Det finns saker som går sönder och saker som inte går att laga. En tavla kan ersättas, åtminstone ekonomiskt. En guldskiva kan kanske nytillverkas. Men det finns andra saker som går sönder när någon förstör det som tillhör andra människor, och de sakerna syns inte alltid på fotografierna efteråt.

Det handlade om guld- och platinaskivor. Om tavlor. Om utmärkelser och minnen som representerade många års arbete, framgångar och ett liv ägnat åt musik. Föremål som inte bara hade ett ekonomiskt värde, utan också en historia. En historia som dessutom tillhörde fler människor än mig.

Min dåvarande “flickvän” hade lärt känna min bästa vän. Hon hade varit kattvakt åt henne, arbetat tillsammans med henne i trädgården och deltagit i samma sammanhang och utställningar. Det var inte två människor som bara hade hälsat artigt på varandra över ett middagsbord. Det fanns en relation där, ett förtroende och en vänskap som jag hade varit glad över att se växa fram.

Sedan kom förstörelsen.

Dagen efter lovade hon att ersätta tavlorna. Det var åtminstone ett erkännande av att något behövde göras, och jag ville gärna tro att det betydde att hon förstod vad som hade hänt. Att det skulle följas av ett samtal, en ursäkt och ett försök att ställa saker till rätta. Det hade inte gjort händelsen ogjord, men det hade varit en början.

Tavlorna ersattes aldrig.

Och någonstans där började ett annat problem. Ett problem som inte handlade om vare sig ramar, glas, guldskivor eller pengar. Det handlade om vem som skulle behöva berätta för min bästa vän vad som hade hänt, och vem som skulle behöva leva med konsekvenserna av att hon fick veta.

Det borde förstås ha varit självklart. Den som hade förstört sakerna borde ha tagit telefonen, ringt upp och berättat. Sagt att hon hade tappat kontrollen, gjort något oförlåtligt dumt och ville försöka ersätta det som gått förlorat. Bett om ursäkt utan att försöka förklara bort själva handlingen.

Men det samtalet kom aldrig.

I stället stod jag där med två människor jag tyckte väldigt mycket om. Den ena var min bästa vän sedan många år, den andra kvinnan jag älskade. Jag visste vad som hade hänt och jag visste också vad min vän sannolikt skulle känna om hon fick veta. Jag var rädd att hon skulle stöta bort min flickvän, och jag ville förtvivlat gärna slippa se deras relation gå sönder också.

Så jag försökte skydda henne.

Inte min bästa vän, som kanske hade haft störst rätt att få veta. Utan kvinnan som hade orsakat förstörelsen. Jag försökte hålla henne om ryggen, hålla ihop relationerna och se till att min vän kunde fortsätta vara lyckligt ovetande om vad min flickvän hade gjort.

Det är ingen särskilt behaglig insikt att göra i efterhand.

Jag hade försatt mig i en situation där min lojalitet mot den ena människan gjorde mig mindre ärlig mot den andra. Jag hade inte slagit sönder någonting, men jag bar på information som jag visste kunde göra ont. Och varje dag som gick utan att sanningen berättades blev det lite svårare att förklara varför den inte redan hade kommit fram.

Det märkliga är hur lätt ansvar kan förflyttas utan att någon egentligen säger ett ord. Någon gör något. Någon annan försöker begränsa skadan. Och plötsligt är det den som försöker begränsa skadan som får bära hemligheten, oron och de moraliska följderna.

Det fanns en mycket enklare väg.

Hon kunde ha berättat själv. Hon kunde ha stått för vad hon hade gjort, bett om förlåtelse och hållit sitt löfte om tavlorna. Min bästa vän hade sedan fått avgöra hur hon ville förhålla sig till det. Kanske hade hon förlåtit. Kanske inte. Men åtminstone hade beslutet varit hennes.

Jag tog ifrån henne den möjligheten genom att försöka skydda någon annan från konsekvenserna. Det var mitt misstag, och det tänker jag inte lägga på någon annan. Men det var ett misstag jag aldrig borde ha behövt ställas inför.

För det var inte jag som hade förstört sakerna. Det var inte jag som hade lovat att ersätta tavlorna. Och det var inte jag som hade låtit bli att hålla det löftet.

Ändå var det jag som blev sittande med förklaringen som ingen annan ville ge.

Guldskivorna och tavlorna var det som gick sönder den där gången. Men det som fortsatte att skadas långt efteråt var något annat. Förtroendet mellan människor, möjligheten att vara ärlig och den där enkla självklarheten att den som gör något också tar ansvar för det.

Jag önskar fortfarande att hon hade ringt det där samtalet.

Inte för att det skulle ha gjort de sönderslagna sakerna hela igen. Utan för att jag då hade sluppit välja mellan att skydda kvinnan jag älskade och att vara ärlig mot min bästa vän.

Det valet borde aldrig ha varit mitt.