mycket tid på Musikbörsen. Om någon hade lagt ihop våra samlade creditlistor hade resultatet förmodligen blivit ganska groteskt.
Det fanns egentligen ingen konkurrens mellan oss. Vi var kompisar, och det hände ganska ofta att vi rekommenderade varandra till jobb. Vi var inte nödvändigtvis bäst, men vi var de som gällde. Framför allt var vi kul killar. En dag i studion skulle helst vara ett enda långt garv, med lite musik däremellan.
Och vi spelade utan ego. Vi spelade för låten. Det där låter kanske som något man skriver i en intervju när man vill framstå som en sympatisk människa, men det var faktiskt så det fungerade. Behövde låten tre toner spelade man tre toner. Behövde den en gitarr som lät som en trasig dammsugare fick man väl försöka hitta en trasig dammsugare.
Man blev en jävel på att ösa ur sig idéer. Rent, crunch, dist, olika komp, olika rytmer, olika figurer och gärna något nytt varje varv. Det fanns ingen större anledning att spela exakt samma sak om och om igen när man kunde ge producenten femton alternativ att välja mellan. De betalade per timme. Då kunde de lika gärna få lite material för pengarna.
Dessutom lärde man sig läsa människor. På andra sidan glasrutan satt producenten, teknikern och kanske någon artist som redan hade hört låten fyrahundra gånger och börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Hur såg de ut när man spelade? Glada? Trötta? Entusiastiska? Jublande? Såg de ut som om de ville gå hem och börja odla potatis?
Det var bara att hålla ett öga på dem. Ett litet leende kunde betyda att man var på rätt väg. En tveksam min kunde betyda att det behövdes en justering, och såg samtliga ut som om någon hade dött fick man kanske hitta på något helt annat. Ibland kom det önskemål genom talkbacken. Ibland behövdes det inte.
Det fanns förstås gränser för hur mycket material man kunde lämna ifrån sig. Jag har gjort jobb där producenten bett mig spela en massa balla grejer som de sedan skulle klippa ihop till ett solo. Visst, det är deras pengar och deras skiva. Jag spelade en massa balla grejer, de klippte ihop dem och det färdiga solot sög.
Ett solo är inte nödvändigtvis summan av sina häftigaste beståndsdelar. Det kan faktiskt vara ganska trevligt om den som spelar vet vart han är på väg, även om han tar en omväg dit. Att lägga tjugo olika kompidéer är en helt annan sak. Där får de gärna plocka reservdelar tills de byggt en alldeles egen liten bil.
En annan gång ville någon att jag skulle spela som Staffan Astner. Jag kände Staffan, så jag upplyste dem om att jag hade hans telefonnummer. Ville de ha Staffan kunde de ju ringa honom. Jag var redan där, men det verkade tydligen inte vara tillräckligt.
Det fanns emellertid ett annat partytrick som jag hade med mig från arrangörslinjen. Harmonilära. Ett ämne som låter ungefär lika upphetsande som kommunal bokföring, men som faktiskt kan vara rätt användbart om man tänker ägna sitt liv åt att spela musik.
Man lär sig bland annat att räkna ut vart en låt är på väg. De flesta normala låtar är inte särskilt mystiska när man väl begriper hur de är uppbyggda. Det betyder inte att man vet exakt vad som kommer att hända, men man kan göra ganska kvalificerade gissningar medan man lyssnar.
Undantag finns naturligtvis. Frank Zappas Five-Five-Five, exempelvis. Den kan man ju roa sig med att försöka räkna ut om man har en ledig månad och ett ganska omfattande självskadebeteende. En odd meter på 5/4, 5/8, 7/8 i salig blandning och dessutom allt annat än melodisk, Men en vanlig poplåt är sällan en rymdfärja.
Dessutom var jag gitarrist. Inte basist. En basist måste gärna sätta ettan där ettan faktiskt ligger, medan en gitarrist kan komma hundra eller tvåhundra millisekunder senare och hävda att det är känsla. Eller attityd. Eller något annat som låter betydligt bättre än att man fortfarande håller på att fundera över vilket ackord som just passerade.
En dag var jag inbokad på ett jobb med en svensk artist… Vi skulle börja med en låt som jag aldrig hade hört tidigare, vilket inte var något större bekymmer. Jag hade ju ändå tänkt lyssna på den förr eller senare, och det föreföll mig onödigt att kasta bort en alldeles utmärkt möjlighet att samtidigt spela in något.
– Okej, vi kör låten!
– Tryck på REC!
– Ska du inte lyssna först?
– Jo, jag lyssnar. Men tryck på REC i alla fall.
Och så körde vi. Jag lyssnade, spelade, räknade ut vart låten var på väg och försökte komma dit ungefär samtidigt som resten av bandet. Ibland var jag kanske hundra millisekunder sen, ibland lite mer. Det är fördelen med att vara gitarrist. Man kan kalla nästan vad som helst för frasering, bara man gör det med tillräckligt gott självförtroende. Även när man inte har en djäävla aning om vad man håller på med.
När låten var slut stod folk upp på andra sidan glasrutan. Händerna i luften. Jubel. Jag hade knappast spelat något perfekt, men tydligen hade jag spelat rätt saker för låten. Ungefär åttio procent av den där första tagningen blev kvar, trots att det också var första gången jag över huvud taget hörde musiken. “First Take – the VIBE”
Det blev nerv. Den sortens nerv som uppstår när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn, men kör ändå. Jag hade naturligtvis kunnat lyssna igenom låten fem gånger, anteckna ackorden och förbereda något genomtänkt och välstädat. Men då hade det blivit något annat, och det var inte säkert att det hade blivit bättre. Det är ungefär som att knulla. Man är bra på det eller inte. Sen – gehör.
Nästa låt fungerade inte alls på det sättet. Den behövde en ordentlig genomgång, så då gjorde vi en ordentlig genomgång. Det ingick också i jobbet att begripa när ett partytrick hade slutat vara användbart. Vi spelade in gitarrerna, gjorde det som behövdes och blev till slut klara.
Då kom nästa fråga från andra sidan rutan.
– Du, Wennborn. Vill du vara med och lägga körer?
– Ja, för faan. Det kan jag väl…
Det var inget konstigt med det. Man var redan där, mikrofonerna fanns och det kunde ju vara trevligt att göra lite mer nytta innan man åkte hem. Sedan fick jag texten. Jag är än i dag glad över att jag inte hade någonting att dricka i munnen när jag började läsa.
Det visade sig nämligen att vi skulle ägna oss åt något slags klassisk musik med kvinnligt kön och olika yrkesgrupper som bärande konstnärlig idé. Det är fullt möjligt att göra stor musik av sådant också, även om det kanske inte är det första man får lära sig på arrangörslinjen. Vi skrattade så att det var ett mindre under att någon över huvud taget lyckades sjunga.
Hatar hatar hatar piss piss piss…Fy faan…
Men körerna kom på plats. Gitarrerna var klara, producenten hade fått sitt och ännu en arbetsdag kunde läggas till den där gemensamma, förmodligen groteska creditlistan. Det var ungefär så det fungerade. Man kom dit, spelade för låten, läste människorna bakom glaset och försökte se till att alla hade roligt under tiden.
Och om någon undrade varför man inte lyssnade på låten innan man började spela, var svaret egentligen ganska enkelt. Man lyssnade ju. Man såg bara ingen anledning att inte spela in det samtidigt.
Skivindustrin såg lite annorlunda ut mellan 1986 och 1996. Under de där åren hann jag med de flesta tänkbara varianter av studiojobb, inklusive några som förmodligen skulle ge dagens ekonomiavdelningar nervösa sammanbrott. Det var inte alltid någon större överensstämmelse mellan vem som faktiskt spelade, vem som stod på skivomslaget och vem som fick pengarna.
Jag har bland annat:
Gjort jobb jag fått betalt för, men inte fått credit för.
Gjort jobb jag fått credit för, men inte fått betalt för.
Gjort jobb jag varken fått credit eller betalt för.
Fått både credit och betalt för jobb jag inte gjort.
Fått betalt för jobb jag inte gjort, utan att få credit.
Och så fanns det förstås jobb man inte ens visste att man skulle göra.
En natt var jag på väg hem från krogen vid fyratiden. Jag passerade en studio och såg att det lyste därinne. Jag kunde portkoden, så jag gick in för att se vilka som fortfarande höll på. Det visade sig vara en ganska lyckad liten omväg.
– WENNBORN!!!!!!!
Där stod de. Artisteliten. Två män och fyra kvinnor som höll på att lägga körer. Någon konstaterade att det skulle bli bra med en kille till, och plötsligt hade jag fått ett jobberbjudande på väg hem från krogen.
– Vill du vara med och lägga kör?
– Ja, för faan. Det kan jag väl.
Fyra timmar senare fortsatte jag hem. Jag hade lagt körer tillsammans med ett en massa artister och fick en check från skivbolaget på 3 800 kronor. Det var inte riktigt vad jag hade planerat när jag lämnade krogen, men jag hade heller ingen anledning att klaga.
Jag gick hem från krogen klockan fyra på morgonen. Kom hem vid åtta. Hade tjänat 3 800 kronor på vägen.
Sen finns det såklart saker som bara “gick på räls”. Det kallas kanske “kontakt”. När människor bara hittar varandra. Och bara kör… Rakt ut i…. mörkret av det okända….
Så har vi förstås The L.A. Sessions.
2011 gjorde vi ett album med min bästa vän, i Los Angeles. Tanken var att göra det hela old school. Sätta grunderna till samtliga låtar live, tillsammans i studion, och sedan lägga på det som behövdes. Hur vi över huvud taget hamnade där är en lång, lång historia. Men det var jag som producerade och spelade gitarr, och jag hade lyckats samla ihop ett ganska hyggligt litet husband.
På trummor hade vi JR Robinson, kanske mest känd för sina jobb med Chaka Khan och Michael Jackson. På bas Leland Sklar, eller bara Lee, som spelat med ungefär alla som någonsin spelats på en skivspelare. Phil Collins, Toto och en mindre telefonkatalog av andra artister. På keyboards hade vi David Garfield, och själv stod jag där med gitarren och försökte se ut som om det här var en alldeles vanlig tisdag.
Tekniker var Steve Sykes, tidigare gitarrist med Hall & Oates. Det var alltså ingen större brist på erfarenhet i lokalen. Snarare tvärtom. Om vi hade lagt ihop allas samlade meritlistor hade vi förmodligen behövt hyra en separat lokal för att förvara dem.
Det lite speciella var att vi faktiskt spelade tillsammans. År 2011 hade det blivit ganska ovanligt att spela in ett helt band live i studion, åtminstone jämfört med hur det fungerade under mina gamla studioår. Hemstudiorna hade tagit över alltmer och musikerna skickade filer till varandra från olika delar av världen. Som Lee uttryckte det:
– I tend to spend most of my time in other men’s bedrooms these days.
Det var väl inte riktigt vad hans föräldrar hade tänkt sig när han började spela bas, men så hade musikbranschen utvecklats.
Vi höll till uppe i Castle Oaks, kullarna väst om L.A. och hade en alldeles fantastisk tid tillsammans. Vi spelade, tog pauser, beställde orimligt mycket take-away, låg på gräsmattan utanför studion, rökte på och diskuterade livet. Sedan gick vi in igen och satte nästa låt.
Stenhöga, några av världens mest erfarna studiomusiker omkring mig. Det var kanske inte riktigt så man lär ut effektiv projektledning på Handelshögskolan, men det fungerade alldeles utmärkt.
Och det var precis det jag hade velat åstadkomma. Inte fem musiker som var och en spelade in sin del i varsin studio och skickade resultatet till någon stackars producent som sedan skulle försöka pussla ihop allting. Vi satt i samma rum, lyssnade på varandra och reagerade på det som hände. En liten förändring i trummorna kunde få basen att göra något annat, vilket i sin tur kunde få mig att ändra gitarrkompet. Plötsligt hade hela låten tagit en annan riktning utan att någon egentligen hade bestämt det.
Plattan blev fantastiskt bra. En sådan där liten uppvisning i perfektion som egentligen bara kan uppstå när alla är så bra på det de gör att de inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att fundera över det. Ingen behövde bevisa någonting. Vi spelade för låtarna, hade förbannat roligt och lät musiken sköta resten.
Det är nästan omöjligt att välja en enda låt från det albumet, men Imma är ett ganska bra exempel på hur det fungerade.
Vi hade kommit fram till gitarrsolot. Någon tyckte att jag skulle dra åt David Gilmour-hållet, medan någon annan hade en helt annan uppfattning.
– You should go Gilmour on this sucker!
– Nooo! You should go Jeff Beck!
Det var ju två ganska hyggliga gitarrister att försöka efterlikna, och eftersom jag ändå stod där med gitarren kunde jag lika gärna göra båda. Så jag spelade in två solon. Ett Gilmour och ett Beck. Sedan satte jag ihop dem till ett enda solo.
Problemet löst. Demokratin hade segrat, och ingen behövde bli osams om vilken av världens bästa gitarrister jag skulle försöka låta som.
Och så fanns det förstås en liten bonus med att spela in i Los Angeles. En dag hände ungefär samma sak som den där natten när jag själv gick förbi en upplyst studio på väg hem från krogen. Någon såg att det lyste, blev nyfiken och gick in för att se vilka som höll på.
Den här gången var det Seal och hans gitarrist Chrissy Shefts som dök upp.
– Is it okay if we hang out for a while?
Ehh. Ja. Det var det naturligtvis. Jag hade ingen större lust att bli ihågkommen som killen som nekade Seal att komma in i studion när vi spelade in. Dessutom visade de sig vara förbannat trevliga människor, så det var bara att göra plats och fortsätta ha roligt.
Och någonstans där kan man väl sammanfatta ganska många år av studioarbete. Ibland spelar man in en låt man aldrig har hört tidigare. Ibland får man betalt för att sjunga om saker som förmodligen aldrig kommer att behandlas på Musikhögskolan. Ibland går man hem från krogen och tjänar 3 800 kronor på vägen, och ibland sitter man i Los Angeles med några av världens mest anlitade musiker och diskuterar om ett gitarrsolo ska låta som David Gilmour eller Jeff Beck.
Men det handlar fortfarande om ungefär samma sak som det gjorde när vi hängde på Musikbörsen. Man spelar för låten, lyssnar på varandra och försöker ha så förbannat roligt som möjligt under tiden. Och ibland behöver man inte ens vara inbokad.
Det räcker att det lyser i studion.
Men. Jag kan inte skriva kåseriet utan att nämna älskade Nanne, och underbara Peter Grönvall. Älskade människor. Låten ”Ett Vacker Par” som jag skrev, är en helt egen lång historia. Och hur jag fick Bert Karlson totalt utskrattad på en presskonf i samband med Mello ett år…. Men här är den.
Men vänta nu. Jan Johansen! Min älskade, fina vän. Jag råkade ju skriva, producera och spela gitarr på ”Fri”, en av hans största hits från början av 2000-talet. Jag tror att det var 2010, men det kan vara helt fel. Årtal och jag har aldrig haft något särskilt stabilt förhållande.
Dessutom lyckades jag hamna i musikvideon. Den är också en ganska märklig historia, inte minst på grund av bandet som vi lyckades få ihop. Där står jag tillsammans med Ian Haugland från Europe, Nalle från Therion och min fina, älskade Tess Järvheden, som inte bara spelar keyboards utan dessutom är en av de roligaste komiker jag känner.
Det för mig dessutom helt osökt tillbaka till mitt ex uttalande “jag inte var hennes sexigaste date”. Nej. Tack detsamma vet du…
Det är ju en ganska egendomlig samling människor att stoppa in i samma musikvideo, men på något sätt fungerade det alldeles utmärkt. Och framför allt fick vi göra något roligt tillsammans med Janne, vilket alltid har varit ett nöje.
Men nu får jag fan lägga av innan det här börjar likna skryt.
Eller?
Men historien om Fri började faktiskt långt tidigare, hemma i min dåvarande studio. Jag och Paul Rein gjorde demon tillsammans, och eftersom vi behövde lägga sång och jag tydligen ansåg att badrummet var en fullt rimlig inspelningslokal, placerade vi Paulie därinne. Mitt i natten.
Där stod han sedan och vrålade för full hals:
– NU ÄR JAG FRIIII!
Om och om igen. Själv satt jag vid inspelningen och började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon ringde polisen. Jag kunde nästan höra samtalet från lägenheten ovanför.
– Hallå, polisen? Det står någon i lägenheten under och skriker att han är fri. Han har hållit på i flera timmar. Vi vet inte vad han är fri från, men kan ni skicka någon från psyk? Gärna med vita rockar. Och en sådan där jacka som man knäpper på ryggen.
Men demon blev klar. Janne spelade så småningom in låten, den blev en av hans stora hits och jag hamnade till slut i musikvideon tillsammans med ett band som knappast hade gått att sätta ihop genom en vanlig platsannons.
Och med det får jag nog fan lägga av innan det här börjar likna skryt. Eller innan någon av mina gamla grannar hittar texten och äntligen får reda på vad det egentligen var som pågick i badrummet den där natten.
Jobba med Paulie är alltid fantastiskt. Otroligt musikalisk människa. En vän sedan… urminnes.
Och nu lägger jag faktiskt ner.
Men jag kan ju inte avsluta utan att nämna Erika. Älskad vän och kollega sedan urminnes tider, och antalet timmar vi har tillbringat tillsammans i olika studior har jag för länge sedan tappat räkningen på. Det har blivit en djävla massa musik genom åren, och förmodligen ännu fler skratt.
Dessutom dyker hon fortfarande upp bakom mikrofonen då och då, numera som gästande sångerska på vissa låtar med mitt nuvarande band, Wild Women Of Wongo.
Efter alla dessa år, alla dessa studior, alla dessa människor och alla dessa mer eller mindre begripliga inspelningar håller vi alltså fortfarande på. Vi spelar in musik. Diskuterar mitt ex som jag skrivit 25 låtar om. Skrattar. Skakar på huvudet.
På vägen till skolan idag, repeterandes estniska glosor och meningar som jag hade i mina in-ears, kilade jag förbi Tre Brudar. En liten butik i Sollentuna, specialiserad på bland annat estniska matvaror. Ett ypperligt tillfälle att se om man förstår vad folk säger och själv lyckas göra sig någorlunda förstådd.
– Tere, tore sind näha!
– Kas teil on …?
– Suur tänu!
– Head aega! Kõike head!
Det gick alldeles utmärkt. Ända tills hon började förklara skillnaden mellan två olika sorters rökt ost. Då tappade jag det. Totalt. Jag förstod att det handlade om ost, att båda var rökta och att det uppenbarligen fanns någon väsentlig skillnad mellan dem. Vilken skillnad det var förblev ett mysterium.
Jag blev introducerad för estnisk mat i juni 2022. En första dejt kom på besök när jag fortfarande bodde på gården. Morgonen efter lagade hon frukost. Estniskt svartbröd. Kilud. Fantastiskt gott! Så småningom blev jag introducerad för šašlõkk och alla möjliga andra fantastiska rätter. Potatissalladen. Nåt helt annat än svenskt kladd. Eller Sillsalladen. Fantastiskt gott!
Den hösten lagade jag min första egna Mulgi kapsad. Det var tänkt att bli en överraskning, men hon genomskådade vad jag höll på med i samma sekund som hon kom innanför dörren. Doften avslöjade hela projektet.
Jag hade verkligen missat den estniska maten. Jag hade aldrig varit i Estland, trots att jag hade tillbringat en hel del tid i “grannskapet”. Turnerat i Polen och Ryssland, tävlat i ESC i Litauen och gjort tv i Finland. Men aldrig Estland. Jag skulle säga att den ryska maten på något sätt är den jag upplever som mest besläktad med den estniska. Fast med de omständigheter vi hade när vi turnerade där fick vi nog egentligen aldrig särskilt mycket tillgång till den riktiga husmanskosten. I guess.
Men skit samma. Tillbaka till det viktiga. Estnisk mat!
I vilket fall blev jag frälst. Och numera handlar jag alltid på Tre Brudar på torsdagar. Då får de sin leverans och fyller hyllorna med färska varor. Det har blivit något av en liten veckoritual, med den trevliga bieffekten att jag nu också kan använda butiken som övningslokal för mina estniskastudier. Så länge ingen börjar diskutera skillnader mellan rökta ostar.
Hösten 2024 blev min bästa vän tillfrågad om att medverka i en artikelserie i Svensk Damtidning. Något om att laga mat och bjuda sina vänner på en lite speciell middag. Mittuppslag, och lite till, i SvDam.
Först tackade Py nej. Hon orkade inte riktigt, och dessutom tyckte hon att nästan alla middagar i sådana reportage brukade se ungefär likadana ut. Det var då, över en kopp kaffe efter ett besök i Tallinn, som jag kom på idén. Varför inte laga en estnisk höstmiddag? Jag och dåvarande Katre kunde stå för matlagningen, och Py kunde bjuda in vänner.
Så blev det. Och plötsligt hade vi ett projekt som var betydligt roligare än ännu en middag av den vanliga sorten. Det skulle lagas estnisk mat, dukas upp ordentligt och bjudas på sådant som de flesta av gästerna kanske aldrig hade smakat tidigare. Precis den sortens idé som låter alldeles lagom enkel över en kopp kaffe, innan man börjar fundera på allt som faktiskt ska lagas.
Resultatet blev både gott, lite udda jämfört med de andra reportagen och en fantastiskt trevlig tillställning. Fina Ann Löfberg på Svensk Damtidning skrev reportaget. Min gode vän Jonas Hessman, konstnär, fotograf och bland annat medarrangör av välrenommerade Djurönäset Art Weekend, stod för fotograferingen.
Py, hennes fantastiskt kreativa vän konstnären Susanne Larsson, jag och Katre-Helena Ibrus, samt våra goda vänner Marie och Fredrik Nordenskjöld fick en synnerligen trevlig och välsmakande kväll tillsammans.
Py delade reportaget på sin Facebook. Det fick tusentals likes och ett närmast sanslöst antal delningar. Tydligen var det fler än vi som tyckte att det kunde vara trevligt med något annat än den vanliga middagsmenyn. Och för en gångs skull var det inte bara bilderna på maten som fick uppmärksamhet. Folk verkade faktiskt vilja laga den också. Dessutom var det oerhört välbesökt på Readly.
Det hade varit särskilt viktigt för reportaget att få med samtliga recept. Det påpekades uttryckligen, och det visade sig vara en ganska lyckad idé. En rolig detalj var att jag senare fick höra att vår middag var ett av reportagen i serien som hade genererat allra mest mejlrespons om maten. Tydligen hade en hel del läsare gett sig på att försöka laga de olika rätterna själva. Det tycker jag är fantastiskt roligt.
Hur som helst försöker jag numera ganska ofta läsa mig till nya recept på Nami-Nami. Det är väl ungefär som köket.se, fast estniskt, och där finns gott om möjligheter att förkovra sig i det estniska köket. Dessutom får jag ju öva på språket samtidigt, även om jag ibland får ta hjälp för att förstå vad det egentligen är jag förväntas stoppa i kastrullen.
Det lär bli en del estnisk mat den kommande veckan också. Kylen är full efter dagens besök på Tre Brudar. Däremot lyckas jag verkligen inte med leverpastejen…
Hon hade mörka hemligheter som hon dolde för mig. Det visste jag förstås inte då. Jag trodde att jag hade träffat någon att dela livet med, inte att jag hade påbörjat förarbetet till ett internationellt multimediaprojekt.
Relationen gick åt helvete på grund av henne. Jag började så småningom skriva om mina erfarenheter, om motsägelserna, det som hade hänt och allt det där jag aldrig riktigt hade fått några begripliga svar på. Det ena kapitlet följde på det andra, och efter ett tag hade jag en webbplats med utkast till en bok. Jag är trots allt författare och låtskrivare. Det är sådant jag gör.
Sedan hade jag mitt musikprojekt, Wild Women Of Wongo. Där fanns låtarna, inspelningarna, bilderna och ytterligare en webbplats. Två ganska trevliga små universum som jag ägnade min tid åt att utveckla.
Så stängdes båda webbplatserna ned efter en anmälan.
Och det var ungefär där allting började bli fullständigt vansinnigt.
Nu är det torsdag. Klockan har passerat två på natten och jag sitter med IT-specialister som arbetar med att flytta hela verksamheten till Schweiz och Island. Vi diskuterar servrar, databaser, SQL-dumpar och en massa andra saker som jag inte begriper ett förbannat dugg av. Det är därför jag betalar människor som begriper dem.
Under tiden har skvallerpressen ringt. Jag har börjat diskutera sponsorer och investerare. Ett tredje land finns med i planeringen, och det har dessutom tillkommit nya kapitel om hur hela den här märkliga historien har utvecklats.
Det är nästan så att jag skäms när någon frågar vad jag håller på med.
– Vad sysslar du med nuförtiden?
– Jag skriver låtar och håller på med en bok.
– Jaha. Varför har du då tre IT-specialister, tre utländska servermiljöer och kontakt med skvallerpressen?
– Jo, jag träffade en kvinna en gång.
Det är där samtalet brukar behöva kompletteras med kaffe. Ibland även Guinness.
Och om min arbetshypotes stämmer, att någon har anlitats för att hjälpa till med nedstängningen, finns det ytterligare en ekonomisk dimension. Någon kan i så fall ha lagt arbetstid på att få två webbplatser att försvinna och nu vilja ha betalt för besväret. Samtidigt håller webbplatserna på att återuppstå som en betydligt större internationell satsning.
Jag skulle väldigt gärna vilja se hur man formulerar den fakturan.
Utfört arbete: Två webbplatser nedstängda.
Resultat: Ett internationellt multimediaprojekt, utökad publicering och ett antal nya bokkapitel.
Betalningsvillkor: 30 dagar.
Och medan jag sitter här och försöker förstå skillnaden mellan SSH och SQL har jag alltså ytterligare material att skriva om. Det som skulle få berättelsen att upphöra har i stället blivit en del av berättelsen.
Jag har pratat med åtskilliga människor om den här utvecklingen. Reaktionen är påfallande likartad. De skrattar först, sedan frågar de om jag verkligen menar allvar och till sist brukar någon säga att det är fullständigt galet.
Det är det också.
De som känner mig sedan länge är däremot inte särskilt förvånade över min reaktion. Hardcore. To the bone. Fucking hardcore. Jag skiter i om det blir besvärligt, dyrt eller fullständigt absurt. Jag krigar som en grävling, sitter fast som en sten och har aldrig varit särskilt intresserad av att ge mig bara för att någon annan tycker att jag borde göra det.
Det här är inget undantag. Snarare har vi nu nått den punkt där hela historien börjar likna ett praktiskt experiment i hur långt det går att eskalera något som från början borde ha kunnat lösas mellan två människor. Och eftersom jag numera har både IT-specialister, presskontakter och internationella servermiljöer inblandade, vore det ju nästan synd att avbryta experimentet innan vi har sett resultatet.
IN ABSURDUM. GO, GO, GO!
Jag skulle skriva låtar. Möjligen en bok. Nu håller jag på att bygga upp ett internationellt multimediaprojekt till följd av en relationskonflikt.
Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.
Men nu ska jag sova ett par timmar. I morgon ska jag till högskolan och läsa estniska. Dessutom måste jag hinna förbi NK och köpa samma skor igen, RM Wiliams, fast inte i mockaskinn den här gången. Vanligt skinn. Mitt i allt detta internationella vansinne måste man tydligen fortfarande lära sig språk, gå i skolan och ha något på fötterna.
I morgon – skola. Köpa fler skor. Jobba i studion med ESTONIAN DEVIL. Och däremellan förhoppningsvis hinna kontrollera hur det går med den internationella servermigreringen.
Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.
Sol. Men höst. September är faan snart slut. Kyligt. Tomaterna växer och mognar som dom ska trots mjöldaggen. Jag har skalat av skadade blad och behållit det som behövs för fotosyntesen. Någonstans går tydligen gränsen även för en tomatplanta. Allt behöver inte räddas. Bara tillräckligt mycket för att den ska fortsätta fungera.
Frukost. Estniskt svartbröd. Rökt ost. Sallad. Örtte. Katten hjälper till att läsa mail genom att lägga sig på ungefär det som för tillfället är viktigast. Facebook presenterar sina ”minnen”. Det gör Facebook varje dag, som en gammal släkting som hittat en kartong på vinden och inte riktigt förstår varför man ibland helst hade låtit den stå kvar där.
Oftast blir minnena mest en påminnelse om ännu ett kapitel som måste skrivas. Som om jag inte hade tillräckligt redan. 68 000 SMS. Bilder. Mail. Mina dagböcker. Facebook. Datum. Resor. Restauranger. Fotografier av mat som plötsligt visar sig vara betydligt viktigare än någon rimlig människa kunde föreställa sig när maten fortfarande var varm.
Ju mer jag går igenom, desto mer skriver jag. Ju mer jag skriver, desto mer ser jag motsägelserna. Sveken. Alla försöken att svära sig fri från skuld. Allt krångel. Alla konstigheter. Saker som sades en månad och tycks ha betytt någonting helt annat månaden efter. Till slut sitter man där flera år senare och försöker förstå vilket liv man egentligen levde.
Och jag fattar inte att jag orkade. Alltså i själen. Inte att jag orkade gå upp på morgonen, köra bil, arbeta, spela gitarr eller köpa mjölk. Utan att jag orkade leva mitt i all den där osäkerheten och ändå fortsätta försöka förstå den. Fast egentligen gjorde jag väl inte det. Jag gick totalt sönder.
Inte konstigt att jag drack.
Nu är det måndag igen. Det blir en lång vecka. Många kapitel ska skrivas, eftersom tydligen 733 sidor inte räckte för att reda ut vad fan som hände. Jag ska dessutom till min väns skönhetssalong. Djuprengöring med ultraljud. Kemisk peeling, och “V-Max”, tror jag det hette. Någon ska alltså försöka fortsätta reparera och underhålla utsidan medan jag fortsätter gräva runt i resterna av insidan. Och när jag ändå dräller runt tänkte jag kila in på NK. Såg ett par fantastiska boots från R.M. Williams. lite pricey. Men Tasty… och på tal om tasty kanske ta en god och trevlig lunch nånstans.
Sedan ska jag till skolan och fortsätta försöka lära mig estniska. Det svåra nu är märkligt nog inte alla ord och meningar jag lyckats pränta in, utan stavningen. Att prata är lättare än att skriva, uppenbarligen. Vilket känns en smula orättvist med tanke på att jag samtidigt håller på att skriva världens längsta redogörelse för varför två människor inte lyckades prata med varandra.
Så ska det spelas in sång. Det ska skrivas kapitel efter kapitel till min bok. Det ska pluggas. Tomaterna ska hållas vid liv och katten ska fortsätta sköta mailen. Så måste jag ju försöka gå min mil varje dag. Men det vete faan om jag hinner denna veckan.
Och så var det nåt annat.
Jo just det… jag har ju ett jobb som DJ i veckan dessutom. Herregud. Men som tur är så är jag väl förberedd. Det blir ”det bästa från slutet av 70 och början av 80”. Det var poppis sist.
I början räknade jag dagarna. Och skulle försöka röra på mig hälsosamt också. Jag kom runt halva kvarteret. Det kändes ungefär som en rimlig expedition för en kropp som fortfarande förhandlade om villkoren.
Sedan började jag räkna veckor i stället. Och kom upp i en mil. Om dagen. Det är märkligt hur snabbt människan flyttar sina egna målstolpar. Först är man nöjd om man kommer runt hörnet utan att behöva bli hämtad. Några månader senare går man en mil och blir irriterad om klockan påstår att det bara var nio och en halv kilometer.
Mitt första riktiga test var Djurönäset Art Weekend. Välkomstdrinkar. Vin. Hotellrum fem meter från arbetsplatsen och efterfesten. Ungefär som att testa om man slutat spela genom att bosätta sig ovanpå ett kasino.
Men jag hade bestämt mig för att vara fullständigt öppen med att jag slutat dricka. Det visade sig vara betydligt enklare än alla märkliga konstruktioner man annars kan hitta på. Förstående och lyhörda vänner gjorde resten. En vän hämtade vin till alla runt bordet utom mig, utan att göra någon affär av det och framför allt utan att få mig att känna mig som den där stackars jäveln som inte fick vara med.
För det var ju inte så att jag blev utesluten eller ignorerad. Tvärtom. Jag fick stöd. Det är en ganska stor skillnad mellan att någon låter bli att hälla vin i ens glas och att någon försöker plocka bort en ur livet.
Jag lyckades dessutom ta mitt glas vin till maten. Ett. Sedan gick jag till mitt rum, fick varmt vatten i en termos i receptionen och drack örtte. Det låter inte särskilt rock’n’roll, men å andra sidan har rock’n’roll haft ungefär sjuttio år på sig att demonstrera hur jävla dåligt den är på långsiktig hälsoplanering.
Det där bestämde jag från början. Jag tänker inte sälla mig till dem som står på barrikaderna och gapar om att alkohol är Djävulen. Jag vill kunna leva normalt. Jag vill kunna ta ett glas vin till en god middag utan att det blir tio, och jag vill kunna köpa fem öl hem, dricka en till grillningen och sedan upptäcka nästa torsdag att de andra fyra fortfarande står kvar.
Däremot verkar summan av lasterna vara konstant. Naturen avskyr vakuum och min kropp avskyr tydligen ett ledigt beroende. Mitt beroende av örtte har därför utvecklats till något som antagligen borde studeras av någon myndighet.
Jag vet inte hur många djävla sorter jag dricker längre. Kamomill. Nässlor. Maskros. Backtimjan. Jag har till och med försökt göra något slags schematiskt underlag över vad som påstås vara bra för vad, vilket är ett tydligt tecken på att någonting har gått för långt. Förr öppnade jag en flaska. Nu sitter jag och forskar på en växt.
Och alltid estnisk honung.
Jag köpte den på en marknad i Tallinn hösten 2025 och gjorde misstaget att upptäcka att den var fantastisk. Sedan lyckades jag hitta leverantören, mailade dem och frågade om de kunde skicka mer. Det kunde de. Fem kilo.
Fem kilo honung låter mycket tills man har utvecklat ett örtteproblem.
Det börjar bli dags att beställa igen. Riktig honung. Inte sådan där mystisk industrisörja man ibland läser om i tidningarna, där bina verkar ha varit den minst inblandade parten i produktionen. Utan riktig honung.
Ni borde förresten beställa om ni gillar honung.
Jag hade kunnat avsluta med något djupt om sex månader, karaktär, förändring och människans förmåga att resa sig. Men det vore att göra det onödigt komplicerat.
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…