Att sluta mata berättelsen – pros and cons…

Det finns ett litet problem med att försöka stoppa en berättelse som redan finns. Särskilt när berättelsen inte handlar om vad som kanske ska hända, utan om sådant som redan har hänt. Man kan bli arg på den. Man kan försöka bekämpa den. Man kan låta bli att läsa den. Men ingenting av det förändrar det som redan står där.

Det insåg jag ganska tidigt. Redan i Maj, faktiskt. Jag hade börjat skriva från början. År för år. Händelse för händelse. Jag visste därför någonting som egentligen är ganska självklart: fortsätter jag skriva kommer jag förr eller senare fram till nutid. Kalendern är obeveklig på det viset. Till slut kommer 2026.

Det skapar en ganska egendomlig situation för människor som finns någonstans inne i en berättelse. För vad gör man om man ogillar den? Börjar man agera mot den uppstår nya händelser. Nya handlingar. Nya dokument. Nya turer. Kanske till och med nya myndighetsärenden. Och allt detta inträffar samtidigt som författaren fortfarande långsamt arbetar sig fram genom kronologin.

Man riskerar alltså att försöka stoppa en berättelse genom att skriva fortsättningen åt författaren.

Det är nästan komiskt. Nästan. Om det egentligen inte bara vore tragiskt.

Alternativet är förstås att göra ingenting. Sluta reagera. Sluta läsa. Låta bli att följa vad som händer. Kanske är det till och med det klokaste man kan göra. Om varje ny handling riskerar att bli ytterligare en händelse i en redan pågående kronologi är passivitet åtminstone ett sätt att sluta producera nytt material.

Problemet är bara att inte heller det förändrar det gamla. Det som redan är skrivet försvinner inte för att någon inte läser. Texten ligger kvar. Bilder sorteras. Musik och text katalogiseras. Sökmotorer och sociala medier gör dessutom sitt ganska själlösa arbete, helt utan hänsyn till vad någon av de inblandade egentligen tycker om saken.

Numera sammanfattar dessutom maskiner själva vad de tror att de har hittat. Författaren behöver inte ens vara inblandad i den processen.

Människor fortsätter hitta. Läsa. Lyssna.

Det är en av vår tids märkligare företeelser. Vi lämnar spår efter oss överallt, samtidigt som vi gärna föreställer oss att information bara finns där vi själva lagt den. Så fungerar inte internet längre. Texter indexeras, bilder sorteras, gamla och nya uppgifter hamnar bredvid varandra och samband kan uppstå långt utanför den plats där någonting ursprungligen publicerades.

Det gör också anonymitet till ett märkligt begrepp. En berättelse kan vara anonym för den som bara läser berättelsen. Namn kan saknas. Personer kan beskrivas utan att den oinvigde har en minsta chans att räkna ut vilka de är. Men människor kommer till texter från olika håll och med olika förkunskaper. Den som redan känner till en människa kan förstå sådant som är fullständigt osynligt för alla andra.

Det där är egentligen inget speciellt för min berättelse. Det gäller nästan allting som publiceras. En detalj betyder ingenting för tusen människor och allting för den tusenförsta. Ett fotografi som är anonymt för mig kan vara omedelbart igenkännbart för dig. Ett ortsnamn, ett årtal eller en händelse kan vara fullständigt intetsägande tills den möter någonting läsaren redan vet.

Och det är där passiviteten får sin prislapp. Att inte göra någonting producerar visserligen mindre nytt material, men det förändrar inte det gamla. Världen fortsätter dessutom att vara full av människor som är nyfikna på varandra. Nya arbetskamrater, nya bekantskaper, nya relationer, nya krogragg, nya telefonnummer utbytta på fyllan. Vi lever i en tid där det för många blivit närmast reflexmässigt att söka efter människor vi precis träffat.

“Vem var det där egentligen?” Google, eller ibland Facebook, har förbluffande ofta ett svar.

Sedan finns ytterligare ett lager. Sådant som vid en viss tidpunkt bara består av påståenden, anmälningar eller pågående processer kan senare få ett faktiskt utfall. Då förändras också det material som finns att skriva om. Där måste jag själv vara extremt noggrann. Det som är min upplevelse ska beskrivas som min upplevelse. Det som går att dokumentera ska beskrivas som dokumenterat. Självklart även det som eventuellt fastställs av en domstol. Det är en viktig skillnad. Kanske en av de viktigaste i hela projektet. En berättelse får gärna ha en berättares perspektiv. Den ska däremot inte låtsas att perspektiv, dokument och fastställda fakta är samma sak.

Men själva rävsaxen förändras inte.

Gör någonting, och det kan bli en del av fortsättningen. Gör ingenting, och det som redan hänt ligger kvar. Försök bekämpa berättelsen, och kampen kan själv bli berättelse. Sluta bekämpa den, och berättelsen fortsätter utan dig.

Det var faktiskt en av sakerna jag förstod redan när jag började med det här. Inte exakt hur allting skulle utvecklas. Inte hur många som skulle läsa. Inte vilka människor som skulle hitta dit eller hur de skulle göra det. Sådant går inte att veta i förväg. Men själva mekaniken var inte särskilt svår att se.

För berättelser har en besvärlig egenskap när de väl är skrivna. De blir föremål i världen. Andra människor kan läsa dem, tolka dem, missförstå dem, känna igen saker i dem och dra sina egna slutsatser. Författaren kan påverka vad nästa mening säger, men inte vad som redan har hänt eller vad varje framtida läsare kommer att veta när den börjar läsa.

Det märkliga med att sluta mata en berättelse är därför att man samtidigt måste acceptera att berättelsen redan är matad. Och där finns egentligen hela problemet. Man blir instängd.

Inte bakom en låst dörr. Inte av någon som står utanför och håller i nyckeln. Utan mellan konsekvenserna av att agera och konsekvenserna av att låta bli.

Och den sortens fängelse är betydligt svårare att dyrka upp. För att inte säga omöjligt.

Det enda man kan göra är att snällt be om nyckeln. Och högst troligt är den kravlista som den är behäftad med på sikt det minst kostsamma alternativet.

Det är i vilket fall det enda alternativet.

Att ta ansvar.

Jag ger mig inte. Oavsett hur tragiskt jag tycker det är hur hon demolerade relationen och slängde bort allt.

Inte mitt val.