Tag: Polis

Ett kåseri om två människor som inte vill ha med varandra att göra, och allt som måste göras för att de ska slippa.

Det finns relationer som tar slut. Det är inget märkvärdigt med det. Människor träffas, blir förälskade, försöker leva tillsammans eller åtminstone på något sätt förhålla sig till varandra, och förr eller senare upptäcker en eller båda att det kanske inte var någon lysande idé. Man skiljs åt, återlämnar eventuella tandborstar och försöker komma ihåg vem som egentligen äger den där förbannade stekpannan.

Ibland blir det lite bråkigt. Ibland blir det väldigt bråkigt. Och ibland lyckas två människor åstadkomma någonting så fullständigt enastående att själva relationen framstår som ett obetydligt förspel till den verksamhet som tar vid efteråt.

För det finns tydligen relationer som kan upphöra utan att konflikten gör det. Tvärtom kan konflikten fortsätta att utvecklas, växa, förgrena sig och till slut bli så självständig att den inte längre behöver någon relation över huvud taget. Den kan försörja sig själv, reproducera sig och skapa nya konflikter med den gamla konflikten som enda gemensamma intresse.

Jag har kommit i kontakt med ett sådant fenomen.

Det är fascinerande.

Två människor som inte vill träffas

Utgångspunkten är egentligen ganska enkel. Två människor har haft en relation som inte längre existerar. Båda vill, av ganska olika anledningar förvisso men dock, inte längre ha kontakt med varandra.

Den ena vill inte ha kontakt på grund av hur han blivit behandlad. Lögner, otrohet, svek, systematiskt utnyttjande. Den andra vill inte ha kontakt därför att han berättar sanningen om hur han blivit behandlad. Därmed är åtminstone en sak gemensam: ingen av dem är särskilt intresserad av att ringa och fråga om de ska gå ut och äta middag på fredag.

Det borde rimligen vara ett utmärkt utgångsläge för att inte ha kontakt.

Man skulle rent av kunna föreställa sig att två människor som är överens om att de inte vill ha med varandra att göra har uppnått ett slags idealiskt tillstånd av ömsesidig ointresserad frånvaro. De behöver inte komma överens om semesterplaner, julfirande, vilken film de ska se eller vem som ska diska. De behöver faktiskt inte komma överens om någonting alls.

Men så enkelt får det naturligtvis inte vara.

För även om båda vill undvika kontakt finns det tydligen en hel del att diskutera beträffande hur denna kontaktlöshet ska organiseras, administreras, övervakas och juridiskt definieras. Och framför allt vilka rättigheter den ena människan har i förhållande till den andra människan när de inte längre har någon relation.

Det är här det börjar bli riktigt intressant.

När tog relationen slut?

Redan frågan om när relationen upphörde kan nämligen visa sig vara betydligt mer komplicerad än man skulle kunna tro.

Det beror på vad man väljer att betrakta som en relation.

Man kan exempelvis utgå från vad människor säger. Det är en ganska praktisk metod, eftersom människor ofta använder ord för att förklara vad de menar. Om någon säger att en relation är över skulle man därför kunna anta att relationen är över.

Men så finns det också handlingar.

Människor kan fortsätta träffas, umgås, resa tillsammans, dela upplevelser, söka närhet och på olika sätt agera som om relationen fortfarande hade någon betydelse. Samtidigt kan de beskriva den med helt andra ord, och i efterhand ytterligare förändra beskrivningen av vad som egentligen pågick.

Då uppstår ett besvärligt problem.

Vilken verklighet ska man utgå från? Den som beskrevs med ord, den som faktiskt utspelade sig eller den som långt senare presenteras som den officiella versionen av vad som en gång hände?

Det är inte alldeles självklart.

En relation kan tydligen vara avslutad enligt ett uttalande, fortsätta enligt ett handlingsmönster och sedan visa sig ha varit avslutad under ännu längre tid enligt en senare historieskrivning. Samma två människor kan därmed ha deltagit i något som den ena kallade en relation och den andra i efterhand beskriver som någonting helt annat.

Men oavsett vilken historisk modell man föredrar är slutresultatet numera detsamma.

Relationen är över.

Konflikten är det inte.

Den juridiska frånvaron

När två människor inte längre vill ha kontakt med varandra skulle man kunna tro att lösningen är att de helt enkelt inte kontaktar varandra.

Men här kommer rättssystemet in i bilden.

Det finns nämligen kontaktförbud. Det är en juridisk konstruktion med ett begripligt syfte: att under vissa förutsättningar förhindra kontakt och skydda den som behöver skyddas. Ett sådant beslut innehåller konkreta förbud som den berörda personen måste följa.

Så långt är saken begriplig.

Men sedan kan det uppstå ett slags administrativ överbyggnad där frågan inte längre enbart handlar om vad som faktiskt står i beslutet. Plötsligt börjar det talas om tendenser, gränser, andra fall, möjliga reaktioner och tänkbara provokationer. En del av dessa resonemang rör sådant som inte ens påstås vara förbjudet.

Då blir situationen betydligt mer komplicerad.

För hur förhåller man sig till någonting som ingen riktigt kan definiera?

Det är en sak att få veta att man inte får göra A, B eller C. Då kan man låta bli att göra A, B och C. Det kräver varken en doktorsavhandling eller en särskilt avancerad juridisk utbildning.

Men om man dessutom förväntas förhålla sig till D, som möjligen skulle kunna uppfattas som E, beroende på om någon annan associerar det med F, som i ett annat fall eventuellt ledde till G, då har vi lämnat den vanliga alfabetiska ordningen.

Vi har faktiskt lämnat alfabetet helt och hållet.

Mötet som skulle förklara allting

För att reda ut oklarheterna kan man naturligtvis begära ett klargörande.

Det är ett ganska rimligt initiativ. Om man har fått ett juridiskt beslut och vill följa det bör det rimligen vara positivt att man försöker ta reda på exakt vad beslutet innebär. Man skulle till och med kunna betrakta det som ett tecken på en viss ambition att göra rätt.

Alltså ordnas ett möte.

Ett klargörande möte.

Redan benämningen inger förtroende.

Man föreställer sig att man kommer dit med ett antal frågor, får ett antal svar och sedan lämnar mötet med en tydligare uppfattning om vad som gäller. Kanske rent av med en liten anteckning där någon förklarat vilka bestämmelser som är relevanta och hur de ska tillämpas.

Men verkligheten har ibland en annan ambitionsnivå.

I det här fallet visade det sig att en tidigare tjänsteman hade lämnat vissa besked som enligt nästa tjänsteman var felaktiga. Det var naturligtvis värdefull information. Man hade alltså först fått hjälp att förstå vad som gällde och därefter fått hjälp att förstå att en del av det man fått hjälp att förstå inte gällde.

Därmed var åtminstone någonting klarlagt.

Det tidigare klargörandet var inte helt klargörande.

Sedan följde resonemang om andra fall, tänkbara gränser och olika slags beteenden som eventuellt skulle kunna uppfattas på olika sätt. Även “provokationer” diskuterades, trots att det också handlade om sådant som föll utanför de uttryckliga juridiska förbuden.

Det är ett intressant sätt att besvara en konkret fråga.

Man frågar var gränsen går och får veta att det finns gränser. Man frågar vad som är förbjudet och får höra om sådant som kanske är olämpligt. Man frågar vad som gäller i det aktuella fallet och får exempel från andra fall.

Efteråt har man fått betydligt mer information.

Men inte nödvändigtvis mer kunskap.

Ingenting, men väldigt omfattande

Det verkligt märkliga är att denna otydlighet verkar kunna få ett nästan självständigt liv.

Det finns konkreta juridiska bestämmelser. Det finns skriftliga beslut. Men runt dessa börjar det växa fram ett slags okonkretiserat ingenting som man också förväntas förhålla sig till.

Det är inte riktigt en regel.

Det är inte riktigt ett förbud.

Det är inte heller nödvändigtvis en faktisk handling.

Det är snarare möjligheten att någon skulle kunna uppfatta någonting som möjligen skulle kunna vara någonting annat, under omständigheter som ännu inte är kända, i ett sammanhang som inte riktigt har definierats.

Det är ett ganska imponerande ingenting.

Vanliga ingenting brukar vara relativt lätta att hantera. Man behöver inte boka möten om dem, diskutera deras juridiska status eller begära förtydliganden beträffande deras omfattning. Ett vanligt ingenting är helt enkelt ingenting.

Men detta ingenting är annorlunda.

Det har gränser som inte går att peka ut, tänkbara konsekvenser som inte går att precisera och en förmåga att generera nya frågor varje gång någon försöker förstå vad det egentligen består av.

Det är nästan som att försöka navigera i ett vakuum där någon har satt upp osynliga trafikskyltar.

Man förväntas hålla hastighetsbegränsningen, men ingen vet vilken hastighet som gäller. Man får absolut inte köra mot rött, men trafikljuset finns bara som en hypotetisk möjlighet. Och skulle man fråga efter vägbeskrivningen får man höra att en annan bilist i en annan stad en gång körde på ett sätt som någon uppfattade som provocerande.

Man tackar för upplysningen.

Och står kvar.

Man kan såklart välja att kalla det en provokation. Men man kan lika gärna konstatera att jag befinner mig på gränsen just för att markera att jag har förstått var gränsen går. Jag passerar den inte. Jag visar att jag vet var den finns.

Det är inte en provokation. Det är ett klargörande.

Man skulle till och med kunna kalla det ett verk. Ett medvetet uttryck, skapat inom de ramar som faktiskt gäller, snarare än inom de ramar som någon annan tycker borde gälla. Och om jag skapar ett verk uppstår en ganska intressant fråga: varför skulle någon annan, enbart i egenskap av betraktare, automatiskt ha större rätt än jag att bestämma vad jag avsåg med det?

Inom immaterialrätten finns en grundläggande skillnad mellan upphovsmannen och den som tar del av verket. Upphovsmannen har rättigheter till sin skapelse som betraktaren inte får bara genom att betrakta den. Det innebär inte att upphovsmannen har monopol på alla tänkbara tolkningar. Men det innebär definitivt inte heller att betraktarens tolkning automatiskt förvandlas till upphovsmannens avsikt.

Ändå verkar det vara precis den principen som ibland förväntas gälla. Någon betraktar någonting, uppfattar det som någonting annat och gör därefter sin egen uppfattning till ett påstående om vad skaparen egentligen menade. Plötsligt har betraktaren inte bara tolkat verket, utan också tilldelat sig själv rätten att definiera upphovsmannens avsikt.

Det är en fascinerande ordning.

Först skapar någon ett verk. Sedan skapar någon annan en tolkning. Och till sist förväntas den ursprunglige skaparen ta ansvar för det verk som betraktaren har skapat i sitt eget huvud.

Två verk, alltså. Men bara en misstänkt.

Rätten att inte ha med varandra att göra

Samtidigt fortsätter den ursprungliga konflikten att förändra karaktär.

Den handlar inte längre i första hand om huruvida två människor vill ha kontakt. Den frågan är redan avgjord. De vill inte.

I stället handlar den om vad respektive människa har rätt att göra när kontakten har upphört.

Har man rätt att berätta om sitt eget liv? Har man rätt att beskriva sådant man varit med om? Har någon annan rätt att invända mot berättelsen, och var går i så fall gränsen mellan den enes yttrandefrihet och den andres rätt till privatliv och skydd mot otillåtna uppgifter?

Det är verkliga juridiska frågor.

Men det absurda ligger i vad som händer när dessa frågor blir själva fortsättningen på en relation som ingen längre vill fortsätta.

För då har man på något sätt lyckats ersätta den personliga relationen med en juridisk relation.

Tidigare kunde människor diskutera vad de skulle göra tillsammans. Nu diskuteras vad de har rätt att göra var för sig. Tidigare kunde de vara oense om vad som hände mellan dem. Nu kan de vara oense om vem som har rätt att beskriva vad som hände mellan dem.

Och där någonstans blir även själva oenigheten en ny händelse som senare kan behöva beskrivas, bestridas och bedömas.

Den gamla relationen producerar alltså nytt material trots att den inte längre existerar.

Det är närmast en evighetsmaskin.

Konsekvenserna av konsekvenserna

Det börjar med en relation.

Sedan uppstår en konflikt inom relationen. Konflikten får konsekvenser, relationen upphör och de två människorna går åt olika håll.

Åtminstone geografiskt.

För konsekvenserna finns kvar, och den ena berättar om dem medan den andra motsätter sig berättelsen. Därmed uppstår en ny konflikt, denna gång om konsekvenserna av den första konflikten.

Den nya konflikten får naturligtvis också konsekvenser.

Det blir anmälningar, invändningar, juridiska bedömningar, beslut, överklaganden och nya frågor om vilka rättigheter som gäller. Sedan uppstår ytterligare oenighet om dessa åtgärder och om vem som bär ansvaret för de konsekvenser som åtgärderna i sin tur har orsakat.

Nu har vi alltså en konflikt om konsekvenserna av en konflikt, följd av en konflikt om konsekvenserna av konflikten om konsekvenserna.

Och om någon därefter invänder mot hur den senaste konflikten hanterats uppstår möjligheten till ytterligare en konflikt om konsekvenserna av hanteringen av konsekvenserna av konflikten om konsekvenserna av den ursprungliga konflikten.

Det är ungefär här man börjar förstå varför juridiska handlingar ibland behöver diarienummer.

Vanliga människor skulle aldrig kunna hålla reda på allting.

Det märkligaste är att varje nytt steg kan motiveras med att man försöker hantera något som redan har hänt. Varje åtgärd kan beskrivas som en reaktion på en tidigare åtgärd, som i sin tur var en reaktion på någonting annat.

Ingen behöver längre vilja ha en relation.

Det räcker att alla fortsätter reagera på konsekvenserna av att relationen en gång existerade.

En relation med myndigheterna

Och nu har vi nått fram till den kanske mest enastående delen av hela konstruktionen.

Två människor vill inte ha kontakt med varandra.

För att säkerställa detta behöver åtminstone den ena ha kontakt med polisen. Kanske med en utredare. Ibland med utredarens vikarie. Sedan med utredaren igen, som kan behöva korrigera vikariens uppgifter. Därefter med ett juridiskt ombud för att förstå vad som egentligen blev sagt.

Den andra människan har samtidigt sina egna kontakter med myndigheter, juridiska ombud eller andra aktörer.

Resultatet blir ett ganska omfattande kommunikationssystem.

Det är bara de två människor som hela systemet handlar om som inte kommunicerar med varandra.

Man skulle kunna kalla det en indirekt relation med ovanligt höga administrativa omkostnader.

Det finns naturligtvis en viktig skillnad mellan att kontakta någon och att använda lagliga möjligheter att få sina rättigheter prövade. Men ur ett rent absurditetsperspektiv är konstruktionen svårslagen.

Två människor har lyckats skapa ett behov av allt fler samtal för att slippa samtala med varandra.

Och skulle någon vilja avsluta konflikten genom att reda ut missförstånden kan själva försöket att reda ut missförstånden bli ytterligare en fråga om vilka kontakter som är tillåtna.

Därmed kan även tanken på att avsluta konflikten behöva föregås av ett klargörande.

Som i sin tur kan behöva klargöras.

Den perfekta oenigheten

Det finns något nästan konstnärligt över en konflikt som har kommit så långt att ingen längre behöver vilja samma sak, träffa den andra eller ens tala med den andra för att konflikten ska fortsätta.

Den behöver bara underhållas av nya frågor.

Vem har rätt att berätta? Vem har rätt att invända? Vem har rätt att göra vad? Vilka konsekvenser får det? Vem ansvarar för konsekvenserna? Och vem har rätt att beskriva hur den andre hanterade konsekvenserna?

Det är frågor som kan föröka sig betydligt snabbare än de kan besvaras.

Och varje gång någon ber om en konkret gräns riskerar svaret att bli ett resonemang om en tänkbar gräns i ett annat sammanhang. Därmed tillkommer ytterligare en fråga: Är det som just beskrevs en juridisk regel, en rekommendation, en personlig bedömning eller bara ett exempel på något som möjligen skulle kunna hända?

Till slut behöver man nästan en separat utredning för att fastställa vilken del av förklaringen som faktiskt var en förklaring.

Det är en ganska märklig situation att befinna sig i.

Man har en relation som inte längre finns. Man har en konflikt som inte längre behöver relationen. Man har ett rättsligt regelverk som innehåller konkreta bestämmelser, men också samtal där ytterligare förväntningar formuleras utan motsvarande konkretion.

Och mitt i allt detta förväntas människor navigera korrekt.

Inte bara mellan vad som är tillåtet och förbjudet, utan mellan vad som är tillåtet, vad som kan uppfattas som olämpligt, vad som skulle kunna vara provocerande och vad någon i en annan situation en gång ansåg borde undvikas.

Det är som att försöka följa en karta där vägarna är ritade, men där någon dessutom har förklarat att man bör undvika vissa osynliga områden som eventuellt kan finnas mellan vägarna.

Vilka områden?

Det beror på.

På vad?

Det är svårt att säga.

Ett lyckligt slut, åtminstone i teorin

Den ursprungliga relationen är alltså över. Sedan länge. Exakt när den upphörde kan fortfarande bli föremål för diskussion, beroende på vilka uttalanden, handlingar och efterhandsbeskrivningar man väljer att tillmäta betydelse.

Men det finns åtminstone en sak som borde vara okomplicerad.

Två människor som inte vill ha kontakt med varandra borde kunna låta bli att ha kontakt med varandra.

Det är en enkel tanke. Nästan provocerande enkel, med tanke på hur omfattande verksamheten kring deras frånvaro av kontakt har blivit.

För i stället för att bara vara två människor som inte längre har med varandra att göra har de blivit två människor vars rätt att inte ha med varandra att göra, och rätt att fortsätta sina respektive liv, har utvecklats till en konflikt om gränserna för just detta.

Och när gränserna ska förklaras kan det visa sig att de delvis består av resonemang om andra gränser, som i sin tur beror på omständigheter som ännu inte har preciserats.

Därmed återstår den ursprungliga frågan.

Hur mycket kontakt måste två människor ha med rättssystemet för att slippa ha kontakt med varandra?

Och hur många juridiska gränsdragningsdiskussioner krävs innan två människor som redan är överens om att de inte vill ha kontakt kan betraktas som tillräckligt överens om att inte ha kontakt?

Det är möjligt att någon så småningom lyckas reda ut detta.

Men innan dess behöver vi förmodligen ett möte.

Ett klargörande möte.

Och om det inte hjälper kan vi alltid boka ett nytt möte för att klargöra vad som egentligen klargjordes vid det första.

Under tiden fortsätter konflikten.

Relationen däremot?

Den är fortfarande över.

Vilket, vid närmare eftertanke, verkar vara ungefär det enda i hela historien som inte behöver utredas ytterligare.

Åtminstone tills någon invänder mot när den tog slut.

Det finns saker som går sönder och saker som inte går att laga. En tavla kan ersättas, åtminstone ekonomiskt. En guldskiva kan kanske nytillverkas. Men det finns andra saker som går sönder när någon förstör det som tillhör andra människor, och de sakerna syns inte alltid på fotografierna efteråt.

Det handlade om guld- och platinaskivor. Om tavlor. Om utmärkelser och minnen som representerade många års arbete, framgångar och ett liv ägnat åt musik. Föremål som inte bara hade ett ekonomiskt värde, utan också en historia. En historia som dessutom tillhörde fler människor än mig.

Min dåvarande “flickvän” hade lärt känna min bästa vän. Hon hade varit kattvakt åt henne, arbetat tillsammans med henne i trädgården och deltagit i samma sammanhang och utställningar. Det var inte två människor som bara hade hälsat artigt på varandra över ett middagsbord. Det fanns en relation där, ett förtroende och en vänskap som jag hade varit glad över att se växa fram.

Sedan kom förstörelsen.

Dagen efter lovade hon att ersätta tavlorna. Det var åtminstone ett erkännande av att något behövde göras, och jag ville gärna tro att det betydde att hon förstod vad som hade hänt. Att det skulle följas av ett samtal, en ursäkt och ett försök att ställa saker till rätta. Det hade inte gjort händelsen ogjord, men det hade varit en början.

Tavlorna ersattes aldrig.

Och någonstans där började ett annat problem. Ett problem som inte handlade om vare sig ramar, glas, guldskivor eller pengar. Det handlade om vem som skulle behöva berätta för min bästa vän vad som hade hänt, och vem som skulle behöva leva med konsekvenserna av att hon fick veta.

Det borde förstås ha varit självklart. Den som hade förstört sakerna borde ha tagit telefonen, ringt upp och berättat. Sagt att hon hade tappat kontrollen, gjort något oförlåtligt dumt och ville försöka ersätta det som gått förlorat. Bett om ursäkt utan att försöka förklara bort själva handlingen.

Men det samtalet kom aldrig.

I stället stod jag där med två människor jag tyckte väldigt mycket om. Den ena var min bästa vän sedan många år, den andra kvinnan jag älskade. Jag visste vad som hade hänt och jag visste också vad min vän sannolikt skulle känna om hon fick veta. Jag var rädd att hon skulle stöta bort min flickvän, och jag ville förtvivlat gärna slippa se deras relation gå sönder också.

Så jag försökte skydda henne.

Inte min bästa vän, som kanske hade haft störst rätt att få veta. Utan kvinnan som hade orsakat förstörelsen. Jag försökte hålla henne om ryggen, hålla ihop relationerna och se till att min vän kunde fortsätta vara lyckligt ovetande om vad min flickvän hade gjort.

Det är ingen särskilt behaglig insikt att göra i efterhand.

Jag hade försatt mig i en situation där min lojalitet mot den ena människan gjorde mig mindre ärlig mot den andra. Jag hade inte slagit sönder någonting, men jag bar på information som jag visste kunde göra ont. Och varje dag som gick utan att sanningen berättades blev det lite svårare att förklara varför den inte redan hade kommit fram.

Det märkliga är hur lätt ansvar kan förflyttas utan att någon egentligen säger ett ord. Någon gör något. Någon annan försöker begränsa skadan. Och plötsligt är det den som försöker begränsa skadan som får bära hemligheten, oron och de moraliska följderna.

Det fanns en mycket enklare väg.

Hon kunde ha berättat själv. Hon kunde ha stått för vad hon hade gjort, bett om förlåtelse och hållit sitt löfte om tavlorna. Min bästa vän hade sedan fått avgöra hur hon ville förhålla sig till det. Kanske hade hon förlåtit. Kanske inte. Men åtminstone hade beslutet varit hennes.

Jag tog ifrån henne den möjligheten genom att försöka skydda någon annan från konsekvenserna. Det var mitt misstag, och det tänker jag inte lägga på någon annan. Men det var ett misstag jag aldrig borde ha behövt ställas inför.

För det var inte jag som hade förstört sakerna. Det var inte jag som hade lovat att ersätta tavlorna. Och det var inte jag som hade låtit bli att hålla det löftet.

Ändå var det jag som blev sittande med förklaringen som ingen annan ville ge.

Guldskivorna och tavlorna var det som gick sönder den där gången. Men det som fortsatte att skadas långt efteråt var något annat. Förtroendet mellan människor, möjligheten att vara ärlig och den där enkla självklarheten att den som gör något också tar ansvar för det.

Jag önskar fortfarande att hon hade ringt det där samtalet.

Inte för att det skulle ha gjort de sönderslagna sakerna hela igen. Utan för att jag då hade sluppit välja mellan att skydda kvinnan jag älskade och att vara ärlig mot min bästa vän.

Det valet borde aldrig ha varit mitt.

Det finns ord som är väldigt effektiva.

De kan sammanfatta saker. Krig. Kärlek. Skilsmässa. Konkurs. Semester. Ord är praktiska på det sättet. Man slipper dra hela historien varje gång någon frågar hur det är.

Sedan finns det ord som är lite för effektiva.

Ofredande, till exempel.

Det är ett väldigt behändigt ord. Åtta bokstäver. Det får plats på en rad, i en ruta, i ett ärende och förmodligen i ett ganska litet fält i något datasystem hos Polismyndigheten. Man behöver inte ens särskilt mycket hårddisk.

Problemet är bara att det är lite svårt att få verkligheten att passa i det. Den aktuella verkligheten pågick i arton månader.

Jag har därför, på min advokats begäran, ägnat en del tid åt att försöka sammanställa den. Min advokat är en mycket klok kvinna. En av hennes bättre egenskaper är att hon förstår att människor som ska läsa juridiskt material inte nödvändigtvis blir lyckligare av att få en lastpall levererad till kontoret.

Ungefär tjugo sidor, tyckte hon. Det var ett rimligt önskemål.

Det visade sig bara finnas ett mindre logistiskt problem.

Under den aktuella perioden finns 32 469 SMS. Av dem är 11 590 skickade av mig och 20 879 skickade åt andra hållet. SMS-kontakten förekommer under 309 olika kalenderdagar och under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen.

Det är alltså innan vi börjar med resten.

Resten är biograferna. Middagarna. Restaurangerna. Promenaderna. Laga mat tillsammans. Sova över. Resorna. Tallinn. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Djurönäset. Bilar som lånas, lämnas och hämtas. Konst. Musik. Projekt. Presenter. Blommor.

Och väldigt, väldigt många helt vanliga meddelanden.

Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen. Älskar dig. Saknar dig. Tänker på dig. Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen.

Det är nästan provocerande odramatiskt.

Människor som faktiskt umgås producerar nämligen enorma mängder brus. De skriver inte bara de där meddelandena som senare ser imponerande ut när någon markerar dem med gul överstrykningspenna. De skriver att de är sena. De frågar vad den andre vill äta. De skickar bilder. De undrar var bilen står. Någon ska köpa något. Någon jobbar. Någon är hungrig. Någon säger tack för igår.

Det är livet mellan rubrikerna. Och just det där förbannade livet är problemet när man ska sammanställa.

Jag började. Sammanställde. Sammanställde lite till. Sedan sammanställde jag sammanställningen.

Alla som känner mig vet jag sparar. Sparar. Sparar. Sparar. Biljetter. Kvitton. Notor. Papper. Allt. Allt. Allt.

Efter ett tag hade jag sannolikt tillräckligt mycket sammanställt material för att behöva sammanställa vilka sammanställningar som fortfarande var aktuella.

Jag hittade biobokningar. Restauranger. Resor. Fotografier. Blommor. Presenter. Kvitton. Meddelanden före möten. Meddelanden under dagar vi träffades. Meddelanden efteråt. Nya förslag om att ses. Tack för maten. Tack för kvällen. Tack för idag.

Puss. Hjärta.

Och naturligtvis konflikterna.

För det fanns konflikter. Det vore en ganska märklig berättelse om arton månader mellan två människor om det inte gjorde det. Vi kunde bråka något alldeles fantastiskt. Jag tror inte ens att detta är en upplysning som kommer chockera den trogne läsaren.

Men jag köper inte sammanfattningen.

Jag köper inte att alla dessa månader, alla dessa SMS, alla dessa initiativ åt båda håll, alla biografer, middagar, resor, blommor, presenter, promenader, övernattningar och vardagliga små jävla ”tack för ikväll ” kan reduceras till ett enda ord som påstås beskriva arton månader.

Ofredande.

Nope. Nix. Nej. Icke.

Min ståndpunkt är en annan. Jag menar att den beskrivningen är falsk och att det handlar om falsk tillvitelse. Det är min uppfattning, och den tänker jag naturligtvis låta prövas där sådant ska prövas. Oavett hur många varv det hela ska dras. Oavsett.

Därför sitter jag här och sammanställer.

Jag köper den inte därför att materialet framför mig inte lämnar särskilt mycket utrymme för den.

För mig är det bortom rimligt tvivel att berättelsen om ett arton månader långt ”ofredande” är bullshit. Inte en olycklig sammanfattning. Inte två människor som minns en komplicerad relation lite olika. Jag menar att det är en påhittad beskrivning av ett dokumenterat händelseförlopp, och att den har lämnats för att skada mig.

Det är naturligtvis en ganska allvarlig sak att påstå.

Bra. Då ska man också kunna bevisa det. Och det är precis vad vi tänker göra.

Inte genom att jag sitter och säger att jag minns annorlunda. Minnen är utmärkta saker tills två människor har olika. Då förvandlas de snabbt till två personer som pekar åt varsitt håll och säger ”jo” och ”nej” tills någon behöver kaffe.

Här finns något bättre. Här finns 32 469 SMS.

Här finns datum. Tider. Bokningar. Biografer. Restauranger. Resor. Fotografier. Presenter. Blommor. Initiativ. Svar. Återkomster. Övernattningar. Praktiska saker. Gemensamma projekt. Meddelanden före möten och meddelanden efter möten. Och en närmast industriell produktion av tack så mycket, tack för ikväll, sov gott, pussar och hjärtan.

Det är det som gör hela saken så förbannat konkret.

Jag behöver inte be någon tro på min version därför att jag berättar den övertygande. Jag kan lägga fram kronologin. Sedan kan någon annan kontrollera den.

Det är också därför jag menar falsk tillvitelse. Det är min anklagelse, och jag tänker inte gömma den bakom något bekvämare ord. Om jag har rätt ska det visas med materialet. Om jag har fel ska samma material kunna visa det.

Korten på bordet. Alla korten.

Min advokat har den möjligen något mer civiliserade uppfattningen att alla korten inte nödvändigtvis behöver ligga på bordet samtidigt.

Min advokat ville ha ungefär tjugo sidor. Det blev tjugo sidor.

Det imponerande med dessa tjugo sidor är emellertid framför allt allt som inte fick plats på dem. För jag hade kunnat göra åttio. Utan problem. Jag hade kunnat göra tvåhundra om jag blivit på dåligt humör.

Det finns någonting nästan komiskt i att problemet inte är att hitta material som motsäger den enkla berättelsen. Problemet är att välja bort material. Vilken middag ska inte räknas? Vilken bio ska bort? Vilket initiativ är överflödigt? Hur många gånger måste någon skriva tack efter att man träffats innan det börjar bli tjatigt att redovisa att personen skrev tack efter att man träffats?

Det är där min advokat kommer in igen.

Hon har den för jurister mycket användbara egenskapen att förstå skillnaden mellan allt som finns och allt någon behöver läsa för att förstå vad som finns. Jag har den något mindre användbara egenskapen att vilja lägga fram varenda förbannad servett om servetten råkar ha ett datum på sig.

Det är förmodligen därför hon är advokat och jag skriver detta.

Men det tar tid. Det kostar pengar. Då är det så.

Jag har inget problem med något av det. Sanningen blir inte mindre värd för att den är arbetskrävande och ett händelseförlopp blir inte enklare därför att pärmen blir tjock.

Korten ska upp på bordet.

Inte några utvalda kort. Inte esset utan tvåan, eller tvåan utan esset. Hela handen ska kunna granskas, kronologin ska gå att följa och påståenden ska kunna ställas mot det som faktiskt finns dokumenterat.

Sedan får rätt människor bedöma vad korten betyder.

Ansvar ska tas där ansvar rättmätigt hör hemma. Mitt där det är mitt. Någon annans där det är någon annans. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Under tiden fortsätter jag att sammanställa. Och sammanställa. Och sammanställa.

Någonstans bland 32 469 SMS finns det säkert ytterligare ett hjärta jag har missat.

Det vore ju förargligt.