Min bästa vän blev bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm i söndags. Inte särskilt roligt. Väskor innehåller dessutom den där märkliga blandningen av saker som var för sig kanske går att ersätta, men som tillsammans innebär att en stor del av ens liv plötsligt befinner sig någon annanstans.

Jag ringde Efterlyst.

De ringde tillbaka och ville göra ett reportage. So far, so good. Sedan ringde reportern och sa: ”Kommer du ihåg mig?” Det gjorde jag.

Och därmed måste vi lämna den stulna väskan på tåget en stund och förflytta oss ganska många år bakåt i tiden. Jag tror 1993 någonstans. Oklart.

Det fanns en gång en TV-serie som hette Varuhuset. I den spelade Sharon Dyall en rollfigur som var sångerska och hade ett band i serien. Någon kom på den fullständigt rimliga idén att bandet naturligtvis borde finnas på riktigt.

Det var ungefär där all rimlighet upphörde. På något sätt hamnade Py och jag i det där bandet tillsammans med en samling människor från teater- och skådespelarvärlden. Johan Hedenberg. Rico Rönnbäck. Peter Dalle. Flinck. Och fler människor som gjorde att en vanlig repetition kunde utvecklas till något som rimligen borde ha krävt både scentillstånd och psykologisk krisberedskap.

En fantastisk samling människor som blev vänner för livet.

Teatermänniskor. Jag älskar teatermänniskor. Musiker kan naturligtvis också bråka, men vi är ofta ganska primitiva. Någon spelar för högt, någon kommer för sent, basisten har glömt kabeln, trummisen tycker att alla andra spelar fel och gitarristen, dvs jag själv, tycker att alla andra över huvud taget är överflödiga.

Teatermänniskor bråkar annorlunda. De gestaltar konflikten. Om någon var förbannad på någon annan fick man inte bara informationen att vederbörande var förbannad. Man fick föreställningen. Kroppsspråk, projektion, pauser, blickar, entréer och exiter. Ibland misstänkte jag att någon snart skulle ropa: ”LJUS!”

Vi åkte i alla fall på turné med bandet från Varuhuset. Bandet hette Plaska Fiskers. Bara det borde egentligen ha varit tillräckligt. Det trycktes dessutom upp T-shirts med texten: “The girls thought they were safe but they didn’t cunt on the return of the Plaska Fiskers.”

Ja. Så var det. Det var en annan tid.

Vi turnerade, spelade och skrattade. Det var fullständigt galet och bland de roligaste sammanhang jag hamnat i. Framför allt eftersom gränsen mellan scen och verklighet ibland kändes högst akademisk när man omgavs av människor som kunde göra en begäran om att flytta en förstärkare två meter till en akt i en pjäs av Strindberg.

Alla dessa utspel.

“Hörde ni va han sa? Va? DEN DÄR? Va? Hörde ni hur han….”

Hela sommaren var en stor teater. Dramaten. Vi enkla musiker i bandet skrattade. Grät. Förvånades. Åt all galenskap.

Sedan gick åren. Väldigt många år. Folk gjorde andra saker och livet hände. Någon fortsatte med musik, någon gjorde TV, någon gjorde teater och någon lade instrumentet på hyllan.

Och i söndags blev Py bestulen på sin väska på tåget mellan Malmö och Stockholm. Jag ringde Efterlyst. Dom ville göra reportage. Telefonen ringde och reportern presenterade sig.

”Kommer du ihåg mig?”

Basisten. Basisten i Plaska Fiskers. Han hade lagt basen på hyllan för många år sedan. Nu jobbade han som reporter på Efterlyst.

Och någonstans där känner jag att cirkeln inte bara slöts. Den gjorde en fullständig jävla piruett, bugade mot publiken och gick av scenen.

Teatermänniskor. De kan faan aldrig bara avsluta normalt.

Och än en gång blir jag påmind om vilken märklig vänkrets jag har. Människor precis överallt. I alla läger.

Den där märkliga blandingen av att från början vara en Djursholmssunge. Lundsberg. Enskilda Gymnasiet. Sedan addera att farsan köpte en gitarr till sin grabb.