Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Category: Kåserier (Page 1 of 2)

Statistikens Underbara Värld

Jag älskar mitt statistikverktyg.

Det gör det mesta. Vem, var, när, hur, besökta sidor, you name it. Det kategoriserar, sorterar, jämför, räknar, sammanställer och presenterar besöksstatistik på både längden och tvären. Länder, städer, operativsystem, webbläsare, skärmupplösningar, internetleverantörer, IP-adresser, hänvisande länkar, besökstider och återkommande besökare.

Det skapar dessutom så kallade fingerprints till höger och vänster. Digitala fingeravtryck som gör det möjligt att känna igen återkommande besöksmönster även när någon exempelvis byter IP-adress.

Och så levererar det någonting som kallas Session Replay.

Det är i princip en film som visar hur någon faktiskt har betett sig på en webbsida. Scrollande, klickande, textmarkeringar och musrörelser. Man kan följa hur besökaren förflyttar sig mellan olika delar av sidan, vad som markeras, hur länge någon stannar och vart muspekaren tar vägen.

Det är naturligtvis ingen riktig film. Som jag har fått det förklarat för mig registrerar ett litet program på webbplatsen olika händelser i webbläsaren. Muspekaren flyttas till en viss position. Någon scrollar. Klickar. Markerar ett stycke. Programmet registrerar händelserna och skickar informationen vidare till en server, där allt kan spelas upp igen som en rekonstruktion av besöket.

Det låter ju ganska enkelt när man säger det så. Personligen begriper jag ungefär lika mycket av tekniken som Astorman begriper av deklarationsblanketter. Men jag har fått det förklarat för mig, och jag har bestämt mig för att tro på människorna som faktiskt begriper sådant.

Det fungerar i alla fall. Och det är fascinerande.

En del besökare avslöjar sig som oerhört trogna läsare. Några återkommer flera gånger om dagen. Andra dyker upp någon gång i veckan, men stannar desto längre. Vissa läser ett enda kåseri. Andra vandrar runt bland både dagboksanteckningar, musik, gamla historier och nya texter.

En del återkommer på alla mina webbplatser. Den personliga sidan, bandets hemsida och sidan med utdrag ur boken jag håller på att skriva. Det finns alla varianter.

De som kommer direkt. De som hittar dit via Google. De som klickar sig in efter att jag berättat på Facebook att jag publicerat någonting nytt. Och alla de som kommer via betald reklam på Facebook och Instagram, vilket för övrigt bara gäller sidan med bokutdragen. Där använder jag dessutom geografisk och demografisk målgruppsstyrning, med bland annat Karlstad och utvalda åldersgrupper som målgrupper. Det är ganska fascinerande att kunna följa hur olika kampanjer når olika läsare.

Man kan se ganska tydligt hur ett inlägg på Facebook följs av att vissa återkommande besökare nästan omedelbart dyker upp och börjar läsa. Det är faktiskt rätt trevligt.

Men ibland händer något annat.

Jag lade i periferin märke till en återkommande besökare som verkade lite mer än bara intresserad. Jag skulle snarare kalla det besatt. Nästan sjukligt.

Det började med att jag såg ett antal besök där läsningen inte riktigt liknade vanlig läsning. Visst förekom det långa, sammanhängande genomgångar av texter. Men däremellan hände något märkligt.

Muspekaren började leva sitt eget liv.

Fram och tillbaka. Upp och ner. Höger och vänster. Scrolla upp. Scrolla ner. Scrolla upp igen. Markera ett ord. Avmarkera. Markera samma ord igen. Markera en rubrik. Avmarkera rubriken. Markera ett helt stycke. Tillbaka till början. Scrolla. Markera. Avmarkera.

Och så muspekaren.

Den ritade åttor över skärmen. Ibland ganska runda. Ibland kantigare, nästan som ett timglas. Fram och tillbaka, om och om igen. Över rubriker, menyer, textstycken och tomma ytor. Scrolla upp, scrolla ner. Markera ett ord. Avmarkera. Markera igen. Samma ord. Samma rubrik. Samma stycke.

Sedan började det bli riktigt märkligt. Muspekaren for över menyerna. Fram och tillbaka. Menyer igen. Höger, vänster, upp, ner. Klick på en länk. Tillbaka. En annan länk. Tillbaka igen. Ett kapitel som verkade valt mer eller mindre på måfå. Ut igen. Till startsidan. In i menyerna. Ut ur menyerna. Över till reservsidan. Tillbaka till boksidan. Vidare bland kategorierna. Över till bandsidan. Tillbaka igen. Scrolla, markera, avmarkera, klicka, tillbaka. Runt, runt, runt.

Och mitt i alltihop fortsatte åttorna. De kantiga timglasen. Muspekaren som for över hela skärmen, kors och tvärs, som om någon försökte slå världsrekord i att använda en datormus utan att egentligen bestämma sig för vad den skulle användas till.

Det var inte längre en muspekare. Det var en helikopter utan pilot.

Vid ett tillfälle var nästan hela skärmen täckt av blå spår efter musrörelserna. Ett fullständigt virrvarr av slingor, korsande linjer, åttor och märkliga geometriska figurer.

Jag satt och tittade på detta. Och skrattade. För jag kunde faktiskt inte begripa vad människan höll på med.

Det märkliga var att jag hade sett liknande beteenden tidigare hos samma återkommande besökare. Men nu hade det blivit ännu intensivare. Mer ostrukturerat. Mer uppjagat.

Det var inte längre bara läsning med lite rastlösa musrörelser emellan. Det var nästan som om själva muspekaren hade blivit huvudattraktionen.

Jag skickade till slut inspelningen till några väl valda vänner. Med ett gott skratt, ska erkännas.

Jag kan inte med bästa vilja i världen få det där till bilden av någon som sitter harmoniskt tillbakalutad med en kopp kaffe och njuter av lite trevlig läsning. Snarare tvärtom.

Och någonstans där började jag fundera på om mitt statistikverktyg hade fått en helt ny funktion.

Jag hade köpt det för att förstå mina läsare.

Jag hade köpt statistikverktyget för att förstå mina läsare. Inte för att studera abstrakt expressionism utförd med datormus.

Det hela påminde alltmer om Darth Vader i slutet av Star Wars: Episode IV – A New Hope. [Den första filmen som spelades in, men den fjärde i berättelsen. George Lucas hade ju inte riktigt tekniken för att börja från början].

Dödsstjärnan hade just sprängts, hela hans grandiosa projekt hade gått åt helvete och själv satt han kvar i sin lilla TIE Fighter, eller TIE Advanced x1 för att vara exakt, fullständigt utan kontroll, snurrande handlöst ut i den oändliga rymden.

Skillnaden var väl att Darth Vader åtminstone hade en anledning att vara upprörd. Han hade just förlorat kontrollen över ett helt imperiums mest fruktade vapen.

Och framför allt hade han faktiskt haft makt. Verklig makt. Innan allting gick åt helvete. Den där muspekaren däremot? Den hade aldrig haft någon makt över huvud taget.

Men snurrade gjorde den. Som om hela Dödsstjärnan just hade exploderat.

Den Saknade Medresenären

Det är någonting med Medelhavet.

Jag har alltid tyckt om att resa. Gärna lite bekvämt. Gärna med ett stort fartyg, en svit med balkong och någon som kommer med ett glas champagne innan man ens hunnit fundera på om man är törstig.

MSC Yacht Club, närmare bestämt.

För den som inte känner till konceptet kan jag försöka förklara det kortfattat.

Det är ett slags lyxhotell inuti ett redan ganska lyxigt kryssningsfartyg. Ett eget avskilt område med sviter, privata restauranger, lounger, pooler och soldäck. Egen butler dygnet runt. Roomservice. Champagne. Mat och dryck. Tvättade och strukna kläder när man önskar. I princip allting ingår.

Och vi talar inte om någon uppvärmd buffé med köttbullar och potatismos. Middagarna håller närmast Michelinambitioner. À la carte, fantastisk service och en vinkällare som skulle kunna göra en mindre restaurangägare gråtfärdig.

Man kan utan vidare ägna en middag åt att prova fyra olika fantastiska viner à 400 euro flaskan, beställa ytterligare en förrätt bara för att den verkar intressant och avsluta med något som dessertkocken förmodligen ägnat halva eftermiddagen åt att konstruera. Allt utan att behöva fundera särskilt mycket på notan.

Det är med andra ord ett ganska behagligt sätt att förflytta sig mellan Europas storstäder.

Och det är faktiskt just förflyttningen jag tycker allra bäst om.

Man kan tillbringa en hel dag i Palermo. Promenera genom staden, besöka sevärdheter, äta någonting lokalt och kanske dricka ett glas vin på något trevligt ställe. Sedan går man ombord igen, tar en dusch, byter om och äter en fantastisk middag.

Kanske blir det ett par drinkar efteråt. Kanske en stund på balkongen med havet nedanför.

Sedan går man och lägger sig. Och när man vaknar är man i Neapel. Ny stad. Nya upplevelser. Ny dag.

Repris.

Man reser utan att behöva resa.

Inga flygplatser. Inga säkerhetskontroller. Inget släpande på resväskor, incheckningar, utcheckningar eller taxiköer. Ingen förlorad semesterdag på att förflytta sig från en plats till en annan.

Det tråkiga med att resa har helt enkelt försvunnit.

Det är inte direkt backpacking. Men jag har heller aldrig påstått att jag är särskilt bra på att luffa runt med en ryggsäck.


Hösten 2024 hade jag planerat en tiodagarskryssning med MSC Splendida. Från Trieste i Italien, via Split, Aten och Kuşadası, till Istanbul. En alldeles utmärkt resrutt, med ett alldeles utmärkt fartyg och en alldeles utmärkt svit.

Min dåvarande partner hade varit tänkt att följa med. Men till följd av konsekvenserna av sin egen omdömeslöshet och sina självförvållade svek valde hon i sista stund att avstå. I stället uppmanade hon mig, upprepade gånger, att resa med någon annan.

Så skedde.

Det märkliga var att hon sedan ändå försökte lägga skulden på mig för att jag faktiskt gjorde som hon hade sagt. Men det låg förvisso helt i linje med ett återkommande problem i vår relation. Hon hade en närmast imponerande förmåga att betrakta sina egna beslut som frikopplade från deras konsekvenser och en närmast rabiat ovilja att acceptera sambandet mellan orsak och verkan.

Det var som om själva konsekvensen var ett personligt angrepp.

En annan kvinna tackade således ja till en gratis lyxkryssning med ganska kort varsel. Det var inte särskilt svårt att hitta någon som uppskattade erbjudandet.

Och uppskattade det gjorde hon. Vi hade en fantastisk resa, och hon är fortfarande tacksam för upplevelsen. Vi är fortfarande vänner, har regelbunden kontakt och kan prata om både resan och allt möjligt annat. Ingen romantisk fortsättning, det har aldrig varit vår nivå eller intention, men en alldeles utmärkt vänskap.

Hon hade dessutom den goda smaken att betrakta en gratis lyxkryssning som just en gratis lyxkryssning. Inte som någonting som behövde omtolkas till ett falskt påstående om “ofredande” ett och ett halvt år senare.

Det är ändå en viss skillnad.

Nåväl. Kryssningen blev av. Medelhavet låg kvar där det brukade ligga och Istanbul hade inte flyttat på sig.

Och jag hade trevligt.


Våren 2025 var det dags igen.

Den här gången MSC Seaside. Barcelona, Tunisien, Palermo, Neapel och Pompeji, Florens. Jag hade naturligtvis gjort ett ordentligt reseprogram. Restauranger, sevärdheter, utflykter och diverse små detaljer som gör att man får ut lite mer av en resa än att bara stå och titta på havet.

Den tidigare motvilliga resenären hade nu ändrat sig och ville följa med.

Varför vet jag faktiskt inte. Jag tror faktiskt inte att hon i första hand ville resa med just mig. Kanske var en gratis lyxkryssning tillräckligt lockande. Kanske fanns det också ett inslag av revansch gentemot kvinnan som hade följt med hösten innan.

Det får förbli ett av livets mindre mysterier.

Vi lyckades naturligtvis bli osams redan inledningsvis. Det hade nästan varit anmärkningsvärt om vi inte hade gjort det. Men det gick över, och stora delar av resan blev faktiskt väldigt fina.

Det var pussar och kramar i bubbelpoolen på soldäck. Långa promenader hand i hand i massa olika länder och olika städer. Middagar, utflykter och alla de där små ögonblicken som gör att man minns en resa med värme långt efter att väskorna packats upp.

I Tunisien besökte vi Sidi Bou Said, med sina blåvita hus och fantastiska utsikt över Medelhavet. Jag köpte en liten kattstaty åt henne. Den fick namnet Hugotwo.

Jag har ingen aning om var Hugotwo befinner sig idag. Förmodligen har han gått samma öde till mötes som åtskilligt annat från den tiden. Smycken, kläder, ring, presenter.

Soptunnan.

Märkligt hur så mycket kan slängas bort. Inte bara en gång, utan två. Först av mig. Sedan av henne.

Retrospektivt ser jag vissa allvarliga brister i ett workflow som i princip fungerade så här:

Avsändare → omtanke/kärlek → gåva → otacksamhet → soptunnan → anmälan om ofredande.

Det sista steget var alltså en konkret konsekvens av själva gåvorna. En process som möjligen skulle må bra av en viss kvalitetskontroll.

Som allra sämst resulterade en fin gåva dessutom i ett sms med det kärleksfulla beskedet:

”Tack för ingenting – mitt hem är inte en soptipp.”

Oh well… actually, you could have fooled me…

Palermo var Palermo. Underbart, stökigt och fullt av liv. Pompeji var fullständigt fantastiskt. Att vandra genom en stad där livet bokstavligen stannade för nästan två tusen år sedan är en ganska svårslagen upplevelse.

Och Florens!

Uffizierna – konsten, arkitekturen. Maten och den fantastiska utsikten från Piazzale Michelangelo. Det är svårt att inte bli förälskad i Florens. Vi hann dessutom med en tur med häst och vagn, vilket möjligen inte är det mest effektiva transportmedlet men definitivt ett av de trevligare. Jag har inga bilder från det tillfället. Dom tog kusken med hennes mobil, på oss, och hon skickade mig aldrig bilderna.

Ombord hade hon också fått lite extra allt. Jag minns inte längre om det var tre eller fyra massagebehandlingar. Den första bokades med kvinnlig massör. Till de återstående behandlingarna valde hon manliga massörer.

Jag noterade valet. Efter alla våra tidigare diskussioner om män, gränser och vad som egentligen gällde i relationen var det svårt att inte göra det. Men en rät linje, att stå för sina egna beslut och uttalanden, och ta konsekvenserna av dom. Som sagt – inte hennes starka sida.

Själv hade jag nog varit mer intresserad av vad massören kunde göra åt ryggen än av vilket kön händerna tillhörde.

Men det är förstås jag.

Vi hade det, trots allt, väldigt fint under stora delar av resan. Vilket gjorde avslutningen desto märkligare.

Vi landade på Arlanda. Tog taxi. Hon steg ur bilen.

Och blockerade mig överallt. I samma sekund.

Det var nästan imponerande. En vecka med pussar, kramar, romantiska promenader och gemensamma upplevelser, följd av en kommunikationsmässig total nedsläckning innan taxins baklyktor hunnit försvinna.

Man skulle kunna tro att vi hade rest med två olika personer.

Det hela gav upphov till att jag skrev “Four Years Of Ghosts“. Texten säger ganska mycket om mycket.

Remember the 10 days at sea
It took him two trips
For you to agree
You held his hand
In both Sicily and Pompey
When you got home
You blocked him
Oh
What to say?

He should have seen the warning signs
The way you’d always cross the lines
But he was blind he was a fool
Playing by your twisted rules


Well, nu sitter jag här igen.

November 2026.

Jag har hittat en alldeles utmärkt kryssning med MSC World Europa i slutet av april nästa år. Barcelona till Rom. 6 nätter ombord, med Yacht Club och en svit på däck 21.

En hotellnatt i Barcelona före avgången. En hotellnatt i Rom efter ankomsten. Då hinner man få en ordentlig dag i båda städerna också.

Flygen verkar rimliga. Rutten är utmärkt. Priset är fullt acceptabelt. Black Friday 20%.

Och Astorman får naturligtvis sin sedvanliga tillsyn hemma. Han har det alldeles utmärkt, även om jag misstänker att han tycker att jag borde hålla mig på hemmaplan och öppna burkar i stället.

Allting är alltså i princip färdigplanerat.

Det är faktiskt ganska komiskt när man tänker på det.

Hösten 2024 hade jag en kryssning och en “partner” som inte ville följa med. Våren 2025 hade jag en kryssning och en “partner” som faktiskt följde med, men som upphörde att kommunicera så fort vi kom hem.

Och våren 2027 har jag hittat ännu en kryssning.

Jag har till och med valt hytt.

Det här är för övrigt en ganska bra historia att dra när man träffar nya bekantskaper i krogmiljö. Betydligt mer intressant än det där cheap-shit-beteendet mitt ex hade, att på fyllan byta telefonnummer med första bästa, och springa på date, även när man redan befinner sig i en relation. Ett beteende jag dessvärre fick alldeles för god anledning att fundera över under några år.

Nej, jag föredrar nog att faktiskt prata med människor. Lära känna dem. Kanske berätta en historia.

Och det här är ju en ganska bra sådan.

Den innehåller lyxkryssningar, Medelhavet, romantik, märkliga beslut, en liten tunisisk katt och ett antal ganska svårbegripliga mänskliga beteenden.

Man kan berätta om Istanbul, Barcelona, Pompeji och Florens. Om hur fantastiskt det är att somna i Palermo och vakna i Neapel. Om butlers, champagne och en svit med egen balkong.

Och så kommer man så småningom fram till nästa vår.

Barcelona. Medelhavet. Rom.

En vecka med allt det där som gör livet lite trevligare.

Flyg, hotell och kryssning. Nästan färdigplanerat. Till och med hytten är vald.

Vid det laget har man förhoppningsvis haft ett ganska trevligt samtal. Kanske skrattat åt ett och annat. Kanske upptäckt att man faktiskt har mer gemensamt än att råka befinna sig på samma krog.

Då kan man luta sig tillbaka, ta en klunk ur glaset och konstatera att det egentligen bara återstår en enda detalj.

– Problemet är att jag inte har någon att åka med.

Sedan behöver man faktiskt inte säga så mycket mer. Det intressanta är ju vad som händer under de följande tre sekunderna. Ett skratt? Ett leende? Ett snabbt ämnesbyte?

Eller kanske den där lilla pausen när någon tittar på en, funderar ett ögonblick och plötsligt får ett ganska intressant förslag.

Jag har redan valt hytt.

All this for just 99:95!

But WAIT! There’s MORE!

If you make your decision within the next 30 minutes, I’ll throw in a BONUS CRUISE to Tallinn! A fantastic Christmas market! Absolutely FREE!

TOUCH THE SCREEN! TOUCH THE SCREEN!

Tack för kaffet – en liten berättelse om konsten att hjälpa fel människa…

Jag var tämligen nyligen med om en intressant liten detalj. Intressant på det där särskilda sättet som vissa mänskliga erfarenheter blir när man först långt efteråt inser att det man uppfattade som en vänlig handling tydligen hade förvandlats till något helt annat. Något som i efterhand kunde plockas isär, vridas ett halvt varv och presenteras som om det från början hade haft ett helt annat syfte.

Jag hade nämligen hjälpt en människa. Inte lite grann, inte med ett telefonnummer på en servett eller ett välmenande tips över en öl, utan med ett ganska omfattande engagemang av tid, pengar, yrkeskunskap, kontakter och personligt arbete.

Av flera olika hjärtefrågor hade jag valt att göra det. Kärlek, välvilja och en uppriktig övertygelse om att människan faktiskt hade någonting att tillföra.

Och så kom den där dagen när hjälpen skulle vändas mot mig.

Det är en ganska speciell upplevelse. Ungefär som att först hjälpa någon att bygga en trappa, bära upp möblerna, måla väggarna och ordna inflyttningsfesten, för att sedan bli anklagad för att ha beträtt trappan.

Vad säger man?

Tack för kaffet?

Jag hade inte bara försökt hjälpa personen in i en bransch och ett kontaktnät som låg långt utanför vad vederbörande själv hade möjlighet att nå på egen hand. Jag hade också försökt skapa förutsättningar för att kompetensen skulle bli synlig. Kontakter är nämligen inte någon sorts magisk biljett till framgång. De är snarare dörrar som någon måste ha anledning att öppna.

Hade personen kompetens som motiverade ett sådant tillträde?

Absolut.

Det var min uppfattning då och det är fortfarande min uppfattning. Ingen av de människor jag kontaktade skulle ha sagt ja, eller ens övervägt saken, om det inte funnits någonting av substans att arbeta med. Jag har tillbringat alldeles för många år i musikbranschen för att tro att man kan trolla fram konstnärlig förmåga med hjälp av några välplacerade telefonsamtal.

Men kompetens är inte detsamma som tillträde.

Det finns åtskilliga begåvade människor som står i kön. Som väntar, hoppas, skickar material, försöker få svar och ibland aldrig ens får ett artigt nej. Att vara duktig är en förutsättning för mycket, men långt ifrån någon garanti för någonting alls. Ibland behövs en introduktion. Någon som känner människorna, vet vilka dörrar som faktiskt går att öppna och framför allt är beredd att sätta sitt eget förtroendekapital bakom en annan människa.

Det gjorde jag.

Och mitt förtroendekapital är inte något jag fått i ett flingpaket.

Sedan fanns ytterligare en sak som behövde göras. Personen hade svårt att själv formulera det redaktionella material som krävdes för att presentera sitt arbete. Biografier, presentationer, pressmaterial och annat som hör till när en konstnärlig verksamhet ska kommuniceras till omvärlden.

Så jag gjorde det jag är bra på.

Jag skrev.

Det är för övrigt inget märkligt med att människor behöver hjälp med sådant de inte behärskar. Vi har alla våra respektive begåvningar, och det vore en tämligen torftig värld om vi bara fick ägna oss åt sådant vi redan kunde göra utan hjälp. Då skulle vi antagligen fortfarande sitta i varsin grotta och försöka uppfinna både hjulet och grammofonen samtidigt.

En av mina allra närmaste vänner är en av landets mest etablerade och skickliga textförfattare. Hennes förmåga att skriva svenska sångtexter är någonting jag hyser en närmast oreserverad respekt för. Ungefär som resten av svenska folket. Hon kan formulera en känsla på några få rader som andra människor behöver tre romaner, en skilsmässa och en terapeut för att ens komma i närheten av.

Men redaktionella texter?

Nej tack.

Det är inte hennes gebit. Artiklar, presentationer, singelreleaser, konsertinformation och liknande överlåter hon gärna åt någon annan. Och det är inte ett uttryck för bristande kompetens. Det är ett uttryck för att kompetens är specifik, inte universell.

Jag har själv en konkret utbildning i mediehantering och många års praktisk erfarenhet av att skriva och producera material för offentlig kommunikation. Jag har dessutom ett förhållande till det skrivna ordet som ibland gränsar till en lättare diagnos. Jag tycker om att formulera mig. Jag tycker om att hitta rätt tonfall, rätt rytm och rätt balans mellan information och personlighet.

Det är mitt gebit.

Men här kommer en liten knorr.

Jag kan skriva kåserier. Jag kan skriva längre berättelser. Jag håller dessutom på med en bok som läsarna uppenbarligen uppskattar, inte minst för språket och berättartekniken. Berömmet har ibland nått närmast generande proportioner. Som när någon jämförde mig med en modern Strindberg. Vilket naturligtvis är oerhört smickrande, men också direkt livsfarligt för en redan tämligen välutvecklad hybris.

Jag kan uppenbarligen också skriva engelska sångtexter som fungerar tillräckligt bra för att både spelas in och ges ut. Det finns alltså vissa belägg för att jag inte är fullständigt språkligt handikappad.

Men svenska sångtexter?

Glöm det.

Jag är närmast totalt oförmögen.

Det spelar ingen roll hur länge jag sitter där, hur många koppar kaffe jag dricker eller hur intensivt jag stirrar på ett tomt papper. Resultatet blir i bästa fall något som borde framföras av en kommunal informationschef på firmafest. Och det är ändå när jag verkligen anstränger mig.

Det är märkligt, kan man tycka.

Men så är det.

När min vän skriver sina fantastiska svenska texter får jag ibland, i egenskap av producent, bidra med sångcoachning och redigering. En formulering kan behöva justeras för att ligga bättre i munnen, en stavelse flyttas, en betoning förändras eller en fras anpassas till melodin. Det handlar om sångbarhet, rytm och musikalisk funktion, inte om att jag plötsligt blivit författare till hennes text.

Vi arbetar med olika delar av samma helhet.

Och ingen normal människa skulle få för sig att jag därmed försöker utge mig för att vara henne.

Vilket för oss tillbaka till de redaktionella texterna.

Jag har sedan länge haft förtroendet att skriva sådant material för min väns räkning. Ibland kommer en uttrycklig beställning. Ibland arbetar jag fullständigt självständigt, exempelvis när en ny singel ska släppas och det behövs en presentation. Jag känner verksamheten, jag känner artisten, jag känner hennes uttryck och jag vet vad hon vill förmedla.

Framför allt vet jag vad som står på spel.

Hennes namn. Hennes arbete. Hennes varumärke.

Det är ett förtroende som sträcker sig betydligt längre än till att bara formulera några textrader. Jag har fått hennes fulla förtroende att självständigt vårda och företräda hennes varumärke i den redaktionella kommunikationen. Och jag är övertygad, i själ och hjärta, om att hon inte skulle tveka en sekund att bekräfta detta under ed inför vilken domstol som helst, om saken någonsin skulle behöva prövas.

Det är inte mitt namn jag ska sätta i centrum. Det är hennes.

Och därför är min absoluta utgångspunkt att varje formulering ska gagna henne, representera henne väl och vara förenlig med det förtroende jag fått. Det är ett ansvar jag tar på största allvar. Inte därför att någon står bakom mig med en piska, utan därför att det är så jag anser att professionellt arbete ska bedrivas.

Det finns dessutom en liten detalj som tydligen kan behöva förklaras för den som aldrig arbetat med redaktionell kommunikation.

Jag skriver ofta dessa texter i första person.

Jag.

Mig.

Min.

Det är inte ett olycksfall i arbetet. Det är inte heller någon sorts förklädnad, där jag sitter hemma framför datorn och fantiserar om att jag plötsligt förvandlats till en annan människa.

Det är ett medvetet redaktionellt grepp.

När en artist presenterar sig på sin egen hemsida är det ofta naturligt att texten talar direkt till besökaren. Jag arbetar med musik. Jag inspireras av det här. Jag har ägnat mitt liv åt det där. Det skapar närhet, personlighet och en känsla av att människan bakom verket faktiskt talar till sin publik.

Den sortens texter kan mycket väl vara skrivna av någon annan.

Precis som tal kan skrivas av talskrivare, böcker av spökskrivare och offentliga uttalanden formuleras av kommunikatörer. Det avgörande är inte vem som tryckt på tangenterna, utan vilket uppdrag, vilket förtroende och vilken förankring som finns bakom texten.

En artistbiografi i tredje person fyller en annan funktion. Den är ofta avsedd för pressmaterial, arrangörer och andra sammanhang där en mer utomstående presentation är lämplig. Det är inte fel. Det är bara ett annat verktyg. Och verktyg väljer man efter vad man ska bygga.

Det här är för övrigt inga särskilt revolutionerande upptäckter från min sida. Den som vill fördjupa sig i hur konstnärer presenterar sig själva kan exempelvis besöka Good Art Company, där konstnärliga presentationer och artist statements hör hemma i sammanhanget. Även Light Space & Time behandlar konstnärers professionella presentationer och den redaktionella skillnaden mellan en biografi och ett personligt artist statement.

Det är alltså inte frågan om någon mystisk metod som jag uppfunnit hemma vid köksbordet efter tre glas vin. Det handlar om etablerade sätt att kommunicera konstnärskap, där man väljer berättarperspektiv efter syfte, sammanhang och mottagare.

Detta är grundläggande redaktionellt hantverk.

Att skriva en text i någon annans röst är inte i sig detsamma som att obehörigen använda den personens identitet. Frågan om behörighet avgörs av uppdraget, överenskommelserna och vad personen faktiskt har godkänt eller gett utrymme för. Pronomenet ”jag” är ingen juridisk trollformel som automatiskt gör en skribent till identitetstjuv.

Det vore en ganska besvärlig ordning.

Halva kommunikationsbranschen skulle behöva börja skriva sina pressmeddelanden från häktet.

Men åter till min lilla historia.

Det som gör den så egendomlig är att det inte handlar om ett hastigt infall, en text skriven i hemlighet eller en verksamhet som uppstod bakom ryggen på någon. Det finns ett omfattande samtida material kring arbetet. Kommunikation, arbetsmoment, förslag, reaktioner och andra daterade handlingar som gör det möjligt att följa hur samarbetet faktiskt utvecklades.

Det är en väsentlig skillnad mellan att försöka minnas vad människor tyckte för ett och ett halvt år sedan och att kunna gå tillbaka till vad de faktiskt skrev då.

Det senare har en irriterande förmåga att överleva det förra.

Och det är här det hela börjar göra ont på riktigt.

Inte därför att jag ångrar att jag hjälpte någon. Eller så kanske jag gör det. Jag tycker fortfarande att man ska hjälpa människor när man kan. I synnerhet om det handlar om någon man faktiskt älskade vid tillfället. Jag tror på att öppna dörrar, dela med sig av erfarenheter och använda de möjligheter man själv fått till att också ge andra en chans. Det är en av de få saker jag fortfarande betraktar som ganska självklara i en värld som annars blivit alltmer upptagen av att fakturera varje vänlig gest.

Jag tog inte betalt för mitt engagemang.

Jag gjorde det av kärlek och välvilja.

Faktum är att det konkret kostade mig pengar.

Jag gjorde det därför att jag ville att det skulle gå bra för en annan människa. Därför att jag såg möjligheter, trodde på förmågan och hade resurser som kunde göra skillnad. Jag lade ner arbete som annars hade kunnat användas till mina egna projekt, mina egna inkomster och mitt eget liv.

Det var mitt val.

Och jag var helt okej med det.

Jag svalde till och med att det redan tidigt fanns en asymmetri mellan tacksamhet och otacksamhet. Ibland kunde uppskattningen vara varm och omedelbar. Andra gånger kunde samma arbete nästan tyckas betraktas som något självklart, något som bara skulle finnas där utan att någon behövde fundera särskilt mycket över vad det faktiskt kostade i tid och kraft.

Det var inte alltid särskilt roligt.

Men jag accepterade det.

För när man älskar en människa börjar man inte nödvändigtvis föra bok över varje timme, varje kontakt, varje formulering eller varje gång man ställt undan sitt eget arbete för att hjälpa till med någon annans.

Man tänker att det hör till.

Att man gör saker för varandra.

Att det finns ett slags ömsesidighet som inte alltid behöver räknas i kronor och minuter.

Och kanske är det just därför som det känns så egendomligt när allt senare ställs på huvudet.

För det är en sak att en relation tar slut. Det är en annan sak att människor i efterhand får olika uppfattningar om vad som hände, vem som gjorde vad och varför saker gick sönder. Sådant händer. Minnet är inte någon perfekt inspelningsapparat och känslor har en tendens att möblera om i efterhand.

Men när själva hjälpen, det arbete som utfördes för att någon annan skulle lyckas, långt senare börjar beskrivas som någonting klandervärt, då har man passerat en ganska märklig gräns.

Då är det inte längre bara relationen som gått sönder.

Då har också berättelsen om det som en gång var gott börjat monteras ned.

Och det är en sorgligare historia än den först verkar vara.

För vad gör man med minnet av att ha velat någon väl när samma välvilja senare används som argument mot en? Vad gör man med timmarna, pengarna, entusiasmen och alla de där små handlingarna som aldrig var avsedda att bli bevismaterial i någonting över huvud taget?

Man kan förstås bli förbannad.

Det är jag också.

Men under ilskan finns någonting annat. En ganska stillsam besvikelse över att en människa man ville hjälpa till slut kunde få en att behöva försvara just det faktum att man hjälpte.

Det hade jag faktiskt inte räknat med.

Och nu, ungefär ett och ett halvt år senare, sitter jag med gamla mejl, meddelanden, bilder, kalendrar och andra handlingar och rekonstruerar ett arbete som jag en gång utförde därför att jag tyckte om att göra det. Inte för att bevisa min oskuld i efterhand, inte för att vinna någon konflikt och definitivt inte för att skapa sysselsättning åt rättsväsendet.

Jag ville hjälpa en människa att lyckas.

Det var hela den ursprungliga ambitionen.

Mitt stora misstag var därför inte att jag använde ett etablerat redaktionellt arbetssätt. Det var inte att jag skrev i första person, att jag formulerade presentationer eller att jag använde min erfarenhet för att skapa en professionell framtoning. Sådant arbete utförs varje dag av människor som arbetar med artister, författare, företag och offentliga personer.

Det avgörande i varje enskilt samarbete är förstås vilket förtroende och vilka överenskommelser som faktiskt funnits.

Mitt misstag låg någon annanstans.

Jag trodde att den människa jag hjälpte skulle fortsätta betrakta min hjälp som just hjälp, även om relationen mellan oss en dag upphörde. Att man kunde sluta tycka om varandra utan att behöva skriva om historien om vad man faktiskt gjort för varandra.

Jag trodde att välvilja åtminstone skulle få förbli välvilja.

Det var kanske naivt.

Men jag föredrar fortfarande den sortens naivitet framför alternativet. En värld där varje kärleksfull handling måste föregås av ett skriftligt avtal, två vittnen, en advokat och ett kvitto på att mottagaren verkligen förstått att den erbjudna hjälpen var avsedd som hjälp.

Det skulle bli ett ganska märkligt sätt att leva.

Fast med tanke på utvecklingen kanske jag borde börja ta med en notarie på nästa middag.

Det skulle åtminstone göra efterrätten intressant.

Så vad återstår?

Ett omfattande dokumenterat arbete. En rad handlingar som går att läsa i sitt ursprungliga sammanhang. Och en ganska svårsmält insikt om hur långt människor ibland kan gå för att slippa förhålla sig till sin egen del i en historia.

Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta arbeta. Fortsätta hjälpa människor jag tycker om och respekterar, även om jag kanske blivit en smula mer selektiv med vilka som får nyckeln till mitt professionella kontaktnät.

För det är trots allt inte förmågan att hjälpa som var problemet.

Det var förtroendet jag placerade den i.

Och att ett och ett halvt år senare få uppleva hur den sortens engagemang vänds mot en, efter allt arbete, alla förhoppningar och all välvilja, är faktiskt en ganska brutal erfarenhet.

Jag hade räknat med att kärlek kunde ta slut.

Jag hade räknat med besvikelser, missförstånd och till och med otacksamhet.

Men att behöva försvara mig mot anklagelser som tar sin utgångspunkt i det jag en gång gjorde för att hjälpa?

Nej.

Det hade jag faktiskt inte räknat med.

Tack för kaffet.

Och ännu en gång hade hon skapat ett nytt kapitel till min bok jag skriver…

No Reason Given

Lite tämligen färska bilder. Från en fotosession med min vän David Carlson.

NRG. No Reason Given. Men alltid retar det nån djävel. Bra! Jag döper mina gitarrer till precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Och jag tatuerar mig på samma sätt.

Micke Wennborn KHI Guitar 1
Micke Wennborn KHI Guitar

[Foto: David Carlson]

Micke Wennborn KHI Guitar 2
Micke Wennborn KHI Guitar

[Foto: David Carlson]

KHI är inte bara snygg. Hon är förbannat användarvänlig. Och låter fantastiskt. Och vad är väl en låt som doftar Tom Petty, utan ett solo i Pettys anda? Och vad är väl ett solo utan bara en liten liten passage som säger “Jag ville bara visa att jag varit med ett tag”. Oavsett hur mycket Dan Huff / Shania Twain det blev…

Tysthet Som Består

[Text & Musik – Py Bäckman]

Vinnie Henrico – trummor

Micke Wennborn – bas, keyboards, gitarrer, kör

Göran Edman – kör

Py Bäckman – sång och munspel

Inspelad, mixad och producerad av Micke Wennborn

Micke Wennborn KHI Tatuering
Micke Wennborn KHI Tatuering

[Foto: David Carlson]

Micke Wennborn Truth On Paper
Micke Wennborn Truth On Paper. Go Fuck Yourself.

[Foto: David Carlson]

Konsten att bli kränkt av någonting man själv letat upp

Eller tvärtom? Rabiat (för)följa någonting man inte vill se eller läsa…

Sådär lite i periferin av tillvaron existerar begrepp som vad man egentligen får publicera på sociala medier. Vad som kan uppfattas som hotfullt, kränkande, provocerande eller på annat sätt olämpligt. Det är naturligtvis en fråga som kan vara högst relevant. Det finns sådant som faktiskt är hotfullt, och det finns sådant som faktiskt är kränkande.

Men sedan finns det en annan dimension.

Med tanke på hur vissa människor lyckas vända och vrida på precis allting skulle det inte förvåna mig om det numera finns någon som under alla tänkbara omständigheter kan känna sig kränkt av ungefär vad som helst. Om det inte räcker med att vara kränkt kan man kanske bli sekundärkränkt. Eller tertiärkränkt. Eller varför inte kvintärhotad?

Det sistnämnda borde rimligen innebära att någon känner sig hotad av att en annan människa eventuellt skulle kunna känna sig kränkt av att en tredje människa möjligen skulle kunna uppfatta en fjärde människas publicering som ett indirekt meddelande till en femte.

En bild på ett par en vacker höstdag, exempelvis.

Det är en bild på ett par en vacker höstdag.

Möjligen en sommardag. Det beror lite på när bilden togs. Det kan ha varit för fyra år sedan, och människorna på bilden kanske inte ens träffas längre. Men bilden föreställer fortfarande två människor som befann sig på samma plats när någon tryckte på kamerans avtryckare.

Det är faktiskt inte mer komplicerat än så.

Facebook har dessutom en förmåga att börja dagen med att presentera gamla minnen. Bilder, händelser och publiceringar från tidigare år. Det är ungefär det enda roliga med Facebook sedan ganska länge, och ibland är det faktiskt trevligt att bli påmind om att man hade ett liv även innan plattformen förvandlades till en kombination av reklampelare, moraltribunal och digital loppmarknad.

Meta har sammanställt dina minnen. Vill du dela? Klicka OK.

Visst. Sure. Fine.

Ångrar man att en bild över huvud taget existerar kanske man skulle ha funderat på det innan man ställde upp på bilden in the first place. Eller kanske rentav innan man frivilligt befann sig i den andra personens närhet. Någonsin.

Det är lite som att hävda att man blir kränkt av att någon delar en gammal tidningsartikel ur, låt säga, Svensk Damtidning från oktober 2024. Artikeln är redan skriven. Den är publicerad. Den har tryckts, distribuerats, sålts och förmodligen legat på åtskilliga soffbord, i väntrum och på frisersalonger. Men plötsligt skulle problemet vara att någon delar den?

Då kanske man ska rikta sina invändningar till tidningen i stället. Skriv till Svensk Damtidning och kräv att de omedelbart skickar ut personal till landets samtliga barnavårdscentraler, tandläkarmottagningar, frisersalonger och andra inrättningar där gamla veckotidningar brukar ligga och samla damm. Där får personalen systematiskt gå igenom varje tidningshög, lokalisera det aktuella numret och avlägsna det ur offentligheten.

Gärna med skyddshandskar.

Och om man nu absolut inte vill att artikeln ska existera, då återstår en ganska uppenbar fråga.

Varför i hela helvetet ställde man från början frivilligt upp på att medverka i ett reportage om ”Matlagning hemma hos en kändis”, som dessutom uttryckligen arrangerades av Svensk Damtidning?

Det var ju knappast så att en journalist bröt sig in genom köksfönstret, gömde sig bakom kryddhyllan och under pistolhot tvingade någon att posera med en gratängform.

Man deltog. Man fotograferades. Man medverkade i reportaget. Och sedan publicerades reportaget, precis som det var tänkt från början.

Att flera år senare bli upprörd över att någon påminner om att artikeln finns är förstås en möjlig personlig reaktion. Men det förändrar inte historien om hur artikeln kom till.

Förklara nu gärna, i en enda mening, så att till och med en idiot begriper.

Sie bitte.

Som en fullständig parentes kan jag nämna att Meta dessutom har hittat nya sätt att göra tillvaron ännu mer ekonomiskt stimulerande. Åtminstone för Meta.

De har börjat presentera olika PRO-lösningar för den som driver en officiell sida. Det kan vara en artist, ett lokalt band, en trädgårdsförening, ett katthem eller någon som säljer begagnade utombordsmotorer. I den modell jag fått presenterad ingår två fria länkpubliceringar under en löpande trettiodagarsperiod. Vill man publicera fler externa länkar finns olika betalnivåer.

Fyra länkar. Åtta länkar. Fler länkar. Och vill man ha helt fria möjligheter att länka vidare kan kostnaden, enligt de prisuppgifter jag sett, hamna på någonstans omkring 70 000 svenska kronor per år. Grovt räknat, med reservation för valutakurser och vilken lösning man faktiskt erbjuds.

Sjuttio tusen kronor.

För att kunna tala om för människor var ens eget material finns.

Bravo, Meta.

Ni har alltså lyckats utveckla en affärsmodell där det blir alltmer attraktivt att överge plattformen och återgå till det gamla, nästan bortglömda konceptet att ha en egen hemsida. En plats där man själv bestämmer vad man publicerar, hur många länkar man använder och om någon ska behöva betala inträde för att få veta att en ny låt har släppts.

Sedan kan man naturligtvis fortsätta använda Facebook till att skriva:

”NYHETER PÅ VÅR HEMSIDA!”

Utan länk.

En lysande teknisk utveckling. Internet har alltså kommit så långt att vi snart är tillbaka vid att muntligen behöva berätta för varandra var saker finns.

However.

Det är en helt annan historia.

Tillbaka till de där fruktansvärda publiceringarna.

Jag tänker nu avslöja ett magiskt trick. En metod så revolutionerande att jag nästan överväger att patentera den. Den kräver ingen utbildning, inga särskilda tekniska kunskaper och fungerar på såväl dator som mobiltelefon.

SÅ SLIPPER DU SE SKIT DU UPPLEVER SOM HEMSKT ATT DET FINNS PÅ INTERNET.

Är ni beredda?

Ge fan i att besöka sidan.

Jag vet.

Det låter nästan för enkelt.

Men jag har faktiskt själv tillämpat den här metoden under många år, med närmast sensationellt goda resultat. Det finns mängder av tidningar, opinionsbildare, kändisar, politiska kommentatorer och diverse andra digitala företeelser vars innehåll jag betraktar som fullständigt ointressant, bisarrt eller rent ut sagt skit.

Jag läser dem inte.

Jag går inte in på deras hemsidor för att kontrollera om de möjligen har publicerat ytterligare någonting som jag kan bli förbannad över. Jag följer inte deras konton för att kunna dokumentera varje nytt tillfälle då de har fel. Jag sitter inte uppe på nätterna och uppdaterar deras flöden i förhoppningen om att äntligen få syn på någonting riktigt vedervärdigt.

Jag låter dem helt enkelt existera.

Och det fungerar.

Jag slipper bli förbannad. De slipper mina kommentarer. Världen fortsätter snurra, och ingen behöver kontakta vare sig polisen, en psykolog eller kundtjänsten på Facebook.

Ta Bianca Ingrosso, exempelvis.

Jag har ingenting som helst intresse av att besöka hennes olika medier. Jag har aldrig känt något behov av att följa hennes tillvaro, konsumera hennes innehåll eller hålla mig underrättad om vad hon har gjort, sagt, köpt, sålt eller tänkt sedan föregående torsdag.

Det är ett fullständigt frivilligt beslut.

Och tack vare detta beslut har jag hittills lyckats undvika att bli upprörd över i princip allt som Bianca Ingrosso publicerar.

Fantastiskt.

Men tydligen finns det människor som gör precis tvärtom.

De avskyr en person. De avskyr personens åsikter. De avskyr personens publiceringar. De avskyr möjligen personens existens på internet över huvud taget.

Och därför besöker de personens sida.

Om och om igen.

För att läsa.

Och bli förbannade.

Och läsa lite till.

Jag försöker verkligen förstå den här mekanismen. Om man avskyr någonting så till den milda grad att man blir upprörd av att det existerar, varför ägnar man då sin egen tid åt att aktivt söka upp det?

Jag avskyr Håkan Hellström. Men jag slipper vara kroniskt förbannad på hans dynga. Med en enkel lösning jag kommit på alldeles själv: JAG LYSSNAR INTE PÅ HÅKAN HELLSTRÖM.

Det finns naturligtvis innehåll som förtjänar kritik. Det finns lögner, övertramp och rena dumheter som kan behöva bemötas. Men det är en sak att granska någonting man har anledning att granska, och en helt annan att förvandla någon annans kommentarsfält till sin egen permanenta fritidssysselsättning.

Min gamla kompis Nettan, även känd som Tunnelbananettan, har fått uppleva den där företeelsen i närmast industriell omfattning.

Människor som inte tycker om henne. Inte tycker om vad hon skriver. Inte tycker om hennes åsikter, hennes sätt att uttrycka sig eller möjligen hennes frisyr.

Fine.

Det är väl alldeles utmärkt att inte tycka om någon.

Men varför då följa henne?

Varför läsa allt hon publicerar?

Varför lägga tid på att formulera arga kommentarer under någonting som man redan på förhand vet att man kommer att avsky?

Det är som att varje morgon gå in på en restaurang vars mat man hatar, beställa samma maträtt och sedan skrika åt kocken för att den fortfarande smakar likadant.

Och dagen därpå komma tillbaka.

För att kontrollera om maten möjligen fortfarande är lika äcklig.

Det finns dessutom en ekonomisk dimension i hela denna absurditet.

Vi återvänder till Bianca Ingrosso.

Hon har en omfattande kommersiell verksamhet där uppmärksamhet, räckvidd, annonser och olika samarbeten utgör viktiga delar. Jag läste någonstans en uppgift om att en mycket stor andel av kommentarerna kring henne skulle vara negativa. Om siffran verkligen var fyrtio procent eller någonting annat spelar mindre roll för själva resonemanget.

För vad händer när en människa som avskyr Bianca klickar sig in på hennes innehåll?

Jo, människan blir en besökare.

Besökaren kan generera en annonsvisning. Besöket kan bidra till aktivitet och räckvidd. Och beroende på hur affärsmodellen är konstruerad kan även den mest ilskna besökaren vara ekonomiskt värdefull för den person som besökaren just har bestämt sig för att hata.

Det är ju ganska underhållande.

Man avskyr Bianca Ingrosso så intensivt att man känner sig tvungen att besöka hennes sida varje dag för att berätta hur mycket man avskyr henne.

Och samtidigt bidrar man möjligen till hennes kommersiella framgång.

Grattis.

Det måste vara ett av de mer avancerade sätten att bedriva personlig protest.

Sedan finns ytterligare en intressant aspekt. Om jag besöker en sida enbart för att skriva en hatisk kommentar om personen bakom sidan, hur benägen är jag då att köpa produkterna som personen gör reklam för?

Jag skulle spontant gissa att köpviljan inte är alldeles överväldigande.

Ett företag betalar alltså för att nå en publik där det kan finnas människor som inte bara saknar intresse för produkten, utan aktivt avskyr den person som rekommenderar den.

Naturligtvis kan även uppmärksamhet utan köp ha ett kommersiellt värde. Alla annonsvisningar är inte avsedda att resultera i en omedelbar försäljning. Men det förändrar inte det komiska i att någon kan bidra till en influencers räckvidd just genom att försöka demonstrera sitt förakt för influencern.

Jag är ingen expert på den sortens företagsekonomi.

Men som protestmetod förefaller det ha vissa konstruktionsfel.

Men åter till innehållet som sådant.

Om man nu [infoga valfri definition] så till den milda grad av någons innehåll på sociala medier att man känner sig kränkt, provocerad, illa berörd eller rentav hotad av att det existerar, varför då över huvud taget läsa?

Och varför återkomma?

Varför inte bara låta bli?

Eller ska man kanske rentav börja STALKA en sida? Återkommande besöka den, kontrollera vad som publiceras, leta efter nya formuleringar och försöka hitta ytterligare någonting som man kan bli upprörd över?

It does NOT end well…

I synnerhet inte om det handlar om någon man uttryckligen har förklarat att man inte vill ha kontakt med.

Då blir det hela faktiskt ganska fascinerande.

Man vill inte ha kontakt. Man vill inte bli kontaktad. Man vill inte veta av människan. Man vill helst slippa allt som har med människan att göra.

Men människans hemsida?

Den måste man tydligen läsa.

Och läsa igen.

Och kanske ytterligare en gång, för säkerhets skull. Och kanske, bara kanske, kanske det finns en ganska specad besöksstatistik någonstans, väl sparad, som understyrker hur extremt välbesökt en viss sida har blivit. Av någon som inte vill den ska finnas.

Det är en ganska egendomlig definition av att vilja bli lämnad i fred. Inte vilja ha kontakt. Man skulle nästan kunna tro att det enklaste sättet att slippa en människa vore att sluta söka upp vad människan gör.

Men vad vet jag?

Jag är bara en människa som, när jag inte vill läsa någonting, faktiskt låter bli.

I serien ”Micke försöker förstå”.

KONFLIKTEN OM KONSEKVENSERNA AV KONFLIKTEN

Ett kåseri om två människor som inte vill ha med varandra att göra, och allt som måste göras för att de ska slippa.

Det finns relationer som tar slut. Det är inget märkvärdigt med det. Människor träffas, blir förälskade, försöker leva tillsammans eller åtminstone på något sätt förhålla sig till varandra, och förr eller senare upptäcker en eller båda att det kanske inte var någon lysande idé. Man skiljs åt, återlämnar eventuella tandborstar och försöker komma ihåg vem som egentligen äger den där förbannade stekpannan.

Ibland blir det lite bråkigt. Ibland blir det väldigt bråkigt. Och ibland lyckas två människor åstadkomma någonting så fullständigt enastående att själva relationen framstår som ett obetydligt förspel till den verksamhet som tar vid efteråt.

För det finns tydligen relationer som kan upphöra utan att konflikten gör det. Tvärtom kan konflikten fortsätta att utvecklas, växa, förgrena sig och till slut bli så självständig att den inte längre behöver någon relation över huvud taget. Den kan försörja sig själv, reproducera sig och skapa nya konflikter med den gamla konflikten som enda gemensamma intresse.

Jag har kommit i kontakt med ett sådant fenomen.

Det är fascinerande.

Två människor som inte vill träffas

Utgångspunkten är egentligen ganska enkel. Två människor har haft en relation som inte längre existerar. Båda vill, av ganska olika anledningar förvisso men dock, inte längre ha kontakt med varandra.

Den ena vill inte ha kontakt på grund av hur han blivit behandlad. Lögner, otrohet, svek, systematiskt utnyttjande. Den andra vill inte ha kontakt därför att han berättar sanningen om hur han blivit behandlad. Därmed är åtminstone en sak gemensam: ingen av dem är särskilt intresserad av att ringa och fråga om de ska gå ut och äta middag på fredag.

Det borde rimligen vara ett utmärkt utgångsläge för att inte ha kontakt.

Man skulle rent av kunna föreställa sig att två människor som är överens om att de inte vill ha med varandra att göra har uppnått ett slags idealiskt tillstånd av ömsesidig ointresserad frånvaro. De behöver inte komma överens om semesterplaner, julfirande, vilken film de ska se eller vem som ska diska. De behöver faktiskt inte komma överens om någonting alls.

Men så enkelt får det naturligtvis inte vara.

För även om båda vill undvika kontakt finns det tydligen en hel del att diskutera beträffande hur denna kontaktlöshet ska organiseras, administreras, övervakas och juridiskt definieras. Och framför allt vilka rättigheter den ena människan har i förhållande till den andra människan när de inte längre har någon relation.

Det är här det börjar bli riktigt intressant.

När tog relationen slut?

Redan frågan om när relationen upphörde kan nämligen visa sig vara betydligt mer komplicerad än man skulle kunna tro.

Det beror på vad man väljer att betrakta som en relation.

Man kan exempelvis utgå från vad människor säger. Det är en ganska praktisk metod, eftersom människor ofta använder ord för att förklara vad de menar. Om någon säger att en relation är över skulle man därför kunna anta att relationen är över.

Men så finns det också handlingar.

Människor kan fortsätta träffas, umgås, resa tillsammans, dela upplevelser, söka närhet och på olika sätt agera som om relationen fortfarande hade någon betydelse. Samtidigt kan de beskriva den med helt andra ord, och i efterhand ytterligare förändra beskrivningen av vad som egentligen pågick.

Då uppstår ett besvärligt problem.

Vilken verklighet ska man utgå från? Den som beskrevs med ord, den som faktiskt utspelade sig eller den som långt senare presenteras som den officiella versionen av vad som en gång hände?

Det är inte alldeles självklart.

En relation kan tydligen vara avslutad enligt ett uttalande, fortsätta enligt ett handlingsmönster och sedan visa sig ha varit avslutad under ännu längre tid enligt en senare historieskrivning. Samma två människor kan därmed ha deltagit i något som den ena kallade en relation och den andra i efterhand beskriver som någonting helt annat.

Men oavsett vilken historisk modell man föredrar är slutresultatet numera detsamma.

Relationen är över.

Konflikten är det inte.

Den juridiska frånvaron

När två människor inte längre vill ha kontakt med varandra skulle man kunna tro att lösningen är att de helt enkelt inte kontaktar varandra.

Men här kommer rättssystemet in i bilden.

Det finns nämligen kontaktförbud. Det är en juridisk konstruktion med ett begripligt syfte: att under vissa förutsättningar förhindra kontakt och skydda den som behöver skyddas. Ett sådant beslut innehåller konkreta förbud som den berörda personen måste följa.

Så långt är saken begriplig.

Men sedan kan det uppstå ett slags administrativ överbyggnad där frågan inte längre enbart handlar om vad som faktiskt står i beslutet. Plötsligt börjar det talas om tendenser, gränser, andra fall, möjliga reaktioner och tänkbara provokationer. En del av dessa resonemang rör sådant som inte ens påstås vara förbjudet.

Då blir situationen betydligt mer komplicerad.

För hur förhåller man sig till någonting som ingen riktigt kan definiera?

Det är en sak att få veta att man inte får göra A, B eller C. Då kan man låta bli att göra A, B och C. Det kräver varken en doktorsavhandling eller en särskilt avancerad juridisk utbildning.

Men om man dessutom förväntas förhålla sig till D, som möjligen skulle kunna uppfattas som E, beroende på om någon annan associerar det med F, som i ett annat fall eventuellt ledde till G, då har vi lämnat den vanliga alfabetiska ordningen.

Vi har faktiskt lämnat alfabetet helt och hållet.

Mötet som skulle förklara allting

För att reda ut oklarheterna kan man naturligtvis begära ett klargörande.

Det är ett ganska rimligt initiativ. Om man har fått ett juridiskt beslut och vill följa det bör det rimligen vara positivt att man försöker ta reda på exakt vad beslutet innebär. Man skulle till och med kunna betrakta det som ett tecken på en viss ambition att göra rätt.

Alltså ordnas ett möte.

Ett klargörande möte.

Redan benämningen inger förtroende.

Man föreställer sig att man kommer dit med ett antal frågor, får ett antal svar och sedan lämnar mötet med en tydligare uppfattning om vad som gäller. Kanske rent av med en liten anteckning där någon förklarat vilka bestämmelser som är relevanta och hur de ska tillämpas.

Men verkligheten har ibland en annan ambitionsnivå.

I det här fallet visade det sig att en tidigare tjänsteman hade lämnat vissa besked som enligt nästa tjänsteman var felaktiga. Det var naturligtvis värdefull information. Man hade alltså först fått hjälp att förstå vad som gällde och därefter fått hjälp att förstå att en del av det man fått hjälp att förstå inte gällde.

Därmed var åtminstone någonting klarlagt.

Det tidigare klargörandet var inte helt klargörande.

Sedan följde resonemang om andra fall, tänkbara gränser och olika slags beteenden som eventuellt skulle kunna uppfattas på olika sätt. Även “provokationer” diskuterades, trots att det också handlade om sådant som föll utanför de uttryckliga juridiska förbuden.

Det är ett intressant sätt att besvara en konkret fråga.

Man frågar var gränsen går och får veta att det finns gränser. Man frågar vad som är förbjudet och får höra om sådant som kanske är olämpligt. Man frågar vad som gäller i det aktuella fallet och får exempel från andra fall.

Efteråt har man fått betydligt mer information.

Men inte nödvändigtvis mer kunskap.

Ingenting, men väldigt omfattande

Det verkligt märkliga är att denna otydlighet verkar kunna få ett nästan självständigt liv.

Det finns konkreta juridiska bestämmelser. Det finns skriftliga beslut. Men runt dessa börjar det växa fram ett slags okonkretiserat ingenting som man också förväntas förhålla sig till.

Det är inte riktigt en regel.

Det är inte riktigt ett förbud.

Det är inte heller nödvändigtvis en faktisk handling.

Det är snarare möjligheten att någon skulle kunna uppfatta någonting som möjligen skulle kunna vara någonting annat, under omständigheter som ännu inte är kända, i ett sammanhang som inte riktigt har definierats.

Det är ett ganska imponerande ingenting.

Vanliga ingenting brukar vara relativt lätta att hantera. Man behöver inte boka möten om dem, diskutera deras juridiska status eller begära förtydliganden beträffande deras omfattning. Ett vanligt ingenting är helt enkelt ingenting.

Men detta ingenting är annorlunda.

Det har gränser som inte går att peka ut, tänkbara konsekvenser som inte går att precisera och en förmåga att generera nya frågor varje gång någon försöker förstå vad det egentligen består av.

Det är nästan som att försöka navigera i ett vakuum där någon har satt upp osynliga trafikskyltar.

Man förväntas hålla hastighetsbegränsningen, men ingen vet vilken hastighet som gäller. Man får absolut inte köra mot rött, men trafikljuset finns bara som en hypotetisk möjlighet. Och skulle man fråga efter vägbeskrivningen får man höra att en annan bilist i en annan stad en gång körde på ett sätt som någon uppfattade som provocerande.

Man tackar för upplysningen.

Och står kvar.

Man kan såklart välja att kalla det en provokation. Men man kan lika gärna konstatera att jag befinner mig på gränsen just för att markera att jag har förstått var gränsen går. Jag passerar den inte. Jag visar att jag vet var den finns.

Det är inte en provokation. Det är ett klargörande.

Man skulle till och med kunna kalla det ett verk. Ett medvetet uttryck, skapat inom de ramar som faktiskt gäller, snarare än inom de ramar som någon annan tycker borde gälla. Och om jag skapar ett verk uppstår en ganska intressant fråga: varför skulle någon annan, enbart i egenskap av betraktare, automatiskt ha större rätt än jag att bestämma vad jag avsåg med det?

Inom immaterialrätten finns en grundläggande skillnad mellan upphovsmannen och den som tar del av verket. Upphovsmannen har rättigheter till sin skapelse som betraktaren inte får bara genom att betrakta den. Det innebär inte att upphovsmannen har monopol på alla tänkbara tolkningar. Men det innebär definitivt inte heller att betraktarens tolkning automatiskt förvandlas till upphovsmannens avsikt.

Ändå verkar det vara precis den principen som ibland förväntas gälla. Någon betraktar någonting, uppfattar det som någonting annat och gör därefter sin egen uppfattning till ett påstående om vad skaparen egentligen menade. Plötsligt har betraktaren inte bara tolkat verket, utan också tilldelat sig själv rätten att definiera upphovsmannens avsikt.

Det är en fascinerande ordning.

Först skapar någon ett verk. Sedan skapar någon annan en tolkning. Och till sist förväntas den ursprunglige skaparen ta ansvar för det verk som betraktaren har skapat i sitt eget huvud.

Två verk, alltså. Men bara en misstänkt.

Rätten att inte ha med varandra att göra

Samtidigt fortsätter den ursprungliga konflikten att förändra karaktär.

Den handlar inte längre i första hand om huruvida två människor vill ha kontakt. Den frågan är redan avgjord. De vill inte.

I stället handlar den om vad respektive människa har rätt att göra när kontakten har upphört.

Har man rätt att berätta om sitt eget liv? Har man rätt att beskriva sådant man varit med om? Har någon annan rätt att invända mot berättelsen, och var går i så fall gränsen mellan den enes yttrandefrihet och den andres rätt till privatliv och skydd mot otillåtna uppgifter?

Det är verkliga juridiska frågor.

Men det absurda ligger i vad som händer när dessa frågor blir själva fortsättningen på en relation som ingen längre vill fortsätta.

För då har man på något sätt lyckats ersätta den personliga relationen med en juridisk relation.

Tidigare kunde människor diskutera vad de skulle göra tillsammans. Nu diskuteras vad de har rätt att göra var för sig. Tidigare kunde de vara oense om vad som hände mellan dem. Nu kan de vara oense om vem som har rätt att beskriva vad som hände mellan dem.

Och där någonstans blir även själva oenigheten en ny händelse som senare kan behöva beskrivas, bestridas och bedömas.

Den gamla relationen producerar alltså nytt material trots att den inte längre existerar.

Det är närmast en evighetsmaskin.

Konsekvenserna av konsekvenserna

Det börjar med en relation.

Sedan uppstår en konflikt inom relationen. Konflikten får konsekvenser, relationen upphör och de två människorna går åt olika håll.

Åtminstone geografiskt.

För konsekvenserna finns kvar, och den ena berättar om dem medan den andra motsätter sig berättelsen. Därmed uppstår en ny konflikt, denna gång om konsekvenserna av den första konflikten.

Den nya konflikten får naturligtvis också konsekvenser.

Det blir anmälningar, invändningar, juridiska bedömningar, beslut, överklaganden och nya frågor om vilka rättigheter som gäller. Sedan uppstår ytterligare oenighet om dessa åtgärder och om vem som bär ansvaret för de konsekvenser som åtgärderna i sin tur har orsakat.

Nu har vi alltså en konflikt om konsekvenserna av en konflikt, följd av en konflikt om konsekvenserna av konflikten om konsekvenserna.

Och om någon därefter invänder mot hur den senaste konflikten hanterats uppstår möjligheten till ytterligare en konflikt om konsekvenserna av hanteringen av konsekvenserna av konflikten om konsekvenserna av den ursprungliga konflikten.

Det är ungefär här man börjar förstå varför juridiska handlingar ibland behöver diarienummer.

Vanliga människor skulle aldrig kunna hålla reda på allting.

Det märkligaste är att varje nytt steg kan motiveras med att man försöker hantera något som redan har hänt. Varje åtgärd kan beskrivas som en reaktion på en tidigare åtgärd, som i sin tur var en reaktion på någonting annat.

Ingen behöver längre vilja ha en relation.

Det räcker att alla fortsätter reagera på konsekvenserna av att relationen en gång existerade.

En relation med myndigheterna

Och nu har vi nått fram till den kanske mest enastående delen av hela konstruktionen.

Två människor vill inte ha kontakt med varandra.

För att säkerställa detta behöver åtminstone den ena ha kontakt med polisen. Kanske med en utredare. Ibland med utredarens vikarie. Sedan med utredaren igen, som kan behöva korrigera vikariens uppgifter. Därefter med ett juridiskt ombud för att förstå vad som egentligen blev sagt.

Den andra människan har samtidigt sina egna kontakter med myndigheter, juridiska ombud eller andra aktörer.

Resultatet blir ett ganska omfattande kommunikationssystem.

Det är bara de två människor som hela systemet handlar om som inte kommunicerar med varandra.

Man skulle kunna kalla det en indirekt relation med ovanligt höga administrativa omkostnader.

Det finns naturligtvis en viktig skillnad mellan att kontakta någon och att använda lagliga möjligheter att få sina rättigheter prövade. Men ur ett rent absurditetsperspektiv är konstruktionen svårslagen.

Två människor har lyckats skapa ett behov av allt fler samtal för att slippa samtala med varandra.

Och skulle någon vilja avsluta konflikten genom att reda ut missförstånden kan själva försöket att reda ut missförstånden bli ytterligare en fråga om vilka kontakter som är tillåtna.

Därmed kan även tanken på att avsluta konflikten behöva föregås av ett klargörande.

Som i sin tur kan behöva klargöras.

Den perfekta oenigheten

Det finns något nästan konstnärligt över en konflikt som har kommit så långt att ingen längre behöver vilja samma sak, träffa den andra eller ens tala med den andra för att konflikten ska fortsätta.

Den behöver bara underhållas av nya frågor.

Vem har rätt att berätta? Vem har rätt att invända? Vem har rätt att göra vad? Vilka konsekvenser får det? Vem ansvarar för konsekvenserna? Och vem har rätt att beskriva hur den andre hanterade konsekvenserna?

Det är frågor som kan föröka sig betydligt snabbare än de kan besvaras.

Och varje gång någon ber om en konkret gräns riskerar svaret att bli ett resonemang om en tänkbar gräns i ett annat sammanhang. Därmed tillkommer ytterligare en fråga: Är det som just beskrevs en juridisk regel, en rekommendation, en personlig bedömning eller bara ett exempel på något som möjligen skulle kunna hända?

Till slut behöver man nästan en separat utredning för att fastställa vilken del av förklaringen som faktiskt var en förklaring.

Det är en ganska märklig situation att befinna sig i.

Man har en relation som inte längre finns. Man har en konflikt som inte längre behöver relationen. Man har ett rättsligt regelverk som innehåller konkreta bestämmelser, men också samtal där ytterligare förväntningar formuleras utan motsvarande konkretion.

Och mitt i allt detta förväntas människor navigera korrekt.

Inte bara mellan vad som är tillåtet och förbjudet, utan mellan vad som är tillåtet, vad som kan uppfattas som olämpligt, vad som skulle kunna vara provocerande och vad någon i en annan situation en gång ansåg borde undvikas.

Det är som att försöka följa en karta där vägarna är ritade, men där någon dessutom har förklarat att man bör undvika vissa osynliga områden som eventuellt kan finnas mellan vägarna.

Vilka områden?

Det beror på.

På vad?

Det är svårt att säga.

Ett lyckligt slut, åtminstone i teorin

Den ursprungliga relationen är alltså över. Sedan länge. Exakt när den upphörde kan fortfarande bli föremål för diskussion, beroende på vilka uttalanden, handlingar och efterhandsbeskrivningar man väljer att tillmäta betydelse.

Men det finns åtminstone en sak som borde vara okomplicerad.

Två människor som inte vill ha kontakt med varandra borde kunna låta bli att ha kontakt med varandra.

Det är en enkel tanke. Nästan provocerande enkel, med tanke på hur omfattande verksamheten kring deras frånvaro av kontakt har blivit.

För i stället för att bara vara två människor som inte längre har med varandra att göra har de blivit två människor vars rätt att inte ha med varandra att göra, och rätt att fortsätta sina respektive liv, har utvecklats till en konflikt om gränserna för just detta.

Och när gränserna ska förklaras kan det visa sig att de delvis består av resonemang om andra gränser, som i sin tur beror på omständigheter som ännu inte har preciserats.

Därmed återstår den ursprungliga frågan.

Hur mycket kontakt måste två människor ha med rättssystemet för att slippa ha kontakt med varandra?

Och hur många juridiska gränsdragningsdiskussioner krävs innan två människor som redan är överens om att de inte vill ha kontakt kan betraktas som tillräckligt överens om att inte ha kontakt?

Det är möjligt att någon så småningom lyckas reda ut detta.

Men innan dess behöver vi förmodligen ett möte.

Ett klargörande möte.

Och om det inte hjälper kan vi alltid boka ett nytt möte för att klargöra vad som egentligen klargjordes vid det första.

Under tiden fortsätter konflikten.

Relationen däremot?

Den är fortfarande över.

Vilket, vid närmare eftertanke, verkar vara ungefär det enda i hela historien som inte behöver utredas ytterligare.

Åtminstone tills någon invänder mot när den tog slut.

Att Inte Bli Honom Igen

En konstig aspekt med att skriva en bok om fyra år av sitt eget liv, som dessutom råkat bli fem år, men det var inte mitt val, är att man tvingas besöka människor man inte längre bor hos känslomässigt på samma sätt som tidigare. Man tvingas återvända till platser, samtal, förhoppningar och ögonblick som en gång betydde allt. Till kärlek. Eller snarare till den kärlek jag en gång trodde att jag levde i. Det är förbannat svårt. Oavsett om jag under de där fyra åren oftast kände att det jag blev utsatt för var allt annat än kärlek.

Det är ju en sak när kärlek tar slut. Det händer. Människor förändras, känslor förändras och livet tar ibland andra vägar än de man hade tänkt sig. Det kan göra ont så in i helvete, men det går åtminstone att begripa. Det här var något annat. Här fanns en kärlek som jag försökte hålla vid liv, samtidigt som själva förutsättningarna för den monterades ned. Bit för bit. Inte av tiden. Inte av ödet. Utan av lögner, svek, motsägelser och en återkommande oförmåga att ta ansvar för det man själv ställde till med. Det är en ganska väsentlig skillnad.

En relation kan överleva mycket. Motgångar, avstånd, missförstånd, ekonomiska bekymmer och en hel del mänskliga tillkortakommanden. Men den kan inte överleva hur mycket som helst när samma människa gång på gång förstör det som den andra försöker reparera. Till slut handlar det inte längre om att lösa problem tillsammans. Det handlar om att den ena försöker skapa en relation medan den andra fortsätter att rasera förutsättningarna för den. Och ändå står man där med sina verktyg och försöker laga någonting som någon annan just slagit sönder. Igen.

När jag började skriva för några månader sedan låg allting mycket närmare. Jag kunde fortfarande känna hur det kändes när jag blev glad. När jag blev rädd. När jag hoppades. När jag blev ledsen. När jag blev förbannad. När jag tvivlade. Jag kunde nästan gå tillbaka och bo där en stund. Det var inte alltid särskilt trevligt, men det gick. Nu går det inte lika lätt. Av någon anledning gäller det framför allt de positiva delarna.

Det är märkligt. Smärtan är lättare att hitta än glädjen. Besvikelsen har tydligen bättre minne än lyckan. Jag kan återkalla en konflikt, en lögn eller ett svek och nästan omedelbart känna igen den där gamla klumpen i magen. Men när jag försöker hitta tillbaka till ögonblicken då jag var lycklig blir det svårare. Jag vet att de fanns. Jag har fotografierna. Jag har meddelandena. Jag har till och med mina egna ord från den tiden. Ändå känns det ibland som om jag läser om någon annans liv.

Jag sitter med ett kapitel framför mig och försöker minnas hur det faktiskt kändes. Inte hur jag vet att det slutade. Inte vad jag vet idag. Utan hur jag tänkte då. Hur jag såg på henne. Hur jag såg på oss. Hur jag försökte få alla motsägelser att passa in i en berättelse som jag så gärna ville skulle vara sann.

Och det är kanske det svåraste med att skriva en sådan här bok. Att inte låta facit förstöra själva berättelsen. Jag vet ju numera vad som hände senare. Jag vet vilka löften som inte hölls, vilka förklaringar som inte stämde och vilka förhoppningar som aldrig skulle infrias. Men den människa som satt där vid köksbordet, eller på en restaurang, eller i bilen på väg hem från ännu ett märkligt samtal, visste inte det. Han försökte förstå det som hände med den information han hade just då. Och med den kärlek han fortfarande kände.

Det är nästan som att försöka intervjua en människa som inte längre finns. Jag. Den jag var då. Den människan hade ett annat hopp. En annan tillit. Han såg världen genom andra glasögon än jag gör idag. Och jag försöker behandla honom rättvist. Inte döma honom med facit i handen. Han visste ju inte det jag vet idag. Det gör skrivandet märkligt.

Jag kan nästan bli förbannad när jag tänker på honom. Inte för att han var dum, utan för att han var så förbannat övertygad om att det skulle gå att lösa. Att nästa samtal skulle bli det som äntligen förändrade någonting. Att nästa förklaring skulle vara sann. Att nästa löfte faktiskt skulle hållas. Att det någonstans bakom alla motsägelser ändå fanns den människa han trodde att han älskade. Han hade ännu inte förstått att man inte kan bygga tillit åt två människor. Och framför allt inte när den ena fortsätter att slå sönder det som den andra försöker reparera.

Han trodde att kärlek och tålamod skulle räcka. Att ärlighet till slut skulle mötas av ärlighet. Att omtanke skulle besvaras med omtanke. Att det skulle finnas en gräns där även den som gjort fel stannade upp, såg vad hon hade ställt till med och bestämde sig för att göra annorlunda. Det var kanske hans största misstag. Men det var inte han som förstörde relationen.

Och där någonstans ligger också en sorg som är svår att beskriva. För jag tycker faktiskt synd om honom ibland. Han som fortsatte försöka. Han som gång på gång tog nya tag. Han som fortfarande kunde bli glad över ett meddelande, ett telefonsamtal eller en helg som för en gångs skull verkade bli som den var tänkt. Han visste inte att han så småningom skulle sitta och skriva en bok om alltihop. Han trodde att han höll på att leva sitt liv tillsammans med någon.

Jag sitter inte bara och skriver om en relation. Jag försöker återuppliva ett känslotillstånd. Och alla känslor går inte att läsa ur gamla sms eller fotografier. De måste kännas. Problemet är när de inte längre gör det. Kanske är det därför jag känner mig så avtrubbad. Det känns som om bilderna ljuger mig rakt i ansiktet.

Där står vi ju. På fotografierna. Två människor på resor, restauranger, utflykter och andra platser där människor brukar vara lyckliga tillsammans. Och jag vet att jag var lycklig ibland. Jag minns att jag ville vara där. Jag minns att jag ville dela mitt liv med henne. Men jag vet också vad som fanns utanför bild. Alla de där samtalen. Alla motsägelserna. Alla gångerna då det som nyss hade sagts plötsligt inte längre gällde. All den energi som gick åt till att försöka förstå varför någonting som borde vara så enkelt hela tiden blev så förbannat komplicerat.

Fotografier är märkliga på det sättet. De dokumenterar ett ögonblick, men de berättar inte vad det kostade att komma dit. De visar leenden, men inte alltid vad som hände före eller efter. Och när jag tittar på dem idag ser jag ibland två helt olika berättelser i samma bild. Den jag trodde att jag levde i. Och den jag så småningom började förstå att jag faktiskt levde i.

Jag märker det på fler sätt än när jag skriver. Jag har valt celibat. Sedan länge. Inte därför att jag tycker illa om kvinnor. Inte därför att jag blivit cynisk. Jag vet bara inte längre om valet kommer ur frid eller ur utmattning. Om det är ett aktivt val eller om jag fortfarande bär med mig något som ännu inte riktigt släppt taget.

Det är inte så att jag har slutat tro på kärlek. Tvärtom vet jag ganska väl vad jag tycker att kärlek ska vara. Det är kanske just därför jag har så svårt att förstå hur det kunde gå så illa. För mig var det aldrig särskilt komplicerat. Två människor som vill varandra väl. Som talar sanning. Som tar ansvar när de gör fel. Som inte använder den andras kärlek som någon sorts outtömlig reserv av nya chanser. Det borde inte vara någon avancerad konstruktion. Ändå blev det till slut något som krävde mer arbete än nästan allt annat jag ägnat mig åt.

Jag vet faktiskt inte. Och den insikten är ovan för mig. Jag brukar ha svar. Här har jag mest frågor.

Kanske är det så hjärnan fungerar när den varit under belastning länge. Den stänger vissa dörrar för att få arbetsro. Kanske är det sorg. Eller så är det priset man betalar när man älskat någon som visade sig vara en helt annan människa än den man själv trodde. Jag vet inte.

Det finns också något nästan absurt i att behöva bearbeta konsekvenserna av handlingar man själv inte valde. Jag valde att älska. Jag valde att försöka. Jag valde att ge relationen möjligheter, ibland långt fler än vad som var rimligt. Men jag valde inte lögnerna. Jag valde inte sveken. Jag valde inte att tilliten skulle brytas ned gång på gång. Och jag valde definitivt inte att relationen skulle totaldemoleras av just de tillkortakommanden som hade behövt hanteras för att den skulle kunna överleva.

Det är viktigt för mig att hålla isär de sakerna. Inte för att göra mig själv till något helgon. Jag har mina brister, precis som alla andra. Jag kan vara envis, förbannad, otålig och säkert ganska besvärlig när jag tycker att någonting är viktigt. Men det är inte samma sak som att ansvaret för en förstörd relation automatiskt ska fördelas jämnt bara för att två människor befann sig i den. Två människor kan vara inblandade i samma historia utan att ha orsakat samma saker.

Det jag däremot vet är att jag känner ett enormt slöseri. Inte främst på pengar. Inte främst på resor. Inte främst på presenter. På möjligheter. Och kanske tid.

All den tid. All den omsorg. Alla pengar. All omtanke. Alla presenter. All kärlek. All den energi hade kunnat delas med någon som både velat och kunnat ta emot den. Det är nog den verkliga sorgen. Inte att jag förlorade en relation. Utan att så mycket mänsklig värme hamnade på en plats där den aldrig fick möjlighet att växa.

För tänk vad allt det där hade kunnat bli. Alla samtal som kunde ha handlat om framtiden i stället för om gårdagens motsägelser. Alla helger som kunde ha varit just helger, utan att ännu en gång behöva börja med att reda ut vad som egentligen hade hänt. Alla resor som kunde ha fått vara minnen av platser och upplevelser i stället för ännu ett kapitel i en alltmer obegriplig historia. Alla vanliga, enkla dagar som aldrig fick chansen att vara vanliga och enkla. Det är sådant man inte får tillbaka. Inte ens om man får tillbaka pengarna för flygbiljetterna.

Och det är kanske det som gör slöseriet så svårt att acceptera. Att det inte behövde bli så här. Det fanns så många tillfällen att välja annorlunda. Så många möjligheter att säga sanningen, stå för sina handlingar, be om ursäkt och faktiskt förändra någonting. Det hade inte krävts några mirakel. Bara sådant som borde vara självklart mellan två människor som säger sig älska varandra. Ärlighet. Respekt. Ansvar.

Men möjligheterna gick förlorade. En efter en. Och med varje ny lögn, varje nytt svek och varje nytt försök att komma undan ansvaret försvann också någonting av det vi kunde ha haft. Till slut fanns det inte längre någon relation att rädda. Bara resterna av en relation som jag fortfarande försökte förstå varför den hade behövt förstöras.

Det är kanske den allra mest förbannade delen av alltihop. Att det inte var kärleken som saknades från min sida. Det var inte viljan. Inte tålamodet. Inte möjligheterna att göra någonting bra av det vi hade. Det som saknades var förmågan och viljan på andra sidan att vårda det som faktiskt fanns. Och när den insikten till slut landar hjälper det inte särskilt mycket att någon säger att det är tråkigt när relationer tar slut. Den här relationen tog inte bara slut. Den förstördes.

Det märkliga är att boken hjälper mig att förstå allt det här. Men den hjälper mig inte att känna det igen. Kanske är det just det som är läkandet. Inte att glömma. Inte att förlåta sådant som aldrig ens tagits ansvar för. Inte att låtsas att allt bara var ett missförstånd eller att två människor helt enkelt ville olika saker. Utan att kunna berätta historien utan att behöva flytta tillbaka in i den.

För någonstans måste det väl ändå finnas en gräns för hur många gånger man ska behöva genomleva samma sak. Först när det händer. Sedan när man försöker förstå det. Sedan när man försöker förklara det. Och slutligen när man sätter sig ned och skriver om det, med alla meddelanden, alla fotografier och alla minnen framför sig. Som om det inte räckte att vara med första gången.

Jag vill kunna skriva om den människa jag var utan att behöva bli honom igen. Jag vill kunna minnas att jag älskade utan att behöva återvända till den plats där kärleken gång på gång möttes av sådant som till slut förstörde den. Jag vill kunna göra honom rättvisa. Han förtjänar åtminstone det.

Det vill jag helst slippa. Att flytta tillbaka in i alltihop. Det räckte att uppleva all den smärtan en gång.

Återuppleva känns onödigt.

Varför Det Blev Viktigt

De som tillhörde den innersta kretsen undrade aldrig varför jag började skriva min bok. Tvärtom. De hade snarare undrat varför det dröjde så förbannat länge innan jag gjorde det. De visste ju redan. De hade funnits där under åren, sett vad jag gjorde, vad jag försökte göra och hur långt jag var beredd att gå för en människa jag älskade. De hade också sett hur hon behandlade mig under tiden. Hur jag gång på gång försökte få någonting att fungera medan hon gång på gång gjorde det svårare. Och ibland fick jag känslan av att deras största oro inte var att jag skulle börja berätta. Det var att jag skulle låta bli. Att jag ännu en gång skulle ge henne en chans att behandla mig som skit.

Och någonstans i maj 2026 hade frågorna förändrats. Ingen undrade längre när jag skulle börja skriva. Det hade jag ju redan gjort, och utkasten hade vuxit till en berättelse som för länge sedan passerat stadiet av några lösa anteckningar i en skrivbordslåda. Nu handlade frågorna i stället om när jag tänkte börja publicera dem på nätet. När jag skulle låta andra än den innersta kretsen ta del av det som de själva redan kände till. Det var inte längre frågan om jag hade någonting att berätta. Det var frågan om när jag tänkte låta världen läsa det. För det fanns inga tvivel om jag att inte tänkte backa där. Men jag höll på det. Höll på det. Höll på det. Samtidigt som jag skrev. Kapitel efter kapitel. Och samtidigt föddes låtar som Thruth On Paper , Tragic Magic , och Four Years Of Ghosts. Jag hade blivit nykter sedan länge. Investerade i mig själv. Skapade, nästan maniskt, snudd dygnet runt. Jag hade bestämt mig. Jag inväntade bara rätt tecken.

Så kom den utlösande faktorn. En Facebookstory 27:e Maj. Ingenting som jag kunde styra över. Bara agera uitifrån. Sedan fanns ingen återvändo. Jag tryckte på knappen. Det var inte mitt val. Jag hade redan gett för många chanser. Redan gett för mycket tid. Där var alla i den innersta kretsen rörande överens.

För alla de andra, helt oinvigda random nya läsare, var det annorlunda. De hade inte suttit med vid köksborden, hört telefonsamtalen eller sett mig försöka få ihop det som gång på gång föll isär. De mötte berättelsen från början, precis som man möter en berättelse. Med två människor som hittar varandra och med den där nästan löjligt mänskliga förhoppningen om att kärleken, trots allt, ska visa sig vara större än allt annat. I de första kapitlen fanns ju kärlekssagan. Den var inte påhittad, inte tillrättalagd och inte skriven i efterhand för att göra det som följde mer dramatiskt. Den fanns där därför att det var så jag upplevde den. Därför att jag faktiskt trodde på den.

Och kärleken är en märklig religion. Den har sina helgon och sina syndare, sina små altaren av vardagliga föremål och sina högtider som ingen annan människa ens känner till. En kaffekopp kan bli en relik. Ett enkelt godnatt kan få samma tyngd som en ed inför Gud och hela församlingen. Och den som är förälskad kan förlåta sådant som han aldrig skulle ha accepterat från någon annan. Inte därför att han saknar förstånd, utan därför att han fortfarande tror att det goda ska segra. Att det vackra han en gång såg också är det sanna.

Sedan började hon förändra förutsättningarna. Inte med ett enda dramatiskt beslut, inte med en scen där någon slår igen en dörr och publiken omedelbart förstår att föreställningen är över. Snarare genom en lång rad handlingar som var och en kunde förklaras bort, men som tillsammans förändrade hela relationen. Kapitel efter kapitel kom de små glidningarna. Hon gjorde saker jag inte förstod, gav besked som senare förändrades och försatte mig gång på gång i situationer där jag fick försöka förstå vad som egentligen gällde. Det som först kunde avfärdas som missförstånd började återkomma i nya skepnader. Och till slut började läsarna reagera på sådant som jag själv, där och då, fortfarande försökte hitta rimliga förklaringar till.

Det är väl så det onda ibland tar sig in i en människas liv. Inte genom att presentera sig som ont, med horn i pannan och svaveldoftande visitkort, utan genom att låna det godas kläder. Det kommer som ett missförstånd, en dålig dag, en olycklig formulering eller någonting som säkert blir bättre nästa vecka. Och den som älskar står där med sin förbannade välvilja och försöker göra plats åt ännu en förklaring. Till slut har han byggt ett helt hus av ursäkter och upptäcker att han själv inte längre får plats i det. Jag byggde det huset. Men det var hennes handlingar jag försökte hitta plats för.

Redan hösten 2022 fanns det sådant som de oinvigda läsarna senare skulle kalla absurditeter. Vintern 2023 bjöd på ytterligare några nummer i den föreställning som ingen tycktes ha beställt biljetter till. Och när hösten 2023 kom hade hennes sätt att behandla mig förvandlat det som en gång varit besvärligt till någonting som på engelska brukar beskrivas som from bad to worse. Fast även det är förstås en fråga om jämförelsematerial. Det som såg ut som ett haveri hösten 2023 skulle med tiden kunna framstå som en ganska stillsam förövning inför vad som väntade. Och ändå hade vi inte ens kommit fram till 2024. Vad som skulle hända under de följande tre åren skulle få mycket av det tidigare att framstå som rena idyllen, och det som till slut utspelade sig under 2026 skulle föra berättelsen långt bortom allt jag någonsin hade föreställt mig att en avslutad kärleksrelation kunde utvecklas till.

Och det finns en sak som de oinvigda läsarna ännu inte vet. De vet inte hur mycket längre händelserna kommer att fortsätta än det som hittills har skrivits. De vet inte hur många år som fortfarande återstår på berättelsens tidsaxel, hur många gånger det som föreföll vara slutet i själva verket bara var början på någonting nytt. De läser ett kapitel och tror kanske att de börjar ana vart allting är på väg. Men berättelsen har ännu inte hunnit fram till allt det som redan har hänt. De vet ännu inte hur långt hon skulle komma att driva konflikten, eller hur mycket av det som följde som ännu väntar på att bli berättat.

Det är en märklig känsla att sitta med den kunskapen. Att veta vad som väntar runt hörnet medan andra fortfarande vandrar genom en sommarkväll flera år tidigare. Att läsa kommentarer om sådant som ännu verkar möjligt att rädda, när man själv redan känner till de kommande vintrarna. Ibland skulle jag vilja sträcka mig genom texten och lägga handen på axeln på den människa jag var då. Säga åt honom att stanna upp, se sig omkring och för en gångs skull tro mer på det han faktiskt ser än på det han så innerligt hoppas ska finnas där.

Men då hade det blivit en annan berättelse. Och framför allt hade det blivit en lögn.

Någonstans under skrivandet började jag också förändra sättet att berätta. Jag hade från början följt tidsaxeln ganska troget, låtit dagarna komma i den ordning de faktiskt kommit och låtit läsaren upptäcka saker ungefär samtidigt som jag själv hade gjort det. Men efter hand började jag släppa in små glimtar av framtiden. Några meningar här, en antydan där. Ibland en händelse som ännu låg långt bort i berättelsens tid, men som redan hade inträffat i mitt liv. Det var inget misstag och ingen oförmåga att hålla ordning på kalendern. Det var dramaturgi.

Jag visste nämligen något som läsaren ännu inte visste. Jag visste vart berättelsen skulle ta vägen, åtminstone fram till den punkt där jag själv befann mig när jag skrev. Och jag upptäckte att en kort blick framåt kunde förändra allt som stod före den. En till synes obetydlig händelse kunde plötsligt få en annan innebörd. Ett vänligt ord kunde börja skava. Ett löfte kunde få en sorgsen klang långt innan läsaren hade fått veta varför. Det märkliga var att det fungerade ungefär som jag hade föreställt mig. Människor blev inte bara nyfikna på vad som skulle hända. De började läsa det som redan hade hänt med andra ögon.

Det är någonting nästan bibliskt över den sortens efterklokhet. Vi människor tycker om att föreställa oss att allting följer en ordning, att det finns en mening med prövningarna och att den som håller ut tillräckligt länge till slut ska få sin belöning. Vi vill gärna tro att lidandet förädlar oss, att förlåtelsen är större än oförrätten och att kärleken på något vis ska få sista ordet. Det är vackra tankar. De har burit människor genom krig, fattigdom, sjukdom och ett oräkneligt antal söndagsgudstjänster. Men ibland är en oförrätt bara en oförrätt. Och ibland är det enda man får för att ha vänt andra kinden till ännu en örfil.

Det var då jag också började lägga in tillbakablickarna. Långt tillbaka, till tiden innan någon av oss ens visste att den andra existerade. För människor uppstår ju inte den dag de träffas. De kommer dit med sina historier, sina erfarenheter, sina gamla sår och sina mer eller mindre lyckade försök att förstå världen. Ibland bär de på sådant som får betydelse först långt senare. Och ibland måste man gå många år bakåt för att begripa varför två människor, som för ett ögonblick tycktes passa så märkvärdigt bra tillsammans, till slut hamnade så oerhört långt ifrån varandra.

Det hände någonting med kommentarerna också. Till en början handlade de mycket om själva händelserna, om de egendomligheter som dök upp redan under berättelsens första år. Sedan kom frågorna. Varför stannade du? Varför fortsatte du försöka? Varför gick du tillbaka när hon redan hade behandlat dig så illa? Frågorna var begripliga, men de hade också något nästan komiskt över sig. Den som läser en historia i efterhand har ju den stora fördelen att kunna se vart vägen leder. Den som går på vägen har sällan samma utsikt. Särskilt inte när han är förälskad och fortfarande tror att nästa krök ska föra honom hem.

Efter hand förändrades tonen. Från frågan om varför jag hade stannat började kommentarerna allt oftare handla om varför jag till slut hade börjat skriva. Eller snarare att man nu förstod varför. Det var en förskjutning som betydde mer för mig än jag först insåg. Inte därför att jag behövde någon publik som höll med mig om allting, utan därför att berättelsen började bära det som jag så länge hade haft svårt att förmedla. Människor som inte hade känt oss, inte varit där och inte vetat någonting från början kunde följa förloppet och själva se hur deras förståelse förändrades.

Men de hade fortfarande bara kommit en bit på vägen. Den innersta kretsen befann sig någon helt annanstans. De visste vad hon hade gjort under 2023, vad som fortsatte under 2024 och vad som ännu pågick under 2025. De visste hur jag hade känt, hur jag hade försökt och hur mycket av mitt liv jag hade lagt på att få någonting att bli bra. De kände också till det som följde under 2026, när hon enligt min uppfattning började försöka sabotera det jag byggt upp och skapa problem kring mitt skrivande. Och den bittra ironin var att hennes försök att stoppa berättelsen i stället gav den ytterligare kapitel.

Och där någonstans finns kanske den verkliga förklaringen till varför allt detta blev så viktigt. Inte i lusten att skriva, för den har alltid funnits. Inte heller i glädjen över att människor läser, även om det förstås är märkvärdigt att se en berättelse lämna skrivbordet och börja leva sitt eget liv. Det handlar om något betydligt enklare och samtidigt betydligt svårare. Att det som hände faktiskt hände. Att det hon gjorde mot mig inte ska försvinna in i den där bekväma tystnaden där allting till slut blir ett missförstånd, en olycklig omständighet eller två människor som helt enkelt inte passade ihop.

För visst hade det varit enklare att tiga. Det hade säkert varit bekvämare för henne också. Man hade kunnat lägga åren i en låda, stänga locket och kalla det för att gå vidare. Men jag har aldrig riktigt förstått varför just tystnaden så ofta betraktas som det vuxna och värdiga alternativet. Som om det vore finare att låta det som varit viktigt bli osagt. Som om hennes handlingar skulle bli mindre verkliga bara för att jag slutade berätta om dem.

Det finns för övrigt någonting djupt motsägelsefullt i människans förhållande till sanning. Vi uppfostrar våra barn att tala sanning, vi svär eder på den, vi skriver den på domstolarnas väggar och sjunger om den i kyrkorna. Men när sanningen blir obekväm förväntas den plötsligt uppföra sig som en väluppfostrad middagsgäst. Inte tala för högt, inte störa ordningen och framför allt inte nämna det där som alla runt bordet helst vill glömma. Den ska gärna vara sann, men helst inte märkas. Och allra helst ska den gå hem innan kaffet serveras.

Jag började inte skriva för att jag hade slutat känna. Jag började skriva därför att jag fortfarande kände, och därför att åren hade lämnat efter sig alldeles för mycket för att kunna reduceras till några trötta meningar om att livet ibland tar märkliga vägar. Det fanns kärlek där. Det fanns förhoppningar, skratt, förtvivlan, försoningar och nya sammanbrott. Det fanns sådant jag är stolt över och sådant jag önskar att jag hade förstått tidigare. Och det fanns en människa som jag under mycket lång tid var beredd att göra nästan vad som helst för. Det var hon. Det var henne jag älskade. Och det var hennes sätt att behandla mig som till slut gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.

Kanske är det först när man ser hela den resan som man förstår varför jag inte tänker sluta berätta. Varför nya kapitel fortsätter att komma, varför jag återvänder till gamla händelser och varför jag ibland lägger ett helt dygn på att få några sidor att säga precis det jag vill att de ska säga. Inte för att vinna tillbaka tiden. Den är förlorad och kommer aldrig igen. Men för att den inte också ska förlora sin betydelse. För att det som en gång var mitt liv åtminstone ska få finnas kvar som min berättelse om det.

Det finns ett begrepp inom psykologin som jag allt oftare återkommer till. Sunk cost fallacy. Felslutet som får människor att fortsätta investera i någonting bara för att de redan har investerat för mycket för att kunna acceptera förlusten. Man fortsätter inte längre för att vinna, utan för att slippa erkänna att man förlorat. Och någonstans där börjar skillnaden mellan hennes väg och min bli ganska tydlig.

Jag fortsätter därför att jag fortfarande ser ett värde framför mig. Berättelsen växer, människor läser och nya kapitel ger det som hänt en plats i historien. Hennes fortsatta försök att stoppa mig får mig däremot att misstänka att hon drevs av någonting helt annat. Att hon redan har lagt så mycket kraft på att få tyst på mig att hon inte längre förmådde acceptera att det inte hade fungerat. Varje nytt misslyckande blir då ett skäl att försöka ännu en gång.

Och det är här ironin blir nästan outhärdligt vacker. För varje gång hon försöker stoppa berättelsen riskerar hon att ge mig ytterligare någonting att berätta. Hon försöker begrava det förflutna och fortsätter samtidigt att skriva dess fortsättning. Hon bär ved till den eld hon vill släcka, medan jag får ännu ett kapitel att lägga till de andra. Det är två människor som fortsätter framåt, men med en avgörande skillnad: jag ser fortfarande någonting att vinna. Hon kanske framför allt ser någonting hon inte står ut med att förlora. En märklig sorts självuppfyllande förbannelse, där varje försök att släcka elden innebär att hon bär dit ännu en famn ved.

Men det finns också en gräns för vad jag tänker låta den här historien ta ifrån mig. Jag har redan förlorat år som aldrig kommer tillbaka. Jag har burit på förhoppningar som till slut blev tyngre än sorgen över att de inte infriades. Och jag har fått lära mig att det ibland är betydligt svårare att försvara det man älskat än att försvara sig mot det man hatar. Kärleken kräver nämligen någonting som hatet sällan behöver bekymra sig om. Den kräver att man vågar vara sårbar. Att man öppnar dörren och låter någon annan få tillgång till sådant som ingen människa borde använda som vapen.

Och den gränsen går också vid min egen berättelse. Jag tänker inte låta den förbli oavslutad. Jag tänker inte låta den försvinna i tystnaden, begravas i glömskan eller reduceras till några bortglömda dokument på en hårddisk. Tvärtom. Jag tänker se till att den blir färdig, att den blir upptäckt och att den når långt utanför den krets som redan vet vad som hände. Jag har investerat år av mitt liv, tusentals timmar av arbete och delar av mig själv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Men jag tänker inte låta också det gå förlorat.

Och det är här skillnaden gentemot sunk cost fallacy blir avgörande. Jag fortsätter inte därför att jag är oförmögen att acceptera det jag redan förlorat. Jag fortsätter därför att jag fortfarande har någonting att vinna. Därför att det jag skapat har ett värde, därför att berättelsen ännu inte är färdigberättad och därför att jag har både viljan, förmågan och möjligheterna att föra den hela vägen fram. De förlorade åren är förlorade. Kärleken är förlorad. Den framtid jag en gång trodde på kommer aldrig att bli verklighet. Men det som återstår tänker jag inte frivilligt lämna ifrån mig också.

Jag tänker inte kasta bort det jag har byggt bara för att någon annan skulle föredra att det aldrig hade funnits. Jag tänker inte låta någon annans önskan om tystnad avgöra hur många kapitel min berättelse ska innehålla, när den ska avslutas eller hur många människor som ska få möjlighet att läsa den. Jag har redan betalat ett pris som jag aldrig hade accepterat om jag från början hade vetat vad som väntade. Att dessutom avstå från möjligheten att göra någonting bestående av det vore inte att gå vidare. Det vore att låta förlusten bestämma också över framtiden.

Och det tänker jag inte göra. Jag har förlorat tillräckligt. Det som återstår att skapa, avsluta och föra ut i världen tänker jag inte överge. Inte för att jag måste rättfärdiga det som redan har kostat mig så mycket, utan för att jag fortfarande vet precis vad jag vill åstadkomma.

Berättelsen ska bli färdig. Den ska bli läst. Och den ska inte tystna bara för att någon önskar det.

Jag tror fortfarande på det goda. Inte som någon from förhoppning om att världen till slut ska ordna allt till det bästa, utan som ett medvetet val att inte låta det hon gjorde förstöra allt det som ännu kan bli. Jag tror fortfarande på kärleken, trots att jag vet vad den kan kosta. Och jag tror fortfarande på värdet av att berätta, även när berättelsen gör ont. Kanske är det där det sakrala och det profana till slut möts. I en människa som kan stå med hjärtat i handen och svära så att kyrkfönstren skallrar, men ändå vägra förneka att det en gång fanns någonting heligt i det han försökte rädda.

Så nej, jag tänker inte låta hennes önskan om tystnad bestämma var berättelsen ska sluta. Den började som en kärlekssaga, fortsatte genom hennes handlingar till någonting jag aldrig hade kunnat föreställa mig och blev till slut en berättelse som jag inte längre kunde låta bli att skriva. De oinvigda har ännu långt kvar att läsa. Den innersta kretsen vet varför. Och jag vet varför jag fortsätter.

Sanningen ska fram. Sanningen ska ut. Inte därför att det förflutna går att förändra, utan därför att framtiden fortfarande tillhör dem som vågar göra någonting av den.

Hon berövade mig mitt livs kärlek. För det var henne jag älskade, och det var också hon som genom sina handlingar förstörde det jag hade velat bygga tillsammans med henne. Inte bara en relation, inte bara en gemensam framtid, utan hela den märkliga och underbara föreställningen om att två människor faktiskt kan hitta hem hos varandra. Jag hade öppnat dörrar som jag inte öppnat för någon annan. Gjort plats för henne i mitt liv, i mina tankar, i mina drömmar och i den framtid som jag under så lång tid fortfarande trodde var vår. Och längs vägen fick jag uppleva hur hon gång på gång försökte spotta och pissa på både mig och det som en gång hade varit vackert mellan oss. Kanske trodde hon att jag till slut skulle böja huvudet, hålla käften och låta allting försvinna. Som om det som hade varit mitt liv bara var någonting man kunde sopa undan efter stängningsdags.

Det kanske hade fungerat i en liten mellansvensk stad. Om mannen hon haft en relation med råkade vara bilhandlare, med välputsade begagnade bilar på gårdsplanen, kaffebryggaren på kontoret och en tillvaro där de flesta sorger åtminstone gick att hålla någorlunda åtskilda från arbetet. Kanske hade han inte älskat lika våldsamt. Kanske hade han inte investerat lika mycket av sig själv, eller byggt lika stora delar av sin framtid kring henne. Han hade kanske skakat på huvudet, dragit en djup suck och sörjt en vecka. Eller två. Eller inte alls. Sedan hade han gått tillbaka till sina inbyten, sina finansieringslösningar och sina kunder som ville pruta ytterligare fem tusen på en Volvo som redan var för billig. Den före detta relationen hade blivit ett samtalsämne vid lunchbordet mellan tre bilhandlare. Kanske två gånger. Sedan hade någon berättat en roligare historia, kaffet hade kallnat och livet hade fortsatt ungefär som förut.

Och det hade kanske varit alldeles utmärkt. Det finns människor som kan lägga en kärlek bakom sig som man lägger undan en gammal vinterrock. Den har tjänat sitt syfte, den passar inte längre och det finns ingen anledning att fortsätta bära omkring på den. Andra stoppar den längst in i garderoben och hittar den tjugo år senare, tillsammans med en gammal biobiljett och ett fotografi som plötsligt gör ont på ett sätt de hade glömt var möjligt. Vi människor är olika. Vi älskar olika, sörjer olika och har olika sätt att förhålla oss till det som en gång betydde allt.

Men jag är inte den där bilhandlaren. Inte som människa, inte i mitt sätt att känna och definitivt inte i vad jag hade investerat i henne och i oss. Det handlade inte bara om tid eller pengar, om resor, planer och alla de praktiska ansträngningar som går att räkna samman och skriva in i en prydlig liten kolumn. Det handlade om år av känslor, förhoppningar, förtroende och en envis tro på att kärleken fortfarande var värd att försvara. Jag gav henne inte bara en plats i mitt liv. Jag lät henne bli en del av det liv jag ville leva. Och det är en alldeles för stor skillnad för att kunna avfärdas med en axelryckning och en kopp automatkaffe.

Dessutom finns det ytterligare en skillnad. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att uttrycka sådant som inte låter sig sägas i ett vanligt samtal. Genom musik, texter, melodier, berättelser och alla de märkliga konstnärliga omvägar som ibland kan föra en människa närmare sanningen än de rakaste orden. Jag kan skriva om det som gör ont. Jag kan ge sorgen en melodi, ilskan en rytm och minnena ett språk. Jag kan låta en händelse bli ett kapitel, ett svek bli en sång och en förlorad förhoppning bli någonting som lever vidare långt efter att själva förhoppningen har dött. Och jag har dessutom möjligheter att nå ut med det jag skapar. Till människor som aldrig träffat mig, aldrig träffat henne och aldrig hört talas om oss, men som ändå kan känna igen någonting av sina egna liv i det jag berättar.

Det är kanske där hon gjorde sin största felbedömning. Om hon föreställde sig att jag skulle reagera som någon som bara ville glömma, hade hon missförstått både mig och det jag kände. Hon hade inte bara en människa framför sig som älskade henne. Hon hade en människa som kunde förvandla det han upplevde till musik och litteratur, som hade både viljan och möjligheterna att låta berättelsen nå långt utanför den lilla krets där allting en gång hade utspelat sig. Hon kunde ta ifrån mig den framtid jag drömde om tillsammans med henne. Men hon kunde inte ta ifrån mig mitt språk, min musik eller min förmåga att göra någonting av det som blev kvar.

Och kanske är det den mest förbannade ironin av alla. Att hon genom att förstöra det jag allra helst hade velat bevara också gav mig en berättelse som jag aldrig hade önskat behöva skriva. Att det som skulle ha blivit ett gemensamt liv i stället blev sånger, kapitel, minnen och en offentlig berättelse som fortsätter långt efter att kärlekssagan upphörde att vara en kärlekssaga. Jag hade mycket hellre haft henne kvar om än givetvis under inga förutsättningar dom omständigheter som jag då tillät och accepterade. Jag hade mycket hellre skrivit musik om lyckan än berättelser om vad som hände när den försvann. Men jag fick inte välja det ena utan att förlora det andra. Och när hon väl hade gjort sina val återstod mina.

Det var fel kille.

Jag ger mig inte.

Senap

Det är märkligt hur mycket dramatik som kan rymmas i en puss på kinden.

Det var en “kändistät” fest. En sådan där kväll där det finns människor man känner, människor man känner igen och människor man förmodligen borde känna igen men löser genom att säga hej väldigt varmt.

Folk pratade, drack någonting, flyttade sig mellan grupper och gjorde ungefär det människor gör på fester där en ovanligt stor andel av gästerna någon gång har behövt vänja sig vid att en kamera plötsligt dyker upp.

Fotograferna gick omkring och gjorde det fotografer gör på sådana tillställningar. Två människor som står bredvid varandra och ler fungerar förstås, men det är ungefär lika spännande som dokumentation från en busshållplats. Ska bilden överleva kvällen behövs gärna någonting mer.

En av fotograferna ville ha en bild på mig och Zinat. Han ville att vi skulle göra någonting kul. Någonting med lite mer liv i än två vuxna människor som står bredvid varandra och ser ut som om de väntar på nummer 4 mot Radiohuset.

Man vet vad det betyder.

En min. Ett finger i näsan. Någon gör kaninöron bakom den andre. [Stackars Py hur ofta jag gjort det på henne…]. En puss på kinden. Fotografen vill ha en bild och man försöker ge honom en.

Kvinnan bredvid mig heter Zinat. Hon är en bekant och framför allt en fin människa. Rolig, intelligent och någon jag beundrade för det hon gjorde i sitt yrke. Vacker kvinna, absolut, men tanken på någonting sexuellt eller romantiskt mellan oss hade aldrig ens funnits. Varför skulle den göra det? Mitt hjärta var upptaget. Jag är monogam.

Så när fotografen efterfrågade en roligare bild pussade jag henne på kinden. Det var bilden han hade bett om.

Fotografen fick sin bild och festen fortsatte. Det var ungefär hela händelsen. Ingen hemlig historia, ingen förbjuden laddning och ingenting som fotografen råkat avslöja med sin kamera. Bara två bekanta på en kändistät fest framför en fotograf som uttryckligen ville ha någonting roligare än två människor som stod bredvid varandra och log.

Jag tänkte inte mer på den.

Det fanns egentligen ingen anledning att göra det heller. Bilden hamnade inte ens på min Facebook. Den låg på värdinnans.

Det är en detalj som blev betydligt intressantare senare.

För senare kom bilden tillbaka till mig från ett helt annat håll. SMS. Det betydde att kvinnan som skickade dem inte bara hade tittat på vad jag själv lade ut. Hon hade letat sig vidare bland mina vänner och deras Facebooksidor och hittat en bild från en fest på en annan människas konto.

Jag vet inte hur länge hon letade. Jag vet inte heller vad mer hon tittade på. Jag vet bara att hon hittade just den här bilden, trots att den inte fanns hos mig, och att bilden därefter fick ett betydligt längre liv än den någonsin hade haft för någon av oss som faktiskt var med när den togs.

För det kom inte ett SMS med bilden.

Det kom inte två SMS med bilden.

Den kom tillbaka gång på gång. Igen. Igen. Igen…

Ibland som den var. Ibland förvanskad och modifierad med inklistrade hjärtan. Inklistrade rosor. Kommentarer, antydningar och frågor följde med. Samma fotografiska ögonblick kunde tydligen återuppstå fler gånger än Jesus och med betydligt fler emojis.

Det mest spännande var egentligen avsändaren.

För allt detta kom från samma kvinna som hela tiden skrev eller sa att vi inte hade någon relation och inte heller skulle ha någon. Hon var singel om andra män frågade. Hon var enligt egen utasago “nästanmonogam“, vadfaan det nu egentligen betyder. Det fanns en närmast konstitutionell tydlighet kring hennes rätt att vara singel, hennes rätt att inte vara min och hennes rätt att definiera relationen som någonting som inte existerade.

Och det var inte bara en filosofisk hållning.

Att vara singel innebar exempelvis att hon kunde byta nummer med en man på krogen. Det gjorde hon. Det kunde också innebära att hon kunde gå på date. Det gjorde hon. Det var sådant jag förväntades förstå och acceptera eftersom vi, vilket återkommande påpekades, “inte hade någon relation”.

Min puss på en bekants kind hade däremot uppenbarligen inte läst grundlagen. Inte heller Facebookbilden.

Efter ett tag fick Zinat dessutom andra namn. Senap. Spenat. Och betydligt fulare saker än så. Det är något nästan poetiskt över att en människa först reduceras från sitt riktiga namn till två varor från grönsaks- och kryddhyllan och därefter fortsätter nedåt i vokabulären.

Jag hade aldrig en tanke på att en bekants bakgrund en dag skulle komma att förvandla hennes namn till Spenat och Senap. Zinat har invandrarbakgrund. Det hade kvinnan som kallade henne Spenat och Senap också. Två kvinnor som båda kommit till Sverige från andra länder, och ändå var det den ena kvinnans namn som tydligen behövde göras om till någonting annat.

Som totalt passus kan väl nämnas att detta lilla tilltaget, svartsjukan, hur jag behandlades, spred sig inom “klientelet på den kändistäta festen”. Dvs samma samling konstnärer, skvallerreportrar, fotografer etc, där jag tillbringat 2 år med att försöka få in den här kvinnan för att hjälpa henne med hennes konstutövande, försöka öppna dörrar. Av kärlek. Få henne som konstnär, och hennes konst, i Svensk Damtidning, Hänt Extra, Aftonbladet Nöje, olika utställningar med mera.

Att säga dom dörrarna stängdes fortare än dom öppnats är en…. “underdrift”…

Jag vet inte om Zinats invandrarbakgrund hade någonting alls med namnleken att göra. Det tänker jag inte bestämma åt någon annan tre år senare. Men jag kunde inte heller låta bli att reagera på ironin i att orden kom från någon som själv hade invandrarbakgrund, själv hade ett namn som inte lät som Andersson och själv rimligen visste hur det är när ens namn uttalas fel, skrivs fel eller görs till någonting annat.

Jag vet bara att Zinat hade ett namn. Ett alldeles riktigt namn som tillhörde en människa jag tyckte om och respekterade. Ändå var det tydligen inte det namn som skulle användas när fotografiet kom tillbaka genom telefonen.

Hon blev Spenat. Hon blev Senap. Och efter hand betydligt fulare saker än så.

Det var inte bara grönsaksavdelningen längre. Det dök upp ord som ”knullis” och ”hora”. Fortfarande om samma kvinna som för mig var en rolig, intelligent bekant jag tyckte om och beundrade, och fortfarande med den där pussen på kinden som ungefär hela det romantiska källmaterialet.

Och det gjorde mig faktiskt ledsen.

Inte för att jag hade blivit avslöjad med någonting, för det fanns ingenting att avslöja. Utan för att en människa jag tyckte om och respekterade hade blivit förvandlad till någonting fult i en berättelse där hon aldrig ens hade haft någon roll. Zinat hade inte gjort någonting.

Hon hade stått bredvid mig på en fest. Hon hade varit den roliga, intelligenta och fina människa jag kände henne som. En fotograf hade bett om en roligare bild, jag hade pussat henne på kinden och sedan hade kvällen fortsatt för oss båda.

Ändå satt jag senare och såg hennes namn försvinna och ersättas av Spenat, Senap och till slut ord jag aldrig själv skulle ha använt om henne. Det kändes orättvist mot någon som över huvud taget inte hade bett om att bli en del av någonting. Hon hade inte sökt sig in i min relation, inte försökt åstadkomma någonting och inte ens deltagit i historien annat än under den bråkdel av en sekund som det tog att ta ett fotografi.

Och det gjorde ont av ytterligare en anledning.

Orden kom från kvinnan jag älskade. Då. Jag ville inte att hon skulle tala så om någon jag tyckte om. Framför allt ville jag inte höra henne tala så om en människa som inte hade gjort henne någonting.

Det fanns också något sorgligt i att behöva försvara en oskyldighet som aldrig borde ha behövt något försvar. Jag kunde förklara bilden hundra gånger. Jag kunde berätta om festen, fotografen och varför bilden över huvud taget existerade. Men jag kunde inte bevisa att en tanke aldrig hade funnits.

Hur bevisar man att man aldrig ens tänkt tanken?

Det kunde jag inte. Jag kunde bara veta att den inte hade funnits. Och någonstans där blev hela saken större än fotografiet, eftersom jag plötsligt förväntades försvara mig mot en historia som aldrig hade existerat.

Jag försökte förstå reglerna.

Om vi inte hade någon relation borde en puss på kinden rimligen vara ganska ointressant. Om vi däremot hade en relation kunde jag åtminstone förstå mekaniken bakom svartsjukan bättre. Men då uppstod det lilla administrativa problemet att jag tydligen hade en relation med någon som återkommande förklarade att vi inte hade någon relation och aldrig skulle ha någon.

Samtidigt kunde hon byta nummer med en man på krogen. Hon kunde gå på date. Där fungerade tydligen relationslösheten alldeles utmärkt som juridisk konstruktion. På min sida av samma relationslöshet kunde en kindpuss med en bekant däremot kräva efterforskning på andra människors Facebooksidor, insamling av bildmaterial och ett flertal senare SMS.

Det blev svårt att fylla i blanketten.

Jag hade dessutom inga motsvarande livsmedelsnamn på männen omkring henne. Mannen från krogen blev aldrig Majonnäs. En date blev inte Pepparrot. Jag hade över huvud taget inte utvecklat något system där hennes manliga bekanta sorterades efter hyllplacering på ICA.

Det var kanske fantasilöst.

Eller också hade hennes dates helt enkelt passat bättre på grönsaksavdelningen än Zinat gjorde. Utifrån den begränsade roll de spelade i våra samtal föreställde jag mig åtminstone sällan att jag gått miste om några sena kvällar med Sartre, kvantfysik och en riktigt besvärlig diskussion om Strindberg.

Kanske var de alldeles fantastiska. Eller hade bil med lädersäten. Eller bodde på Kungsholmen. Det var tydligen viktigt för henne.

Kanske hade jag bara otur med referaten.

I mitt huvud hamnade de ändå någonstans mellan romansallad och en gurka som legat lite för länge längst ner i kylskåpet. Inte onda. Inte dåliga människor. Bara förmodligen inte de första jag hade ringt om jag behövde hjälp att reda ut Kierkegaard.

Det märkliga var att de hade en uttrycklig plats i hennes singelliv. Zinat hade ingen plats alls i mitt. Ändå var det Zinat som blev Spenat och Senap, medan männen på andra sidan fick behålla sina riktiga namn.

Och allt detta i en relation som absolut inte existerade. Trots en relation som inte existerade och enligt henne vid det tillfället “inte hade ecisterat på 2 år” Lät hon inte det hindra att ösa ur sig av vansinnig, nästan bindgalen, svartsjuka. Ungefär lika lite som hon lät det hindra att mer gånger än jag till slut kunde räkna under samma tid själv intitierade att bli bjuden på lyxkrogar, gå på bio, ta långa promenader, bli bkuden på lyxkryssningar i Medelhavet och faan vet vad.

Det blev inte enklare av att bilden från början inte ens låg på min Facebook. För att bli upprörd över den behövde man alltså först hitta den. För att hitta den behövde man lämna min sida och leta sig vidare till människor omkring mig. Och när man väl hittat den behövde man dessutom spara den, skicka den, ibland modifiera den och därefter återkomma till den.

Det är ganska mycket administration för ingenting.

Det märkliga är att jag idag knappt minns själva pussen. Jag minns festen. Jag minns fotografen. Jag minns varför bilden togs och att han ville ha någonting roligare än två människor som stod still framför en kamera. Men den där sekunden hade aldrig blivit en händelse i mitt liv om den inte därefter hade kommit tillbaka så många gånger.

Det är kanske så vissa minnen skapas.

Inte genom vad som händer, utan genom vad någon annan bestämmer att det betydde. Och ibland blir det som aldrig hände till slut större än det som faktiskt gjorde det.

Någonstans finns fortfarande bilden kvar. Två bekanta på en kändistät fest. En fotograf som ville ha en roligare bild. En puss på kinden.

Bilden låg inte ens på min Facebook.

Senap.

Spenat.

Och en relation som absolut inte fanns, men som tydligen ändå hade synpunkter.

Några av bilderna fick fler liv än så. Hjärtan. Små texter. ”Söta drömmar.” ”God natt.” Och på en av dem stod det: “mitt val”

Mitt val?

Nej. Absolut inte. Det var inte mitt val.

Ingenting av det här var mitt val. Lögnerna var inte mitt val. Undvikandena var inte mitt val. Halvsanningarna var inte mitt val. Nästanmonogam var definitivt inte mitt val. Att försöka förstå reglerna i en relation som ena dagen hade regler och nästa dag inte ens existerade var inte heller mitt val.

Det var jag tydlig med.

Jag hade valt henne.

Jag hade valt relationen. Jag hade valt att försöka få den att fungera. Jag hade valt samtalet, närheten, ärligheten och möjligheten att faktiskt lösa det som gick sönder. Jag valde inte att stå utanför och försöka gissa vilken version av verkligheten som gällde just den dagen.

Så när jag tre år senare tittar på bilden och ser orden ”mitt val” blir det nästan den märkligaste detaljen av alla. För där, mitt bland hjärtan, godnattönskningar, söta drömmar, Senap, Spenat och en relation som absolut inte skulle finnas, hamnade till slut också ansvaret på fel sida av fotografiet.

Mitt val?

Nej.

Det var hennes val.

Där kommer jag aldrig att ge mig.

Men det blir en bra bok…

Till saken hör att inget hade gjort mig lyckligare, DÅ, än att få ta med min kärlek till den festen. Men hon var ”upptagen”.

Om det var med mannen hon träffade på festen i Piteå, när hon inte visste när hon kom hem eller hur, med sitt ex eller någon annan vet jag inte. Det visste jag nästan aldrig. Hon var som vanligt ”upptagen”, men kunde inte säga med vad.

Jag kunde fråga om en date. Hon visste inte. Vad skulle hon göra? Det visste hon inte heller. Det fanns nästan alltid någonting annat som hade prioritet.

Det fanns alltid en prio ett.

Och jag var reserv. I 4 år…

Detta, och mycket mer, finns att läsa i min kommande bok och i det material som publiceras online under tiden jag skriver. Där är delar, av olika anledningar, ibland lite ”omformaterade” för publiceringsformen. Men konsensus är densamma: berättelsen, händelserna och kärnan förändras inte.

Sanningen ska berättas.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.

OOPS! INTEGRITY

[Baserat på verkliga händelser]

När du vill få bort något – och verkligen vill att ALLA ska få veta det.

Vi identifierar oönskat innehåll och ser till att det får en andra chans. Och en tredje. Och en fjärde.

Med proaktiv irritation, strategiska felbedömningar och riktade kontraproduktiva åtgärder hjälper vi våra kunder att förvandla ett begränsat problem till ett internationellt, multimedialt publiceringsprojekt. Som en del av vårt heltäckande tjänsteutbud erbjuder vi även framgångsrik vidareförmedling av ditt problem till svensk vecko-, månads- och dagspress. Helt utan extra kostnad för publicisten. Särskilt effektivt om du till exempel gjort dig skyldig till grov misshandel och grov skadegörelse, som att slå sönder guld och platinaskivor för en svensk nationalskatt av en folkkär artist. Vi ser till att dina handlingar får garanterad spridning!

Välkommen till framtidens rykteshantering. Vi gör problemet större så att du verkligen får valuta för pengarna.

EXECUTIVE REPUTATION MISMANAGEMENT

Har du tillbringar 20 år i Sverige med att sätta dig själv i skiten och nu börjar sanningen läcka ut?

Varför nöja sig med ett besvärligt sökresultat när man kan få ett helt kapitel, tre nya domäner och en följetong på köpet? Mot en ringa avgift slänger vi in några nya singlar om dig som spelas på P4!

Våra specialister arbetar metodiskt för att säkerställa att den som publicerar oönskat material blir ännu mer motiverad att fortsätta.

BORTTAGNING AV GOOGLE-LÄNKAR

Låt inte en googling stå i vägen för tusen nya.

AUTOMATISERAD RYKTESSPRIDNING MED AI!

Låt oss hjälpa dig att göra så Google AI hjälper till att sammanfatta ditt dåliga rykte så både gamla och nya kontakter lätt kan hitta det! Nya kollegor, potentiella chefer eller billiga ragg på krogen?Vi gör ditt dåliga rykte lättillgängligt, sökbart och pedagogiskt sammanfattat. Även för människor som aldrig hört talas om dig tidigare.

Vi arbetar med en unik metod: Exponentiell borttagning™.

En länk blir två. Två blir fyra. Fyra blir åtta. Åtta blir sexton. Och när kunden börjar undra vad som händer erbjuder vi ett förmånligt abonnemang på fortsatt övervakning.

Ju fler länkar, desto större behov av våra tjänster!

GOOGLE-NEDSKRÄPNING™

Vi ser till att sökresultat som påverkar ditt rykte negativt får sällskap av ännu fler. Vår metod bygger på principen att ett problem som ingen hittar är ett problem som ännu inte fått tillräcklig uppmärksamhet.

  • Icke-representativa artiklar blir representativa följetonger.
  • Skvaller på forum blir välskrivna kåserier.
  • Rättsdatabaser kompletteras med nya kapitel.
  • Osmickrande bilder får egna bildgallerier.
  • Personliga uppgifter blir föremål för internationell diskussion.

Vi städar inte bort problemen. Vi möblerar om så att alla ser dem.

JURIDISK FELRÅDGIVNING™

Vi hjälper dig att utöva dina rättigheter på ett sätt som ger motparten nya idéer, nya argument och framför allt nya ämnen att skriva om.

  • Brottsdomar och rättsliga handlingar blir inspiration till nya offentliga berättelser.
  • Forumdiskussioner får nytt liv.
  • Artiklar får uppföljare.
  • Bilder får bildtexter.
  • AI-innehåll får ännu mer material att sammanfatta.

Vi garanterar inte att du får rätt. Vi garanterar att frågan blir större.

ANTISOCIALA MEDIER™

Vi ser över hur du representeras på sociala medier och arbetar aktivt för att så många som möjligt ska uppmärksamma det du helst hade velat hålla för dig själv.

  • Inlägg blir inläggsserier.
  • Bilder blir bildspel eller videos.
  • Profiltexter blir personporträtt.
  • Länkar blir länksamlingar.
  • Konton blir fler konton.

Varför begränsa skadan till en plattform när det finns så många fler?

INTERNATIONELL SPRIDNING

Från ett litet svenskt problem till en global möjlighet.

Har innehållet bara funnits på en svensk server? Så omodernt!

Våra insatser kan inspirera publicisten att etablera nya webbplatser, flytta verksamheten utomlands och säkerhetskopiera allting i flera jurisdiktioner.

Vi tar ditt lokala bekymmer ut i världen.

RUNKO IDIOTHANTERING™

Vi retar upp människor. Professionellt. Kontraproduktivitet är vårt mellannamn.

Vår specialkompetens är att förvandla en irriterad skribent till en synnerligen produktiv skribent.

Vi erbjuder avancerad konflikteskalering, ofrivillig inspirationsservice och kontinuerlig tillförsel av nya ämnen att skriva om.

Varför låta en berättelse dö ut när man kan ge författaren material till en uppföljare?

RESULTATBASERAD PRISSÄTTNING

Vi tar bara betalt när vi lyckas.

Vad räknas som framgång?

Det bestämmer vi efteråt.

Har en webbplats blivit fyra? Framgång! Har tio gamla texter blivit tjugo nya? Framgång! Har problemet fått ett eget kapitel med vår bransch som huvudattraktion? PREMIUMFRAMGÅNG!

OM OOPS! INTEGRITY

Vi är specialister på digital rykteshantering, oavsiktlig marknadsföring och strategisk självsabotage.

EXECUTIVE REPUTATION DESTRUCTION™

Varför nöja sig med ett dåligt rykte när man kan få ett internationellt känt dåligt rykte?

Rykteshantering, eller Online Reputation Mismanagement, innefattar avancerade tekniker för att kväva den positiva bilden av dig och ge den negativa obegränsat med syre.

Vi specialiserar oss på Executive Reputation Destruction och hjälper allt från entreprenörer och företagsledare till politiker och semi-offentliga personer att uppnå maximal digital uppmärksamhet. Vi arbetar efter en enkel princip: Har människor inte hört talas om ditt problem tidigare, ska de åtminstone få möjlighet att göra det nu.

Vi förstör inte ditt rykte. Vi hjälper dig att göra det själv.

JURIDIK

Vi behärskar regelverken. Åtminstone i våra egna presentationer.

GDPR, DSA och nationell lagstiftning är grunden för allt vi gör. Framför allt när vi behöver förklara varför en till synes enkel borttagning resulterade i fyra webbplatser, sjutton nya kapitel och ett internationellt publiceringsprojekt.

Våra juridiska strategier bygger på en unik kombination av självsäkerhet, optimism och en närmast obegränsad tilltro till att motparten ska göra precis som vi tänkt oss.

Och skulle motparten i stället överklaga, flytta sina servrar och skriva en satir om hela vår bransch? Då har vi naturligtvis uppnått vårt viktigaste mål: att skapa ett långvarigt behov av juridisk rådgivning.

Det är därför vi även erbjuder våra tjänster till jurister och advokatbyråer.

Vi skapar arbete åt hela rättsbranschen.

PRAKTIK

Teori är när man vet allt men ingenting fungerar. Praktik är när ingenting fungerar och ingen vet varför.

Vi har mångårig erfarenhet av hur såväl tech-jättar som mindre aktörer beter sig när de pressas. Därför vet vi hur man bäst pressar fel person, vid fel tillfälle och med maximalt kontraproduktivt resultat.

Felbedömning är vår specialitet!

Vår metod är enkel. Vi skickar ett krav. Motparten blir förbannad. Vi skickar ett till. Motparten publicerar tre nya kapitel. Vi höjer insatsen. Motparten registrerar nya domäner.

Därefter sammanställer vi resultatet i en imponerande PowerPoint-presentation med rubriken FRAMGÅNGSRIK ÄRENDEHANTERING.

Att kunna motpartens policyer och rutiner utan och innan är skillnaden mellan ett svar och ett resultat. Att fullständigt missförstå motparten är skillnaden mellan ett resultat och en katastrof.

Och katastrofer är vår specialitet.

Vår vision är enkel: Ingen ska behöva nöja sig med ett litet problem när det finns möjlighet att skapa ett mycket större.

OOPS! INTEGRITY

ERFARENHET & EXPERTIS

År av erfarenhet av hur såväl tech-jättarna som mindre aktörer faktiskt beter sig när de pressas.

Vi vet exakt vilka knappar man ska trycka på för att förvandla ett begränsat problem till en fullskalig internationell publiceringskatastrof. Våra specialister behärskar konsten att provocera fram precis den reaktion kunden betalar oss för att förhindra.

Vi tror vi kan motpartens policyer och rutiner utan och innan. Och skulle vi mot förmodan råka lyckas med en borttagning ser vi naturligtvis till att inspirera publicisten att omedelbart återkomma med ännu mer material.

Att totalitärt missförstå motpartens policyer och rutiner utan och innan – det är skillnaden mellan ett misslyckande och ett riktigt dyrt misslyckande.

TEKNIK

Borttagning är ett ögonblick. Riktigt misslyckande är en process.

Vi bygger och driver den tekniska infrastrukturen som säkerställer att det vi fått bort kommer tillbaka. Helst på fler servrar, i fler länder och med betydligt bättre säkerhetskopiering än tidigare.

Vår unika metod Permanent Återpublicering™ kombinerar internationell servermigration, automatiserad indexering och oavsiktlig sökmotoroptimering med en närmast obegränsad förmåga att irritera den som skriver.

Och skulle en webbplats trots allt försvinna? Ingen fara! Vi har redan hjälpt till att skapa motivationen för tre nya.

Vi arbetar målmedvetet för att det aldrig ska kunna glömmas.

You wanted it removed.

We made it unforgettable.

KONTAKTA OSS – INNAN NÅGON HINNER GLÖMMA!

[Problemet med att försöka sparka uppåt är att det gör så förbannat ont när man landar på arselet när man har båda benen i luften…] / M

Slow Weekend

Jag såg Det är någonting som inte stämmer, efter Martina Haags roman. En berättelse om kärlek, svek, separation och den där märkliga upplevelsen av att upptäcka att livet man trodde sig leva inte riktigt var det liv man faktiskt levde. Det är starkt, sorgligt och stundtals ganska förfärligt. Människor går sönder, relationer havererar och tillvaron faller samman.

Jag satt där och tittade. Kände igen en del. Inte allt, naturligtvis, men tillräckligt för att börja fundera över min egen lilla litterära verksamhet.

Och plötsligt slog det mig.

Det här är ju för fan en Slow Weekend.

Missförstå mig rätt. Jag har den största respekt för både Martina Haag och hennes berättelse. Ett havererat äktenskap är ingen liten sak, och det är inte min avsikt att gradera mänskligt lidande som om vi befann oss i finalen av Melodifestivalen. Men det finns någonting närmast komiskt i att se ett relationsdrama med början, mitt och slut när man själv har tillbringat flera år i någonting som tycks ha avskaffat hela begreppet slut.

I en normal relationsberättelse träffas två människor. De blir förälskade, någonting går fel, någon ljuger, någon gråter och till sist går de skilda vägar. Det kan ta två timmar på film, trehundra sidor i en bok eller ett par år i verkligheten. Sedan kommer eftertexterna.

I min bok verkar eftertexterna ha anställts på heltid.

Det började också som en kärlekshistoria. Två människor möttes, tyckte om varandra och försökte få någonting att fungera. Sedan började saker hända. Och fortsatte hända. Och när man trodde att det rimligen inte kunde hända särskilt mycket mer, hände det naturligtvis någonting till.

Det blev uppbrott och återkomster, förklaringar och motsägelser, tystnad och nya samtal. Det blev resor, inställda resor, meddelanden, blockerade kommunikationsvägar och diskussioner om sådant som vanliga människor förmodligen klarar av att reda ut över en kopp kaffe. Jag började skriva ned vad som hade hänt. Inte för att skapa något litterärt storverk, utan för att försöka begripa det.

Det var möjligen mitt första misstag.

För ju mer jag skrev, desto mer fanns det att skriva om. Berättelsen växte, kapitlen blev fler och det som en gång hade varit en privat relation började utveckla en märklig förmåga att producera egna fortsättningar. Ibland hann jag knappt avsluta ett kapitel innan verkligheten levererade material till nästa.

Så småningom hade jag inte bara en berättelse. Jag hade en webbplats. Sedan flera webbplatser. Musik, sånger, kommentarer, läsare och diskussioner. Och när man kunde tro att alltihop äntligen hade nått någon sorts naturlig slutpunkt tillkom polisanmälningar, juridiska turer och webbhotell som plötsligt inte längre ville vara webbhotell.

Vid det laget hade själva kärlekshistorien nästan blivit en bisak i sin egen fortsättning.

Jag föreställer mig ibland hur det skulle gå till om någon försökte göra film av min bok. Producenten skulle förmodligen börja med att fråga var berättelsen slutar. Jag skulle svara att det är en mycket bra fråga och att jag gärna vill veta det själv. Sedan skulle producenten be om en sammanfattning på två A4 och jag skulle behöva förklara att jag först måste hitta en skrivare som klarar åttahundra sidor.

Det skulle bli en dyr produktion. Inte nödvändigtvis på grund av skådespelarna, utan därför att manusavdelningen skulle behöva vara bemannad dygnet runt. Och varje gång regissören ropade ”Bryt!” skulle verkligheten förmodligen ropa ”Inte än!”

Det är här Martina Haag kommer in i bilden igen.

Hennes titel är alldeles lysande. Det är någonting som inte stämmer. Den rymmer den där första obehagliga insikten om att någonting är fel, långt innan man riktigt förstår vad det är. En liten spricka i vardagen som så småningom visar sig vara betydligt större än man först trodde.

Jag känner igen det där. Problemet är bara att jag någonstans på vägen slutade räkna sprickorna och började fundera över om det över huvud taget fanns någon vägg kvar.

Det märkligaste är kanske att jag fortfarande kan skratta åt eländet. Inte åt det som gjorde ont, och inte åt någon annans olycka, utan åt den närmast osannolika mängden komplikationer som en enda relation kan generera. Det är som att beställa en stillsam weekendresa och upptäcka att researrangören har bokat in både en världsturné, en haverikommission och en rättslig prövning.

Och ändå skulle jag förmodligen ha svårt att sälja in historien till en filmproducent. Inte för att den saknar dramatik, utan därför att någon förr eller senare skulle invända att det hela är alldeles för osannolikt. Människor beter sig inte så där. Ingen relation kan väl fortsätta att skapa sådana konsekvenser år efter år.

En recensent skulle möjligen kunna invända att berättelsen och dess huvudpersoner saknar all verklighetsförankring. Att handlingen är så osannolik och aktörernas beteenden så fullständigt obegripliga att det blir omöjligt för publiken att identifiera sig med någon av dem. För så här agerar ju ingen. Inte en enda frisk människa i hela världen.

Nej, det skulle man ju kunna tro.

Det skulle förstås vara en alldeles rimlig recension. Med det lilla undantaget att allting faktiskt har hänt.

Så jag satt där framför filmen och tänkte på Martina Haag, på kärlekens haverier och på alla de berättelser människor bär med sig när någonting gått riktigt snett. Och jag insåg att hennes titel också hade kunnat fungera alldeles utmärkt på min egen historia.

Det är någonting som inte stämmer.

Jo tack. Det har jag också börjat misstänka.

Men jämfört med fyra år i min bok?

En ganska stillsam Slow Weekend.

Brott Kan Ej Styrkas

Minns ni Laila Bagge? Nej. Få gör det. Men i musikindustrin fanns en gång ett skämt som gick runt. Det handlade om Aftonbladets tipstelefon.

– Aftonbladet tipset, vad har hänt?

– Hej, det är Laila Bagge!

– Igen… ja…?

– MIN SON ÄR RÄDD FÖR KOR!!!

– Har du provat att närma dig honom försiktigt?

Nu har jag fått ett liknande skämt, som på något märkligt sätt börjat sprida sig i samma industri. Fast den här gången är det polisen som får svara i telefon.

– Polisen, vad har inträffat?

– Det är Helena.

– Igen… ja…? Vad har hänt NU?

– JAG HAR BLIVIT OFREDAD!!!

– Okej. Igen? Hur gick det till?

– Jag fick julklappar födelsedagspresenter, blommor varje vecka! I flera år! En gång var det vita blommor! Fel färg! Blev bjuden på massa lyxiga middagar, och bio, och gick på promenader, och blev bjuden på två tiodagars lyxkryssningar i Medelhavet!!!

– Åkte du på dom? Kryssningarna?

– Den ena! Den andra åkte han med någon annan.

– Varför då?

– Jag skickade 20 sms och 10 mejl där jag råkade skriva ”Åk med någon annan”.

– Måste ha varit hemskt för dig… Vad är problemet?

– DET STÅR PÅ INTERNET!!!

– Och?

– MÄNNEN JAG VÄNSTRADE MED KAN SE DET PÅ GOOGLE!!!!!

Åklagaren läste förundersökningen. Tittade på kryssningen. Tittade på blommorna.  Tittade sedan mycket länge ut genom fönstret...

Brott kan ej styrkas.

Det Som Inte Gick Sönder

Det finns saker som går sönder och saker som inte går att laga. En tavla kan ersättas, åtminstone ekonomiskt. En guldskiva kan kanske nytillverkas. Men det finns andra saker som går sönder när någon förstör det som tillhör andra människor, och de sakerna syns inte alltid på fotografierna efteråt.

Det handlade om guld- och platinaskivor. Om tavlor. Om utmärkelser och minnen som representerade många års arbete, framgångar och ett liv ägnat åt musik. Föremål som inte bara hade ett ekonomiskt värde, utan också en historia. En historia som dessutom tillhörde fler människor än mig.

Min dåvarande “flickvän” hade lärt känna min bästa vän. Hon hade varit kattvakt åt henne, arbetat tillsammans med henne i trädgården och deltagit i samma sammanhang och utställningar. Det var inte två människor som bara hade hälsat artigt på varandra över ett middagsbord. Det fanns en relation där, ett förtroende och en vänskap som jag hade varit glad över att se växa fram.

Sedan kom förstörelsen.

Dagen efter lovade hon att ersätta tavlorna. Det var åtminstone ett erkännande av att något behövde göras, och jag ville gärna tro att det betydde att hon förstod vad som hade hänt. Att det skulle följas av ett samtal, en ursäkt och ett försök att ställa saker till rätta. Det hade inte gjort händelsen ogjord, men det hade varit en början.

Tavlorna ersattes aldrig.

Och någonstans där började ett annat problem. Ett problem som inte handlade om vare sig ramar, glas, guldskivor eller pengar. Det handlade om vem som skulle behöva berätta för min bästa vän vad som hade hänt, och vem som skulle behöva leva med konsekvenserna av att hon fick veta.

Det borde förstås ha varit självklart. Den som hade förstört sakerna borde ha tagit telefonen, ringt upp och berättat. Sagt att hon hade tappat kontrollen, gjort något oförlåtligt dumt och ville försöka ersätta det som gått förlorat. Bett om ursäkt utan att försöka förklara bort själva handlingen.

Men det samtalet kom aldrig.

I stället stod jag där med två människor jag tyckte väldigt mycket om. Den ena var min bästa vän sedan många år, den andra kvinnan jag älskade. Jag visste vad som hade hänt och jag visste också vad min vän sannolikt skulle känna om hon fick veta. Jag var rädd att hon skulle stöta bort min flickvän, och jag ville förtvivlat gärna slippa se deras relation gå sönder också.

Så jag försökte skydda henne.

Inte min bästa vän, som kanske hade haft störst rätt att få veta. Utan kvinnan som hade orsakat förstörelsen. Jag försökte hålla henne om ryggen, hålla ihop relationerna och se till att min vän kunde fortsätta vara lyckligt ovetande om vad min flickvän hade gjort.

Det är ingen särskilt behaglig insikt att göra i efterhand.

Jag hade försatt mig i en situation där min lojalitet mot den ena människan gjorde mig mindre ärlig mot den andra. Jag hade inte slagit sönder någonting, men jag bar på information som jag visste kunde göra ont. Och varje dag som gick utan att sanningen berättades blev det lite svårare att förklara varför den inte redan hade kommit fram.

Det märkliga är hur lätt ansvar kan förflyttas utan att någon egentligen säger ett ord. Någon gör något. Någon annan försöker begränsa skadan. Och plötsligt är det den som försöker begränsa skadan som får bära hemligheten, oron och de moraliska följderna.

Det fanns en mycket enklare väg.

Hon kunde ha berättat själv. Hon kunde ha stått för vad hon hade gjort, bett om förlåtelse och hållit sitt löfte om tavlorna. Min bästa vän hade sedan fått avgöra hur hon ville förhålla sig till det. Kanske hade hon förlåtit. Kanske inte. Men åtminstone hade beslutet varit hennes.

Jag tog ifrån henne den möjligheten genom att försöka skydda någon annan från konsekvenserna. Det var mitt misstag, och det tänker jag inte lägga på någon annan. Men det var ett misstag jag aldrig borde ha behövt ställas inför.

För det var inte jag som hade förstört sakerna. Det var inte jag som hade lovat att ersätta tavlorna. Och det var inte jag som hade låtit bli att hålla det löftet.

Ändå var det jag som blev sittande med förklaringen som ingen annan ville ge.

Guldskivorna och tavlorna var det som gick sönder den där gången. Men det som fortsatte att skadas långt efteråt var något annat. Förtroendet mellan människor, möjligheten att vara ärlig och den där enkla självklarheten att den som gör något också tar ansvar för det.

Jag önskar fortfarande att hon hade ringt det där samtalet.

Inte för att det skulle ha gjort de sönderslagna sakerna hela igen. Utan för att jag då hade sluppit välja mellan att skydda kvinnan jag älskade och att vara ärlig mot min bästa vän.

Det valet borde aldrig ha varit mitt.

Mata Eller Inte

Att sluta mata berättelsen – pros and cons…

Det finns ett litet problem med att försöka stoppa en berättelse som redan finns. Särskilt när berättelsen inte handlar om vad som kanske ska hända, utan om sådant som redan har hänt. Man kan bli arg på den. Man kan försöka bekämpa den. Man kan låta bli att läsa den. Men ingenting av det förändrar det som redan står där.

Det insåg jag ganska tidigt. Redan i Maj, faktiskt. Jag hade börjat skriva från början. År för år. Händelse för händelse. Jag visste därför någonting som egentligen är ganska självklart: fortsätter jag skriva kommer jag förr eller senare fram till nutid. Kalendern är obeveklig på det viset. Till slut kommer 2026.

Det skapar en ganska egendomlig situation för människor som finns någonstans inne i en berättelse. För vad gör man om man ogillar den? Börjar man agera mot den uppstår nya händelser. Nya handlingar. Nya dokument. Nya turer. Kanske till och med nya myndighetsärenden. Och allt detta inträffar samtidigt som författaren fortfarande långsamt arbetar sig fram genom kronologin.

Man riskerar alltså att försöka stoppa en berättelse genom att skriva fortsättningen åt författaren.

Det är nästan komiskt. Nästan. Om det egentligen inte bara vore tragiskt.

Alternativet är förstås att göra ingenting. Sluta reagera. Sluta läsa. Låta bli att följa vad som händer. Kanske är det till och med det klokaste man kan göra. Om varje ny handling riskerar att bli ytterligare en händelse i en redan pågående kronologi är passivitet åtminstone ett sätt att sluta producera nytt material.

Problemet är bara att inte heller det förändrar det gamla. Det som redan är skrivet försvinner inte för att någon inte läser. Texten ligger kvar. Bilder sorteras. Musik och text katalogiseras. Sökmotorer och sociala medier gör dessutom sitt ganska själlösa arbete, helt utan hänsyn till vad någon av de inblandade egentligen tycker om saken.

Numera sammanfattar dessutom maskiner själva vad de tror att de har hittat. Författaren behöver inte ens vara inblandad i den processen.

Människor fortsätter hitta. Läsa. Lyssna.

Det är en av vår tids märkligare företeelser. Vi lämnar spår efter oss överallt, samtidigt som vi gärna föreställer oss att information bara finns där vi själva lagt den. Så fungerar inte internet längre. Texter indexeras, bilder sorteras, gamla och nya uppgifter hamnar bredvid varandra och samband kan uppstå långt utanför den plats där någonting ursprungligen publicerades.

Det gör också anonymitet till ett märkligt begrepp. En berättelse kan vara anonym för den som bara läser berättelsen. Namn kan saknas. Personer kan beskrivas utan att den oinvigde har en minsta chans att räkna ut vilka de är. Men människor kommer till texter från olika håll och med olika förkunskaper. Den som redan känner till en människa kan förstå sådant som är fullständigt osynligt för alla andra.

Det där är egentligen inget speciellt för min berättelse. Det gäller nästan allting som publiceras. En detalj betyder ingenting för tusen människor och allting för den tusenförsta. Ett fotografi som är anonymt för mig kan vara omedelbart igenkännbart för dig. Ett ortsnamn, ett årtal eller en händelse kan vara fullständigt intetsägande tills den möter någonting läsaren redan vet.

Och det är där passiviteten får sin prislapp. Att inte göra någonting producerar visserligen mindre nytt material, men det förändrar inte det gamla. Världen fortsätter dessutom att vara full av människor som är nyfikna på varandra. Nya arbetskamrater, nya bekantskaper, nya relationer, nya krogragg, nya telefonnummer utbytta på fyllan. Vi lever i en tid där det för många blivit närmast reflexmässigt att söka efter människor vi precis träffat.

“Vem var det där egentligen?” Google, eller ibland Facebook, har förbluffande ofta ett svar.

Sedan finns ytterligare ett lager. Sådant som vid en viss tidpunkt bara består av påståenden, anmälningar eller pågående processer kan senare få ett faktiskt utfall. Då förändras också det material som finns att skriva om. Där måste jag själv vara extremt noggrann. Det som är min upplevelse ska beskrivas som min upplevelse. Det som går att dokumentera ska beskrivas som dokumenterat. Självklart även det som eventuellt fastställs av en domstol. Det är en viktig skillnad. Kanske en av de viktigaste i hela projektet. En berättelse får gärna ha en berättares perspektiv. Den ska däremot inte låtsas att perspektiv, dokument och fastställda fakta är samma sak.

Men själva rävsaxen förändras inte.

Gör någonting, och det kan bli en del av fortsättningen. Gör ingenting, och det som redan hänt ligger kvar. Försök bekämpa berättelsen, och kampen kan själv bli berättelse. Sluta bekämpa den, och berättelsen fortsätter utan dig.

Det var faktiskt en av sakerna jag förstod redan när jag började med det här. Inte exakt hur allting skulle utvecklas. Inte hur många som skulle läsa. Inte vilka människor som skulle hitta dit eller hur de skulle göra det. Sådant går inte att veta i förväg. Men själva mekaniken var inte särskilt svår att se.

För berättelser har en besvärlig egenskap när de väl är skrivna. De blir föremål i världen. Andra människor kan läsa dem, tolka dem, missförstå dem, känna igen saker i dem och dra sina egna slutsatser. Författaren kan påverka vad nästa mening säger, men inte vad som redan har hänt eller vad varje framtida läsare kommer att veta när den börjar läsa.

Det märkliga med att sluta mata en berättelse är därför att man samtidigt måste acceptera att berättelsen redan är matad. Och där finns egentligen hela problemet. Man blir instängd.

Inte bakom en låst dörr. Inte av någon som står utanför och håller i nyckeln. Utan mellan konsekvenserna av att agera och konsekvenserna av att låta bli.

Och den sortens fängelse är betydligt svårare att dyrka upp. För att inte säga omöjligt.

Det enda man kan göra är att snällt be om nyckeln. Och högst troligt är den kravlista som den är behäftad med på sikt det minst kostsamma alternativet.

Det är i vilket fall det enda alternativet.

Att ta ansvar.

Jag ger mig inte. Oavsett hur tragiskt jag tycker det är hur hon demolerade relationen och slängde bort allt.

Inte mitt val.

Den Musikaliska Metamorfosen

Jag vet faktiskt inte själv exakt när det hände.

Den första låten om henne skrev jag hösten 2023. Den var egentligen inte ens särskilt mycket om henne, utan mer om den sorts förvirring som uppstår när någon beter sig på ett sätt man intuitivt känner inte går ihop, men ännu inte har tillräckligt med data för att förstå. Den var mer allmängiltig än personlig.

Efter episoden med nummerbytet på krogen och daten kom en ganska sorgsen ballad. Fortfarande inte särskilt konkret. Fortfarande i det där universella territoriet där heartbreak lika gärna kan vara fiktion som verklighet.

Sedan blev det tyst ett tag.

Det märkliga är att när skapandet väl återkom, gjorde det inte det linjärt. Först var det månader mellan låtarna. Sedan veckor. Mot slutet kändes det nästan som om varje ny episod producerade sin egen refräng i realtid.

2025 kom låten om att plocka upp smulorna efter hennes framfart. Där hade perspektivet förändrats. Nu stod det ganska tydligt att berättaren inte längre var en diffus figur, utan den som blivit utsatt. Att “partnern” i texten inte längre var ett romantiskt mysterium, utan den som orsakat skadan.

Det var också första gången hon reagerade.

Och nästan paradoxalt följde jag upp det med något helt annat. En kärleksförklaring till henne som människa, som väsen. En låt om hennes konst, hennes ursprung, våra resor, det där märkliga ljuset jag alltid tyckte fanns kring henne. Som om jag i ena andetaget anklagade henne, och i nästa fortfarande dyrkade henne.

Det är kanske där helheten börjar bli psykologiskt märklig.

För om någon bara skulle höra de sista låtarna, skulle de kunna tro att allt började i vrede. Men det gjorde det inte. Det började i fascination. Beundran. Nästan idealisering. Hon var färg, ljus, konst, mystik. Något större än bara en människa.

Sedan kom saknaden. Sorgen. Frånvaron.

Men därefter skedde något som jag inte själv såg medan jag stod mitt i det Texterna förändrades inte bara i antal. De förändrades i funktion. Från början beskrev de hur jag kände. Sedan började de beskriva vem hon var.

Det är en ganska obehaglig förskjutning när jag ser den i backspegeln.

Det började med den beskrivande texten av hennes ständiga “jag är singel om andra män frågar”. Kanske var det hur jag frustrerat slagits mot detta, en gång tid, utan någon som helst förståelse från hennes sida för hon hon sårade, som skapade “behovet” av att få ur mig det hela. Jag vet faktiskt inte själv. Den bara blev.

Det var även den första demon jag skickade henne som inte bemöttes med hennes vanliga “hon tyckte om det” utan som resulterade i ett totalt bakupsparkamnde om hur jag skrev. Ändå reagerade jag inte.

Hon gick från att vara den frånvarande älskade till att bli föremål för psykologisk analys. Undvikande. Emotionellt otillgänglig. Dubbla budskap. En människa med två ansikten. Någon som dolde saker. Någon som flyttade skuld från handling till min reaktion på handlingen.

Det var som att perspektivet bytte riktning.

Från introspektion till diagnos.

Från sorg till åtal.

Och kanske det mest obehagliga: ju mer konkret innehållet blev, desto mer ökade produktionstakten.

Det var inte bara så att jag skrev fler låtar. Jag skrev hårdare låtar.

Tidiga texter kunde ha handlat om nästan vem som helst. Sena texter kunde nästan inte ha handlat om någon annan.

Det finns en ganska tydlig intern progression när jag ser på materialet idag.

Först:
du är vacker, du är fantastisk, jag älskar dig.

Sedan:
du är borta.

Sedan:
du är skadad.

Sedan:
du ljuger.

Sedan:
du skyller ifrån dig.

Och till sist:
jag berättar sanningen.

Det är inte en särskilt smickrande utvecklingskurva. Det krävdes en extern person för att jag ens skulle se den.

Att det som vuxit fram inte längre bara var musik, utan ett sammanhängande emotionellt universum med återkommande teman: lögner, skuld, undvikande, saknad, vrede, ansvar, sanning.

Och kanske var det just helheten som blev problemet.

En enskild poptext om svek? Fullständigt normal.

Två? Fortfarande normal heartbreak-pop.

Men när ett helt kluster av låtar börjar peka i samma riktning, med samma figur, samma konflikter, samma moraliska axel, uppstår något annat.

Ett narrativ.

Och narrativ är farligare än enskilda låtar.

Min mest välvilliga inre tolkning hade kanske varit att hon, om hon faktiskt tog in helheten, skulle känna:

Jag betydde väldigt mycket. Och det här gick väldigt fel.

Men i hjärtat tror jag inte att det var så det landade.

Plötsligt kändes det inte alls bra.

Samtidigt finns den obekväma motfrågan.

Hon visste från dag ett vad jag var. Att jag skrev musik. Skrev texter. Att jag alltid bearbetat livet genom skapande. Att människor, relationer, omgivningar och erfarenheter förr eller senare letar sig in i konsten.

Och i hennes fall vände hon upp och ner på hela min värld. Flera gånger.

Så frågan kvarstår.

Hade jag inte rätt att uttrycka vad jag kände? Och om det var ett stort problem att jag skulle skriva om svek – varför då svika? Och om det var en “stund av tillfälliga brister i omdöme” – varför inte be om ursäkt innan det blev totalt infekterat?

Å andra sidan försökte jag trösta mig själv, eller kanske snarare rättfärdiga, med att hon högst troligt inte lyssnade.

Video

Video är effektivt. Budskap med musik fungerar på ett annat sätt än bara text. En anställd gjorde några snabbjobb, och nu finns de sju första filmerna klara för Wild Women Of Wongo.

Sju olika filmer med sju olika låtar. Ungefär en minut vardera, små smakprov som går ut via Instagram och Facebook Stories. Redan har det blivit massor med tittare och delningar.

Not My Choice. Brand New Start. Truth On Paper. Breaking Whats Left. Pillowcase. Four Years Of Ghosts. I Dont Have A Boyfriend.

Lite Roger Waters-style över det hela. Musik, bilder och ord som tillsammans skapar ett ganska koncentrerat emotionellt tryck. De är laddade och intensiva, var och en på sitt eget sätt.

En minut räcker ganska långt när man inte försöker berätta allting på en gång. En film kan säga en sak, nästa kan komma från en helt annan vinkel och den tredje kan använda en helt annan låt och känsla. Tillsammans börjar de däremot berätta någonting större.

Sju filmer är sju minuter. Det låter inte särskilt mycket, men sju minuter blir ganska mycket när varje minut är byggd för att lämna någonting efter sig. Och det här är bara de första sju.

Det här var planen. Att göra det större, låta text bli bild och låta bilderna få musik. Fler format, fler vägar och fler sätt för budskapet att nå fram.

Och det når fram. Folk tittar och folk delar, samtidigt som räckvidden fortsätter växa. Det kommer fler.

Inte mitt val. Men mitt svar på det som blev mitt val är fortfarande detsamma.

Jag ger mig inte.

Att Hantera Efterblivna

Jag börjar misstänka att någon missade mitt kåseri The Cube. Det är synd, för jag hade faktiskt ansträngt mig för att förklara hur det här fungerar. Men det är tydligen svårt att förmedla information till människor som är så upptagna med att anmäla saker att de inte hinner undersöka vad de egentligen anmäler. Lika svårt som att förklara för en totalt efterbliven dvärgkuk,

Nu har vi nämligen nått en ny nivå av administrativ begåvning. Man har lyckats rikta klagomål mot en hemsida på en server där den aktuella sidan aldrig har funnits. Inte tagits bort, inte gömts undan och inte tillfälligt stängts av. Den har aldrig funnits där över huvud taget.

Det är en prestation som förtjänar ett eget diplom. Gärna inramat och upphängt bredvid datorn, så att man har något att titta på nästa gång man funderar på att använda den. För det krävs faktiskt ett visst mått av beslutsamhet för att med sådan självsäkerhet försöka avlägsna något från en plats där det aldrig har existerat.

Men jag ska försöka förklara en gång till.

En hemsida ligger på en server, medan Google har ett eget index där information om hemsidor kan finnas kvar långt efter att innehållet har flyttats, ändrats eller försvunnit. Google kan dessutom visa utdrag ur äldre versioner av sidor som inte längre motsvarar vad som faktiskt publiceras på den aktuella webbplatsen. Så kan man såklart flytta sakr fram och tillbaka. Runt Runt Runt Runt. Runt igen.

Grattis! Dumfaan!

Det betyder att ett sökresultat inte är samma sak som innehållet på den server som för tillfället är värd för domänen. Jag förstår att det här kan vara svårsmält för den som föreställer sig internet som en enda stor låda med en strömbrytare på baksidan. Men det är faktiskt så det fungerar, och det har fungerat så ganska länge.

Sedan kommer vi till det verkligt underhållande. Medan någon ägnar sig åt att anmäla en sida som aldrig har funnits på den aktuella servern, dyker plötsligt en annan sida upp på Google. En annan sida, ett annat sökresultat och ytterligare en möjlighet att upptäcka att internet inte riktigt samarbetar med den som vill bestämma vad andra människor ska kunna hitta.

Jag börjar se framför mig hur nästa arbetsdag kommer att gestalta sig. Först måste man kontrollera om den första anmälan har lyckats få bort den sida som inte finns. Därefter måste man anmäla den nya sidan, undersöka vilken server den eventuellt ligger på och kanske för säkerhets skull skicka samma anmälan till ytterligare några företag som inte heller har något med saken att göra.

Det är naturligtvis ett heltidsarbete. Särskilt om man dessutom måste hålla reda på skillnaden mellan en domän, en server, en sökmotor och en bok. Jag börjar faktiskt förstå varför det verkar vara så ont om tid över till att läsa det som redan har förklarats.

Och medan denna storartade administrativa verksamhet pågår fortsätter jag att skriva. Nya kapitel, nya kåserier och nya låtar. Det är nästan som om en författare och musiker inte automatiskt upphör att vara författare och musiker bara för att någon skickar ett mejl till ett webbhotell.

Ställ frågan till Google AI. Be den om all personlig information, Boom!

Det är här The Cube kommer tillbaka. Man kan flytta innehåll mellan servrar och bygga nya webbplatser, men ett gammalt Googleindex försvinner inte nödvändigtvis bara för att man pekar upprört på en annan dator. Och det som redan har publicerats, lästs eller diskuterats blir inte oskrivet genom att man lyckas stänga en webbplats.

Jag har faktiskt börjat fundera på att erbjuda en liten grundkurs.

Första lektionen skulle handla om skillnaden mellan Google och ett webbhotell, den andra om hur man kontrollerar att det man anmäler verkligen finns där man påstår att det finns. Den tredje skulle ägnas åt den kanske allra svåraste övningen: att läsa en text innan man försöker få bort den.

Någon fjärde lektion tror jag inte behövs. Vid det laget har deltagarna förhoppningsvis förstått att en bok inte heller upphör att existera bara för att man blir arg på bokhandlaren. Men jag är beredd att göra ett undantag för särskilt svåra fall, förutsatt att deltagarna kan skilja på ett bokomslag och en serverhall.

Under tiden har jag annat att göra. Musiken ska färdigställas, boken ska få sina nya kapitel och de nya webbplatserna ska fortsätta utvecklas. Jag kan tyvärr inte ägna hela mitt liv åt att förklara internet för människor som envisas med att anmäla fel server.

Men jag vill ändå avsluta med ett litet praktiskt tips.

Nästa gång ni hittar något på Google som ni inte tycker om, kontrollera först var innehållet faktiskt finns och om sökresultatet fortfarande motsvarar en publicerad sida. Det kan bespara er åtskilliga timmar av meningslöst arbete och kanske till och med ett och annat pinsamt mejl.

Och om det plötsligt dyker upp ännu en sida på Google? Eller tio. Dom tio är resultatet av ditt egna arbete. inte mitt. Dom är KONSEKVENSEN.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.

Såja, såja. Somna om, pojk!

Konsten Att Försöka Förbjuda En Förklaring

Jag har förstått att det finns människor som inte tycker om min musik. Det är naturligtvis beklagligt, men jag har under ett långt liv i musikbranschen lärt mig att det faktiskt går att överleva och hånflina hela vägen till banken. Alla behöver inte uppskatta samma musik, och den som inte vill lyssna har sedan länge tillgång till en alldeles utmärkt uppfinning som kallas avstängningsknappen.

Nu har jag emellertid stött på ett betydligt mer avancerat problem. Det handlar inte längre bara om huruvida musiken får finnas, utan om huruvida jag får berätta att den finns. Och om jag får berätta att den finns, uppstår nästa fråga: får jag också berätta vad den handlar om?

Mitt band har nämligen begått det uppenbarligen ganska allvarliga misstaget att ge ut musik. Den finns på Spotify och andra musiktjänster, med omslag, titlar, texter och allt det där som brukar följa med när människor ägnar sig åt musik. Vi har dessutom en hemsida där vi presenterar bandet, berättar om låtarna och namnger människor som har bidragit till produktionerna.

Det sistnämnda verkar vara särskilt besvärligt. En människa som har skapat ett omslag kan nämligen tänkas få sitt namn angivet i anslutning till omslaget. Det är en gammal och tämligen etablerad sed inom kulturvärlden, det finns till och med uttryckliga rekommendationer från NCB, och STIM, där jag har väldigt många kompetenta vänner som arbetar, men jag börjar förstå att det kanske vore enklare om vi återgick till medeltidens anonyma hantverkare. Enligt vissa. Men jag kommer inte sälla mig dit. Icke. Jag manifesterar det vi kallar “byline”.

Problemet är bara att själva musiken fortfarande finns kvar. Man kan lyssna på den, läsa titlarna och i vissa fall till och med förstå vad låtarna handlar om. Det är naturligtvis ett svårt tekniskt problem för den som helst skulle vilja att musiken upphörde att existera.

Och så kommer vi till hemsidan. Om en låt finns på Spotify, får jag då skriva på bandets hemsida att den finns på Spotify? Får jag berätta varför jag skrev den, vad jag ville uttrycka och vilka människor som medverkade när den spelades in? Eller måste jag nöja mig med att publicera en bild på en gitarr och ett meddelande om att ytterligare information tyvärr kan uppfattas som besvärande för någon som svikit, ljugit, bedragit, utnyttjat, lekt med mig?

Jag har också skrivit en bok. Det var förmodligen ännu mer obetänksamt, eftersom böcker har den egenheten att de innehåller berättelser, och berättelser ibland bygger på saker som faktiskt har hänt. I mitt fall har personerna anonymiserats, men det tycks inte nödvändigtvis hjälpa när andra människor ägnar betydande energi åt att försöka identifiera dem.

Det börjar bli en intressant kulturpolitisk konstruktion. Först ska författaren anonymisera sina gestalter, sedan ska han eventuellt hållas ansvarig för att någon annan försöker avslöja vilka de föreställer. Om en tidning därefter skriver om saken uppstår förstås ett nytt problem, eftersom författaren rimligen också borde ha förhindrat tidningen från att bedriva journalistik. Och nu ringer journalisterna från skvalerpressen…

“Det handlar om mig men allt är lögn”…

Ja men exakt hur kunde du identifiera dig själv om allt är lögn? Face it – det är lite samma klass som att fråga Ms World vad hon önskar sig, “Fred på jorden och död åt mina fiender”.

I den ordningen…?

Efterblivet. Korkat. Obetänksamt. Kontraproduktivt.

Jag väntar med viss förväntan på nästa steg. Kanske kommer någon att kontakta Spotify och förklara att en låt bör tas bort eftersom den också finns beskriven på en hemsida. Därefter kan man kontakta hemsidans leverantör och förklara att hemsidan bör stängas eftersom låten fortfarande finns på Spotify.

Det blir ett fantastiskt effektivt system. Musiken får inte beskrivas eftersom den finns, och den får inte finnas eftersom den kan beskrivas. Boken får inte diskuteras eftersom någon kan förstå vad den handlar om, och författaren får helst inte berätta varför han skrev den.

Nu råkar jag, efter 40 år i industrin, dessutom ha extremt insatta kontakter inom just det här området, såväl administrativt som juridiskt. Jag har redan initierat frågan hos dem, eftersom jag tycker att det vore intressant att få veta var gränsen egentligen går mellan att skydda en människas rättigheter och att försöka begränsa en annan människas konstnärliga verksamhet. Det skulle ju vara ganska märkligt om vi hade kommit så långt att en musiker får ge ut sin musik, men inte längre får berätta vad den handlar om.

Jag ser faktiskt fram emot svaren. Det här har nämligen börjat handla om betydligt mer än två hemsidor och en missnöjd anmälare. Det handlar om vad som händer när någon försöker använda administrativa och juridiska processer för att begränsa publiceringen av musik, litteratur och annan konst, och hur långt sådana försök egentligen kan drivas.

Jag funderar därför på att starta ett nytt konstprojekt. Det ska inte innehålla musik, text, bilder, namn eller några som helst hänvisningar till verkligheten. Hemsidan ska vara helt vit, och för säkerhets skull tänker jag låta bli att registrera någon domän.

Jag misstänker emellertid att även detta kan ge upphov till en anmälan. Någon skulle ju kunna känna sig träffad av tystnaden.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.

Oh Life…

Det finns dagar när man vaknar och tänker att nu kan det väl för helvete inte bli mer idiotiskt. Sedan finns det dagar när man konstaterar att jo, det kunde det visst. Men det blev faktiskt ganska roligt till slut.

Efter ett närmast episkt fail försök att få tyst på hemsidor är samtliga servrar nu uppe igen. Alla. Nya servermiljöer, nya möjligheter och samma gamla oförmåga att hålla käften. Ett totalt EPIC FAIL för den som hade tänkt sig motsatsen.

Loser! Sprattla vidare dumfaan!

Jag har en halväten macka åt dig dessutom. Smaklig måltid retard! Katten har sparat rester åt dig. Haha!

Jag har försökt föreställa mig den där stunden när någon upptäcker att allt är tillbaka. Inte bara tillbaka, förresten. Det har tillkommit nya kapitel, nya kåserier, nya texter och nya låtar. Det är lite som att försöka släcka en brasa med bensin och sedan bli förbannad över att det blev varmt. Men vem GÖR så? Om man inte är totalt efterbliven halvslak dvärgkuk? Missade du mitt CV innan du försökte?

EPIC FAIL LOSER! HAHAHA!

Samtidigt sprider sig annonskampanjen över Karlstad som en LÖPELD. Över en kvarts miljon visningar, drygt 104 000 nådda konton och tusentals människor som klickat sig vidare till berättelsen. Klustereffekten kan bli enorm när människor börjar prata med varandra, skicka länkar och upptäcka att de kanske har gemensamma bekanta. Det kostar. Absolut. Men det kostar också att försöka tysta någon som redan har bestämt sig för att fortsätta berätta.

ESKALERA!

Och nu har jag kommit fram till att det är dags att prioritera om mina investeringar. Det har genom åren från 2022 gått alldeles för mycket pengar, tid och energi åt lögner, otacksamhet och diverse andra synnerligen olönsamma verksamheter. Avkastningen har varit bedrövlig och kundservicen obefintlig. Jag har därför beslutat att lägga ned den delen av verksamheten och investera i något betydligt mer lovande.

Mig själv.

Det började med ett par skor. Sedan blev det några par till, eftersom jag tydligen har två fötter och ett välutvecklat sinne för ekonomiska möjligheter. Det fina med skor är att de i allmänhet går dit man själv vill, inte hittar på alternativa versioner av vad som hände i lördags och sällan anmäler en till myndigheterna för att man har uttryckt en åsikt om skosnören.

Musiken fortsätter också. Det finns nya låtar att färdigställa, texter att skriva och gitarrer som inte spelar sig själva, hur mycket jag än försöker övertyga dem. Dessutom har jag en hel bok som envisas med att bli längre för varje gång någon försöker få den att försvinna. Det är ett fascinerande litterärt fenomen som jag överväger att söka forskningsanslag för.

Och annonseringen fortsätter. Den ursprungliga tanken var att nå människor i ett begränsat geografiskt område, men nu har kampanjen vuxit till något betydligt större. Hur långt berättelsen sedan sprider sig mellan människor återstår att se. Men en sak är säker: den har knappast blivit mindre tillgänglig av försöket att stänga ned hemsidorna.

Nu återstår förstås att se vad som händer med de anmälningar jag anser vara falska. Jag hoppas att de får sina rättmätiga konsekvenser och att den som har lämnat felaktiga uppgifter till slut får ta ansvar för dem. Ansvar är nämligen ett ganska användbart begrepp, även om det ibland tycks ha försvunnit ur vissa människors ordförråd.

ANSVAR!

Jag tänker i alla fall inte sitta hemma och vänta på att någon annan ska få ordning på mitt liv. Det finns alldeles för mycket att göra och, som sagt, alldeles för många skor att använda. Jag skulle faktiskt säga att vi har det ganska bra just nu. Servrarna fungerar, musiken spelar, skrivandet fortsätter och garderoben befinner sig i en expansiv fas.

Och skulle någon få för sig att försöka stänga ned alltihop igen får jag väl skriva ytterligare några kapitel. Kanske spela in ett dubbelalbum, köpa ett par stövlar och utöka annonsbudgeten. Det är förstås inte gratis, men jag har redan lagt alldeles för mycket av mitt liv på sådant som aldrig borde ha behövt kosta mig någonting.

Jag hade gärna valt en enklare väg. Ett samtal, lite ärlighet, ett “förlåt”, och ett faktiskt ansvarstagande hade kunnat bespara en hel del av det här. Men när den vägen inte finns får jag fortsätta med det jag faktiskt kan påverka. Skriva, spela, publicera och leva mitt liv.

Jag ger mig inte!

Inte mitt val.

Oh life…

Fick tips om Duran Duran. Fick tag på parkett. 5:e raden.

Pricey. But Tasty.

Ska ringa några samtal. Se om det går att “ordna nåt”

Oh life…

Det är lite samma fenomen som när en vän ringde för ett tag sedan.

– Vill du se Brad Paisley i kväll? Jag är gitarrtekniker åt honom…
– Ja för faan…

Några timmar senare. Ett “Black Card”

– Hi Im mike…
– Brad..
.

Oh life…

Det är ett annat liv än en 5120 × 1440-skärm. Sån bullshit, djävla skräp, har jag åxå. I Studion. BULLSHIT.

Verkligheten Har Inte Läst Manus

Jag har ägnat nio månader åt att skriva om mitt liv. Det låter kanske som en rimlig tidsåtgång, tills jag berättar att jag bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Femton månader har alltså tagit nio månader att dokumentera, och då har jag ändå arbetat ganska flitigt. Många kallar mitt arbete “oerhört omfattande”.

Det är inte så att jag sitter och hittar på. Jag har gått igenom tusentals sms, mejl, bilder, kvitton, papper och dagböcker. Jag har jämfört datum, kontrollerat händelser och försökt reda ut vad som egentligen hände vilken torsdag. Ibland har jag ägnat en hel dag åt att komma fram till att jag hade rätt om klockslaget men fel om veckodagen.

Resultatet är 730 sidor. Jag har fortfarande resten av 2023, hela 2024, hela 2025 och det pågående 2026 kvar. Min försiktiga uppskattning är att jag behöver ytterligare elva månader, vilket innebär att jag möjligen kommer ikapp mig själv någon gång nästa höst.

Det förutsätter naturligtvis att mitt liv under tiden upphör med att producera nya kapitel. Hittills finns det väldigt lite som talar för det. Tvärtom har berättelsen på senare tid börjat utveckla en ganska imponerande förmåga att skapa sina egna fortsättningar. Så sent som förra veckan skapades ofrivilligt nya kapitel om 2026. September 2026.

Förlagen ställer naturligtvis den fullt rimliga frågan hur berättelsen slutar. Jag förstår dem. Det är en fråga som jag själv, mina närmaste vänner och ett antal andra inblandade har ägnat avsevärd tid åt att försöka besvara. Ingen har lyckats.

Min innersta krets består av sju människor som numera kan den här historien bättre än sina egna deklarationer. De har lyssnat på telefonsamtal, granskat sms och fått redogörelser för händelser som vid första anblicken inte borde kunna inträffa mer än en gång. Numera vågar ingen av dem ens gissa vad som händer härnäst.

Själv har jag åtminstone en arbetsplan. Det blir vinter snart, vilket innebär mer tid framför datorn och mindre tid åt sådant som andra människor tydligen ägnar sig åt när de är lediga. Med lite tur hinner jag skriva färdigt de återstående åren innan berättelsen skaffar sig ytterligare ett.

Men jag har sagt det förut. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.

Och någonstans under de kommande elva månaderna kommer den sannolikt att fortsätta. Det är faktiskt det enda som samtliga inblandade verkar vara överens om.

Jag ligger efter med mitt eget liv. Och mitt eget liv visar hittills ingen som helst hänsyn till min deadline.

« Older posts

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑