Category: Dagbok (Page 1 of 3)

Onsdag. Definitivt höst. Snart november. Vad fan hände? Det var ju nyss sommar. Och snart fyller jag år igen. Föds­lodag, som jag alltid säger. Ett helt år har alltså gått sedan förra gången, och den födslodagen tillhör definitivt de sämre under en hel livstid. Vilket ändå är en viss prestation, med tanke på konkurrensen.

Jag tillbringade mer eller mindre hela dagen med att få skit via SMS. Om en present. Inte en present jag fått, utan en jag hade gett bort. En present jag faktiskt ansträngt mig för att hitta, köpa och överraska med. Jag hade sett den i Tallinn. Estländskt hantverk. Designergrejer. En väska som jag tyckte var väldigt fin och som jag trodde skulle passa mottagaren alldeles utmärkt. Jag kunde inte köpa den där och då, eftersom vi var tillsammans och hela överraskningen därmed hade gått åt helvete. Så jag beställde den senare.

Jag hade kanske inte riktigt räknat med att detta skulle resultera i ett SMS med den kärleksfulla formuleringen: ”Tack för ingenting, mitt hem är inte en soptipp.”

Det var dessutom fel på axelremmen. Den var för lång. Väskan hängde vid knäna, fick jag veta. Jag har visserligen alltid levt i föreställningen att själva poängen med en axelrem är att den går att justera, men vad vet jag? Jag är ju bara en idiot som köper presenter. Det är möjligt att den estländska designindustrin har utvecklat någon helt ny sorts axelrem som endast kan användas av människor med tre meter långa ben.

Skit samma.

Den här onsdagen hade jag lovat hjälpa min bästa vän med lite papper. Kvitton, fakturor, biljetter och annat som samlas på hög när man har ungefär sjutton saker för mycket att göra och inte riktigt orkar med den artonde. Hon var trött, stressad och utarbetad. Det är för övrigt ett tillstånd som jag känner igen ganska väl, även om jag personligen brukar kombinera det med ett synnerligen utvecklat ordförråd.

Vi funderade på lunch. Bageriet eller hemma? Jag slank in på Ica Maxi Lindhagen på väg ut till Stavsnäs och köpte stekfläsk, färska kantareller, färsk pasta och lite grönsaker. Enkelt, snabblagat och förbannat gott. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så. Lite smör, lite salt, lite kärlek och så en människa som uppskattar att någon lagar mat åt henne. Det sista är ingen oväsentlig ingrediens, har jag med åren lärt mig.

Mitt bland kvitton, fakturor och papper ringde telefonen. Myndighetsperson. Vi pratade och bestämde ett datum. Samtidigt hade någon sorts registerfel hos myndigheten fått till följd att min advokat plötsligt behövde engagera sig i något som egentligen redan borde ha varit alldeles glasklart. Så jag ringde henne. Och precis när jag pratade med advokaten ringde samma myndighetsperson till min bästa vän.

Total rundgång. Telefoner, myndigheter, advokater, kvitton, fakturor och kantareller. Allt på en gång. Det enda som fattades var väl att någon från Skatteverket skulle ringa och fråga varför pastan var färsk.

Men mitt i alltihop uppstod också möjligheten för min advokat att bistå min bästa vän. Det var åtminstone något konstruktivt som kom ur denna lilla telefonväxel från helvetet.

Växeln, hallå hallå hallå.

Jag har tillbringat en livstid i musikindustrin. Skrivit låtar, producerat, spelat, turnerat, träffat människor, svarat på frågor och lyssnat på så mycket märkligt att jag ibland funderat på om hela mänskligheten borde skickas på service. Jag trodde faktiskt att jag hade hört alla dumma frågor som går att ställa. Men tydligen finns det alltid någon som anstränger sig för att slå det gamla rekordet.

För några år sedan släppte en artist som jag arbetade med en ny singel. Jag hade varit med och skrivit låten och stod för produktionen. Det blev releaseintervju i P4, riksradio. En alldeles utmärkt möjlighet att prata om låten, texten, musiken, produktionen, inspirationen eller vad fan som helst som möjligen kunde tänkas vara intressant för en människa med öron.

Första frågan:

”Varför är den sex minuter lång?”

Ehh.

Vad svarar man på det? För att den är det? För att den inte är fem minuter och fyrtioåtta sekunder? För att vi glömde stänga av bandspelaren? Jag blev så fullständigt ställd att jag för ett ögonblick undrade om frågan var ett skämt som jag förväntades begripa.

Jag hade god lust att fråga om intervjuaren, ifall David Gilmour eller Roger Waters hade suttit där, också skulle ha inlett med att undra varför Shine On You Crazy Diamond är så lång. Eller varför Pigs (Three Different Ones) håller på i elva minuter. Eller varför Dogs tar ungefär sjutton minuter på sig att bli färdig med hundarna. Vad hade han förväntat sig för svar? Att Roger Waters skulle slå sig för pannan och utbrista att helvete också, vi skulle naturligtvis ha gjort den tre minuter och tjugo sekunder, det förstår väl vem som helst!

Ärligt talat. Hör man inte själv när man ställer en komplett idiotfråga?

Men sådant kan man ju inte säga i direktsänd riksradio. Eller kan man? Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig.

Det finns förstås andra varianter på samma fenomen. Jag har exempelvis fått frågan varför jag skaffat en viss tatuering. Av någon som garanterat inte hade ett djävla förbannat dugg med saken att göra. Varför? Därför att jag ville. Därför att det är min kropp. Därför att jag kan gå till en tatuerare och be honom rita en flygande falukorv över hela ryggen om jag skulle känna för det.

Min förbannade kropp. Jag tatuerar precis vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. AIN’T NONE OF YOUR FUCKING BUSINESS. Capiche?

Och den här onsdagen fick min bästa vän uppleva sin alldeles egen variant av idiotfrågan.

Hon satt i sitt eget hem. Telefonen ringde. Myndighetspersonen från tidigare hade något ärende, men uppfattade att det fanns ytterligare en människa i bostaden och frågade vem som var där.

”Vem är det som är hemma hos dig?”

Ursäkta?

Hon har andra filter än jag. Betydligt bättre filter, skulle jag vilja påstå. Själv hade jag antagligen svarat med en mindre föreläsning om privatlivets helgd, kompletterad med några anatomiska anvisningar och en rekommendation om var frågan kunde förvaras i fortsättningen. Hon nöjde sig med att fråga varför han undrade vem hon hade hemma hos sig. Något riktigt svar på den frågan kom inte.

Efteråt kom förstås den något mindre diplomatiska versionen.

”Ska väl för faan han skita i vem som är hemma hos mig?!”

Ja. Det skulle jag nog säga. Och omgivningen höll med. I båda fallen, för den delen. Min tatuering och hennes vardagsrum har åtminstone en sak gemensamt: de är inga allmänna frågelådor där vem som helst har fri tillgång till innehållet.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Förlaget undrar hur min bok slutar. Jag vet inte. Men samma sak återupprepar sig. Snart är varenda dag ett nytt kapitel. Faanskapet skriver sig själv i realtid. Give or take.

Vi gick ner till bageriet. Skakade på huvudet. Ska man skratta eller gråta? Ibland är det nog bäst att göra båda delarna, fast inte samtidigt som man dricker cappuccino. Det blir så förbannat kladdigt.

Vi köpte kaffe och ett stort fat småkakor. Sådana där riktiga småkakor som mormor brukade baka, innan allting skulle vara glutenfritt, sockerfritt, fettfritt och helst fritt från varje spår av glädje. Ett par bilder togs och lades upp på Facebook. Flera hundra likes. På några kakor. Det är ändå ganska fascinerande. Man kan ägna månader åt att producera en låt och få några artiga tummar upp, men lägger man upp ett fat småkakor är det plötsligt folkfest.

Vi åt kakorna.

Vi slog inte sönder dem.

Och hade vi slagit sönder dem hade det åtminstone varit våra egna kakor. Inte någon annans. Inte något dyrbarare. Inte något nationellt känt. Inte en ovärderlig utmärkelse som någon människa fått för ett helt livs arbete och som ingen konditor i världen kan baka en ny upplaga av. Inte en rikstäckande nyhet.

Men kakorna var goda.

Sedan tog vi en långpromenad. Vi pratade om helheten. Om senaste fyra åren som gått, om saker som hänt och om hur i helvete det egentligen kunde bli som det blev. Om det som bara kan kategoriseras som psykisk misshandel, give or take, under flera år i rad. En sorts evighetsmaskin som producerade skit i ena änden och förväntade sig kärlek, tålamod och förståelse i den andra.

Vissa ord och uttryck förknippas inte riktigt med vissa artister. Det finns liksom ingen naturlig plats för dem mellan kyrkokonserter, melodifestivaler, guldskivor och den svenska visskatten. Men sådär mellan två bästa vänner, när den ena under flera års tid sett den andra brytas ner bit för bit, och till slut själv fått uppleva åverkan på sin egendom, då kan det tydligen hända saker med ordförrådet. Särskilt när den som misstänks ligga bakom förödelsen är en människa man faktiskt själv bjudit in i sitt hem. Släppt in i sin privata sfär. Behandlat som en väninna.

Jag tänker inte reproducera ordet. Men det kom. Tyst, nästan väsande, som om det hade legat och väntat någonstans bakom alla de där välformulerade sångtexterna i ett halvt sekel. Ett ord som kombinerade ett gammalt geografiskt samlingsnamn för länder på andra sidan Östersjön med det som brukar kallas “ett av världens äldsta yrken”. Inte precis något man förväntar sig att höra mellan en cappuccino och en småkaka. Och definitivt inget som lär dyka upp i nästa kyrkokonsertprogram.

Men vi kan väl nöja oss med den något mer diplomatiska, internationellt gångbara formuleringen.

Persona non grata.

Vi pratade om min förra födslodag. Om väskan från Tallinn. Jag gav bort en fin present men fick ingen själv. Om alla de där gångerna när jag hade ansträngt mig, planerat, ordnat, betalat, rest, väntat, hoppats och försökt. Om konsten att göra allt man förmår och sedan lite till, för att ändå stå där med ett nytt SMS som i princip talar om att man kan dra åt helvete.

Varför lät jag mig bli utsatt för det?

Ja, så kan man förstås ställa frågan. Och det är ingen dum fråga. Tvärtom är den förmodligen en av de få frågor jag faktiskt borde ha ställt mig själv betydligt tidigare.

Men kärlek fungerar inte riktigt som en revisionsbyrå. Man sitter inte där med Excel och räknar ut hur många timmar omtanke man har levererat, dividerar med antalet förolämpningar och konstaterar att relationen nu har passerat den ekonomiskt försvarbara brytpunkten. Man fortsätter. Försöker igen. Tänker att den här gången kanske det blir annorlunda. Att nästa helg blir bättre. Att nästa samtal leder någonstans. Att nästa present faktiskt blir en present och inte ett föremål för en tre timmar lång reklamation av ens personliga existens.

Och till slut har man nästan tillintetgjort sig själv.

Svek. Otroheter. Lögner. Försvinnanden. Återkomster. Nya löften och gamla mönster. Fyra år av människor som ibland tycktes finnas och ibland inte, trots att de hela tiden var alldeles verkliga.

4 Years of Ghosts.

Den låten föddes ur allt detta. Jag är nöjd med både texten och musiken. Inte för att det är särskilt roligt att ha fått materialet till den, utan för att jag faktiskt lyckades göra något av det. Något som säger mer än en lång rad SMS någonsin skulle kunna göra. Musik har den märkliga egenskapen att kunna förvandla sådant man knappt står ut med till något man faktiskt orkar lyssna på.

Och mitt i alltihop fanns kärleken. Det är kanske det mest förbannade av allt. Att man kan fortsätta göra allt, precis allt man förmår, av kärlek till någon som man samtidigt uttryckligen ber att sluta slå på en. Inte med knytnävarna, utan med orden, handlingarna, tystnaden och alla de där små sakerna som till slut inte alls är små.

Snälla. Sluta slå på mig.

Jag minns lättnaden när det äntligen var över. Eller när jag trodde det var över. Julafton 2025. Den där djupa sucken när jag tänkte att nu är det färdigt. Nu får det räcka. Nu kan jag åtminstone börja leva mitt eget liv igen, utan att varje ny dag riskerar att förvandlas till ytterligare ett förhör om något jag gjort, inte gjort, borde ha gjort eller borde ha begripit utan att någon någonsin berättat vad det var. När det enda som återstod var att berätta vad jag blivit utsatt för.

Men det var ju inte över.

Det fanns tydligen mer skit att dela ut. Mer att anklaga mig för. Mer att dra i gång. Och någonstans började jag inse att det kanske inte ens räckte att lämna en relation för att få lämna det som hade hänt i den.

Jag har försökt förstå själva konceptet. Att utsätta en annan människa, någon man trots allt upprepade gånger påstått sig älska, för något som till slut närmast liknar ren terror. Sabotage. Anklagelser som är direkt falska. Nya angrepp, nya konflikter, nya sätt att göra livet till ett helvete. Att slåss med näbbar och klor, långt efter att det egentligen inte längre finns någonting att slåss om. Och för vad? Jag har allt oftare landat i en enda möjlig förklaring: att slippa ta ansvar för sina egna tillkortakommanden. Att hellre sätta eld på hela jävla huset än erkänna att man själv glömde släcka ett stearinljus.

Det är en märklig sorts bokföring. Först får någon annan betala för det som händer under relationen. Sedan får samma människa fortsätta betala efteråt. Ränta på ränta. Inkasso. Kronofogden. Och till sist kommer väl någon och kräver dröjsmålsavgift för att man över huvud taget hade mage att älska människan från början. Tack för kaffet. Det var ju trevligt.

Jag försöker se nyktert på allt det där. Vilket faktiskt är betydligt enklare numera, eftersom jag slutade dricka för länge sedan. Det är nästan lite lustigt. Jag och min bästa vän fattade samma beslut ungefär samtidigt. Två människor som efter ett antal år kom fram till att livet faktiskt fungerar alldeles utmärkt utan alkohol. Klokt beslut. Och betydligt billigare. Pengarna kan man lägga på annat. Småkakor, till exempel. Eller kantareller. Eller varför inte en estländsk designerväska, om man känner för att leva riktigt farligt.

Vi pratade också om alkoholen under de där åren. Om hur mycket hon drack och hur det påverkade både hennes agerande och mig. För sådant stannar ju sällan hos den som dricker. Det spiller över. På kvällarna, samtalen, grälen, besluten och människorna runt omkring. Jag märkte också hur jag själv drogs med. Det blev lättare att dricka än att försöka förstå varför ännu en kväll hade gått åt helvete. Och till slut blir det där nästan normalt, fast det inte är normalt någonstans.

När det momentet försvann ur mitt liv blev det också lättare att sluta. Inte för att jag vill lägga ansvaret för mitt eget drickande på någon annan. Det beslutet var mitt, precis som beslutet att sluta. Men omgivningen spelar roll. Det gör människorna man lever med, vanorna man delar och den verklighet man försöker stå ut med. Och det är faktiskt en ganska underbar upptäckt att man kan få tillbaka både morgnarna och sitt eget omdöme.

Det är väl en av de saker jag tänker mest på numera. Hur mycket man kan vänja sig vid, hur mycket man kan förklara bort och hur länge man kan fortsätta kalla något för kärlek när man egentligen borde ha börjat kalla det för något helt annat.

Allt det där kommer i min kommande bok. Där finns åren, människorna, orden, tystnaden, de märkliga turerna och alla de där frågorna som faktiskt förtjänar att ställas. Till skillnad från varför en låt är sex minuter lång, varför jag har en tatuering eller vem min bästa vän har i sitt eget vardagsrum.

Vi gick hem igen. Det hade blivit mörkare ute. Hösten hade definitivt tagit över och november stod och väntade runt hörnet, som en gammal bekant man egentligen inte hade någon lust att släppa in. Vi hade fått ordning på en del papper, ätit gott, druckit kaffe, skrattat åt idiotfrågor och pratat om sådant som egentligen inte är ett dugg roligt.

Dags att åka hem. Kors och tvärs över halva stan. I morgon är det skoldag. Plugga lite. Estniska. Om det nu är okej? Det finns säkert någon idiotjävel som har synpunkter på det också. Som ska ifrågasätta varför jag lär mig estniska, vad jag ska ha det till och om jag verkligen har rätt att lära mig ett nytt språk. Kanske måste jag ansöka om tillstånd? Fylla i en blankett? Redogöra för mina avsikter inför någon självutnämnd språkpolis? Dra åt helvete! Jag lär mig precis vilket förbannat språk jag vill. Och skulle jag få lust att lära mig klingonska också, så gör jag väl det.

Hem. Klappa katten. Myskväll i soffan. Lite lugn och ro. Då ringer telefonen igen. Den här gången en gammal journalistvän som jag inte pratat med på länge. ”Long time! Hur är det med dig?” Jodå. Long or short story? Det är nästan som om universum vore ett litet pussel som håller på att lägga sig självt, medan jag sitter bredvid och undrar vem fan som har hand om kartongen.

Två timmar senare lägger vi på. Jag tittar på klockan. På katten. På mina estniska glosor. Det blev visst en sådan kväll också. Nåväl. Plugga vidare.

En helt vanlig onsdag, med andra ord.

Växeln, hallå hallå hallå.

Koppla mig 112.