Micke Wennborn

Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Tag: Turneliv

Fel Spår

October 19, 2026 / / 0 Comments

Söndag. Jag hade lovat att hämta min bästa vän Py på Centralen. Hon var på väg hem från en konsert och hade en hel del packning med sig. Jag skulle ändå iväg och göra några ärenden, så det var inga problem. Bara att svänga förbi och plocka upp henne.

Spår 19. Vagn 1. Plats 1. Första Klass.

Enkelt. Jag hade till och med tänkt vara lite extra hjälpsam och möta henne direkt på tåget. Skickade ett meddelande: ”Jag kommer ombord och hjälper dig med väskorna.” Så långt var allting under kontroll.

Jag klev ombord och mötte konduktören i dörren. Förklarade att jag bara skulle hämta min vän och hennes väskor, på plats 1. Hon log lite och svarade:

– Ja, vi har celebert besök där idag…

Jodå. Det visste jag väl. Det var ju min bästa vän jag skulle hämta. Absolut celebert besök, åtminstone i min värld.

Jag tog ett steg in i vagnen. Plats 1. Precis innanför dörren. Och där satt… Lena PH…

Jag tittade på henne. Hon tittade på mig.

– Nämen hej?

Vi känner egentligen inte varandra. Har aldrig jobbat ihop, men vi har träffats genom bekantas bekanta och kollegor vid olika tillfällen. Tillräckligt för att känna igen varandra och säga hej, men kanske inte riktigt tillräckligt för att jag utan vidare skulle kliva ombord på hennes tåg och erbjuda mig att bära hennes väskor.

Ungefär där började situationen bli en aning märklig.

Genom fönstret fick jag plötsligt syn på Py, och hon på mig. Ungefär samtidigt. Hon satt i ett annat tåg, precis intill det jag befann mig i. Identiskt parallellt fönster mot fönster. Vagn 1. Plats 1. Spår 19 B.

Py tittade på mig. Sedan på Lena PH. Sedan på mig igen. Jag tittade på Py, på Lena och tillbaka på Py. Det uppstod ett sådant där ögonblick när alla inblandade försöker förstå vad fan det egentligen är som pågår.

Py tog upp sin telefon.

Min telefon ringde.

– Varför har du tagit med dig Lena PH för att hämta mig??

– Ja alltså… jo men alltså… näe… vänta… jag kommer…

Det var ungefär så långt min förklaringsförmåga sträckte sig. Jag hade ju inte tagit med mig Lena PH någonstans. Jag hade snarare råkat hämta henne, vilket inte riktigt var samma sak. Och Py satt fortfarande i sitt tåg med alla sina väskor och undrade vad jag höll på med.

Jag sa hejdå till Lena, klev av tåget, gick nerför trappan, genom gången och uppför nästa trappa. Till rätt spår den här gången. Eller rättare sagt rätt del av rätt spår, eftersom det tydligen inte räckte med att ha rätt spårnummer, rätt vagnnummer och rätt platsnummer.

Och där satt Py. Utan Lena PH, men med alla väskorna.

Ja. En alldeles vanlig söndag bland oss som ibland är en smula lätt förvirrade och disträ.

Fel Väska. Fel Kille

October 7, 2026 / / 0 Comments

Så, min bästa vän blev bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm.

Scenkläder. Smycken. Mediciner. Smink. Alla munspel. Ungefär sådant som är ganska svårt att ersätta genom att springa in på Pressbyrån när man kliver av tåget.

Hon hade i alla fall telefonen och kreditkorten på sig. Inte i väskan. Det var väl ungefär den goda nyheten i sammanhanget.

Väskan var dessutom inte direkt en grå Samsonite av modellen ”oj, jag trodde att det var min”. Det här är Py vi pratar om. Självklart var väskan specialdesignad och blommig. Inte särskilt lätt att råka ta fel på – men desto lättare att känna igen.

Hon lade ut en bild på den på sin artistsida på Facebook. Sedan började det hända saker. Först kommentarer. Sedan fler kommentarer. Arga kommentarer. Folk började dela.

Nu närmar det sig 2 000 delningar.

Och jag gjorde ungefär det jag brukar göra när någon jag tycker om råkar ut för något. Jag försökte hjälpa till. Ringde Efterlyst och berättade vad som hade hänt.

Så nu har de varit och intervjuat henne. Reportaget kommer på TV på torsdag.

Jag kan väl egentligen bara konstatera en sak.

Vissa människor har lite lättare än andra att nå ut med ett budskap.

Det kan vara värt att fundera på innan man gör något dumt. Särskilt om det man gör är ovanligt lätt att beskriva, dokumentera och sprida vidare.

Fel väska att stjäla.

Det påminner mig förresten lite om boken jag håller på att skriva.

Fel kille att ljuga för. Att lura. Att blåsa. Att svika.

Just saying.

Precis som ett ex till mig valde fel guldskivor att slå sönder. Stad i ljus, till exempel.

2 000 delningar på en väskdjävel. Jag kan inte föreställa mig vad som händer när bilderna på guldskivorna publiceras.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.

Varuhuset

September 30, 2026 / / 0 Comments

Min bästa vän blev bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm i söndags. Inte särskilt roligt. Väskor innehåller dessutom den där märkliga blandningen av saker som var för sig kanske går att ersätta, men som tillsammans innebär att en stor del av ens liv plötsligt befinner sig någon annanstans.

Jag ringde Efterlyst.

De ringde tillbaka och ville göra ett reportage. So far, so good. Sedan ringde reportern och sa: ”Kommer du ihåg mig?” Det gjorde jag.

Och därmed måste vi lämna den stulna väskan på tåget en stund och förflytta oss ganska många år bakåt i tiden. Jag tror 1993 någonstans. Oklart.

Det fanns en gång en TV-serie som hette Varuhuset. I den spelade Sharon Dyall en rollfigur som var sångerska och hade ett band i serien. Någon kom på den fullständigt rimliga idén att bandet naturligtvis borde finnas på riktigt.

Det var ungefär där all rimlighet upphörde. På något sätt hamnade Py och jag i det där bandet tillsammans med en samling människor från teater- och skådespelarvärlden. Johan Hedenberg. Rico Rönnbäck. Peter Dalle. Flinck. Och fler människor som gjorde att en vanlig repetition kunde utvecklas till något som rimligen borde ha krävt både scentillstånd och psykologisk krisberedskap.

En fantastisk samling människor som blev vänner för livet.

Teatermänniskor. Jag älskar teatermänniskor. Musiker kan naturligtvis också bråka, men vi är ofta ganska primitiva. Någon spelar för högt, någon kommer för sent, basisten har glömt kabeln, trummisen tycker att alla andra spelar fel och gitarristen, dvs jag själv, tycker att alla andra över huvud taget är överflödiga.

Teatermänniskor bråkar annorlunda. De gestaltar konflikten. Om någon var förbannad på någon annan fick man inte bara informationen att vederbörande var förbannad. Man fick föreställningen. Kroppsspråk, projektion, pauser, blickar, entréer och exiter. Ibland misstänkte jag att någon snart skulle ropa: ”LJUS!”

Vi åkte i alla fall på turné med bandet från Varuhuset. Bandet hette Plaska Fiskers. Bara det borde egentligen ha varit tillräckligt. Det trycktes dessutom upp T-shirts med texten: “The girls thought they were safe but they didn’t cunt on the return of the Plaska Fiskers.”

Ja. Så var det. Det var en annan tid.

Vi turnerade, spelade och skrattade. Det var fullständigt galet och bland de roligaste sammanhang jag hamnat i. Framför allt eftersom gränsen mellan scen och verklighet ibland kändes högst akademisk när man omgavs av människor som kunde göra en begäran om att flytta en förstärkare två meter till en akt i en pjäs av Strindberg.

Alla dessa utspel.

“Hörde ni va han sa? Va? DEN DÄR? Va? Hörde ni hur han….”

Hela sommaren var en stor teater. Dramaten. Vi enkla musiker i bandet skrattade. Grät. Förvånades. Åt all galenskap.

Sedan gick åren. Väldigt många år. Folk gjorde andra saker och livet hände. Någon fortsatte med musik, någon gjorde TV, någon gjorde teater och någon lade instrumentet på hyllan.

Och i söndags blev Py bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm. Jag ringde Efterlyst. Dom ville göra reportage. Telefonen ringde och reportern presenterade sig.

”Kommer du ihåg mig?”

Basisten. Basisten i Plaska Fiskers. Han hade lagt basen på hyllan för många år sedan. Nu jobbade han som reporter på Efterlyst.

Och någonstans där känner jag att cirkeln inte bara slöts. Den gjorde en fullständig jävla piruett, bugade mot publiken och gick av scenen.

Teatermänniskor. De kan faan aldrig bara avsluta normalt.

Och än en gång blir jag påmind om vilken märklig vänkrets jag har. Människor precis överallt. I alla läger.

Den där märkliga blandingen av att från början vara en Djursholmssunge. Lundsberg. Enskilda Gymnasiet. Sedan addera att farsan köpte en gitarr till sin grabb.

Tre Brudar

September 24, 2026 / / 0 Comments

På vägen till skolan idag, repeterandes estniska glosor och meningar som jag hade i mina in-ears, kilade jag förbi Tre Brudar. En liten butik i Sollentuna, specialiserad på bland annat estniska matvaror. Ett ypperligt tillfälle att se om man förstår vad folk säger och själv lyckas göra sig någorlunda förstådd.

– Tere, tore sind näha!

– Kas teil on …?

– Suur tänu!

– Head aega! Kõike head!

Det gick alldeles utmärkt. Ända tills hon började förklara skillnaden mellan två olika sorters rökt ost. Då tappade jag det. Totalt. Jag förstod att det handlade om ost, att båda var rökta och att det uppenbarligen fanns någon väsentlig skillnad mellan dem. Vilken skillnad det var förblev ett mysterium.

Jag blev introducerad för estnisk mat i juni 2022. En första dejt kom på besök när jag fortfarande bodde på gården. Morgonen efter lagade hon frukost. Estniskt svartbröd. Kilud. Fantastiskt gott! Så småningom blev jag introducerad för šašlõkk och alla möjliga andra fantastiska rätter. Potatissalladen. Nåt helt annat än svenskt kladd. Eller Sillsalladen. Fantastiskt gott!

Den hösten lagade jag min första egna Mulgi kapsad. Det var tänkt att bli en överraskning, men hon genomskådade vad jag höll på med i samma sekund som hon kom innanför dörren. Doften avslöjade hela projektet.

Jag hade verkligen missat den estniska maten. Jag hade aldrig varit i Estland, trots att jag hade tillbringat en hel del tid i “grannskapet”. Turnerat i Polen och Ryssland, tävlat i ESC i Litauen och gjort tv i Finland. Men aldrig Estland. Jag skulle säga att den ryska maten på något sätt är den jag upplever som mest besläktad med den estniska. Fast med de omständigheter vi hade när vi turnerade där fick vi nog egentligen aldrig särskilt mycket tillgång till den riktiga husmanskosten. I guess.

Men skit samma. Tillbaka till det viktiga. Estnisk mat!

I vilket fall blev jag frälst. Och numera handlar jag alltid på Tre Brudar på torsdagar. Då får de sin leverans och fyller hyllorna med färska varor. Det har blivit något av en liten veckoritual, med den trevliga bieffekten att jag nu också kan använda butiken som övningslokal för mina estniskastudier. Så länge ingen börjar diskutera skillnader mellan rökta ostar.

Hösten 2024 blev min bästa vän tillfrågad om att medverka i en artikelserie i Svensk Damtidning. Något om att laga mat och bjuda sina vänner på en lite speciell middag. Mittuppslag, och lite till, i SvDam.

Först tackade Py nej. Hon orkade inte riktigt, och dessutom tyckte hon att nästan alla middagar i sådana reportage brukade se ungefär likadana ut. Det var då, över en kopp kaffe efter ett besök i Tallinn, som jag kom på idén. Varför inte laga en estnisk höstmiddag? Jag och dåvarande Katre kunde stå för matlagningen, och Py kunde bjuda in vänner.

Så blev det. Och plötsligt hade vi ett projekt som var betydligt roligare än ännu en middag av den vanliga sorten. Det skulle lagas estnisk mat, dukas upp ordentligt och bjudas på sådant som de flesta av gästerna kanske aldrig hade smakat tidigare. Precis den sortens idé som låter alldeles lagom enkel över en kopp kaffe, innan man börjar fundera på allt som faktiskt ska lagas.

Resultatet blev både gott, lite udda jämfört med de andra reportagen och en fantastiskt trevlig tillställning. Fina Ann Löfberg på Svensk Damtidning skrev reportaget. Min gode vän Jonas Hessman, konstnär, fotograf och bland annat medarrangör av välrenommerade Djurönäset Art Weekend, stod för fotograferingen.

Py, hennes fantastiskt kreativa vän konstnären Susanne Larsson, jag och Katre-Helena Ibrus, samt våra goda vänner Marie och Fredrik Nordenskjöld fick en synnerligen trevlig och välsmakande kväll tillsammans.

Py delade reportaget på sin Facebook. Det fick tusentals likes och ett närmast sanslöst antal delningar. Tydligen var det fler än vi som tyckte att det kunde vara trevligt med något annat än den vanliga middagsmenyn. Och för en gångs skull var det inte bara bilderna på maten som fick uppmärksamhet. Folk verkade faktiskt vilja laga den också. Dessutom var det oerhört välbesökt på Readly.

Det hade varit särskilt viktigt för reportaget att få med samtliga recept. Det påpekades uttryckligen, och det visade sig vara en ganska lyckad idé. En rolig detalj var att jag senare fick höra att vår middag var ett av reportagen i serien som hade genererat allra mest mejlrespons om maten. Tydligen hade en hel del läsare gett sig på att försöka laga de olika rätterna själva. Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Hur som helst försöker jag numera ganska ofta läsa mig till nya recept på Nami-Nami. Det är väl ungefär som köket.se, fast estniskt, och där finns gott om möjligheter att förkovra sig i det estniska köket. Dessutom får jag ju öva på språket samtidigt, även om jag ibland får ta hjälp för att förstå vad det egentligen är jag förväntas stoppa i kastrullen.

Det lär bli en del estnisk mat den kommande veckan också. Kylen är full efter dagens besök på Tre Brudar. Däremot lyckas jag verkligen inte med leverpastejen…

Kompis

September 19, 2026 / / 0 Comments

KOMPIS

Någon i bandet hade köpt en sexpack Mumsmums. Fem blev uppätna. En blev över. Jag tror fortfarande inte att någon riktigt vet varför, men av någon anledning blev den sista i förpackningen fasttejpad på vindrutan på turnébussen.

Fram.

Det här var under en av 80-talets varmaste somrar. Och där satt den. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månader. Inuti plasten började någonting hända som förmodligen borde ha dokumenterats av Naturhistoriska riksmuseet.

Möglet växte. Förpackningen svällde. Mumsmumsen slutade gradvis att vara en Mumsmums och övergick till någon annan biologisk kategori som ingen av oss hade kompetens att identifiera.

På vindrutan hade någon skrivit KOMPIS med spritpenna.

En pil pekade på förpackningen.

Och Kompis åkte med.

I tre månader.

Sedan hände dikeskörningen.

Bussjäveln välte. Nånstans utanför Karlstad. Polis kom naturligtvis till platsen, och vi hade dessutom en chaufför som såg ut som om han gick på fultjack. Eller möjligen fultjack blandat med att pappan hette Marty Feldman.

Polisen drogtestade honom.

Det gjorde inte direkt situationen mindre märklig.

Och sedan fick en av poliserna syn på Kompis.

Han såg texten på rutan. Följde pilen. Tittade på den uppsvällda förpackningen som hade suttit fasttejpad på vindrutan under tre månader av en av 80-talets varmaste somrar.

Han knackade på den.

Jag kan förstå honom. Den såg förmodligen misstänkt ut. Vi hade en vält turnébuss, ett band, en chaufför som såg narkotikapåverkad ut och ett oidentifierat uppsvällt föremål fasttejpat på framrutan med ordet KOMPIS skrivet bredvid.

Droger?

Polismannen öppnade förpackningen.

Doften av en Mumsmums som genomlidit tre månader på en vindruta under en av 80-talets varmaste somrar är svår att beskriva. Jag tänker därför inte försöka. Det räcker att konstatera att den hade passerat samtliga tidigare kända definitioner av livsmedel.

Polismannen kräktes utanför bussen.

Då hördes en röst från någonstans inne bland bandmedlemmarna:

DU HAR DÖDAT KOMPIS!

”Kompis avled efter en incident med svensk polis.”

Vi såg aldrig Kompis igen. Han blev beslagtagen.

Vila i frid Kompis. Kommer aldrig att glömma dig.

Trådlöst

September 19, 2026 / / 0 Comments

Mitt första trådlösa system till gitarren.

Det var sensation. Plötsligt kunde man spela utan den där jävla sladden mellan gitarren och förstärkaren, vilket naturligtvis öppnade helt nya möjligheter för en gitarrist med betydligt större självförtroende än konsekvenstänkande.

Rockklubb, fullsatt, stor scen och ett stort dansgolv framför oss. Runt hela dansgolvet gick ett brett upphöjt räcke, och på andra sidan satt folk i restaurangdelen och åt medan de tittade på konserten.

Vi drog igång med något häftigt intro och jag fick en idé. Ja, men varför inte? Jag hade ju trådlöst. Jag klev upp på räcket och började gå runt dansgolvet medan jag spelade gitarr och såg, åtminstone enligt min egen bedömning, jävligt cool ut. Folk jublade och hela uppfinningen trådlös gitarr framstod som ett av mänsklighetens större tekniska framsteg.

Ungefär halvvägs runt fick jag syn på ett bord där fyra skitsnygga tjejer satt och åt medan de tittade på konserten. Av någon anledning tyckte jag inte att det räckte att redan gå runt på ett räcke och spela gitarr inför en fullsatt rockklubb. Jag behövde tydligen imponera lite extra. Så jag klev från räcket upp på deras bord och fortsatte spela.

Så långt gick allting bra. Vad jag inte hade kontrollerat innan jag klev upp var bordets konstruktion. Det hade nämligen inte ett ben i varje hörn, utan ett enda ben i mitten. Med en gitarrist placerad ute på ena kanten förändrades därför möbeln ganska omedelbart från restaurangbord till språngbräda.

Fyra vackra flickors måltider lyfte från bordet. Tallrikar, bestick, glas och mat flög genom luften, inklusive en stor räksoppa. Under några korta sekunder måste det ha sett fantastiskt ut. Problemet var egentligen inte att allting åkte upp. Problemet var att allting enligt en av fysikens mer pålitliga principer också skulle komma ner igen.

Det gjorde jag också. Ungefär tre sekunder före maten. Jag landade grensle över räcket och där rök familjelyckan. Sedan kom räksoppan.

Jag kan inte påstå att det som spelades på gitarren just då var det bästa jag spelade den sommaren. På något sätt tog jag mig tillbaka till scenen och konserten fortsatte. Några låtar senare kunde man konstatera att scenen såg ut ungefär som en avrättningsplats under franska revolutionen. Blod, blod, blod.

Jag hade skrapat upp ena benet ordentligt.

Det blev natten på akuten.

Men gitarren hade ingen sladd.

Jag är fortfarande skyldig de fyra tjejerna en middag. Är du en av dem och fortfarande lika snygg, hör av dig.

Jag lovar att den här gången sitta på stolen.

Öltunnan

September 19, 2026 / / 0 Comments

Sommar. Turné. Öland. Mitten av 1980.

Vi var på väg ut från logen på rockklubben när vi passerade restaurangköket och såg den. ÖLTUNNAN! Jag och artisten tittade på varandra och insåg omedelbart vad vi hade framför oss. Stor som fan, tung som fan och, enligt vår dåvarande förståelse av bryggerinäringen, innehållande ungefär hundra liter öl.

Vi visste naturligtvis vart tunnan egentligen skulle. Den skulle till baren och kopplas till en kran så att människor kunde köpa öl på normalt sätt. Men nu var det sommarturné, vi hade en stor buss och hade kanske redan druckit en del öl. Därför framstod ett betydligt bättre användningsområde som självklart: FEST I BUSSEN! Hundra liter öl skulle räcka en stund.

Att få tunnan till bussen var ett projekt i sig, men snart uppstod ett betydligt större problem. Hur öppnar man den jäveln? Verktyg plockades fram och sedan följde ett jävla meckande, bankande, skruvande och bändande. Den var uppenbarligen konstruerad av människor som räknat med att innehållet skulle hanteras av professionell barpersonal och inte av ett antal halvfulla musiker med verktyg och alldeles för gott självförtroende.

Men till slut vann vi. Tunnan var öppen och vi väntade oss ungefär samma ögonblick som när man hittar en skattkista och lyfter på locket. I stället kom det ut någon sorts kladdig sörja. Ingen öl. Ingen skummande flod av lycka. Bara sörja.

Turnéledaren kom in i bussen och betraktade resultatet. Han var ungefär tio år äldre än oss i bandet och artisten, vilket just den här kvällen visade sig motsvara flera hundra år i praktisk livserfarenhet. Han tittade på tunnan, tittade på oss och skakade på huvudet. MAN TILLSÄTTER VATTEN OCH KOLSYRA I BAREN.

Okej. Det här var information som möjligen hade varit användbar ungefär en timme tidigare. Men vi hade fortfarande investerat både tid, arbete och en betydande del av vår värdighet i hundra liter öl, och det kändes orimligt att ge upp bara för att den tekniskt sett ännu inte hade blivit öl. Frågan blev därför inte längre hur man drack den. Frågan blev om man kunde äta skiten.

Det kunde man tydligen. Smakade väl sådär. En bra bit från fine dining wine, men alkoholen fanns uppenbarligen där och vi åt faktiskt en hel del. När man redan har släpat ut en öltunna från ett restaurangkök, fått in den i en turnébuss och brutit upp den med verktyg är steget till att sitta och äta ölkoncentrat trots allt inte särskilt långt.

Det visade sig dessutom finnas en fördel med öl direkt ur tunnan. Det blev betydligt färre kisspauser än vanligt, vilket på en sommarturné faktiskt kunde betraktas som en logistisk förbättring. Däremot blev det spypauser istället.

Men det var gratis.

Roten Till Det Onda

September 19, 2026 / / 0 Comments

Det fanns inga mobiltelefoner. Inget internet. Ingenting. Bara fem musiker, en av Sveriges då största artister och en stor jävla turnébuss.

Vi hade kisspaus när vi såg den.

Rotvältan.

Okej, vi hade kanske druckit en del öl i bussen. Det kan ha påverkat den kollektiva bedömningen av vad som var lämpligt att ta med sig på en sommarturné. Men just där och då rådde fullständig enighet om en sak.

Den skulle med.

En timme senare hade fem musiker och en artist lyckats få in en rotvälta i turnébussen. Vi var svettiga, smutsiga och mycket nöjda med oss själva. Chauffören var mindre nöjd.

Han protesterade faktiskt ganska kraftigt. Han var trots allt anställd av bussägaren och hade förmodligen någon sorts professionell relation till begrepp som ordning, renlighet och att inte lasta in delar av svensk skogsmark i passagerarutrymmet.

Det hade inte vi.

Roten påverkade bussens standard. Påtagligt. Men nu var den inne, och när någonting väl hade tagit fem musiker och en av Sveriges största artister en timme att få in i en buss fanns det inte en jävel som tänkte ägna ytterligare en timme åt att få ut den igen.

Så den fick åka med.

Hela sommaren.

Vi döpte den till Roten Till Den Onda.

Det var ett mycket passande namn. Ibland regnade det, och trots att roten efter hand borde ha blivit av med större delen av den jord och sand den hade tagit med sig från sitt tidigare liv fortsatte det på något obegripligt sätt att ramla av mer. Det fastnade under skorna. Det trampades ut i mattorna. Det spreds genom bussen.

Skitsamma.

Roten Till Den Onda var numera medlem av turnésällskapet.

När turnén var slut efter ungefär tre månader lämnade vi tillbaka bussen. Roten gjorde det också. Den fick helt enkelt följa med till sitt nya hem hos dem som ägde bussen.

Jag har ibland undrat vad människan som skulle städa den tänkte.

Att städa en turnébuss efter tre månaders svensk sommarturné med fem musiker och en artist var förmodligen ett ganska speciellt arbete redan under normala omständigheter.

Men jag gissar att en rotvälta var nåt nytt.

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑