Video är effektivt. Budskap med musik fungerar på ett annat sätt än bara text. En anställd gjorde några snabbjobb, och nu finns de sju första filmerna klara för Wild Women Of Wongo.

Sju olika filmer med sju olika låtar. Ungefär en minut vardera, små smakprov som går ut via Instagram och Facebook Stories. Redan har det blivit massor med tittare och delningar.

Not My Choice. Brand New Start. Truth On Paper. Breaking Whats Left. Pillowcase. Four Years Of Ghosts. I Dont Have A Boyfriend.

Lite Roger Waters-style över det hela. Musik, bilder och ord som tillsammans skapar ett ganska koncentrerat emotionellt tryck. De är laddade och intensiva, var och en på sitt eget sätt.

En minut räcker ganska långt när man inte försöker berätta allting på en gång. En film kan säga en sak, nästa kan komma från en helt annan vinkel och den tredje kan använda en helt annan låt och känsla. Tillsammans börjar de däremot berätta någonting större.

Sju filmer är sju minuter. Det låter inte särskilt mycket, men sju minuter blir ganska mycket när varje minut är byggd för att lämna någonting efter sig. Och det här är bara de första sju.

Det här var planen. Att göra det större, låta text bli bild och låta bilderna få musik. Fler format, fler vägar och fler sätt för budskapet att nå fram.

Och det når fram. Folk tittar och folk delar, samtidigt som räckvidden fortsätter växa. Det kommer fler.

Inte mitt val. Men mitt svar på det som blev mitt val är fortfarande detsamma.

Jag ger mig inte.