Det är någonting med Medelhavet.

Jag har alltid tyckt om att resa. Gärna lite bekvämt. Gärna med ett stort fartyg, en svit med balkong och någon som kommer med ett glas champagne innan man ens hunnit fundera på om man är törstig.

MSC Yacht Club, närmare bestämt.

För den som inte känner till konceptet kan jag försöka förklara det kortfattat.

Det är ett slags lyxhotell inuti ett redan ganska lyxigt kryssningsfartyg. Ett eget avskilt område med sviter, privata restauranger, lounger, pooler och soldäck. Egen butler dygnet runt. Roomservice. Champagne. Mat och dryck. Tvättade och strukna kläder när man önskar. I princip allting ingår.

Och vi talar inte om någon uppvärmd buffé med köttbullar och potatismos. Middagarna håller närmast Michelinambitioner. À la carte, fantastisk service och en vinkällare som skulle kunna göra en mindre restaurangägare gråtfärdig.

Man kan utan vidare ägna en middag åt att prova fyra olika fantastiska viner à 400 euro flaskan, beställa ytterligare en förrätt bara för att den verkar intressant och avsluta med något som dessertkocken förmodligen ägnat halva eftermiddagen åt att konstruera. Allt utan att behöva fundera särskilt mycket på notan.

Det är med andra ord ett ganska behagligt sätt att förflytta sig mellan Europas storstäder.

Och det är faktiskt just förflyttningen jag tycker allra bäst om.

Man kan tillbringa en hel dag i Palermo. Promenera genom staden, besöka sevärdheter, äta någonting lokalt och kanske dricka ett glas vin på något trevligt ställe. Sedan går man ombord igen, tar en dusch, byter om och äter en fantastisk middag.

Kanske blir det ett par drinkar efteråt. Kanske en stund på balkongen med havet nedanför.

Sedan går man och lägger sig. Och när man vaknar är man i Neapel. Ny stad. Nya upplevelser. Ny dag.

Repris.

Man reser utan att behöva resa.

Inga flygplatser. Inga säkerhetskontroller. Inget släpande på resväskor, incheckningar, utcheckningar eller taxiköer. Ingen förlorad semesterdag på att förflytta sig från en plats till en annan.

Det tråkiga med att resa har helt enkelt försvunnit.

Det är inte direkt backpacking. Men jag har heller aldrig påstått att jag är särskilt bra på att luffa runt med en ryggsäck.

Hösten 2024 hade jag planerat en tiodagarskryssning med MSC Splendida. Från Trieste i Italien, via Split, Aten och Kuşadası, till Istanbul. En alldeles utmärkt resrutt, med ett alldeles utmärkt fartyg och en alldeles utmärkt svit.

Min dåvarande partner hade varit tänkt att följa med. Men till följd av konsekvenserna av sin egen omdömeslöshet och sina självförvållade svek valde hon i sista stund att avstå. I stället uppmanade hon mig, upprepade gånger, att resa med någon annan.

Så skedde.

Det märkliga var att hon sedan ändå försökte lägga skulden på mig för att jag faktiskt gjorde som hon hade sagt. Men det låg förvisso helt i linje med ett återkommande problem i vår relation. Hon hade en närmast imponerande förmåga att betrakta sina egna beslut som frikopplade från deras konsekvenser och en närmast rabiat ovilja att acceptera sambandet mellan orsak och verkan.

Det var som om själva konsekvensen var ett personligt angrepp.

En annan kvinna tackade således ja till en gratis lyxkryssning med ganska kort varsel. Det var inte särskilt svårt att hitta någon som uppskattade erbjudandet.

Och uppskattade det gjorde hon. Vi hade en fantastisk resa, och hon är fortfarande tacksam för upplevelsen. Vi är fortfarande vänner, har regelbunden kontakt och kan prata om både resan och allt möjligt annat. Ingen romantisk fortsättning, det har aldrig varit vår nivå eller intention, men en alldeles utmärkt vänskap.

Hon hade dessutom den goda smaken att betrakta en gratis lyxkryssning som just en gratis lyxkryssning. Inte som någonting som behövde omtolkas till ett falskt påstående om “ofredande” ett och ett halvt år senare.

Det är ändå en viss skillnad.

Nåväl. Kryssningen blev av. Medelhavet låg kvar där det brukade ligga och Istanbul hade inte flyttat på sig.

Och jag hade trevligt.

Våren 2025 var det dags igen.

Den här gången MSC Seaside. Barcelona, Tunisien, Palermo, Neapel och Pompeji, Florens. Jag hade naturligtvis gjort ett ordentligt reseprogram. Restauranger, sevärdheter, utflykter och diverse små detaljer som gör att man får ut lite mer av en resa än att bara stå och titta på havet.

Den tidigare motvilliga resenären hade nu ändrat sig och ville följa med.

Varför vet jag faktiskt inte. Jag tror faktiskt inte att hon i första hand ville resa med just mig. Kanske var en gratis lyxkryssning tillräckligt lockande. Kanske fanns det också ett inslag av revansch gentemot kvinnan som hade följt med hösten innan.

Det får förbli ett av livets mindre mysterier.

Vi lyckades naturligtvis bli osams redan inledningsvis. Det hade nästan varit anmärkningsvärt om vi inte hade gjort det. Men det gick över, och stora delar av resan blev faktiskt väldigt fina.

Det var pussar och kramar i bubbelpoolen på soldäck. Långa promenader hand i hand i massa olika länder och olika städer. Middagar, utflykter och alla de där små ögonblicken som gör att man minns en resa med värme långt efter att väskorna packats upp.

I Tunisien besökte vi Sidi Bou Said, med sina blåvita hus och fantastiska utsikt över Medelhavet. Jag köpte en liten kattstaty åt henne. Den fick namnet Hugotwo.

Jag har ingen aning om var Hugotwo befinner sig idag. Förmodligen har han gått samma öde till mötes som åtskilligt annat från den tiden. Smycken, kläder, ring, presenter.

Soptunnan.

Märkligt hur så mycket kan slängas bort. Inte bara en gång, utan två. Först av mig. Sedan av henne.

Retrospektivt ser jag vissa allvarliga brister i ett workflow som i princip fungerade så här:

Avsändare → omtanke/kärlek → gåva → otacksamhet → soptunnan → anmälan om ofredande.

Det sista steget var alltså en konkret konsekvens av själva gåvorna. En process som möjligen skulle må bra av en viss kvalitetskontroll.

Som allra sämst resulterade en fin gåva dessutom i ett sms med det kärleksfulla beskedet:

”Tack för ingenting – mitt hem är inte en soptipp.”

Oh well… actually, you could have fooled me…

Palermo var Palermo. Underbart, stökigt och fullt av liv. Pompeji var fullständigt fantastiskt. Att vandra genom en stad där livet bokstavligen stannade för nästan två tusen år sedan är en ganska svårslagen upplevelse.

Och Florens!

Uffizierna – konsten, arkitekturen. Maten och den fantastiska utsikten från Piazzale Michelangelo. Det är svårt att inte bli förälskad i Florens. Vi hann dessutom med en tur med häst och vagn, vilket möjligen inte är det mest effektiva transportmedlet men definitivt ett av de trevligare. Jag har inga bilder från det tillfället. Dom tog kusken med hennes mobil, på oss, och hon skickade mig aldrig bilderna.

Ombord hade hon också fått lite extra allt. Jag minns inte längre om det var tre eller fyra massagebehandlingar. Den första bokades med kvinnlig massör. Till de återstående behandlingarna valde hon manliga massörer.

Jag noterade valet. Efter alla våra tidigare diskussioner om män, gränser och vad som egentligen gällde i relationen var det svårt att inte göra det. Men en rät linje, att stå för sina egna beslut och uttalanden, och ta konsekvenserna av dom. Som sagt – inte hennes starka sida.

Själv hade jag nog varit mer intresserad av vad massören kunde göra åt ryggen än av vilket kön händerna tillhörde.

Men det är förstås jag.

Vi hade det, trots allt, väldigt fint under stora delar av resan. Vilket gjorde avslutningen desto märkligare.

Vi landade på Arlanda. Tog taxi. Hon steg ur bilen.

Och blockerade mig överallt. I samma sekund.

Det var nästan imponerande. En vecka med pussar, kramar, romantiska promenader och gemensamma upplevelser, följd av en kommunikationsmässig total nedsläckning innan taxins baklyktor hunnit försvinna.

Man skulle kunna tro att vi hade rest med två olika personer.

Det hela gav upphov till att jag skrev “Four Years Of Ghosts“. Texten säger ganska mycket om mycket.

Remember the 10 days at sea
It took him two trips
For you to agree
You held his hand
In both Sicily and Pompey
When you got home
You blocked him
Oh
What to say?

He should have seen the warning signs
The way you’d always cross the lines
But he was blind he was a fool
Playing by your twisted rules

Well, nu sitter jag här igen.

November 2026.

Jag har hittat en alldeles utmärkt kryssning med MSC World Europa i slutet av april nästa år. Barcelona till Rom. 6 nätter ombord, med Yacht Club och en svit på däck 21.

En hotellnatt i Barcelona före avgången. En hotellnatt i Rom efter ankomsten. Då hinner man få en ordentlig dag i båda städerna också.

Flygen verkar rimliga. Rutten är utmärkt. Priset är fullt acceptabelt. Black Friday 20%.

Och Astorman får naturligtvis sin sedvanliga tillsyn hemma. Han har det alldeles utmärkt, även om jag misstänker att han tycker att jag borde hålla mig på hemmaplan och öppna burkar i stället.

Allting är alltså i princip färdigplanerat.

Det är faktiskt ganska komiskt när man tänker på det.

Hösten 2024 hade jag en kryssning och en “partner” som inte ville följa med. Våren 2025 hade jag en kryssning och en “partner” som faktiskt följde med, men som upphörde att kommunicera så fort vi kom hem.

Och våren 2027 har jag hittat ännu en kryssning.

Jag har till och med valt hytt.

Det här är för övrigt en ganska bra historia att dra när man träffar nya bekantskaper i krogmiljö. Betydligt mer intressant än det där cheap-shit-beteendet mitt ex hade, att på fyllan byta telefonnummer med första bästa, och springa på date, även när man redan befinner sig i en relation. Ett beteende jag dessvärre fick alldeles för god anledning att fundera över under några år.

Nej, jag föredrar nog att faktiskt prata med människor. Lära känna dem. Kanske berätta en historia.

Och det här är ju en ganska bra sådan.

Den innehåller lyxkryssningar, Medelhavet, romantik, märkliga beslut, en liten tunisisk katt och ett antal ganska svårbegripliga mänskliga beteenden.

Man kan berätta om Istanbul, Barcelona, Pompeji och Florens. Om hur fantastiskt det är att somna i Palermo och vakna i Neapel. Om butlers, champagne och en svit med egen balkong.

Och så kommer man så småningom fram till nästa vår.

Barcelona. Medelhavet. Rom.

En vecka med allt det där som gör livet lite trevligare.

Flyg, hotell och kryssning. Nästan färdigplanerat. Till och med hytten är vald.

Vid det laget har man förhoppningsvis haft ett ganska trevligt samtal. Kanske skrattat åt ett och annat. Kanske upptäckt att man faktiskt har mer gemensamt än att råka befinna sig på samma krog.

Då kan man luta sig tillbaka, ta en klunk ur glaset och konstatera att det egentligen bara återstår en enda detalj.

– Problemet är att jag inte har någon att åka med.

Sedan behöver man faktiskt inte säga så mycket mer. Det intressanta är ju vad som händer under de följande tre sekunderna. Ett skratt? Ett leende? Ett snabbt ämnesbyte?

Eller kanske den där lilla pausen när någon tittar på en, funderar ett ögonblick och plötsligt får ett ganska intressant förslag.

Jag har redan valt hytt.

All this for just 99:95!

But WAIT! There’s MORE!

If you make your decision within the next 30 minutes, I’ll throw in a BONUS CRUISE to Tallinn! A fantastic Christmas market! Absolutely FREE!

TOUCH THE SCREEN! TOUCH THE SCREEN!