Sommar. Turné. Öland. Mitten av 1980.

Vi var på väg ut från logen på rockklubben när vi passerade restaurangköket och såg den. ÖLTUNNAN! Jag och artisten tittade på varandra och insåg omedelbart vad vi hade framför oss. Stor som fan, tung som fan och, enligt vår dåvarande förståelse av bryggerinäringen, innehållande ungefär hundra liter öl.

Vi visste naturligtvis vart tunnan egentligen skulle. Den skulle till baren och kopplas till en kran så att människor kunde köpa öl på normalt sätt. Men nu var det sommarturné, vi hade en stor buss och hade kanske redan druckit en del öl. Därför framstod ett betydligt bättre användningsområde som självklart: FEST I BUSSEN! Hundra liter öl skulle räcka en stund.

Att få tunnan till bussen var ett projekt i sig, men snart uppstod ett betydligt större problem. Hur öppnar man den jäveln? Verktyg plockades fram och sedan följde ett jävla meckande, bankande, skruvande och bändande. Den var uppenbarligen konstruerad av människor som räknat med att innehållet skulle hanteras av professionell barpersonal och inte av ett antal halvfulla musiker med verktyg och alldeles för gott självförtroende.

Men till slut vann vi. Tunnan var öppen och vi väntade oss ungefär samma ögonblick som när man hittar en skattkista och lyfter på locket. I stället kom det ut någon sorts kladdig sörja. Ingen öl. Ingen skummande flod av lycka. Bara sörja.

Turnéledaren kom in i bussen och betraktade resultatet. Han var ungefär tio år äldre än oss i bandet och artisten, vilket just den här kvällen visade sig motsvara flera hundra år i praktisk livserfarenhet. Han tittade på tunnan, tittade på oss och skakade på huvudet. MAN TILLSÄTTER VATTEN OCH KOLSYRA I BAREN.

Okej. Det här var information som möjligen hade varit användbar ungefär en timme tidigare. Men vi hade fortfarande investerat både tid, arbete och en betydande del av vår värdighet i hundra liter öl, och det kändes orimligt att ge upp bara för att den tekniskt sett ännu inte hade blivit öl. Frågan blev därför inte längre hur man drack den. Frågan blev om man kunde äta skiten.

Det kunde man tydligen. Smakade väl sådär. En bra bit från fine dining wine, men alkoholen fanns uppenbarligen där och vi åt faktiskt en hel del. När man redan har släpat ut en öltunna från ett restaurangkök, fått in den i en turnébuss och brutit upp den med verktyg är steget till att sitta och äta ölkoncentrat trots allt inte särskilt långt.

Det visade sig dessutom finnas en fördel med öl direkt ur tunnan. Det blev betydligt färre kisspauser än vanligt, vilket på en sommarturné faktiskt kunde betraktas som en logistisk förbättring. Däremot blev det spypauser istället.

Men det var gratis.