– Torsdag, efter klockan två på natten –

Jag träffade en kvinna.

Hon hade mörka hemligheter som hon dolde för mig. Det visste jag förstås inte då. Jag trodde att jag hade träffat någon att dela livet med, inte att jag hade påbörjat förarbetet till ett internationellt multimediaprojekt.

Relationen gick åt helvete på grund av henne. Jag började så småningom skriva om mina erfarenheter, om motsägelserna, det som hade hänt och allt det där jag aldrig riktigt hade fått några begripliga svar på. Det ena kapitlet följde på det andra, och efter ett tag hade jag en webbplats med utkast till en bok. Jag är trots allt författare och låtskrivare. Det är sådant jag gör.

Sedan hade jag mitt musikprojekt, Wild Women Of Wongo. Där fanns låtarna, inspelningarna, bilderna och ytterligare en webbplats. Två ganska trevliga små universum som jag ägnade min tid åt att utveckla.

Så stängdes båda webbplatserna ned efter en anmälan.

Och det var ungefär där allting började bli fullständigt vansinnigt.

Nu är det torsdag. Klockan har passerat två på natten och jag sitter med IT-specialister som arbetar med att flytta hela verksamheten till Schweiz och Island. Vi diskuterar servrar, databaser, SQL-dumpar och en massa andra saker som jag inte begriper ett förbannat dugg av. Det är därför jag betalar människor som begriper dem.

Under tiden har skvallerpressen ringt. Jag har börjat diskutera sponsorer och investerare. Ett tredje land finns med i planeringen, och det har dessutom tillkommit nya kapitel om hur hela den här märkliga historien har utvecklats.

Det är nästan så att jag skäms när någon frågar vad jag håller på med.

– Vad sysslar du med nuförtiden?

– Jag skriver låtar och håller på med en bok.

– Jaha. Varför har du då tre IT-specialister, tre utländska servermiljöer och kontakt med skvallerpressen?

– Jo, jag träffade en kvinna en gång.

Det är där samtalet brukar behöva kompletteras med kaffe. Ibland även Guinness.

Och om min arbetshypotes stämmer, att någon har anlitats för att hjälpa till med nedstängningen, finns det ytterligare en ekonomisk dimension. Någon kan i så fall ha lagt arbetstid på att få två webbplatser att försvinna och nu vilja ha betalt för besväret. Samtidigt håller webbplatserna på att återuppstå som en betydligt större internationell satsning.

Jag skulle väldigt gärna vilja se hur man formulerar den fakturan.

Utfört arbete: Två webbplatser nedstängda.

Resultat: Ett internationellt multimediaprojekt, utökad publicering och ett antal nya bokkapitel.

Betalningsvillkor: 30 dagar.

Och medan jag sitter här och försöker förstå skillnaden mellan SSH och SQL har jag alltså ytterligare material att skriva om. Det som skulle få berättelsen att upphöra har i stället blivit en del av berättelsen.

Jag har pratat med åtskilliga människor om den här utvecklingen. Reaktionen är påfallande likartad. De skrattar först, sedan frågar de om jag verkligen menar allvar och till sist brukar någon säga att det är fullständigt galet.

Det är det också.

De som känner mig sedan länge är däremot inte särskilt förvånade över min reaktion. Hardcore. To the bone. Fucking hardcore. Jag skiter i om det blir besvärligt, dyrt eller fullständigt absurt. Jag krigar som en grävling, sitter fast som en sten och har aldrig varit särskilt intresserad av att ge mig bara för att någon annan tycker att jag borde göra det.

Det här är inget undantag. Snarare har vi nu nått den punkt där hela historien börjar likna ett praktiskt experiment i hur långt det går att eskalera något som från början borde ha kunnat lösas mellan två människor. Och eftersom jag numera har både IT-specialister, presskontakter och internationella servermiljöer inblandade, vore det ju nästan synd att avbryta experimentet innan vi har sett resultatet.

IN ABSURDUM. GO, GO, GO!

Jag skulle skriva låtar. Möjligen en bok. Nu håller jag på att bygga upp ett internationellt multimediaprojekt till följd av en relationskonflikt.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Men nu ska jag sova ett par timmar. I morgon ska jag till högskolan och läsa estniska. Dessutom måste jag hinna förbi NK och köpa samma skor igen, RM Wiliams, fast inte i mockaskinn den här gången. Vanligt skinn. Mitt i allt detta internationella vansinne måste man tydligen fortfarande lära sig språk, gå i skolan och ha något på fötterna.

I morgon – skola. Köpa fler skor. Jobba i studion med ESTONIAN DEVIL. Och däremellan förhoppningsvis hinna kontrollera hur det går med den internationella servermigreringen.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Christ, mitt liv är spännande!

ONÖDIGT SPÄNNANDE!

Inte mitt val. Jag ger mig inte.