Py har fans av alla sorter. Det är en av fördelarna med att ha skrivit låtar som människor envisats med att bära med sig genom större delen av sina liv. Ibland bär de dem dessutom bokstavligen.
En kvinna hade köpt en T-shirt med Stad i ljus som tryck på den. Där stod en rad ur texten: ”Och då är resans slut, det enda som vi minns.”
Det var bara ett problem. Kvinnan var språkpolis. Hon påpekade det tydligt. Inte en sådan där halvhjärtad språkpolis som muttrar över särskrivningar på Facebook och sedan går vidare med livet. Nej. Hon hade minsann hittat ett fel. Ett riktigt fel. På en T-shirt. Med en textrad ur en av Sveriges mest kända sånger.
Det stod ju: resans slut. Det skulle naturligtvis vara: resan slut.
Hon hade därför gjort vad varje ansvarstagande medborgare gör när den svenska grammatiken utsätts för ett uppenbart övergrepp. Hon hade hämtat en svart tuschpenna. Sedan hade hon strukit över s:et.
Problemet var bara att det var just det där lilla s:et som gjorde meningen korrekt från början. ”Resans slut” betyder slutet på resan. Det är genitiv. Resan har ett slut. Resans slut. ”Resan slut” betyder däremot resan är över. Det är en predikativ konstruktion där är får förstås ur sammanhanget: resan är slut.
Två fullt fungerande svenska konstruktioner. Bara inte samma konstruktion. Och definitivt inte samma mening. För originalet: ”Och då är resans slut, det enda som vi minns.” betyder ungefär: Och då är slutet på resan det enda som vi minns. Tar man däremot fram sin svarta tuschpenna och genomför språkpolisens ingripande får man: ”Och då är resan slut det enda som vi minns.” Och då uppstår nästa lilla problem. Fortsättningen ”det enda som vi minns” blir plötsligt ganska egendomlig, eftersom den inte längre har samma självklara nominalfras att syfta tillbaka på.
Resans slut är en sak. Ett substantivuttryck. Någonting som mycket väl kan vara det enda som vi minns. Resan slut är däremot ett påstående om resans tillstånd. Den är slut. Grattis! Och sedan står ”det enda som vi minns” kvar bredvid och undrar vad faan i hela helvetet som hände med resten av meningen.
Det är sådant jag tycker om. Inte att människor har fel. Det har vi allihop hela tiden. Jag har haft fel om saker sedan ungefär samma morgon jag lärde mig prata och ser ingen anledning att bryta en fungerande tradition. Det fascinerande är ögonblicket när övertygelsen blir större än kunskapen. För kvinnan hade inte bara tänkt: Undrar om det där verkligen är rätt? Hon hade upptäckt felet. Analyserat felet. Fastställt den korrekta lydelsen. Och därefter verkställt domen med permanent svart tuschpenna. Det är en särskild sorts mänsklig prakt.
Det hade trots allt funnits några möjliga kontrollstationer på vägen. Man hade kunnat läsa meningen en gång till. Fundera över vad den faktiskt betyder. Slå upp genitiv. Fråga någon. Eller, i ett riktigt desperat ögonblick, överväga möjligheten att personen som skrev texten kanske faktiskt visste vilket ord hon ville skriva. Men nej. S:et skulle bort. Och bort kom det.
Det finns förstås någonting väldigt modernt över detta, trots att svart tuschpenna är en tämligen analog teknologi. Numera har vi maskiner som gör ungefär samma sak i industriell skala. De hittar information, missförstår den, kombinerar den med annan information och presenterar sedan resultatet med den självklara pondus som bara den fullständigt ovetande riktigt kan uppnå.
Människan behövde åtminstone köpa en tuschpenna. Artificiell intelligens kan stryka över s:et på hela internet före frukost. Och kanske är det därför jag tycker så mycket om historien om T-shirten. För någonstans finns fortfarande detta lilla svarta streck över ett s. Ett monument över en av människans mest välutvecklade förmågor: Att upptäcka ett fel som inte finns. Att rätta det. Och därmed se till att det gör det.
Py skrev rätt från början. Språkpolisen såg till att det blev fel.
Och då var resans slut, det enda som vi mindes.
Det jag minns, eller kanske snarare tar med mig, är det tragikomiska i att det någonstans där ute nu går omkring en självutnämnd och ganska beskäftig språkpolis i en T-shirt med ett grovt språkligt fel tryckt över magen. Ett fel hon själv har orsakat med svart tuschpenna, därför att hon var helt säker på att hon rättade det.
Det är nästan vackert på något sätt. Inte felet, naturligtvis. Men det fanns ju inte förrän hon skapade det…
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…