Söndag. Jag hade lovat att hämta min bästa vän Py på Centralen. Hon var på väg hem från en konsert och hade en hel del packning med sig. Jag skulle ändå iväg och göra några ärenden, så det var inga problem. Bara att svänga förbi och plocka upp henne.

Spår 19. Vagn 1. Plats 1. Första Klass.

Enkelt. Jag hade till och med tänkt vara lite extra hjälpsam och möta henne direkt på tåget. Skickade ett meddelande: ”Jag kommer ombord och hjälper dig med väskorna.” Så långt var allting under kontroll.

Jag klev ombord och mötte konduktören i dörren. Förklarade att jag bara skulle hämta min vän och hennes väskor, på plats 1. Hon log lite och svarade:

– Ja, vi har celebert besök där idag…

Jodå. Det visste jag väl. Det var ju min bästa vän jag skulle hämta. Absolut celebert besök, åtminstone i min värld.

Jag tog ett steg in i vagnen. Plats 1. Precis innanför dörren. Och där satt… Lena PH…

Jag tittade på henne. Hon tittade på mig.

– Nämen hej?

Vi känner egentligen inte varandra. Har aldrig jobbat ihop, men vi har träffats genom bekantas bekanta och kollegor vid olika tillfällen. Tillräckligt för att känna igen varandra och säga hej, men kanske inte riktigt tillräckligt för att jag utan vidare skulle kliva ombord på hennes tåg och erbjuda mig att bära hennes väskor.

Ungefär där började situationen bli en aning märklig.

Genom fönstret fick jag plötsligt syn på Py, och hon på mig. Ungefär samtidigt. Hon satt i ett annat tåg, precis intill det jag befann mig i. Identiskt parallellt fönster mot fönster. Vagn 1. Plats 1. Spår 19 B.

Py tittade på mig. Sedan på Lena PH. Sedan på mig igen. Jag tittade på Py, på Lena och tillbaka på Py. Det uppstod ett sådant där ögonblick när alla inblandade försöker förstå vad fan det egentligen är som pågår.

Py tog upp sin telefon.

Min telefon ringde.

– Varför har du tagit med dig Lena PH för att hämta mig??

– Ja alltså… jo men alltså… näe… vänta… jag kommer…

Det var ungefär så långt min förklaringsförmåga sträckte sig. Jag hade ju inte tagit med mig Lena PH någonstans. Jag hade snarare råkat hämta henne, vilket inte riktigt var samma sak. Och Py satt fortfarande i sitt tåg med alla sina väskor och undrade vad jag höll på med.

Jag sa hejdå till Lena, klev av tåget, gick nerför trappan, genom gången och uppför nästa trappa. Till rätt spår den här gången. Eller rättare sagt rätt del av rätt spår, eftersom det tydligen inte räckte med att ha rätt spårnummer, rätt vagnnummer och rätt platsnummer.

Och där satt Py. Utan Lena PH, men med alla väskorna.

Ja. En alldeles vanlig söndag bland oss som ibland är en smula lätt förvirrade och disträ.