Det kom ett brev från webbhotellet. Någon hade anmält mina webbplatser och nu skulle både utkasten till min kommande bok och Wild Women Of Wongo bort från nätet. Inte ett kapitel här och en bild där, utan två hela webbplatser. Det var onekligen ett ganska ambitiöst sätt att framföra synpunkter på litteratur och musik.

Jag hade förstås kunnat sätta mig ner och fundera över om detta var slutet på berättelsen. Problemet var bara att berättelsen inte var slut. Den hade tvärtom just fått ett nytt kapitel, och den här gången hade jag inte ens behövt hitta på handlingen själv.

Det är en av de märkligare egenskaperna hos boken. Varje gång jag tror att jag närmar mig slutet händer något nytt som måste berättas. Jag vet faktiskt inte längre när den här boken kommer att sluta, men jag börjar misstänka att jag inte är ensam om att ha synpunkter på den saken.

Goda nyheter!

Utkasten till min kommande bok är säkrade. Detsamma gäller allt material om Wild Women Of Wongo. Varenda kapitel. Varenda låttext. Varenda bild. Varenda millimeter. Allt finns bevarat.

Just nu arbetar tre personer heltid med att allt inom kort ska vara som vanligt. Som det ska. Två nya uppsättningar av webbplatserna är på väg upp i två olika länder, med samma innehåll som tidigare. Inom några dagar finns alltså inte berättelsen i en upplaga, utan i två.

Det är en intressant utveckling. Jag hade två webbplatser och hade inga planer på att skaffa fyra. Jag hade heller inga planer på att börja undersöka utländska webbhotell, internationell domänregistrering eller skillnaden mellan isländsk och schweizisk lagstiftning. Men här sitter jag nu och har plötsligt blivit påtagligt intresserad av både Island och Schweiz.

Man lär sig mycket av att skriva en bok. Ibland betydligt mer än man hade tänkt sig.

Ett oväntat marknadsföringsarbete

Jag vet inte om någon föreställde sig att ett ingripande mot webbplatserna skulle få berättelsen att försvinna. Om det var förhoppningen måste den fortsatta utvecklingen vara något av en besvikelse. För när materialet är säkrat och två nya publiceringsplatser förbereds har resultatet blivit tämligen kontraproduktivt.

Fanns det ett ögonblick av skadeglädje hos motståndaren kan det mycket väl ha blivit kortvarigt. I stället för att få mindre att förhålla sig till finns det snart två nya uppsättningar webbplatser att upptäcka. Det är naturligtvis ett sätt att skapa internationell spridning, även om jag personligen hade valt en något mindre omständlig marknadsföringsstrategi.

Redan en timme efter min första status på Facebook hörde skvallerpressen av sig. Jag hade knappt hunnit berätta att webbplatserna försvunnit innan historien började leva sitt eget liv. Det var förstås precis vad som behövdes: ännu fler människor som fick anledning att undra vad det egentligen var för berättelse någon ville få bort.

Så det enda detta hittills bidragit med är att hjälpa mig skriva ännu ett kapitel i en bok som redan tycks sakna slut. Och sannolikt dra ännu fler läsare som häpnar över utvecklingen och undrar vad i hela friden som ska hända härnäst. Jag undrar faktiskt samma sak, eftersom jag uppenbarligen inte längre behöver hitta på handlingen själv.

Det märkligaste är nämligen att jag fortfarande inte vet vad nästa kapitel kommer att handla om. Kanske blir det en ny anmälan. Kanske blir det ännu en juridisk tur. Kanske händer absolut ingenting, vilket vid det här laget skulle vara så sensationellt att även det förmodligen förtjänar ett eget kapitel.

Jag har slutat försöka förutse handlingen. Jag skriver bara ner den efter hand.

Inte mitt val

Det finns en viss ironi i att försöka få bort en berättelse som till stor del handlar om vad som händer när människor vägrar prata med varandra. I stället för ett samtal uppstår nya händelser, nya dokument, nya frågor och nya kapitel. Till slut har själva försöket att stoppa berättelsen blivit en del av berättelsen.

Och där befinner vi oss nu. Med hela materialet säkrat, tre personer i arbete och två nya uppsättningar webbplatser under uppbyggnad. Jag hade gärna ägnat den här veckan åt musik, skrivande och betydligt trevligare saker, men uppenbarligen hade berättelsen andra planer.

Försöket att få bort två webbplatser har alltså resulterat i förberedelserna för fyra. Samma kapitel. Samma låttexter. Samma bilder. Samma berättelse, som nu dessutom fått ytterligare ett kapitel om hur någon försökte stoppa den.

Jag vet inte när boken slutar. Det får väl framtiden utvisa, och med tanke på utvecklingen hittills vågar jag inte ens gissa. Men jag tänker inte hitta på något slut bara för att det skulle passa någon annan.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!