Ett visst public service-bolag råkade tydligen hitta in på min hemsida. Det sammanföll med att min bästa vän medverkade i TV, i ett program om den svenska låtskatten. Ett program som till stor del handlade om hennes låt, Stad i ljus. Samma dag medverkade hon dessutom i Efterlyst, fast av helt andra skäl.

Plötsligt dök ytterligare ett mediebolag upp bland besökarna. Sedan kom artikeln i Anusbladet. Och lite senare hittade även en viss tidskrift in och började läsa. Min bok, av alla saker. Den som tydligen alla läser numera. Halva Karlstad, om man ska tro statistiken.

Särskilt intressant verkade kapitlet om de sönderslagna guld- och platinaskivorna vara. Ett kapitel som jag själv naturligtvis känner ganska väl till, men som knappast var tänkt som någon fortsättning på ett TV-program om den svenska låtskatten. Ändå satt någon från ett public service-registrerat nätverk där och läste i över tio minuter. Det är ju ett sätt att tillbringa eftermiddagen…

Jag är såklart inte säker på vad allt detta betyder. Det vore förmätet att påstå att jag vet vad som diskuteras på redaktionerna, eller om det ens diskuteras någonting. Men jag börjar misstänka att utvecklingen är på väg långt bortom vad någon som annonserar med att de kan ”släcka hemsidor”, och dunkar sig själv lite patetiskt för bröstet, hade föreställt sig.

För det är ju en ganska lustig utveckling. Först skulle hemsidor försvinna. Sedan kom de tillbaka. Givetvis! Sedan började Google hitta dem, och nu tycks även människor från medievärlden hitta dit. Till berättelser som redan fanns där, långt innan någon kom på idén att försöka få bort dem.

Och inte ens jag hade faktiskt föreställt mig att det skulle sammanfalla så här. En stulen väska, den svenska låtskatten, två TV-bolag, en tidningsartikel, gamla sönderslagna guld- och platinaskivor och en bok som vägrar ta slut. Allt under samma dygn. Det är nästan så att man börjar undra vem som egentligen sköter marknadsföringen.

Det började med att någon ville få bort ett par hemsidor. Istället för att ta ansvar och lägga korten på bordet. Resultatet blev att de flyttade, kom tillbaka och fortsatte publicera. Och nu sitter människor på mediebolag och läser berättelser som kanske aldrig hade fått samma uppmärksamhet om ingen hade försökt få dem att försvinna. Det är en ganska imponerande prestation, om än möjligen inte den som stod i uppdragsbeskrivningen.

Jag hade räknat med att det förr eller senare skulle börja lukta illa. Jag hade däremot inte räknat med att någon skulle slå på fläkten, öppna alla fönster och bjuda in pressen för att undersöka varifrån lukten kom.

Och det allra roligaste?

Jag har inte ens behövt kasta bajset.

När hon hälsade på mig första gången, i juni 2022, hade jag naturligtvis ingen aning om vad som väntade. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det drygt fyra år senare skulle finnas juridiska processer, sönderslagna guldskivor och mediebolag som hittade in på mina hemsidor. Enkom skapade pga hennes framfart.

Jag trodde väl att jag stod inför början på en kärlekshistoria. Inte svek. Inte lögner. Inte otroheter. Inte följt av vägran att ta ansvar för vad hon totaldemolerade. Och definitivt inte att jag just hade börjat samla material till något som en dag skulle kunna bli en journalistisk följetong.

Det har hittills blivit 800 sidor bok och 25 låtar skrivna till eller om henne. Boken och musiken har varsin hemsida. Alltihop började med ett besök i juni 2022.

Och det mest absurda av allt? Jag har fortfarande inte skrivit färdigt. Eftersom hon hela tiden göder min berättelse.