Det fanns inga mobiltelefoner. Inget internet. Ingenting. Bara fem musiker, en av Sveriges då största artister och en stor jävla turnébuss.
Vi hade kisspaus när vi såg den.
Rotvältan.
Okej, vi hade kanske druckit en del öl i bussen. Det kan ha påverkat den kollektiva bedömningen av vad som var lämpligt att ta med sig på en sommarturné. Men just där och då rådde fullständig enighet om en sak.
Den skulle med.
En timme senare hade fem musiker och en artist lyckats få in en rotvälta i turnébussen. Vi var svettiga, smutsiga och mycket nöjda med oss själva. Chauffören var mindre nöjd.
Han protesterade faktiskt ganska kraftigt. Han var trots allt anställd av bussägaren och hade förmodligen någon sorts professionell relation till begrepp som ordning, renlighet och att inte lasta in delar av svensk skogsmark i passagerarutrymmet.
Det hade inte vi.
Roten påverkade bussens standard. Påtagligt. Men nu var den inne, och när någonting väl hade tagit fem musiker och en av Sveriges största artister en timme att få in i en buss fanns det inte en jävel som tänkte ägna ytterligare en timme åt att få ut den igen.
Så den fick åka med.
Hela sommaren.
Vi döpte den till Roten Till Den Onda.
Det var ett mycket passande namn. Ibland regnade det, och trots att roten efter hand borde ha blivit av med större delen av den jord och sand den hade tagit med sig från sitt tidigare liv fortsatte det på något obegripligt sätt att ramla av mer. Det fastnade under skorna. Det trampades ut i mattorna. Det spreds genom bussen.
Skitsamma.
Roten Till Den Onda var numera medlem av turnésällskapet.
När turnén var slut efter ungefär tre månader lämnade vi tillbaka bussen. Roten gjorde det också. Den fick helt enkelt följa med till sitt nya hem hos dem som ägde bussen.
Jag har ibland undrat vad människan som skulle städa den tänkte.
Att städa en turnébuss efter tre månaders svensk sommarturné med fem musiker och en artist var förmodligen ett ganska speciellt arbete redan under normala omständigheter.
Men jag gissar att en rotvälta var nåt nytt.
Leave a Reply