Så, min bästa vän blev bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm.

Scenkläder. Smycken. Mediciner. Smink. Alla munspel. Ungefär sådant som är ganska svårt att ersätta genom att springa in på Pressbyrån när man kliver av tåget.

Hon hade i alla fall telefonen och kreditkorten på sig. Inte i väskan. Det var väl ungefär den goda nyheten i sammanhanget.

Väskan var dessutom inte direkt en grå Samsonite av modellen ”oj, jag trodde att det var min”. Det här är Py vi pratar om. Självklart var väskan specialdesignad och blommig. Inte särskilt lätt att råka ta fel på – men desto lättare att känna igen.

Hon lade ut en bild på den på sin artistsida på Facebook. Sedan började det hända saker. Först kommentarer. Sedan fler kommentarer. Arga kommentarer. Folk började dela.

Nu närmar det sig 2 000 delningar.

Och jag gjorde ungefär det jag brukar göra när någon jag tycker om råkar ut för något. Jag försökte hjälpa till. Ringde Efterlyst och berättade vad som hade hänt.

Så nu har de varit och intervjuat henne. Reportaget kommer på TV på torsdag.

Jag kan väl egentligen bara konstatera en sak.

Vissa människor har lite lättare än andra att nå ut med ett budskap.

Det kan vara värt att fundera på innan man gör något dumt. Särskilt om det man gör är ovanligt lätt att beskriva, dokumentera och sprida vidare.

Fel väska att stjäla.

Det påminner mig förresten lite om boken jag håller på att skriva.

Fel kille att ljuga för. Att lura. Att blåsa. Att svika.

Just saying.

Precis som ett ex till mig valde fel guldskivor att slå sönder. Stad i ljus, till exempel.

2 000 delningar på en väskdjävel. Jag kan inte föreställa mig vad som händer när bilderna på guldskivorna publiceras.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.