Category: Kåserier (Page 1 of 2)

De som tillhörde den innersta kretsen undrade aldrig varför jag började skriva min bok. Tvärtom. De hade snarare undrat varför det dröjde så förbannat länge innan jag gjorde det. De visste ju redan. De hade funnits där under åren, sett vad jag gjorde, vad jag försökte göra och hur långt jag var beredd att gå för en människa jag älskade. De hade också sett hur hon behandlade mig under tiden. Hur jag gång på gång försökte få någonting att fungera medan hon gång på gång gjorde det svårare. Och ibland fick jag känslan av att deras största oro inte var att jag skulle börja berätta. Det var att jag skulle låta bli. Att jag ännu en gång skulle ge henne en chans att behandla mig som skit.

Och någonstans i maj 2026 hade frågorna förändrats. Ingen undrade längre när jag skulle börja skriva. Det hade jag ju redan gjort, och utkasten hade vuxit till en berättelse som för länge sedan passerat stadiet av några lösa anteckningar i en skrivbordslåda. Nu handlade frågorna i stället om när jag tänkte börja publicera dem på nätet. När jag skulle låta andra än den innersta kretsen ta del av det som de själva redan kände till. Det var inte längre frågan om jag hade någonting att berätta. Det var frågan om när jag tänkte låta världen läsa det. För det fanns inga tvivel om jag att inte tänkte backa där. Men jag höll på det. Höll på det. Höll på det. Samtidigt som jag skrev. Kapitel efter kapitel. Och samtidigt föddes låtar som Thruth On Paper , Tragic Magic , och Four Years Of Ghosts. Jag hade blivit nykter sedan länge. Investerade i mig själv. Skapade, nästan maniskt, snudd dygnet runt. Jag hade bestämt mig. Jag inväntade bara rätt tecken.

Så kom den utlösande faktorn. En Facebookstory 27:e Maj. Ingenting som jag kunde styra över. Bara agera uitifrån. Sedan fanns ingen återvändo. Jag tryckte på knappen. Det var inte mitt val. Jag hade redan gett för många chanser. Redan gett för mycket tid. Där var alla i den innersta kretsen rörande överens.

För alla de andra, helt oinvigda random nya läsare, var det annorlunda. De hade inte suttit med vid köksborden, hört telefonsamtalen eller sett mig försöka få ihop det som gång på gång föll isär. De mötte berättelsen från början, precis som man möter en berättelse. Med två människor som hittar varandra och med den där nästan löjligt mänskliga förhoppningen om att kärleken, trots allt, ska visa sig vara större än allt annat. I de första kapitlen fanns ju kärlekssagan. Den var inte påhittad, inte tillrättalagd och inte skriven i efterhand för att göra det som följde mer dramatiskt. Den fanns där därför att det var så jag upplevde den. Därför att jag faktiskt trodde på den.

Och kärleken är en märklig religion. Den har sina helgon och sina syndare, sina små altaren av vardagliga föremål och sina högtider som ingen annan människa ens känner till. En kaffekopp kan bli en relik. Ett enkelt godnatt kan få samma tyngd som en ed inför Gud och hela församlingen. Och den som är förälskad kan förlåta sådant som han aldrig skulle ha accepterat från någon annan. Inte därför att han saknar förstånd, utan därför att han fortfarande tror att det goda ska segra. Att det vackra han en gång såg också är det sanna.

Sedan började hon förändra förutsättningarna. Inte med ett enda dramatiskt beslut, inte med en scen där någon slår igen en dörr och publiken omedelbart förstår att föreställningen är över. Snarare genom en lång rad handlingar som var och en kunde förklaras bort, men som tillsammans förändrade hela relationen. Kapitel efter kapitel kom de små glidningarna. Hon gjorde saker jag inte förstod, gav besked som senare förändrades och försatte mig gång på gång i situationer där jag fick försöka förstå vad som egentligen gällde. Det som först kunde avfärdas som missförstånd började återkomma i nya skepnader. Och till slut började läsarna reagera på sådant som jag själv, där och då, fortfarande försökte hitta rimliga förklaringar till.

Det är väl så det onda ibland tar sig in i en människas liv. Inte genom att presentera sig som ont, med horn i pannan och svaveldoftande visitkort, utan genom att låna det godas kläder. Det kommer som ett missförstånd, en dålig dag, en olycklig formulering eller någonting som säkert blir bättre nästa vecka. Och den som älskar står där med sin förbannade välvilja och försöker göra plats åt ännu en förklaring. Till slut har han byggt ett helt hus av ursäkter och upptäcker att han själv inte längre får plats i det. Jag byggde det huset. Men det var hennes handlingar jag försökte hitta plats för.

Redan hösten 2022 fanns det sådant som de oinvigda läsarna senare skulle kalla absurditeter. Vintern 2023 bjöd på ytterligare några nummer i den föreställning som ingen tycktes ha beställt biljetter till. Och när hösten 2023 kom hade hennes sätt att behandla mig förvandlat det som en gång varit besvärligt till någonting som på engelska brukar beskrivas som from bad to worse. Fast även det är förstås en fråga om jämförelsematerial. Det som såg ut som ett haveri hösten 2023 skulle med tiden kunna framstå som en ganska stillsam förövning inför vad som väntade. Och ändå hade vi inte ens kommit fram till 2024. Vad som skulle hända under de följande tre åren skulle få mycket av det tidigare att framstå som rena idyllen, och det som till slut utspelade sig under 2026 skulle föra berättelsen långt bortom allt jag någonsin hade föreställt mig att en avslutad kärleksrelation kunde utvecklas till.

Och det finns en sak som de oinvigda läsarna ännu inte vet. De vet inte hur mycket längre händelserna kommer att fortsätta än det som hittills har skrivits. De vet inte hur många år som fortfarande återstår på berättelsens tidsaxel, hur många gånger det som föreföll vara slutet i själva verket bara var början på någonting nytt. De läser ett kapitel och tror kanske att de börjar ana vart allting är på väg. Men berättelsen har ännu inte hunnit fram till allt det som redan har hänt. De vet ännu inte hur långt hon skulle komma att driva konflikten, eller hur mycket av det som följde som ännu väntar på att bli berättat.

Det är en märklig känsla att sitta med den kunskapen. Att veta vad som väntar runt hörnet medan andra fortfarande vandrar genom en sommarkväll flera år tidigare. Att läsa kommentarer om sådant som ännu verkar möjligt att rädda, när man själv redan känner till de kommande vintrarna. Ibland skulle jag vilja sträcka mig genom texten och lägga handen på axeln på den människa jag var då. Säga åt honom att stanna upp, se sig omkring och för en gångs skull tro mer på det han faktiskt ser än på det han så innerligt hoppas ska finnas där.

Men då hade det blivit en annan berättelse. Och framför allt hade det blivit en lögn.

Någonstans under skrivandet började jag också förändra sättet att berätta. Jag hade från början följt tidsaxeln ganska troget, låtit dagarna komma i den ordning de faktiskt kommit och låtit läsaren upptäcka saker ungefär samtidigt som jag själv hade gjort det. Men efter hand började jag släppa in små glimtar av framtiden. Några meningar här, en antydan där. Ibland en händelse som ännu låg långt bort i berättelsens tid, men som redan hade inträffat i mitt liv. Det var inget misstag och ingen oförmåga att hålla ordning på kalendern. Det var dramaturgi.

Jag visste nämligen något som läsaren ännu inte visste. Jag visste vart berättelsen skulle ta vägen, åtminstone fram till den punkt där jag själv befann mig när jag skrev. Och jag upptäckte att en kort blick framåt kunde förändra allt som stod före den. En till synes obetydlig händelse kunde plötsligt få en annan innebörd. Ett vänligt ord kunde börja skava. Ett löfte kunde få en sorgsen klang långt innan läsaren hade fått veta varför. Det märkliga var att det fungerade ungefär som jag hade föreställt mig. Människor blev inte bara nyfikna på vad som skulle hända. De började läsa det som redan hade hänt med andra ögon.

Det är någonting nästan bibliskt över den sortens efterklokhet. Vi människor tycker om att föreställa oss att allting följer en ordning, att det finns en mening med prövningarna och att den som håller ut tillräckligt länge till slut ska få sin belöning. Vi vill gärna tro att lidandet förädlar oss, att förlåtelsen är större än oförrätten och att kärleken på något vis ska få sista ordet. Det är vackra tankar. De har burit människor genom krig, fattigdom, sjukdom och ett oräkneligt antal söndagsgudstjänster. Men ibland är en oförrätt bara en oförrätt. Och ibland är det enda man får för att ha vänt andra kinden till ännu en örfil.

Det var då jag också började lägga in tillbakablickarna. Långt tillbaka, till tiden innan någon av oss ens visste att den andra existerade. För människor uppstår ju inte den dag de träffas. De kommer dit med sina historier, sina erfarenheter, sina gamla sår och sina mer eller mindre lyckade försök att förstå världen. Ibland bär de på sådant som får betydelse först långt senare. Och ibland måste man gå många år bakåt för att begripa varför två människor, som för ett ögonblick tycktes passa så märkvärdigt bra tillsammans, till slut hamnade så oerhört långt ifrån varandra.

Det hände någonting med kommentarerna också. Till en början handlade de mycket om själva händelserna, om de egendomligheter som dök upp redan under berättelsens första år. Sedan kom frågorna. Varför stannade du? Varför fortsatte du försöka? Varför gick du tillbaka när hon redan hade behandlat dig så illa? Frågorna var begripliga, men de hade också något nästan komiskt över sig. Den som läser en historia i efterhand har ju den stora fördelen att kunna se vart vägen leder. Den som går på vägen har sällan samma utsikt. Särskilt inte när han är förälskad och fortfarande tror att nästa krök ska föra honom hem.

Efter hand förändrades tonen. Från frågan om varför jag hade stannat började kommentarerna allt oftare handla om varför jag till slut hade börjat skriva. Eller snarare att man nu förstod varför. Det var en förskjutning som betydde mer för mig än jag först insåg. Inte därför att jag behövde någon publik som höll med mig om allting, utan därför att berättelsen började bära det som jag så länge hade haft svårt att förmedla. Människor som inte hade känt oss, inte varit där och inte vetat någonting från början kunde följa förloppet och själva se hur deras förståelse förändrades.

Men de hade fortfarande bara kommit en bit på vägen. Den innersta kretsen befann sig någon helt annanstans. De visste vad hon hade gjort under 2023, vad som fortsatte under 2024 och vad som ännu pågick under 2025. De visste hur jag hade känt, hur jag hade försökt och hur mycket av mitt liv jag hade lagt på att få någonting att bli bra. De kände också till det som följde under 2026, när hon enligt min uppfattning började försöka sabotera det jag byggt upp och skapa problem kring mitt skrivande. Och den bittra ironin var att hennes försök att stoppa berättelsen i stället gav den ytterligare kapitel.

Och där någonstans finns kanske den verkliga förklaringen till varför allt detta blev så viktigt. Inte i lusten att skriva, för den har alltid funnits. Inte heller i glädjen över att människor läser, även om det förstås är märkvärdigt att se en berättelse lämna skrivbordet och börja leva sitt eget liv. Det handlar om något betydligt enklare och samtidigt betydligt svårare. Att det som hände faktiskt hände. Att det hon gjorde mot mig inte ska försvinna in i den där bekväma tystnaden där allting till slut blir ett missförstånd, en olycklig omständighet eller två människor som helt enkelt inte passade ihop.

För visst hade det varit enklare att tiga. Det hade säkert varit bekvämare för henne också. Man hade kunnat lägga åren i en låda, stänga locket och kalla det för att gå vidare. Men jag har aldrig riktigt förstått varför just tystnaden så ofta betraktas som det vuxna och värdiga alternativet. Som om det vore finare att låta det som varit viktigt bli osagt. Som om hennes handlingar skulle bli mindre verkliga bara för att jag slutade berätta om dem.

Det finns för övrigt någonting djupt motsägelsefullt i människans förhållande till sanning. Vi uppfostrar våra barn att tala sanning, vi svär eder på den, vi skriver den på domstolarnas väggar och sjunger om den i kyrkorna. Men när sanningen blir obekväm förväntas den plötsligt uppföra sig som en väluppfostrad middagsgäst. Inte tala för högt, inte störa ordningen och framför allt inte nämna det där som alla runt bordet helst vill glömma. Den ska gärna vara sann, men helst inte märkas. Och allra helst ska den gå hem innan kaffet serveras.

Jag började inte skriva för att jag hade slutat känna. Jag började skriva därför att jag fortfarande kände, och därför att åren hade lämnat efter sig alldeles för mycket för att kunna reduceras till några trötta meningar om att livet ibland tar märkliga vägar. Det fanns kärlek där. Det fanns förhoppningar, skratt, förtvivlan, försoningar och nya sammanbrott. Det fanns sådant jag är stolt över och sådant jag önskar att jag hade förstått tidigare. Och det fanns en människa som jag under mycket lång tid var beredd att göra nästan vad som helst för. Det var hon. Det var henne jag älskade. Och det var hennes sätt att behandla mig som till slut gjorde det omöjligt att fortsätta som förut.

Kanske är det först när man ser hela den resan som man förstår varför jag inte tänker sluta berätta. Varför nya kapitel fortsätter att komma, varför jag återvänder till gamla händelser och varför jag ibland lägger ett helt dygn på att få några sidor att säga precis det jag vill att de ska säga. Inte för att vinna tillbaka tiden. Den är förlorad och kommer aldrig igen. Men för att den inte också ska förlora sin betydelse. För att det som en gång var mitt liv åtminstone ska få finnas kvar som min berättelse om det.

Det finns ett begrepp inom psykologin som jag allt oftare återkommer till. Sunk cost fallacy. Felslutet som får människor att fortsätta investera i någonting bara för att de redan har investerat för mycket för att kunna acceptera förlusten. Man fortsätter inte längre för att vinna, utan för att slippa erkänna att man förlorat. Och någonstans där börjar skillnaden mellan hennes väg och min bli ganska tydlig.

Jag fortsätter därför att jag fortfarande ser ett värde framför mig. Berättelsen växer, människor läser och nya kapitel ger det som hänt en plats i historien. Hennes fortsatta försök att stoppa mig får mig däremot att misstänka att hon drevs av någonting helt annat. Att hon redan har lagt så mycket kraft på att få tyst på mig att hon inte längre förmådde acceptera att det inte hade fungerat. Varje nytt misslyckande blir då ett skäl att försöka ännu en gång.

Och det är här ironin blir nästan outhärdligt vacker. För varje gång hon försöker stoppa berättelsen riskerar hon att ge mig ytterligare någonting att berätta. Hon försöker begrava det förflutna och fortsätter samtidigt att skriva dess fortsättning. Hon bär ved till den eld hon vill släcka, medan jag får ännu ett kapitel att lägga till de andra. Det är två människor som fortsätter framåt, men med en avgörande skillnad: jag ser fortfarande någonting att vinna. Hon kanske framför allt ser någonting hon inte står ut med att förlora. En märklig sorts självuppfyllande förbannelse, där varje försök att släcka elden innebär att hon bär dit ännu en famn ved.

Men det finns också en gräns för vad jag tänker låta den här historien ta ifrån mig. Jag har redan förlorat år som aldrig kommer tillbaka. Jag har burit på förhoppningar som till slut blev tyngre än sorgen över att de inte infriades. Och jag har fått lära mig att det ibland är betydligt svårare att försvara det man älskat än att försvara sig mot det man hatar. Kärleken kräver nämligen någonting som hatet sällan behöver bekymra sig om. Den kräver att man vågar vara sårbar. Att man öppnar dörren och låter någon annan få tillgång till sådant som ingen människa borde använda som vapen.

Och den gränsen går också vid min egen berättelse. Jag tänker inte låta den förbli oavslutad. Jag tänker inte låta den försvinna i tystnaden, begravas i glömskan eller reduceras till några bortglömda dokument på en hårddisk. Tvärtom. Jag tänker se till att den blir färdig, att den blir upptäckt och att den når långt utanför den krets som redan vet vad som hände. Jag har investerat år av mitt liv, tusentals timmar av arbete och delar av mig själv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Men jag tänker inte låta också det gå förlorat.

Och det är här skillnaden gentemot sunk cost fallacy blir avgörande. Jag fortsätter inte därför att jag är oförmögen att acceptera det jag redan förlorat. Jag fortsätter därför att jag fortfarande har någonting att vinna. Därför att det jag skapat har ett värde, därför att berättelsen ännu inte är färdigberättad och därför att jag har både viljan, förmågan och möjligheterna att föra den hela vägen fram. De förlorade åren är förlorade. Kärleken är förlorad. Den framtid jag en gång trodde på kommer aldrig att bli verklighet. Men det som återstår tänker jag inte frivilligt lämna ifrån mig också.

Jag tänker inte kasta bort det jag har byggt bara för att någon annan skulle föredra att det aldrig hade funnits. Jag tänker inte låta någon annans önskan om tystnad avgöra hur många kapitel min berättelse ska innehålla, när den ska avslutas eller hur många människor som ska få möjlighet att läsa den. Jag har redan betalat ett pris som jag aldrig hade accepterat om jag från början hade vetat vad som väntade. Att dessutom avstå från möjligheten att göra någonting bestående av det vore inte att gå vidare. Det vore att låta förlusten bestämma också över framtiden.

Och det tänker jag inte göra. Jag har förlorat tillräckligt. Det som återstår att skapa, avsluta och föra ut i världen tänker jag inte överge. Inte för att jag måste rättfärdiga det som redan har kostat mig så mycket, utan för att jag fortfarande vet precis vad jag vill åstadkomma.

Berättelsen ska bli färdig. Den ska bli läst. Och den ska inte tystna bara för att någon önskar det.

Jag tror fortfarande på det goda. Inte som någon from förhoppning om att världen till slut ska ordna allt till det bästa, utan som ett medvetet val att inte låta det hon gjorde förstöra allt det som ännu kan bli. Jag tror fortfarande på kärleken, trots att jag vet vad den kan kosta. Och jag tror fortfarande på värdet av att berätta, även när berättelsen gör ont. Kanske är det där det sakrala och det profana till slut möts. I en människa som kan stå med hjärtat i handen och svära så att kyrkfönstren skallrar, men ändå vägra förneka att det en gång fanns någonting heligt i det han försökte rädda.

Så nej, jag tänker inte låta hennes önskan om tystnad bestämma var berättelsen ska sluta. Den började som en kärlekssaga, fortsatte genom hennes handlingar till någonting jag aldrig hade kunnat föreställa mig och blev till slut en berättelse som jag inte längre kunde låta bli att skriva. De oinvigda har ännu långt kvar att läsa. Den innersta kretsen vet varför. Och jag vet varför jag fortsätter.

Sanningen ska fram. Sanningen ska ut. Inte därför att det förflutna går att förändra, utan därför att framtiden fortfarande tillhör dem som vågar göra någonting av den.

Hon berövade mig mitt livs kärlek. För det var henne jag älskade, och det var också hon som genom sina handlingar förstörde det jag hade velat bygga tillsammans med henne. Inte bara en relation, inte bara en gemensam framtid, utan hela den märkliga och underbara föreställningen om att två människor faktiskt kan hitta hem hos varandra. Jag hade öppnat dörrar som jag inte öppnat för någon annan. Gjort plats för henne i mitt liv, i mina tankar, i mina drömmar och i den framtid som jag under så lång tid fortfarande trodde var vår. Och längs vägen fick jag uppleva hur hon gång på gång försökte spotta och pissa på både mig och det som en gång hade varit vackert mellan oss. Kanske trodde hon att jag till slut skulle böja huvudet, hålla käften och låta allting försvinna. Som om det som hade varit mitt liv bara var någonting man kunde sopa undan efter stängningsdags.

Det kanske hade fungerat i en liten mellansvensk stad. Om mannen hon haft en relation med råkade vara bilhandlare, med välputsade begagnade bilar på gårdsplanen, kaffebryggaren på kontoret och en tillvaro där de flesta sorger åtminstone gick att hålla någorlunda åtskilda från arbetet. Kanske hade han inte älskat lika våldsamt. Kanske hade han inte investerat lika mycket av sig själv, eller byggt lika stora delar av sin framtid kring henne. Han hade kanske skakat på huvudet, dragit en djup suck och sörjt en vecka. Eller två. Eller inte alls. Sedan hade han gått tillbaka till sina inbyten, sina finansieringslösningar och sina kunder som ville pruta ytterligare fem tusen på en Volvo som redan var för billig. Den före detta relationen hade blivit ett samtalsämne vid lunchbordet mellan tre bilhandlare. Kanske två gånger. Sedan hade någon berättat en roligare historia, kaffet hade kallnat och livet hade fortsatt ungefär som förut.

Och det hade kanske varit alldeles utmärkt. Det finns människor som kan lägga en kärlek bakom sig som man lägger undan en gammal vinterrock. Den har tjänat sitt syfte, den passar inte längre och det finns ingen anledning att fortsätta bära omkring på den. Andra stoppar den längst in i garderoben och hittar den tjugo år senare, tillsammans med en gammal biobiljett och ett fotografi som plötsligt gör ont på ett sätt de hade glömt var möjligt. Vi människor är olika. Vi älskar olika, sörjer olika och har olika sätt att förhålla oss till det som en gång betydde allt.

Men jag är inte den där bilhandlaren. Inte som människa, inte i mitt sätt att känna och definitivt inte i vad jag hade investerat i henne och i oss. Det handlade inte bara om tid eller pengar, om resor, planer och alla de praktiska ansträngningar som går att räkna samman och skriva in i en prydlig liten kolumn. Det handlade om år av känslor, förhoppningar, förtroende och en envis tro på att kärleken fortfarande var värd att försvara. Jag gav henne inte bara en plats i mitt liv. Jag lät henne bli en del av det liv jag ville leva. Och det är en alldeles för stor skillnad för att kunna avfärdas med en axelryckning och en kopp automatkaffe.

Dessutom finns det ytterligare en skillnad. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att uttrycka sådant som inte låter sig sägas i ett vanligt samtal. Genom musik, texter, melodier, berättelser och alla de märkliga konstnärliga omvägar som ibland kan föra en människa närmare sanningen än de rakaste orden. Jag kan skriva om det som gör ont. Jag kan ge sorgen en melodi, ilskan en rytm och minnena ett språk. Jag kan låta en händelse bli ett kapitel, ett svek bli en sång och en förlorad förhoppning bli någonting som lever vidare långt efter att själva förhoppningen har dött. Och jag har dessutom möjligheter att nå ut med det jag skapar. Till människor som aldrig träffat mig, aldrig träffat henne och aldrig hört talas om oss, men som ändå kan känna igen någonting av sina egna liv i det jag berättar.

Det är kanske där hon gjorde sin största felbedömning. Om hon föreställde sig att jag skulle reagera som någon som bara ville glömma, hade hon missförstått både mig och det jag kände. Hon hade inte bara en människa framför sig som älskade henne. Hon hade en människa som kunde förvandla det han upplevde till musik och litteratur, som hade både viljan och möjligheterna att låta berättelsen nå långt utanför den lilla krets där allting en gång hade utspelat sig. Hon kunde ta ifrån mig den framtid jag drömde om tillsammans med henne. Men hon kunde inte ta ifrån mig mitt språk, min musik eller min förmåga att göra någonting av det som blev kvar.

Och kanske är det den mest förbannade ironin av alla. Att hon genom att förstöra det jag allra helst hade velat bevara också gav mig en berättelse som jag aldrig hade önskat behöva skriva. Att det som skulle ha blivit ett gemensamt liv i stället blev sånger, kapitel, minnen och en offentlig berättelse som fortsätter långt efter att kärlekssagan upphörde att vara en kärlekssaga. Jag hade mycket hellre haft henne kvar om än givetvis under inga förutsättningar dom omständigheter som jag då tillät och accepterade. Jag hade mycket hellre skrivit musik om lyckan än berättelser om vad som hände när den försvann. Men jag fick inte välja det ena utan att förlora det andra. Och när hon väl hade gjort sina val återstod mina.

Det var fel kille.

Jag ger mig inte.