Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Category: Kåserier (Page 2 of 2)

Innersta Kretsen

Jag har en innersta krets. Sju människor, om jag räknar bort mig själv. Stackars jävlar. De har hört den här historien tills de rimligen borde kunna tentera den på universitetsnivå.

De har hört sms läsas högt, skärmdumpar, sett datum och fått telefonsamtal efter katastrofer och fantastiska kvällar. Några har träffat henne och några har sett oss tillsammans. Några har fått samma fråga så många gånger att normal vänskap borde berättiga dem att fakturera. Ändå kan ingen svara.

Inte jag heller. Frågan är egentligen löjligt enkel. Varför gör man inte bara slut? Inte ett sådant där slut som egentligen betyder att man ska höras på torsdag.

Jag menar slut. Jag vill inte vara tillsammans med dig, det här är varför och det kommer inte att förändras. Du är fri och jag är fri. Jag lägger mig inte längre i vem du träffar, reser med eller håller i handen.

Det är ett vuxet beslut. Det kan vara brutalt och det kan krossa någon. Men det har åtminstone fördelen att vara begripligt. Det finns förstås ett annat vuxet beslut också.

Man kan bestämma sig för att försöka. Då sätter man sig ner och pratar om det som faktiskt gått sönder, inte om middagen på fredag eller vilken film man ska se. Man pratar om problemet. Man säger vad man gjorde och lyssnar på vad det gjorde med den andre.

Man berättar det man helst skulle vilja slippa berätta. Man accepterar att tidigare handlingar lämnar ärr och att den andre inte blir trygg bara för att man haft tre bra veckor. Sedan bestämmer man om man tänker försöka. Och framför allt bestämmer man vad man är.

Öppet. Inte bara hemma i soffan och inte bara när ingen annan frågar. Samma relation inför varandra som inför resten av världen. Samma regler för båda.

Också ett vuxet beslut. Men människor är uppfinningsrika och har lyckats konstruera ett tredje alternativ. Man väljer bort relationen utan att riktigt välja bort människan. Man behåller middagarna.

Och då menar jag inte en middag, inte två och inte tre där någon efteråt kan skylla på gammal vana eller svag karaktär. Vi pratar tjugo+. På ett år. Man går på bio, inte en gång därför att båda råkade vilja se samma film och inte två eller tre gånger. Till slut är det så många filmer att ingen längre räknar.

Man promenerar, inte en promenad och inte två. Tjugo+. Man håller handen, inte en gång när någon glömde att man enligt den officiella historieskrivningen inte längre var ett par. Man pussas, kramas i soffan och lagar mat tillsammans. Man gör alla de där fullständigt ordinära sakerna människor gör när de tycker om att vara tillsammans.

Och samtidigt säger man att man inte fungerar. Det märkliga är att väldigt mycket faktiskt fungerar. Middagarna fungerar, bion fungerar och promenaderna fungerar. Händerna fungerar alldeles utmärkt tillsammans.

Det som inte fungerar är det enda man aldrig lagar. Relationen, eller snarare definitionen av den och allt gammalt skit som redan ligger kvar under golvbrädorna. Det är inte ännu en middag som behövs. Det är ett samtal.

Inte ännu en film och inte ännu en pusskväll i soffan. Inte ännu en trevlig dag som bevis för att gårdagen inte längre spelar någon roll. Det som behövs är ett ja som faktiskt betyder ja. Eller ett nej som faktiskt betyder nej.

Ja, vi är tillsammans och jag säger samma sak även när andra frågar. Det här har hänt, det här gjorde jag och det där gjorde du. Det här skadade tilliten och jag förstår att det lämnat ärr. Nu bestämmer vi om vi tänker reparera det.

Eller nej, jag vill inte vara tillsammans med dig. Nu går vi åt varsitt håll. Båda alternativen har fördelen att två människor vet vad som gäller. I stället kan man uppfinna den märkligaste relationsstatus jag hört: singel om andra män frågar.

Det är nästan imponerande. Schrödingers pojkvän finns i soffan men upphör att existera om en annan man öppnar kartongen. Konstruktionen fungerar hyggligt ända tills den andra människan börjar bete sig efter reglerna. För säger man till någon att han är singel måste man acceptera att singlar får göra singelsaker.

De kan gå på date, synas på bild med en kvinna på en fest eller resa med någon annan. Särskilt om man själv skickat trettio eller fyrtio sms och mejl med samma budskap: RES MED NÅGON ANNAN. Till slut gör han det. Då kan det tydligen också bli ett problem.

En bild tillsammans med en annan kvinna kan framkalla sms och samma kvinnonamn kan återkomma i diskussionerna. En date kan diskuteras samtidigt som den officiella relationsstatusen fortfarande är att det inte finns någon relation. Någonstans där börjar logiken få problem. Mitt svar blev så småningom ett mantra: Ditt val. Inte mitt.

För det är precis vad det betyder. Man kan välja bort relationen, men man kan inte samtidigt välja bort konsekvenserna av det valet. Om någon är singel är han singel. Säger man att man aldrig kommer bli tillsammans får man leva med möjligheten att den andre faktiskt träffar någon annan.

Det är inte ett straff. Det är grammatiken i meningen man själv uttalade. Samtidigt kan det komma sorg över att det inte fungerar och över att det blivit som det blivit. Där börjar nästa fråga.

Om man sörjer att något inte fungerar finns en uppenbar följdfråga: Vad gör man för att få det att fungera? Ibland är svaret märkligt nog både väldigt mycket och nästan ingenting. Man kan göra mycket för att upprätthålla närheten. Och nästan ingenting för att reparera orsaken till att närheten blivit otrygg.

Middagar, bio, promenader, händer, pussar, kramar, soffor, matlagning, resor och vanligt liv kan hålla två människor nära. Men inget av det behöver reparera det som redan gått sönder. Man kan laga middag tjugo gånger utan att laga en relation en enda gång. Det är en ganska viktig skillnad.

I stället kan man hitta nya förklaringar. Svartsjuka, kontrollbehov och drickande är praktiska ord eftersom de placerar problemet inne i en person. Men människor och relationer existerar inte i laboratorier. Reaktioner har sammanhang och kontrollbehov växer förvånansvärt bra i jord som gödslas med otydlighet.

Svartsjuka är dessutom en märklig anklagelse när den regelbundet går åt andra hållet. Den ena reagerar på en kvinna som inte betyder någonting, den andra på konkreta dater som faktiskt ägt rum. Sedan börjar båda diskutera varandras reaktioner i stället för ursprungshändelserna. Till slut vet ingen om diskussionen handlar om orsaken eller reaktionen på orsaken. Och dessutom försöker den ena göra gällande att verkan kom före orsak. Försöker skylla ifrån sig. Avsäga sig ansvaret för det havererade.

Så kan själva haveriet användas som bevis för teorin om haveriet. Vi fungerar inte eftersom vi bråkar, vi bråkar därför att relationen är otydlig och gamla saker aldrig reparerats. Relationen förblir otydlig eftersom vi inte fungerar. Ett perpetuum mobile byggt av två människors nervsystem.

Det är här min innersta krets kommer tillbaka. Sju människor med olika temperament, erfarenheter och tolerans för mitt ältande. De har hört historien till döddagar. De har sett mig vara förbannad, ledsen, hoppfull och fullständigt övertygad om att jag äntligen förstått. Eller inte har fattat någonting alls…

De har också sett mig försvara henne när de själva varit förbannade på henne över hur hon behandlade mig. De har hört mig säga att jag förstår och fem minuter senare säga att jag ändå inte förstår ett skit. För frågan vägrar dö. Varför gjorde man inte bara slut?

Och den andra frågan är egentligen ännu svårare. Om man inte vill förlora relationen, varför gör man då inte det som krävs för att försöka reparera den? Sju människor har hört tillräckligt för att bilda sina egna teorier. Ingen vet.

Hypoteserna är ändå märkligt lika. Kanske vill man inte förlora människan men vill samtidigt inte välja människan fullt ut. Kanske vill man behålla närheten utan kostnaden för en uttalad relation. Kanske finns saker ett riktigt ja skulle kräva att man berättar, erkänner eller förändrar.

Kanske hoppas man att tjugo bra middagar till slut ska väga mer än samtalet man aldrig tog. Kanske är friheten viktigare än tryggheten men tryggheten för viktig för att släppa. Kanske vet man helt enkelt inte själv. Det sista låter först som den vänligaste förklaringen.

Sedan tittar man på kalendern. Juli 2023 blir höst, vinter och vår, sedan 2024 och därefter 2025. Till slut är det december igen. Det är väldigt länge att inte veta.

Det är också väldigt många middagar att använda som frågetecken. Varje gång man undviker det definitiva beslutet händer dessutom något lömskt. Båda alternativen blir dyrare. Att gå blir svårare eftersom man hunnit skapa ytterligare närhet och att reparera blir svårare eftersom det finns ännu mer som behöver repareras.

Till slut behöver man inte längre bara reda ut ursprungsproblemet. Man måste också reda ut allt som hände medan man undvek att reda ut ursprungsproblemet. Så man väntar och väntandet skapar nya problem. De nya problemen gör beslutet svårare och därför väntar man lite till.

Till slut fattas ändå beslutet. Någon går. Och här finns en sak som är viktigare än nästan allt annat: man har rätt att göra det. Ingen människa är skyldig en annan en relation.

Ingen omröstning krävs och inget överklagande finns. Ett nej räcker. Problemet kan i stället bli vad som händer med historien efteråt. För man kan acceptera ett slut utan att acceptera den andres förklaring till varför allting slutade.

Det är två helt olika påståenden. Ett uppbrott kan bestämma framtiden, men det kan inte göra det förflutna gemensamt överenskommet. Där någonstans börjar en helt annan konflikt. Inte längre om huruvida två människor ska vara tillsammans, utan om vad som egentligen hände medan de var det, eller nästan var det.

Sedan kan det komma berättelser, låtar, läsare och helt andra arenor för konflikten. Men allt sådant är fortsättningen. Det förklarar fortfarande inte utgångspunkten. Det svarar inte på varför två ganska enkla vuxna beslut aldrig fattades när de fortfarande hade kunnat lösa åtminstone någonting.

Antingen går man eller så stannar man och försöker laga det. Man kan misslyckas med båda och det är mänskligt. Jag förstår människor som går och människor som stannar. Jag förstår människor som försöker reparera någonting och upptäcker att det inte går.

Jag förstår till och med människor som gör slut och ångrar sig. Det jag fortfarande har svårare att förstå är varför man under åratal väljer nästan. Nästan tillsammans, nästan slut och nästan fri. Nästan tillbaka.

Den innersta kretsen har fortfarande inget svar. Sju människor plus jag borde tillsammans kunna lösa ett medelstort kommunalt upphandlingsproblem, men går fortfarande bet på samma enkla fråga. Vi har teorier och de är märkligt lika. Men teorier är fortfarande teorier.

Kanske finns det en åttonde människa som vet. Kanske vet inte ens hon. En middag hade varit begriplig och två också. En bio, en promenad eller en kväll i soffan där en hand av gammal vana hittar en annan kan hända.

Men tjugo+ middagar är inte längre ett misstag. Tjugo+ biobesök är inte ett återfall och år av händer, pussar, soffor, promenader, svartsjuka och sorg är någonting annat. Det är ett system.

Och den innersta kretsen sitter fortfarande och försöker förstå vad systemet var till för.

Under tiden fortsätter jag berätta min berättelse. Vad jag blev utsatt för. Hur det kändes.

Sanningen ska ut.

Jag ger mig inte.

Brand New Start

Ibland blir jag nöjd med en text. Det händer inte särskilt ofta. Inte därför att jag går omkring och lider av någon särskilt avancerad konstnärlig självkritik, utan därför att jag har skrivit tillräckligt många låtar för att veta skillnaden mellan något som fungerar och något som fortsätter arbeta efter att man slutat skriva.

Brand New Start fortsätter arbeta.

Från början finns där en ganska enkel motsägelse. Titeln låter hoppfull. Nästan fånigt hoppfull. En ny början. Rent bord. Ny tandborste, bättre vanor och den sortens optimism som brukar säljas tillsammans med träningskort i januari.

Fast texten handlar egentligen om motsatsen. Eller kanske exakt om det.

För vad är en ny början om man drar tanken tillräckligt långt? Vi använder uttrycket hela tiden utan att fundera över vad det faktiskt kräver. Någonting måste upphöra för att något annat ska kunna börja. I vardagen är priset ganska beskedligt. Man lämnar ett arbete, en stad, en relation eller en dålig vana. Dörren stängs. En annan öppnas.

Men tänk om man inte längre tror att den dörr man söker finns i det liv man redan befinner sig i?

Där börjar texten bli obehaglig. Kanske.

Berättaren är dessutom inte längre ett jag. Han är he. Det var ett medvetet byte, och det skapade några språkliga skav som jag fått leva med. Originalets I wanted, I was, myself låg naturligare i munnen. Jag sjöng på skissen. Den första. Men tredje person gjorde något betydligt intressantare med människan i sången.

Han hamnade på avstånd från sig själv. Samtidigt förblev kvinnan you. Det tycker jag om.

Han kan göra sig själv till någon annan, betrakta sig själv utifrån, nästan som en figur i en berättelse. Men henne klarar han inte av att förvandla till she. Hon står fortfarande framför honom.

Och någonstans där finns också idén om Twin Flames. Inte Instagramversionen med stjärnhimlar, citat i kursiv stil och två själar som tydligen beställt samma kosmiska Uber. Jag menar själva den filosofiska möjligheten. Tanken att två människor på något märkligt sätt hör ihop över en större tidsrymd än den de råkade tilldelas.

Det finns inga vetenskapliga belägg för det. Det finns å andra sidan väldigt mycket människan tror på utan att kunna väga det på en köksvåg.

Religion har ägnat några tusen år åt problemet. Filosofin ännu längre. Vad händer efteråt? Finns ett efteråt? Är medvetandet en tillfällig biologisk företeelse eller någonting vi ännu inte förstår? Återkommer vi? Möts vi igen? Eller släcks lampan bara och universum fortsätter alldeles utmärkt utan oss?

Jag har inga svar. Textens huvudperson har definitivt inga. Men han börjar leka med den farligaste möjliga varianten av frågan:

Tänk om det går att starta om? En forced reboot… Att (försöka?) överlista Gud? Eller någonting annat vi faktiskt inte har bevis varken för eller emot…

Inte därför att han hatar livet. Inte ens primärt därför att han vill dö. Utan därför att han fantiserar om möjligheten att tidslinjen kanske kan köras en gång till och utfalla annorlunda.

Det är där en av de enklaste raderna i texten får en betydelse som egentligen inte framgår:

He wish he’d met you

As a child.

Before your world

became defiled

På ytan är det bara en sorglig önskan. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Innan världen hann göra vad världen gjorde.

Men tanken bakom raden är konkretare än så. Det finns en plats. En verklig plats från hennes barndom. En adress där början faktiskt fanns.

Plötsligt blir geografin filosofi.

Att resa till en plats där någon annan började sitt liv är naturligtvis inte att resa bakåt i tiden. Ändå gör människor sådant hela tiden. Vi besöker barndomshem, gravar, gamla skolor, slagfält och hotell där någon skrev en bok. Vi vet mycket väl att tiden inte finns kvar där. Ändå åker vi dit.

Kanske därför att platser är det närmaste vi kommer en fysisk adress till förfluten tid.

Och då uppstår cirkeln som jag tycker gör texten lyckad:

hennes början — hans slut — möjligheten till en ny början.

Men texten vägrar dessutom ge honom den romantiska lösningen. I spoken-word-delen kommer frågan:

Which ending he was really praying for.

Yours… or his.

Där går Brand New Start sönder som begrepp. Eller blir komplett.

För vad är det egentligen han ber om? Att få henne? Att hon ska få ett annat liv? Att själv få ett annat liv? Att de ska mötas igen?Eller bara att det här ska upphöra?

Och sedan kommer tanken som egentligen motsäger hela den romantiska kärlekssångens grundidé:

If he could have given you a different life… he would have chosen to let you go.

Det är nog min favoritidé i hela texten.

För om kärlek betyder att vilja den andra människans bästa uppstår ett filosofiskt problem när det bästa tänkbara livet för den människan kanske är ett liv där hon aldrig behöver dig.

Det är ganska lätt att säga jag älskar dig så mycket att jag aldrig lämnar dig. Betydligt svårare är:

Jag älskar dig så mycket att om jag kunde göra om världen och ge dig ett lyckligt liv där du aldrig ens träffade mig, skulle jag välja det.

Därför:

Maybe love isn’t always about being chosen.

Och slutligen finns ingen upplösning.

And if there really is a brand new start… he still doesn’t know which one he’s asking for.

Det är viktigt.

Hade han vetat hade texten blivit ett påstående. Nu förblir den en fråga.

Är Brand New Start en kärlekssång, en sång om självmord, en Twin Flame-fantasi, en tanke om reinkarnation, ett resonemang om altruistisk kärlek eller bara en mycket trött människas försök att hitta en nödutgång ur en verklighet han inte längre begriper?

Ja. Och det är nog därför jag är nöjd med texten. Den förklarar inte riktigt vad den handlar om.

Den vet det.

I vilket fall kommer singeln inom kort.

Tryck På REC…

Jag gjorde ett studiojobb en gång.

Eller, jag gjorde ganska många. Eller rätt många. Eller en djävla massa, faktiskt. Under en period var vi kanske tio personer som gjorde i stort sett “alla” jobb. Vi kände varandra hela högen, umgicks privat, hängde ute och tillbringade alldeles för mycket tid på Musikbörsen. Om någon hade lagt ihop våra samlade creditlistor hade resultatet förmodligen blivit ganska groteskt.

Det fanns egentligen ingen konkurrens mellan oss. Vi var kompisar, och det hände ganska ofta att vi rekommenderade varandra till jobb. Vi var inte nödvändigtvis bäst, men vi var de som gällde. Framför allt var vi kul killar. En dag i studion skulle helst vara ett enda långt garv, med lite musik däremellan.

Och vi spelade utan ego. Vi spelade för låten. Det där låter kanske som något man skriver i en intervju när man vill framstå som en sympatisk människa, men det var faktiskt så det fungerade. Behövde låten tre toner spelade man tre toner. Behövde den en gitarr som lät som en trasig dammsugare fick man väl försöka hitta en trasig dammsugare.

Man blev en jävel på att ösa ur sig idéer. Rent, crunch, dist, olika komp, olika rytmer, olika figurer och gärna något nytt varje varv. Det fanns ingen större anledning att spela exakt samma sak om och om igen när man kunde ge producenten femton alternativ att välja mellan. De betalade per timme. Då kunde de lika gärna få lite material för pengarna.

Dessutom lärde man sig läsa människor. På andra sidan glasrutan satt producenten, teknikern och kanske någon artist som redan hade hört låten fyrahundra gånger och börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Hur såg de ut när man spelade? Glada? Trötta? Entusiastiska? Jublande? Såg de ut som om de ville gå hem och börja odla potatis?

Det var bara att hålla ett öga på dem. Ett litet leende kunde betyda att man var på rätt väg. En tveksam min kunde betyda att det behövdes en justering, och såg samtliga ut som om någon hade dött fick man kanske hitta på något helt annat. Ibland kom det önskemål genom talkbacken. Ibland behövdes det inte.

Det fanns förstås gränser för hur mycket material man kunde lämna ifrån sig. Jag har gjort jobb där producenten bett mig spela en massa balla grejer som de sedan skulle klippa ihop till ett solo. Visst, det är deras pengar och deras skiva. Jag spelade en massa balla grejer, de klippte ihop dem och det färdiga solot sög.

Ett solo är inte nödvändigtvis summan av sina häftigaste beståndsdelar. Det kan faktiskt vara ganska trevligt om den som spelar vet vart han är på väg, även om han tar en omväg dit. Att lägga tjugo olika kompidéer är en helt annan sak. Där får de gärna plocka reservdelar tills de byggt en alldeles egen liten bil.

En annan gång ville någon att jag skulle spela som Staffan Astner. Jag kände Staffan, så jag upplyste dem om att jag hade hans telefonnummer. Ville de ha Staffan kunde de ju ringa honom. Jag var redan där, men det verkade tydligen inte vara tillräckligt.

Det fanns emellertid ett annat partytrick som jag hade med mig från arrangörslinjen. Harmonilära. Ett ämne som låter ungefär lika upphetsande som kommunal bokföring, men som faktiskt kan vara rätt användbart om man tänker ägna sitt liv åt att spela musik.

Man lär sig bland annat att räkna ut vart en låt är på väg. De flesta normala låtar är inte särskilt mystiska när man väl begriper hur de är uppbyggda. Det betyder inte att man vet exakt vad som kommer att hända, men man kan göra ganska kvalificerade gissningar medan man lyssnar.

Undantag finns naturligtvis. Frank Zappas Five-Five-Five, exempelvis. Den kan man ju roa sig med att försöka räkna ut om man har en ledig månad och ett ganska omfattande självskadebeteende. En odd meter på 5/4, 5/8, 7/8 i salig blandning och dessutom allt annat än melodisk, Men en vanlig poplåt är sällan en rymdfärja.

Dessutom var jag gitarrist. Inte basist. En basist måste gärna sätta ettan där ettan faktiskt ligger, medan en gitarrist kan komma hundra eller tvåhundra millisekunder senare och hävda att det är känsla. Eller attityd. Eller något annat som låter betydligt bättre än att man fortfarande håller på att fundera över vilket ackord som just passerade.

En dag var jag inbokad på ett jobb med en svensk artist… Vi skulle börja med en låt som jag aldrig hade hört tidigare, vilket inte var något större bekymmer. Jag hade ju ändå tänkt lyssna på den förr eller senare, och det föreföll mig onödigt att kasta bort en alldeles utmärkt möjlighet att samtidigt spela in något.

– Okej, vi kör låten!

– Tryck på REC!

– Ska du inte lyssna först?

– Jo, jag lyssnar. Men tryck på REC i alla fall.

Och så körde vi. Jag lyssnade, spelade, räknade ut vart låten var på väg och försökte komma dit ungefär samtidigt som resten av bandet. Ibland var jag kanske hundra millisekunder sen, ibland lite mer. Det är fördelen med att vara gitarrist. Man kan kalla nästan vad som helst för frasering, bara man gör det med tillräckligt gott självförtroende. Även när man inte har en djäävla aning om vad man håller på med.

När låten var slut stod folk upp på andra sidan glasrutan. Händerna i luften. Jubel. Jag hade knappast spelat något perfekt, men tydligen hade jag spelat rätt saker för låten. Ungefär åttio procent av den där första tagningen blev kvar, trots att det också var första gången jag över huvud taget hörde musiken. “First Take – the VIBE”

Det blev nerv. Den sortens nerv som uppstår när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn, men kör ändå. Jag hade naturligtvis kunnat lyssna igenom låten fem gånger, anteckna ackorden och förbereda något genomtänkt och välstädat. Men då hade det blivit något annat, och det var inte säkert att det hade blivit bättre. Det är ungefär som att knulla. Man är bra på det eller inte. Sen – gehör.

Nästa låt fungerade inte alls på det sättet. Den behövde en ordentlig genomgång, så då gjorde vi en ordentlig genomgång. Det ingick också i jobbet att begripa när ett partytrick hade slutat vara användbart. Vi spelade in gitarrerna, gjorde det som behövdes och blev till slut klara.

Då kom nästa fråga från andra sidan rutan.

– Du, Wennborn. Vill du vara med och lägga körer?

– Ja, för faan. Det kan jag väl…

Det var inget konstigt med det. Man var redan där, mikrofonerna fanns och det kunde ju vara trevligt att göra lite mer nytta innan man åkte hem. Sedan fick jag texten. Jag är än i dag glad över att jag inte hade någonting att dricka i munnen när jag började läsa.

Det visade sig nämligen att vi skulle ägna oss åt något slags klassisk musik med kvinnligt kön och olika yrkesgrupper som bärande konstnärlig idé. Det är fullt möjligt att göra stor musik av sådant också, även om det kanske inte är det första man får lära sig på arrangörslinjen. Vi skrattade så att det var ett mindre under att någon över huvud taget lyckades sjunga.

Hatar hatar hatar piss piss piss… Fy faan…

Men körerna kom på plats. Gitarrerna var klara, producenten hade fått sitt och ännu en arbetsdag kunde läggas till den där gemensamma, förmodligen groteska creditlistan. Det var ungefär så det fungerade. Man kom dit, spelade för låten, läste människorna bakom glaset och försökte se till att alla hade roligt under tiden.

Och om någon undrade varför man inte lyssnade på låten innan man började spela, var svaret egentligen ganska enkelt. Man lyssnade ju. Man såg bara ingen anledning att inte spela in det samtidigt.

Skivindustrin såg lite annorlunda ut mellan 1986 och 1996. Under de där åren hann jag med de flesta tänkbara varianter av studiojobb, inklusive några som förmodligen skulle ge dagens ekonomiavdelningar nervösa sammanbrott. Det var inte alltid någon större överensstämmelse mellan vem som faktiskt spelade, vem som stod på skivomslaget och vem som fick pengarna.

Jag har bland annat:

  • Gjort jobb jag fått betalt för, men inte fått credit för.
  • Gjort jobb jag fått credit för, men inte fått betalt för.
  • Gjort jobb jag varken fått credit eller betalt för.
  • Fått både credit och betalt för jobb jag inte gjort.
  • Fått betalt för jobb jag inte gjort, utan att få credit.

Och så fanns det förstås jobb man inte ens visste att man skulle göra.

En natt var jag på väg hem från krogen vid fyratiden. Jag passerade en studio och såg att det lyste därinne. Jag kunde portkoden, så jag gick in för att se vilka som fortfarande höll på. Det visade sig vara en ganska lyckad liten omväg.

– WENNBORN!!!!!!!

Där stod de. Artisteliten. Två män och fyra kvinnor som höll på att lägga körer. Någon konstaterade att det skulle bli bra med en kille till, och plötsligt hade jag fått ett jobberbjudande på väg hem från krogen.

– Vill du vara med och lägga kör?

– Ja, för faan. Det kan jag väl.

Fyra timmar senare fortsatte jag hem. Jag hade lagt körer tillsammans med ett en massa artister och fick en check från skivbolaget på 3 800 kronor. Det var inte riktigt vad jag hade planerat när jag lämnade krogen, men jag hade heller ingen anledning att klaga.

Jag gick hem från krogen klockan fyra på morgonen. Kom hem vid åtta. Hade tjänat 3 800 kronor på vägen.

Sen finns det såklart saker som bara “gick på räls”. Det kallas kanske “kontakt”. När människor bara hittar varandra. Och bara kör… Rakt ut i…. mörkret av det okända….

Så har vi förstås The L.A. Sessions.

2011 gjorde vi ett album med min bästa vän, i Los Angeles. Tanken var att göra det hela old school. Sätta grunderna till samtliga låtar live, tillsammans i studion, och sedan lägga på det som behövdes. Hur vi över huvud taget hamnade där är en lång, lång historia. Men det var jag som producerade och spelade gitarr, och jag hade lyckats samla ihop ett ganska hyggligt litet husband.

På trummor hade vi JR Robinson, kanske mest känd för sina jobb med Chaka Khan och Michael Jackson. På bas Leland Sklar, eller bara Lee, som spelat med ungefär alla som någonsin spelats på en skivspelare. Phil Collins, Toto och en mindre telefonkatalog av andra artister. På keyboards hade vi David Garfield, och själv stod jag där med gitarren och försökte se ut som om det här var en alldeles vanlig tisdag.

Tekniker var Steve Sykes, tidigare gitarrist med Hall & Oates. Det var alltså ingen större brist på erfarenhet i lokalen. Snarare tvärtom. Om vi hade lagt ihop allas samlade meritlistor hade vi förmodligen behövt hyra en separat lokal för att förvara dem.

Det lite speciella var att vi faktiskt spelade tillsammans. År 2011 hade det blivit ganska ovanligt att spela in ett helt band live i studion, åtminstone jämfört med hur det fungerade under mina gamla studioår. Hemstudiorna hade tagit över alltmer och musikerna skickade filer till varandra från olika delar av världen. Som Lee uttryckte det:

– I tend to spend most of my time in other men’s bedrooms these days.

Det var väl inte riktigt vad hans föräldrar hade tänkt sig när han började spela bas, men så hade musikbranschen utvecklats.

Vi höll till uppe i Castle Oaks, kullarna väst om L.A. och hade en alldeles fantastisk tid tillsammans. Vi spelade, tog pauser, beställde orimligt mycket take-away, låg på gräsmattan utanför studion, rökte på och diskuterade livet. Sedan gick vi in igen och satte nästa låt.

Stenhöga, några av världens mest erfarna studiomusiker omkring mig. Det var kanske inte riktigt så man lär ut effektiv projektledning på Handelshögskolan, men det fungerade alldeles utmärkt.

Och det var precis det jag hade velat åstadkomma. Inte fem musiker som var och en spelade in sin del i varsin studio och skickade resultatet till någon stackars producent som sedan skulle försöka pussla ihop allting. Vi satt i samma rum, lyssnade på varandra och reagerade på det som hände. En liten förändring i trummorna kunde få basen att göra något annat, vilket i sin tur kunde få mig att ändra gitarrkompet. Plötsligt hade hela låten tagit en annan riktning utan att någon egentligen hade bestämt det.

Plattan blev fantastiskt bra. En sådan där liten uppvisning i perfektion som egentligen bara kan uppstå när alla är så bra på det de gör att de inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att fundera över det. Ingen behövde bevisa någonting. Vi spelade för låtarna, hade förbannat roligt och lät musiken sköta resten.

Det är nästan omöjligt att välja en enda låt från det albumet, men Imma är ett ganska bra exempel på hur det fungerade.

Vi hade kommit fram till gitarrsolot. Någon tyckte att jag skulle dra åt David Gilmour-hållet, medan någon annan hade en helt annan uppfattning.

– You should go Gilmour on this sucker!

– Nooo! You should go Jeff Beck!

Det var ju två ganska hyggliga gitarrister att försöka efterlikna, och eftersom jag ändå stod där med gitarren kunde jag lika gärna göra båda. Så jag spelade in två solon. Ett Gilmour och ett Beck. Sedan satte jag ihop dem till ett enda solo.

Problemet löst. Demokratin hade segrat, och ingen behövde bli osams om vilken av världens bästa gitarrister jag skulle försöka låta som.

Och så fanns det förstås en liten bonus med att spela in i Los Angeles. En dag hände ungefär samma sak som den där natten när jag själv gick förbi en upplyst studio på väg hem från krogen. Någon såg att det lyste, blev nyfiken och gick in för att se vilka som höll på.

Den här gången var det Seal och hans gitarrist Chrissy Shefts som dök upp.

– Is it okay if we hang out for a while?

Ehh. Ja. Det var det naturligtvis. Jag hade ingen större lust att bli ihågkommen som killen som nekade Seal att komma in i studion när vi spelade in. Dessutom visade de sig vara förbannat trevliga människor, så det var bara att göra plats och fortsätta ha roligt.

Och någonstans där kan man väl sammanfatta ganska många år av studioarbete. Ibland spelar man in en låt man aldrig har hört tidigare. Ibland får man betalt för att sjunga om saker som förmodligen aldrig kommer att behandlas på Musikhögskolan. Ibland går man hem från krogen och tjänar 3 800 kronor på vägen, och ibland sitter man i Los Angeles med några av världens mest anlitade musiker och diskuterar om ett gitarrsolo ska låta som David Gilmour eller Jeff Beck.

Men det handlar fortfarande om ungefär samma sak som det gjorde när vi hängde på Musikbörsen. Man spelar för låten, lyssnar på varandra och försöker ha så förbannat roligt som möjligt under tiden. Och ibland behöver man inte ens vara inbokad.

Det räcker att det lyser i studion.

Men. Jag kan inte skriva kåseriet utan att nämna älskade Nanne, och underbara Peter Grönvall. Älskade människor. Låten ”Ett Vacker Par” som jag skrev, är en helt egen lång historia. Och hur jag fick Bert Karlson totalt utskrattad på en presskonf i samband med Mello ett år…. Men här är den.

Men vänta nu. Jan Johansen! Min älskade, fina vän. Jag råkade ju skriva, producera och spela gitarr på ”Fri”, en av hans största hits från början av 2000-talet. Jag tror att det var 2010, men det kan vara helt fel. Årtal och jag har aldrig haft något särskilt stabilt förhållande.

Dessutom lyckades jag hamna i musikvideon. Den är också en ganska märklig historia, inte minst på grund av bandet som vi lyckades få ihop. Där står jag tillsammans med Ian Haugland från Europe, Nalle från Therion och min fina, älskade Tess Järvheden, som inte bara spelar keyboards utan dessutom är en av de roligaste komiker jag känner.

Det för mig dessutom helt osökt tillbaka till mitt ex uttalande “jag inte var hennes sexigaste date”. Nej. Tack detsamma vet du…

Det är ju en ganska egendomlig samling människor att stoppa in i samma musikvideo, men på något sätt fungerade det alldeles utmärkt. Och framför allt fick vi göra något roligt tillsammans med Janne, vilket alltid har varit ett nöje.

Men nu får jag fan lägga av innan det här börjar likna skryt.

Eller?

Men historien om Fri började faktiskt långt tidigare, hemma i min dåvarande studio. Jag och Paul Rein gjorde demon tillsammans, och eftersom vi behövde lägga sång och jag tydligen ansåg att badrummet var en fullt rimlig inspelningslokal, placerade vi Paulie därinne. Mitt i natten.

Där stod han sedan och vrålade för full hals:

– NU ÄR JAG FRIIII!

Om och om igen. Själv satt jag vid inspelningen och började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon ringde polisen. Jag kunde nästan höra samtalet från lägenheten ovanför.

– Hallå, polisen? Det står någon i lägenheten under och skriker att han är fri. Han har hållit på i flera timmar. Vi vet inte vad han är fri från, men kan ni skicka någon från psyk? Gärna med vita rockar. Och en sådan där jacka som man knäpper på ryggen.

Men demon blev klar. Janne spelade så småningom in låten, den blev en av hans stora hits och jag hamnade till slut i musikvideon tillsammans med ett band som knappast hade gått att sätta ihop genom en vanlig platsannons.

Och med det får jag nog fan lägga av innan det här börjar likna skryt. Eller innan någon av mina gamla grannar hittar texten och äntligen får reda på vad det egentligen var som pågick i badrummet den där natten.

Jobba med Paulie är alltid fantastiskt. Otroligt musikalisk människa. En vän sedan… urminnes.

Och nu lägger jag faktiskt ner.

Men jag kan ju inte avsluta utan att nämna Erika. Älskad vän och kollega sedan urminnes tider, och antalet timmar vi har tillbringat tillsammans i olika studior har jag för länge sedan tappat räkningen på. Det har blivit en djävla massa musik genom åren, och förmodligen ännu fler skratt.

Dessutom dyker hon fortfarande upp bakom mikrofonen då och då, numera som gästande sångerska på vissa låtar med mitt nuvarande band, Wild Women Of Wongo.

Efter alla dessa år, alla dessa studior, alla dessa människor och alla dessa mer eller mindre begripliga inspelningar håller vi alltså fortfarande på. Vi spelar in musik. Diskuterar mitt ex som jag skrivit 25 låtar om. Skrattar. Skakar på huvudet.

Så cirkeln är sluten.

https://open.spotify.com/track/69udLR9wkOA3tuKAqaPxXJ?si=ca395dfc1aa64f9a

Sist vi sågs var förresten nyligen. På releasefest för nytt album med Sha-boom.

Åh nej. Det hade jag glömt. Älskade Dag Finn. Den lilla tiden med Sha-boom. Tvinga mig inte börja berätta anekdoter dom det åxå. Nu får det räcka.

Du Farsan… Det där trodde du inte va? När du följde med den där 12-åriga grabben till Musikkällaren och köpte en begagnad gitarr?

Tack Farsan!

Bild på farsan. Tillsammans med min bästa vän.

Tre Brudar

På vägen till skolan idag, repeterandes estniska glosor och meningar som jag hade i mina in-ears, kilade jag förbi Tre Brudar. En liten butik i Sollentuna, specialiserad på bland annat estniska matvaror. Ett ypperligt tillfälle att se om man förstår vad folk säger och själv lyckas göra sig någorlunda förstådd.

– Tere, tore sind näha!

– Kas teil on …?

– Suur tänu!

– Head aega! Kõike head!

Det gick alldeles utmärkt. Ända tills hon började förklara skillnaden mellan två olika sorters rökt ost. Då tappade jag det. Totalt. Jag förstod att det handlade om ost, att båda var rökta och att det uppenbarligen fanns någon väsentlig skillnad mellan dem. Vilken skillnad det var förblev ett mysterium.

Jag blev introducerad för estnisk mat i juni 2022. En första dejt kom på besök när jag fortfarande bodde på gården. Morgonen efter lagade hon frukost. Estniskt svartbröd. Kilud. Fantastiskt gott! Så småningom blev jag introducerad för šašlõkk och alla möjliga andra fantastiska rätter. Potatissalladen. Nåt helt annat än svenskt kladd. Eller Sillsalladen. Fantastiskt gott!

Den hösten lagade jag min första egna Mulgi kapsad. Det var tänkt att bli en överraskning, men hon genomskådade vad jag höll på med i samma sekund som hon kom innanför dörren. Doften avslöjade hela projektet.

Jag hade verkligen missat den estniska maten. Jag hade aldrig varit i Estland, trots att jag hade tillbringat en hel del tid i “grannskapet”. Turnerat i Polen och Ryssland, tävlat i ESC i Litauen och gjort tv i Finland. Men aldrig Estland. Jag skulle säga att den ryska maten på något sätt är den jag upplever som mest besläktad med den estniska. Fast med de omständigheter vi hade när vi turnerade där fick vi nog egentligen aldrig särskilt mycket tillgång till den riktiga husmanskosten. I guess.

Men skit samma. Tillbaka till det viktiga. Estnisk mat!

I vilket fall blev jag frälst. Och numera handlar jag alltid på Tre Brudar på torsdagar. Då får de sin leverans och fyller hyllorna med färska varor. Det har blivit något av en liten veckoritual, med den trevliga bieffekten att jag nu också kan använda butiken som övningslokal för mina estniskastudier. Så länge ingen börjar diskutera skillnader mellan rökta ostar.

Hösten 2024 blev min bästa vän tillfrågad om att medverka i en artikelserie i Svensk Damtidning. Något om att laga mat och bjuda sina vänner på en lite speciell middag. Mittuppslag, och lite till, i SvDam.

Först tackade Py nej. Hon orkade inte riktigt, och dessutom tyckte hon att nästan alla middagar i sådana reportage brukade se ungefär likadana ut. Det var då, över en kopp kaffe efter ett besök i Tallinn, som jag kom på idén. Varför inte laga en estnisk höstmiddag? Jag och dåvarande Katre kunde stå för matlagningen, och Py kunde bjuda in vänner.

Så blev det. Och plötsligt hade vi ett projekt som var betydligt roligare än ännu en middag av den vanliga sorten. Det skulle lagas estnisk mat, dukas upp ordentligt och bjudas på sådant som de flesta av gästerna kanske aldrig hade smakat tidigare. Precis den sortens idé som låter alldeles lagom enkel över en kopp kaffe, innan man börjar fundera på allt som faktiskt ska lagas.

Resultatet blev både gott, lite udda jämfört med de andra reportagen och en fantastiskt trevlig tillställning. Fina Ann Löfberg på Svensk Damtidning skrev reportaget. Min gode vän Jonas Hessman, konstnär, fotograf och bland annat medarrangör av välrenommerade Djurönäset Art Weekend, stod för fotograferingen.

Py, hennes fantastiskt kreativa vän konstnären Susanne Larsson, jag och Katre-Helena Ibrus, samt våra goda vänner Marie och Fredrik Nordenskjöld fick en synnerligen trevlig och välsmakande kväll tillsammans.

Py delade reportaget på sin Facebook. Det fick tusentals likes och ett närmast sanslöst antal delningar. Tydligen var det fler än vi som tyckte att det kunde vara trevligt med något annat än den vanliga middagsmenyn. Och för en gångs skull var det inte bara bilderna på maten som fick uppmärksamhet. Folk verkade faktiskt vilja laga den också. Dessutom var det oerhört välbesökt på Readly.

Det hade varit särskilt viktigt för reportaget att få med samtliga recept. Det påpekades uttryckligen, och det visade sig vara en ganska lyckad idé. En rolig detalj var att jag senare fick höra att vår middag var ett av reportagen i serien som hade genererat allra mest mejlrespons om maten. Tydligen hade en hel del läsare gett sig på att försöka laga de olika rätterna själva. Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Hur som helst försöker jag numera ganska ofta läsa mig till nya recept på Nami-Nami. Det är väl ungefär som köket.se, fast estniskt, och där finns gott om möjligheter att förkovra sig i det estniska köket. Dessutom får jag ju öva på språket samtidigt, även om jag ibland får ta hjälp för att förstå vad det egentligen är jag förväntas stoppa i kastrullen.

Det lär bli en del estnisk mat den kommande veckan också. Kylen är full efter dagens besök på Tre Brudar. Däremot lyckas jag verkligen inte med leverpastejen…

Valutan Som Försvann

Det fanns en gång en valuta. Ingen riktig förstås. Inga sedlar, inga mynt och ingen växlingskurs man kunde följa på text-tv. Men den hade ett värde. Ett ganska högt sådant dessutom.

Sedan tog någonting slut. Eller rättare sagt, det avslutades. Det är inte riktigt samma sak. Saker som tar slut kan vara färdiga. Saker som avslutas kan fortfarande innehålla ungefär sjutton olösta problem, trettio frågor och ett mindre världskrig som ingen riktigt hade planerat för.

Jag hamnade i exil. Självvald, påtvingad eller bara den enda plats som återstod spelar mindre roll. Det viktiga var att det som en gång hade varit själva centrum försvann. Relationen försvann. Närheten försvann. Det där självklara lilla ”vi” som en gång hade gjort nästan allting förhandlingsbart försvann också.

Det märkliga var att konflikten inte följde med. Den stannade kvar. Och den visade sig vara betydligt mer livskraftig än det den en gång handlade om.

Åren gick. Frågor blev fler. Svar blev färre. Det som från början kanske hade kunnat lösas vid ett köksbord fick egna mappar, dokument, datum, fotografier, meddelanden och så småningom en närmast löjlig mängd text. Konflikten hade på något underligt sätt överlevt relationen.

Någonstans längs vägen förändrades också ekonomin. För det fanns egentligen bara en valuta. En enda sak som hade ett värde större än behovet av ett facit, större än ilskan och större än lusten att fortsätta bråka. Den hade en gång varit värd nästan vad som helst för mig. Det var kanske därför allt kunde fortsätta så länge som det gjorde.

Men det märkliga med den valutan var att den som hade den också själv bestämde dess värde. Och år efter år hände saker som gjorde den mindre användbar. Inte genom någon olycklig konjunktur eller allmän inflation, utan genom hennes eget agerande. Till slut var den inte bara borta.

Hade den fortfarande funnits hade den inte längre varit värd någonting.

Det är en ganska märklig position att hamna i efter flera års konflikt. Det enda betalningsmedel som en gång faktiskt hade kunnat förändra allt hade först försvunnit och sedan, genom samma händelseförlopp, förlorat själva sitt värde. Det gick inte längre att lägga det på bordet och säga: här. Kan vi sluta nu?

För det var inte längre det jag ville ha.

Det finns förstås fortfarande andra saker som har ett värde. Sanning. Svar. Ansvar. En uppriktig ursäkt. Ett facit skulle kunna förändra berättelsen ganska ordentligt, kanske till och med tvinga mig att skriva om delar av den.

Men det skulle inte kunna ta bort den.

För ett facit förändrar vad man vet efteråt. Det förändrar inte vad som hände medan man inte visste. Det tar inte bort åren, frågorna, konsekvenserna eller allt det som hann hända medan svaren saknades. Det kan förändra berättelsen. Det kan inte göra den oskriven.

Och där ligger ironin. Det som en gång hade kunnat få mig att lägga nästan vad som helst åt sidan förbrukades av samma agerande som fick allting annat att växa. När konflikten till slut blivit så stor att det verkligen hade behövts något värdefullt för att förändra den, fanns den enda verkliga valutan inte längre.

Och även om den hade funnits kvar hade jag inte tagit emot den.

Riktad Reklam

Jag har alltid haft en ganska enkel bild av reklam. Man gör någonting, visar det för folk och hoppas att någon bryr sig. Förr köpte man en annons i lokaltidningen, satte upp en affisch eller, om man var riktigt ambitiös, ställde sig på torget med en megafon tills någon vänlig människa bad en gå hem.

Sedan kom riktad reklam. Nu kan man sitta hemma vid köksbordet och bestämma att en annons ska visas för människor inom ett visst geografiskt område. Eller demografiskt. Män. Kvinnor. Viss ålder. Man behöver inte veta vad de heter, var de bor eller vilka de känner. Man pekar ungefär på kartan och säger: där. Dom.

Jag är kreatör. Jag gör musik, skriver texter och håller på med en bok som vid det här laget har blivit så omfattande att den förmodligen borde ha ett eget postnummer. Och gör man saker vill man naturligtvis att någon ska se, höra och läsa dem.

Det är trots allt en ganska meningslös verksamhet att lägga tusentals timmar på musik och text för att sedan gömma resultatet i en byrålåda. Jag vill ha lyssnare. Jag vill ha läsare. Helst ganska många.

Där kommer reklamen in.

Jag provade. Karlstad och fyra mil runt omkring som  kändes lagom. Inte hela Sverige, inte halva Värmland, bara ett ganska begränsat område runt en stad. Lite lokal information till lokalbefolkningen, ungefär.

Efter ett tag hade annonsen visats en kvarts miljon gånger. Den hade nått över sextiotusen konton, nästan sexton tusen människor hade klickat på länken och drygt tio tusen hade dessutom väntat tillräckligt länge för att sidan faktiskt skulle laddas. Jag tittade på siffrorna en stund och konstaterade att Karlstads kommun har ungefär nittiotusen invånare.

Det var då jag började fundera på något helt annat än reklam. Säg att den människan har bott i en stad i femton år. Hur många människor hinner den människan egentligen träffa under femton år?

Via jobb. Via tidigare jobb. Via skola och barnens skolor. Via grannar och gamla grannar, vänner och före detta vänner, bekanta, vänners bekanta, föreningar, krogar, middagar och människor man av någon anledning sprungit på trettio gånger utan att egentligen känna.

Det behöver inte vara människor som står den människan nära. De behöver inte ens ha telefonnumret kvar. Det räcker med den betydligt lägre graden av bekantskap som gör att någon ser ett namn eller ett fotografi, eller läser någonting, och tänker: Men vänta nu. Den människan känner ju jag igen.

Där någonstans blir riktad reklam ganska fascinerande. För frågan är inte längre vilka odds det är att den människan ser annonsen. Den människan behöver faktiskt inte se den alls.

Frågan är vilka odds det är att någon som känner den människan gör det. Och efter femton år på samma plats börjar den där kretsen bli ganska stor. En arbetsplats ger några människor, nästa arbetsplats några till, skolan ytterligare ett gäng och ett bostadsområde ett antal till.

Till slut har man byggt ett ganska stort socialt spindelnät utan att egentligen tänka på det. Sedan kommer Facebook med en annons och kastar den över sextiotusen människor i samma geografiska område. Jag började fundera på sannolikhetslära.

Men där gjorde jag först ett tankefel. Jag räknade människor som om de vore kulor i en skål. En ser annonsen, en annan gör det inte, någon klickar och någon scrollar vidare. Så fungerar förstås inte människor.

Säg att någon ser annonsen och känner igen den människan. Men herregud. Henne känner ju jag. Det behöver fortfarande inte hända någonting. Personen kan läsa, stänga sidan och fortsätta med sitt liv.

Men sedan skickar hon länken till en gammal arbetskamrat. Minns du henne? Vi jobbade ju på samma avdelning. Arbetskamraten minns mycket väl vem det är, men kommer dessutom på att Lena också jobbade där.

Skicka den till Lena. Hon jobbade ju med henne mycket mer än vi gjorde.

Lena får länken. Lena känner i sin tur någon annan. Och plötsligt har situationen förändrats, för nu handlar det inte längre om hur många människor Facebook når. Det handlar om hur många kluster Facebook råkar träffa.

En gammal arbetsplats är ett kluster. En skola är ett annat. Ett bostadsområde ett tredje. Gamla vänner, föräldrar från barnens skola, föreningar och tidigare arbetskamrater bildar fler. Och människor inom samma kluster känner dessutom ofta varandra. Och olika kluster kan överlappa varandra.

Det räcker alltså inte att fråga vilka odds det är att en person ur den människans omgivning ser annonsen. Det intressanta är vad som händer om två gör det. Eller fem.

För då kan någonting som började som en Facebookannons plötsligt börja röra sig helt utan Facebook. Länken skickas i Messenger. Någon nämner den på jobbet. Någon ringer en gammal kollega. Någon skickar den vidare med de där fem små orden som förmodligen har startat fler lokala informationskedjor än någon algoritm i världen:

Har du sett det här?

Och där kan det bli en bomb. Inte därför att sextiotusen människor plötsligt sitter och diskuterar samma sak, för det vore naturligtvis fullständigt absurt. Utan därför att rätt tio människor kan vara betydligt viktigare än femtiotusen okända.

Om den människan har bott på samma plats i femton år behövs det inte särskilt många träffar innan fem människor som känner den människan också känner varandra. Och när det väl händer behövs inte Facebook längre. Då har reklamen gjort sitt jobb och lämnat över distributionen till världens äldsta och förmodligen effektivaste algoritm.

Människor.

Det var den delen jag inte riktigt hade tänkt på när jag valde målgrupp. Jag hade tänkt geografisk räckvidd. Jag hade tänkt visningar, klick och någon procents hit rate.

Men jag hade egentligen köpt någonting annat. Jag hade köpt möjligheten att kasta en tändsticka över ett helt lokalt socialt nätverk och se om den råkade landa någonstans där människor kände igen varandra.

Nästan en kvarts miljon visningar senare började jag misstänka att det kanske var ganska gott om tändstickor.

Och tydligen hade jag lagt på fyrtio kilometer.

Det var kanske lite överdrivet.

Billigt? Nja…

Fungerande? Troligt…

Avdragsgillt? Absolut…

7 Månader

I början räknade jag dagarna. Och skulle försöka röra på mig hälsosamt också. Jag kom runt halva kvarteret. Det kändes ungefär som en rimlig expedition för en kropp som fortfarande förhandlade om villkoren.

Sedan började jag räkna veckor i stället. Och kom upp i en mil. Om dagen. Det är märkligt hur snabbt människan flyttar sina egna målstolpar. Först är man nöjd om man kommer runt hörnet utan att behöva bli hämtad. Några månader senare går man en mil och blir irriterad om klockan påstår att det bara var nio och en halv kilometer.

Mitt första riktiga test var Djurönäset Art Weekend. Välkomstdrinkar. Vin. Hotellrum fem meter från arbetsplatsen och efterfesten. Ungefär som att testa om man slutat spela genom att bosätta sig ovanpå ett kasino.

Men jag hade bestämt mig för att vara fullständigt öppen med att jag slutat dricka. Det visade sig vara betydligt enklare än alla märkliga konstruktioner man annars kan hitta på. Förstående och lyhörda vänner gjorde resten. En vän hämtade vin till alla runt bordet utom mig, utan att göra någon affär av det och framför allt utan att få mig att känna mig som den där stackars jäveln som inte fick vara med.

För det var ju inte så att jag blev utesluten eller ignorerad. Tvärtom. Jag fick stöd. Det är en ganska stor skillnad mellan att någon låter bli att hälla vin i ens glas och att någon försöker plocka bort en ur livet.

Jag lyckades dessutom ta mitt glas vin till maten. Ett. Sedan gick jag till mitt rum, fick varmt vatten i en termos i receptionen och drack örtte. Det låter inte särskilt rock’n’roll, men å andra sidan har rock’n’roll haft ungefär sjuttio år på sig att demonstrera hur jävla dåligt den är på långsiktig hälsoplanering.

Det där bestämde jag från början. Jag tänker inte sälla mig till dem som står på barrikaderna och gapar om att alkohol är Djävulen. Jag vill kunna leva normalt. Jag vill kunna ta ett glas vin till en god middag utan att det blir tio, och jag vill kunna köpa fem öl hem, dricka en till grillningen och sedan upptäcka nästa torsdag att de andra fyra fortfarande står kvar.

Däremot verkar summan av lasterna vara konstant. Naturen avskyr vakuum och min kropp avskyr tydligen ett ledigt beroende. Mitt beroende av örtte har därför utvecklats till något som antagligen borde studeras av någon myndighet.

Jag vet inte hur många djävla sorter jag dricker längre. Kamomill. Nässlor. Maskros. Backtimjan. Jag har till och med försökt göra något slags schematiskt underlag över vad som påstås vara bra för vad, vilket är ett tydligt tecken på att någonting har gått för långt. Förr öppnade jag en flaska. Nu sitter jag och forskar på en växt.

Och alltid estnisk honung.

Jag köpte den på en marknad i Tallinn hösten 2025 och gjorde misstaget att upptäcka att den var fantastisk. Sedan lyckades jag hitta leverantören, mailade dem och frågade om de kunde skicka mer. Det kunde de. Fem kilo.

Fem kilo honung låter mycket tills man har utvecklat ett örtteproblem.

Det börjar bli dags att beställa igen. Riktig honung. Inte sådan där mystisk industrisörja man ibland läser om i tidningarna, där bina verkar ha varit den minst inblandade parten i produktionen. Utan riktig honung.

Ni borde förresten beställa om ni gillar honung.

Jag hade kunnat avsluta med något djupt om sex månader, karaktär, förändring och människans förmåga att resa sig. Men det vore att göra det onödigt komplicerat.

Jag går oftast en mil om dagen.

Det blev vin över.

Och jag behöver fem kilo honung.

Det får duga.

https://meemeistrid.ee

Sammanställt

Det finns ord som är väldigt effektiva.

De kan sammanfatta saker. Krig. Kärlek. Skilsmässa. Konkurs. Semester. Ord är praktiska på det sättet. Man slipper dra hela historien varje gång någon frågar hur det är.

Sedan finns det ord som är lite för effektiva.

Ofredande, till exempel.

Det är ett väldigt behändigt ord. Åtta bokstäver. Det får plats på en rad, i en ruta, i ett ärende och förmodligen i ett ganska litet fält i något datasystem hos Polismyndigheten. Man behöver inte ens särskilt mycket hårddisk.

Problemet är bara att det är lite svårt att få verkligheten att passa i det. Den aktuella verkligheten pågick i arton månader.

Jag har därför, på min advokats begäran, ägnat en del tid åt att försöka sammanställa den. Min advokat är en mycket klok kvinna. En av hennes bättre egenskaper är att hon förstår att människor som ska läsa juridiskt material inte nödvändigtvis blir lyckligare av att få en lastpall levererad till kontoret.

Ungefär tjugo sidor, tyckte hon. Det var ett rimligt önskemål.

Det visade sig bara finnas ett mindre logistiskt problem.

Under den aktuella perioden finns 32 469 SMS. Av dem är 11 590 skickade av mig och 20 879 skickade åt andra hållet. SMS-kontakten förekommer under 309 olika kalenderdagar och under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen.

Det är alltså innan vi börjar med resten.

Resten är biograferna. Middagarna. Restaurangerna. Promenaderna. Laga mat tillsammans. Sova över. Resorna. Tallinn. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Djurönäset. Bilar som lånas, lämnas och hämtas. Konst. Musik. Projekt. Presenter. Blommor.

Och väldigt, väldigt många helt vanliga meddelanden.

Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen. Älskar dig. Saknar dig. Tänker på dig. Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen.

Det är nästan provocerande odramatiskt.

Människor som faktiskt umgås producerar nämligen enorma mängder brus. De skriver inte bara de där meddelandena som senare ser imponerande ut när någon markerar dem med gul överstrykningspenna. De skriver att de är sena. De frågar vad den andre vill äta. De skickar bilder. De undrar var bilen står. Någon ska köpa något. Någon jobbar. Någon är hungrig. Någon säger tack för igår.

Det är livet mellan rubrikerna. Och just det där förbannade livet är problemet när man ska sammanställa.

Jag började. Sammanställde. Sammanställde lite till. Sedan sammanställde jag sammanställningen.

Alla som känner mig vet jag sparar. Sparar. Sparar. Sparar. Biljetter. Kvitton. Notor. Papper. Allt. Allt. Allt.

Efter ett tag hade jag sannolikt tillräckligt mycket sammanställt material för att behöva sammanställa vilka sammanställningar som fortfarande var aktuella.

Jag hittade biobokningar. Restauranger. Resor. Fotografier. Blommor. Presenter. Kvitton. Meddelanden före möten. Meddelanden under dagar vi träffades. Meddelanden efteråt. Nya förslag om att ses. Tack för maten. Tack för kvällen. Tack för idag.

Puss. Hjärta.

Och naturligtvis konflikterna.

För det fanns konflikter. Det vore en ganska märklig berättelse om arton månader mellan två människor om det inte gjorde det. Vi kunde bråka något alldeles fantastiskt. Jag tror inte ens att detta är en upplysning som kommer chockera den trogne läsaren.

Men jag köper inte sammanfattningen.

Jag köper inte att alla dessa månader, alla dessa SMS, alla dessa initiativ åt båda håll, alla biografer, middagar, resor, blommor, presenter, promenader, övernattningar och vardagliga små jävla ”tack för ikväll ❤️” kan reduceras till ett enda ord som påstås beskriva arton månader.

Ofredande.

Nope. Nix. Nej. Icke.

Min ståndpunkt är en annan. Jag menar att den beskrivningen är falsk och att det handlar om falsk tillvitelse. Det är min uppfattning, och den tänker jag naturligtvis låta prövas där sådant ska prövas. Oavett hur många varv det hela ska dras. Oavsett.

Därför sitter jag här och sammanställer.

Jag köper den inte därför att materialet framför mig inte lämnar särskilt mycket utrymme för den.

För mig är det bortom rimligt tvivel att berättelsen om ett arton månader långt ”ofredande” är bullshit. Inte en olycklig sammanfattning. Inte två människor som minns en komplicerad relation lite olika. Jag menar att det är en påhittad beskrivning av ett dokumenterat händelseförlopp, och att den har lämnats för att skada mig.

Det är naturligtvis en ganska allvarlig sak att påstå.

Bra. Då ska man också kunna bevisa det. Och det är precis vad vi tänker göra.

Inte genom att jag sitter och säger att jag minns annorlunda. Minnen är utmärkta saker tills två människor har olika. Då förvandlas de snabbt till två personer som pekar åt varsitt håll och säger ”jo” och ”nej” tills någon behöver kaffe.

Här finns något bättre. Här finns 32 469 SMS.

Här finns datum. Tider. Bokningar. Biografer. Restauranger. Resor. Fotografier. Presenter. Blommor. Initiativ. Svar. Återkomster. Övernattningar. Praktiska saker. Gemensamma projekt. Meddelanden före möten och meddelanden efter möten. Och en närmast industriell produktion av tack så mycket, tack för ikväll, sov gott, pussar och hjärtan.

Det är det som gör hela saken så förbannat konkret.

Jag behöver inte be någon tro på min version därför att jag berättar den övertygande. Jag kan lägga fram kronologin. Sedan kan någon annan kontrollera den.

Det är också därför jag menar falsk tillvitelse. Det är min anklagelse, och jag tänker inte gömma den bakom något bekvämare ord. Om jag har rätt ska det visas med materialet. Om jag har fel ska samma material kunna visa det.

Korten på bordet. Alla korten.

Min advokat har den möjligen något mer civiliserade uppfattningen att alla korten inte nödvändigtvis behöver ligga på bordet samtidigt.

Min advokat ville ha ungefär tjugo sidor. Det blev tjugo sidor.

Det imponerande med dessa tjugo sidor är emellertid framför allt allt som inte fick plats på dem. För jag hade kunnat göra åttio. Utan problem. Jag hade kunnat göra tvåhundra om jag blivit på dåligt humör.

Det finns någonting nästan komiskt i att problemet inte är att hitta material som motsäger den enkla berättelsen. Problemet är att välja bort material. Vilken middag ska inte räknas? Vilken bio ska bort? Vilket initiativ är överflödigt? Hur många gånger måste någon skriva tack efter att man träffats innan det börjar bli tjatigt att redovisa att personen skrev tack efter att man träffats?

Det är där min advokat kommer in igen.

Hon har den för jurister mycket användbara egenskapen att förstå skillnaden mellan allt som finns och allt någon behöver läsa för att förstå vad som finns. Jag har den något mindre användbara egenskapen att vilja lägga fram varenda förbannad servett om servetten råkar ha ett datum på sig.

Det är förmodligen därför hon är advokat och jag skriver detta.

Men det tar tid. Det kostar pengar. Då är det så.

Jag har inget problem med något av det. Sanningen blir inte mindre värd för att den är arbetskrävande och ett händelseförlopp blir inte enklare därför att pärmen blir tjock.

Korten ska upp på bordet.

Inte några utvalda kort. Inte esset utan tvåan, eller tvåan utan esset. Hela handen ska kunna granskas, kronologin ska gå att följa och påståenden ska kunna ställas mot det som faktiskt finns dokumenterat.

Sedan får rätt människor bedöma vad korten betyder.

Ansvar ska tas där ansvar rättmätigt hör hemma. Mitt där det är mitt. Någon annans där det är någon annans. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Under tiden fortsätter jag att sammanställa. Och sammanställa. Och sammanställa.

Någonstans bland 32 469 SMS finns det säkert ytterligare ett hjärta jag har missat.

Det vore ju förargligt.

Samma Metod

Jag “hörde en gång om två människor som hade ett problem”. Problemet var antagligen inte särskilt märkvärdigt från början. Sådana problem uppstår hela tiden mellan människor som tycker om varandra, och de brukar gå att lösa med kaffe, två stolar och några meningar som ingen egentligen tycker särskilt mycket om att säga.

De här två valde en annan metod. De skrev meddelanden. Väldigt många meddelanden. De blev med tiden så skickliga på metoden att de kunde diskutera samma fråga i hundratals meddelanden utan den störande bieffekten att frågan faktiskt blev besvarad.

Det fanns vissa återkommande ämnen. Ett telefonnummer som hade bytt ägare över en bardisk. Någon date. Någon gammal relation som verkade ha fler eftertexter än en Marvel-film. Några frågor där svaret märkligt nog alltid verkade vara svårare att få fram än nästa konflikt om varför frågan hade ställts.

Åren gick. Ibland var de tillsammans, ibland inte, ibland befann de sig i det märkliga mellanläge där två människor uppenbarligen betyder väldigt mycket för varandra men samtidigt arbetar målmedvetet på att göra detta så opraktiskt som möjligt. Vid ett tillfälle, när nysnön föll och dom stod och tittade på varandra under en gatlykta en sen kväll, sammanfattade den ena faktiskt situationen alldeles utmärkt: du ger dig inte och jag ger mig inte. Det borde kanske ha betraktats som en varning. Det gjorde det inte. Istället avslutades kvällen, som bara bestått av bråk och hån, med att dom tog en öl tillsammans.

Till slut försvann relationen. Den som enligt den ena aldrig hade funnits och aldrig skulle finnas. Men den försvann i vilket fall. Det var åtminstone tanken. Den ena stängde dörren till det som återstod av ett vi, och därefter följde många månaders tystnad. Det märkliga var bara att konflikten inte hade fått informationen. Den låg kvar.

Den andre började istället skriva. Inte meddelanden den här gången, utan en berättelse. För när samtalet uteblev återstod berättelsen, vilket möjligen var ett onödigt högtidligt sätt att säga att obesvarade frågor har en irriterande förmåga att överleva människorna som slutat svara på dem.

Sedan hände något ännu märkligare. Efter en lång tids tystnad började konflikten röra på sig igen. Inte genom de gamla meddelandena. Den hade blivit modern. Nu fanns andra vägar. Internet. Musik. Texter. Myndigheter. Sökresultat. Gamla länkar. Nya länkar. Betald reklam mer målinriktad än PrSM, Precision Strike Missile, och med en genomslagskraft i storleksordningen av Miley Cyrus “Wrecking Ball”. En konflikt som en gång hade fått plats i två mobiltelefoner hade plötsligt skaffat egen infrastruktur.

Pingpongen hade inte upphört. Den hade bara skaffat ett större bord. Det var ungefär där en artificiell intelligens oväntat dök upp och sa något ganska klokt. Det är alltid förnedrande när det händer.

Den hade läst delar av historien och kom fram till att de två människorna aldrig hade lyckats lösa konflikten därför att de fortsatte använda samma metoder som hade hållit den vid liv. Sedan föreslog maskinen något fullständigt revolutionerande.

De borde prata med varandra. Förmodat prata med varandra i sällskap av en vuxen. Kanske en lågmäld och intelligent parterapeut med sin mottagning placerad på någon vacker gata på Södermalm. Jag tror att den föreslog två stolar också, fast det kan jag ha lagt till själv.

Men ju längre jag tänkte på det, desto mindre lustigt blev det. För tänk om hela den enorma konstruktionen egentligen fortfarande vilade på samma gamla mekanism. Den ena gör någonting för att hantera konflikten. Den andra reagerar på det. Den första reagerar på reaktionen. Och båda får därmed ytterligare bevis för att nästa drag är nödvändigt. Orsak och verkan. I den ordningen.

Det är en utmärkt evighetsmaskin. Den producerar bara ingenting.

Eller det är förresten inte riktigt sant. Den producerar meddelanden, berättelser, låtar, anmälningar, motanmälningar, ilska, misstankar och nya saker att vara oense om. Det enda den inte verkar kunna producera är det som saknades från början.

Ett svar. Och ansvar.

Kanske är det därför lösningen efter alla dessa år ser nästan förolämpande enkel ut. Inte enkel att genomföra, förstås. Bara enkel att beskriva.

Två människor sätter sig vid ett bord. Den ena berättar det den andra aldrig fick veta. Den andra lyssnar. Båda tar ansvar för det som faktiskt är deras, utan att varje mening måste följas av ett men du då. Man skiljer det man vet från det man tror, det som hände först från det som hände sedan, orsaker från reaktioner och skuld från ansvar. Sedan förhandlar man. Man förhandlar om hur en historia som ingen av dem lyckats avsluta faktiskt ska få ett slut.

Kanske finns det saker som måste förklaras. Kanske finns det saker som måste förändras. Kanske finns det pengar, texter, musik, rättigheter, krav, konsekvenser och gammal skit som måste läggas på bordet. Då får man väl göra det. Det är trots allt vad bord är till för.

Det märkligaste är att alternativet har testats ganska grundligt vid det här laget.

Fyra år borde räcka som pilotstudie. Metoden fungerade inte. Och om man verkligen vill åt ett annat håll finns det en irriterande detalj som inte ens Google verkar kunna hjälpa till med.

Man måste välja en annan väg…

Jag ger mig inte.

Nån Är Alltid Värst

Jag har skrivit väldigt många låtar om en och samma kvinna. Inte till henne, vilket är en ganska viktig skillnad, utan om henne, om oss och om en högst verklig relation som under några år visat sig vara en närmast outsinlig råvarukälla för populärmusik.

Jag hade kunnat nöja mig där. Det hade varit sunt. Men jag gjorde misstaget att bli seriöst intresserad.

Jag började räkna.

Det visade sig att jag hittills har gett ut tjugo låtar om samma kvinna. Ytterligare fyra är på väg, vilket kommer att göra tjugofyra. Det är ganska många gånger att gå in i en studio, starta Logic och konstatera att tydligen var inte ämnet färdigbehandlat den här gången heller.

Då uppstod nästa fråga. Är det verkligen många?

Allting är relativt. Tjugofyra låtar om samma kvinna låter mycket hemma vid köksbordet, men rockhistorien är full av människor med dåligt omdöme, trasiga förhållanden och tillgång till inspelningsstudio. Någon måste rimligen ha varit värre.

Jag började därför läsa om berömda kvinnor som fått musikvärlden att arbeta övertid. Ganska snart dök Pattie Boyd upp, vilket inte var särskilt överraskande. Hon lyckades först få George Harrison att skriva låtar och därefter Eric Clapton att göra samma sak, och någonstans där börjar man förstå att hon inte bara var en kvinna utan närmast en brittisk kulturinstitution.

Clapton är förstås det intressanta jämförelseobjektet. Layla. Bell Bottom Blues. Wonderful Tonight. Old Love. Sedan finns ytterligare låtar där dokumentationen är mer eller mindre stark och en hel hög som internet gärna stoppar i Pattie-lådan eftersom det blir en bättre historia så.

Jag började sortera bort sådant. Det var då det slutade vara roligt.

För om samma beviskrav ska gälla för Eric och mig kan man inte räkna en låt bara därför att någon journalist fyrtio år senare tycker att den nog känns lite Pattie. Det måste finnas rimlig dokumentation för att låten faktiskt handlar om henne eller deras verkliga relation.

Claptons lista krympte ganska fort. Min gjorde inte det.

Här uppstod emellertid ett annat metodproblem. Vem som helst kan skriva 700 låtar om kassörskan på Willys och hävda att Eric Clapton är besegrad. Det måste rimligen finnas någon nedre gräns för när personen som håller i gitarren faktiskt får kallas låtskrivare.

Så jag blev tvungen att kontrollera även mig själv. Det var irriterande.

Jag har arbetat professionellt med musik större delen av mitt vuxna liv. Genom åren har jag hamnat i musikaliska sammanhang med människor som Leland Sklar, JR Robinson och David Garfield och på hemmaplan med bland andra Py Bäckman, Nanne Grönvall och Jan Johanssen. Det finns Melodifestivalen, Eurovision-sammanhang och en massa annat som jag normalt inte känner något större behov av att rada upp eftersom jag redan vet vad jag har gjort.

Men nu behövde jag tydligen bevisa för mig själv att jag inte var en tomte i en källare. Det gick tyvärr bra. Jag tycks alltså kvalificera mig som låtskrivare.

Då återstod kvinnan. Där är bevisläget betydligt enklare.

Hon finns på riktigt. Relationen fanns på riktigt. Händelserna finns på riktigt. Låtarna är publicerade och upphovsmannen råkar fortfarande vara vid liv och kan redogöra för vad han skrev dem om.

Och här måste ordet om understrykas.

Det handlar inte om att jag såg Michelle Pfeiffer i en film 1987, blev alldeles varm i kroppen och skrev en ballad. Det handlar inte heller om den generösa definitionen ”inspirerad av”, där man med tillräckligt god vilja kan få halva Fleetwood Macs katalog att handla om samma taxichaufför.

Det handlar om en faktisk relation med en faktisk kvinna och låtar om saker som faktiskt hände i den relationen.

Tjugo stycken hittills. Snart tjugofyra.

Nu började jag dessutom intressera mig för något ännu märkligare än själva antalet: densiteten.

Hur stor del av min produktion under de här åren handlar egentligen om samma människa? Hur många låtar per relationsår blir det? Hur stor del av en professionell låtskrivares publicerade produktion kan en enda kvinna ockupera innan hon rent statistiskt upphör att vara en före detta flickvän och övergår till att bli en egen genre?

Det är här man bör sluta. Jag gjorde inte det. Jag började läsa om Guinness World Records.

Det visar sig att problemet med ett eventuellt rekord inte främst är att slå Eric Clapton. Problemet är att definiera vad fan det är man har slagit honom i. ”Flest låtar om en kvinna” fungerar inte. Då kommer någon farbror från Nebraska med 4 000 opublicerade visor om Dolly Parton och förstör hela eftermiddagen.

Definitionen måste vara mätbar. Något i stil med:

Flest kommersiellt utgivna låtar skrivna av en professionell låtskrivare om en och samma verkliga person som låtskrivaren haft en dokumenterad romantisk relation med.

Det är en fullständigt vansinnig mening. Det värsta är att jag verkar kvalificera mig för den.

Jag vet naturligtvis inte om tjugofyra är världsrekord. Någon brasiliansk sambakompositör kan mycket väl ha skrivit 73 låtar om sin tredje fru och därmed förstöra allting. Det är precis därför frågan plötsligt blivit intressant på riktigt.

Så nu håller jag på att samla underlagen. Utgivningar. Credits. Datum. Den professionella historiken. Relationens tidslinje. Vilka låtar som handlar om vad. Och framför allt den statistiska densiteten, eftersom det vore vetenskapligt oförsvarbart att bara konstatera att jag uppenbarligen haft väldigt svårt att byta ämne.

Sedan kanske jag skickar skiten till Guinness. Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga.

För någonstans i världen kan det förstås finnas en professionell låtskrivare som har skrivit fler än tjugofyra publicerade låtar om samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Men efter att ha börjat leta har jag åtminstone upptäckt en sak.

Det är inte Eric Clapton.

Sedan “kanske” jag skickar skiten till Guinness.

Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga om någon annan professionell låtskrivare lyckats skriva fler än tjugofyra publicerade låtar om en och samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Det kan naturligtvis finnas någon. Någon brasiliansk sambakompositör med tre skilsmässor, dåligt omdöme och obegränsad studiotid kan fortfarande förstöra hela projektet.

Men det finns en detalj i allt det här som jag inte upptäckte förrän jag hade räknat färdigt.

Den största ironin.

Om Guinness faktiskt skulle godkänna kategorin, och om tjugofyra visar sig vara fler än någon annan kan dokumentera, så är det egentligen inte jag som är det märkvärdiga rekordet.

Jag har bara skrivit låtarna.

Det är HON som har fått tjugofyra publicerade låtar skrivna om sig av samma professionella låtskrivare. Det är alltså hon som hamnar i Guinness.

Och efter allt detta skulle min största internationella bedrift kunna bli att jag lyckades göra mitt ex till världsrekordhållare.

Det hade jag fan inte räknat med…

Det finns förstås en praktisk fördel också.

Det är svårt att polisanmäla någon för ett världsrekord.

Särskilt när det är man själv som innehar det.

Personaproblemet

Jag skriver låtar lite som jag gör det mesta annat. Jag börjar någonstans och ser vad som händer. Ibland finns en färdig idé, ibland en titel, ibland ett riff och ibland bara en mening som råkar låta bättre än den borde. Sedan spelar jag in medan jag skriver, ändrar texten medan jag sjunger och flyttar saker tills låten åtminstone ger sken av att någon haft en plan.

Så blev det med Not My Choice. Jag sjöng demon själv och följaktligen handlade texten om mig. Det är praktiskt. Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vem ordet I syftar på när det är jag som står framför mikrofonen.

I found the proof.
I know what I know.
I won’t back down.

Och framför allt:

Not my choice.

Inte mitt val.

Sedan fortsätter jag pilla. Det är också en del av processen. Någon rad byter plats, en annan får stryk, något som lät fantastiskt klockan två på natten visar sig nästa morgon ha skrivits av en idiot. Till slut börjar låten faktiskt bli färdig.

Då kommer jag på en liten detalj.

Jag ska inte sjunga den.

Liv ska sjunga den.

Det här brukar inte vara något större problem. Jag har gjort det förr. Byter man sångare och låten handlar om mig får I bli he, my blir his och sedan får man möblera om några stavelser så att engelskan och melodin fortfarande är någorlunda sams. Det är inte kärnfysik.

Så jag började byta persona.

I found the proof blev He found the proof. I know what I know blev He knows what he knows. Hela berättelsen flyttade ut ur mitt huvud och placerade mig i tredje person. Liv kunde stå bredvid historien och berätta den.

Perfekt.

Förutom refrängen.

För där stod den fortfarande och vägrade samarbeta.

Not my choice.

Det går inte att ändra till Not his choice. Tekniskt går det förstås alldeles utmärkt. Engelska språket kommer inte att ringa polisen. Men hela låten går sönder, eftersom Not My Choice betyder just Inte mitt val.

Det är själva poängen.

Så nu hade jag lyckats skapa en låt där Liv först berättar om en man i tredje person och några sekunder senare plötsligt är mannen själv.

He found the proof you were hiding…

Och sedan:

NOT MY CHOICE!

Jaha.

Det här är sådant som händer när man skriver låtar on the fly och bestämmer vem som ska sjunga dem efteråt.

Jag behövde alltså på något sätt lämna över mikrofonen från berättaren till huvudpersonen utan att någon lyssnare behövde ett organisationsschema. Lösningen blev ungefär så sofistikerad som man kan förvänta sig.

He said.

Klart.

Sedan kom nästa refräng och exakt samma problem dök upp igen. Då hade den kreativa processen redan nått oanade höjder.

So he said.

Klart igen.

Det fina med musikproduktion är emellertid att nästan alla nödlösningar går att förvandla till konstnärliga beslut om man bara har tillräckligt många pluggar. Så nu tänker jag telefonröst. Filter. Dist. Bandpass. Whatever. Filterfest.

So he said…

Och sedan öppnar hela skiten:

NOT MY CHOICE.

Plötsligt är det inte längre ett problem. Nu är det ett dramaturgiskt grepp. Berättaren lämnar över ordet till mannen, mannen tar refrängen och någon kommer kanske till och med tycka att perspektivväxlingen är ovanligt genomtänkt.

På onsdag lägger vi sång. Beställer thai take-away. Pratar skit. Klappar katten.

Om allt fungerar kommer ingen någonsin behöva veta (Opps – tooooo late for that…) att det avancerade berättartekniska greppet egentligen uppstod därför att jag skrev en låt om mig själv, bestämde att någon annan skulle sjunga den och upptäckte alldeles för sent att jag hade två olika persona i samma jävla låt.

Det är ungefär så musik skapas.

Man gör fel.

Sedan lägger man ett filter på det. FAB Filter Pro Q 4 – preset “telephone”. Kanske AMS DMX 16. Nåt kul. Eller Eventide. Klart!

Sedan går vi vidare med “Estonian Devil“. Men jag tror jag behåller min sång där.

Kanske… eventuellt…

Jag vet inte…

Idiotiskt Bollande

Det finns konflikter som går över. Folk blir förbannade, säger saker de inte borde ha sagt, går hem, sover dåligt och upptäcker nästa morgon att livet trots allt är för kort för avancerad idioti. Sedan finns det konflikter där två människor tycks upptäcka att livet tydligen är alldeles lagom långt för just avancerad idioti.

Ping pong. Ping pong. Bollande, bollande, bollande, tills någon någonstans beskrev det med två ord som jag önskar att jag själv hade kommit på.

Idiotiskt bollande.

Det är inte mina ord, men det är svårt att hitta två bättre.

Det väcker förstås en ganska självklar fråga. Om bollandet nu var så idiotiskt, varför fortsätta bolla? Varför inte bara göra det där oerhört omoderna som människor gjorde innan det fanns blockeringar, myndigheter, internet och tillräckligt många knappar för att kunna ägna flera år åt att slippa säga tre enkla meningar till varandra?

Ta ansvar. Be om ursäkt. Lägg korten på bordet och låt den andre göra samma sak. Inte erkänna allt den andre någonsin påstått, inte krypa längs golvet och inte utse någon vinnare, utan bara säga vad som faktiskt hände, vad man själv gjorde och vad man önskar att man hade gjort annorlunda.

Det hade kunnat vara över för länge sedan. Det är nästan det mest komiska med hela historien, eftersom alternativet hela tiden har varit så förbannat enkelt. Några kort på ett bord hade kunnat bespara oss en häpnadsväckande mängd bordtennis.

När berättelsen kommer till 24 december 2025 finns det säkert läsare som trodde att berättelsen är slut. Det är en begriplig tanke, eftersom en berättelse någonstans måste nå den punkt där författaren skriver sista meningen, stänger datorn och börjar intressera sig för någonting mer normalt. Fågelskådning kanske, eller modelljärnvägar, eller att sortera skruv efter diameter.

Men nej. Berättelsen var inte slut. Och jag tänker inte avslöja särskilt mycket om vad som händer under sommaren och hösten 2026, eftersom jag faktiskt unnar dem som följt eländet nöjet att få upptäcka det i rätt ordning.

Jag kan däremot avslöja en liten detalj om omfattningen. Ett manus har nu skickats till några av Sveriges största förlag, och det är drygt 730 sidor långt. De drygt 730 sidorna tar berättelsen i huvudsak bara genom 2022 och 2023, vilket är en mening som även jag måste läsa två gånger för att kontrollera att jag inte råkat skriva fel.

Den som redan tycker att 2022 och 2023 är en ganska galen historia har dessutom ett mindre problem. De drygt 730 sidor som nu har skickats som manus till några av Sveriges största förlag är i princip bara akt ett. Jag tänker inte avslöja vad som kommer, men jag kan åtminstone erbjuda en liten innehållsdeklaration för den som funderar på om historien möjligen lugnar ner sig efter sista sidan.

Voilà: 2024. Akt två. It goes from bad to worse. Så mycket kan jag säga utan att förstöra någonting, och den som efter 2023 fortfarande tror på möjligheten till ett stillsamt vuxet samtal får behålla den vackra tanken ett litet tag till. Berättelsen fortsätter nämligen att göra ungefär det motsatta mot vad rimliga berättelser brukar göra när de närmar sig slutet.

Sedan kommer 2025. Nu gör Norén entré, åtminstone bildligt talat, och bordtennisbordet börjar mer likna en scen där två människor envisas med att spela samma pjäs trots att ingen längre verkar minnas vem som egentligen köpte biljetterna. Det som tidigare varit märkligt får konkurrens av sådant som gör det tidigare märkliga nästan hemtrevligt.

Och sedan kommer 2026. Där tänker jag inte ens försöka sammanfatta saken, eftersom 2026 spårar ur. Det räcker som innehållsförteckning tills vidare, och de som en gång trodde att berättelsen tog slut den 24 december 2025 kommer så småningom att förstå varför jag finner just den föreställningen ganska underhållande.

Vilket för oss tillbaka till det där uttrycket jag inte själv hittade på: idiotiskt bollande. För om allt detta nu var så idiotiskt, varför fortsätta? Varför inte någonstans under 2022, 2023, 2024 eller 2025 göra det som hela tiden hade kunnat förändra berättelsen: ta ansvar, be om ursäkt och lägga korten på bordet?

Det hade kanske blivit tjugo minuters obehagligt samtal. I stället blev det akt två, Norén och 2026. Och någonstans på vägen blev det drygt 730 sidor innan berättelsen ens hunnit lämna 2023 bakom sig.

Ping pong, ping pong. Bollande, bollande. Idiotiskt bollande.

Det fascinerande är därför inte längre bara vad som hände. Det fascinerande är hur oerhört mycket som hade kunnat sparas genom någonting så prosaiskt som ansvar. Om allt detta verkligen var ett idiotiskt bollande, varför fortsatte då bollen att komma tillbaka?

Jag vet vad mitt svar är. Jag ger mig inte, och det har aldrig varit någon särskilt välbevarad hemlighet. Men jag har heller aldrig krävt något mirakel för att lägga racket på bordet.

Ta ansvar för det man gjorde. Be om ursäkt för det som blev fel. Lägg korten på bordet, alla korten, och låt sanningen vara precis så obekväm som den råkar vara.

Det hade räckt. Det hade kunnat räcka för flera år sedan, och det skulle ha besparat alla inblandade en imponerande mängd tid. Kanske hade det till och med blivit en betydligt kortare bok. Och färre låtar. Men vänta. Boken är faktiskt värd någonting. En investering. Precis som alla låtar.

Japp. Så blev det.

Bollen kom tillbaka, och sedan kom den tillbaka igen. Någon kallade det idiotiskt bollande, och kanske var det den mest träffsäkra beskrivningen av hela konstruktionen. För om man verkligen tycker att bollandet är idiotiskt finns fortfarande samma gamla möjlighet kvar: man kan sluta slå och i stället lägga korten på bordet.

Jag har inte valt att korten ska hållas därifrån. Jag har inte valt att ett samtal ska ersättas av nya varv runt samma bord. Men jag vet vad jag gör när bollen kommer tillbaka.

Jag ger mig inte.

Idiotiskt bollande.

Inte mitt val!

Prislapp

Jag har funderat mycket på svek. Det är ett ganska stort ord. Sådana ord har en tendens att växa tills de täcker allting. Lögnerna. Halvsanningarna. Tystnaden. Alla gånger saker inte riktigt gick ihop. Alla gånger jag fick en förklaring som senare behövde en ny förklaring för att den första förklaringen skulle fungera. Men om jag ska vara riktigt ärlig tror jag inte att det är allt det där jag kommer tillbaka till.

Jag kommer tillbaka till ett telefonnummer. Det är nästan löjligt. Fyra år av mitt liv och tusentals meddelanden, resor, middagar, blommor, presenter, musik, bilder, bråk, försoningar, förhoppningar och fullständigt obegripliga diskussioner om vad två människor egentligen var för varandra. Och någonstans mitt i alltihop står en krog. Några glas för mycket. Som vanligt. En främmande man. Ett telefonnummer. Sedan en date.

Det finns naturligtvis betydligt värre saker människor kan göra mot varandra. Folk bedrar varandra i åratal. De har dubbelliv, hemliga familjer och lägenheter i andra städer. Någonstans sitter säkert en människa just nu och upptäcker att hennes man sedan tjugotre år tillbaka egentligen heter Bengt i Västerås men Fernando på Teneriffa. Jag fick ett telefonnummer och en date att förhålla mig till. Ändå tror jag att det var där någonting gick sönder på riktigt.

Inte för att ett telefonnummer är särskilt märkvärdigt. Telia delar ut miljontals av dem. Problemet var vad numret betydde i förhållande till allt annat som hade sagts. Vad jag trodde att vi var. Vad hon hade sagt att vi var. Vad jag hade investerat i det där lilla ordet vi. Sedan kom daten, och därefter alla förklaringar.

Man kan naturligtvis försöka gardera sig med ord. ”Vi har inte en relation.” ”Jag är singel om andra män frågar.” Sådana meningar kan vara praktiska. De lämnar en liten nödutgång öppen om verkligheten någon gång skulle bli besvärlig och man behöver kunna peka bakåt och säga: Där ser du. Jag sa faktiskt aldrig att…

Problemet är bara att ord inte fungerar hur länge som helst som försäkring mot det liv man faktiskt lever. Kanske någon vecka. Kanske två. Kanske under den där märkliga perioden när två människor själva ännu inte riktigt vet vad de håller på med. Men inte år efter år, samtidigt som man fortsätter leva som om man har en relation. När man delar närhet, resor, middagar, helger, framtidsplaner, kärlek, svartsjuka, konflikter, försoningar och alla de där tusen små sakerna som tillsammans är betydligt bättre på att definiera en relation än en fiffig mening uttalad när definitionen råkar bli obekväm.

Till slut går det inte att både leva i ett vi och plocka fram ett jag är singel när situationen kräver det. Eller, jo. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att säga det. Det som inte går är att samtidigt kräva att den andre ska uppleva de två verkligheterna som samma verklighet. Där någonstans upphör orden att vara en förklaring och blir ännu en sak som behöver förklaras.

Jag har ägnat en förbluffande del av mitt liv åt förklaringar. Jag har vänt på dem, jämfört dem, lagt dem bredvid meddelanden och datum och försökt förstå hur två saker som inte kan vara sanna samtidigt ändå lyckades bo i samma berättelse. Det började med att jag försökte förstå en kväll. Sedan försökte jag förstå ett beteende. Sedan en relation. Till slut satt jag med fyra år framför mig och försökte förstå vad fan som egentligen hade hänt.

Det blev till slut en bok. Det blev musik, hemsidor, kapitel, kronologier och en fullständigt absurd mängd dokumentation. Det blev advokater. Det blev människor som läste och människor som började ställa egna frågor. Det blev Google, som med sedvanlig självsäkerhet ibland förstod allting och ibland hittade på resten. Det blev, när man tänker efter, väldigt mycket av ett telefonnummer.

Och det är kanske det märkligaste med handlingar. De kommer sällan med prislappen fastsatt. Man står inte på en krog och får upp en liten display framför sig där det står: Telefonnummer till främmande man: 0 kronor. Date: några timmar. Efterföljande konsekvenser: pris meddelas senare. Det hade åtminstone varit konsumentvänligt.

Jag tror inte längre att det viktigaste är vad hon tänkte den kvällen. Kanske tänkte hon ingenting alls. Alkohol har aldrig varit berömt för sina långsiktiga konsekvensanalyser. Kanske var det spännande. Kanske var hon arg på mig. Kanske ville hon känna sig fri eller bara bli sedd av någon annan. Jag vet inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För det var inte mannen jag fastnade vid. Jag känner honom inte. Han hade inte lovat mig någonting. Om en kvinna på en krog säger att hon är tillgänglig är det knappast hans uppgift att genomföra en arkeologisk utgrävning av hennes relationshistorik innan han får skriva sitt telefonnummer. Det var hon som betydde något för mig. Det var vi. Det var allt hon hade sagt före och allt som behövde förklaras efteråt.

Och någonstans där började jag gräva. Först ville jag förstå en kväll, sedan ett beteende och till sist hela relationen. Det är fortfarande det boken handlar om för mig. Inte hämnd. Inte ens ilska, längst därinne. Facit. Jag vill veta vad jag betalade för.

För jag betalade. Med tid framför allt. Fyra år är en ganska stor valuta när man börjar räkna efter. Man får inga bonuspoäng och det finns ingen kundtjänst att ringa när man upptäcker att varan inte riktigt motsvarade beskrivningen. Det här kostade mig fyra år. Det var för dyrt. Nu tänker jag åtminstone ta reda på vad fan jag betalade för.

Och kanske hoppas jag fortfarande på en sak. Att hon någon gång, långt efter att allt detta är färdigt, tänker tillbaka på den där kvällen. Att hon minns baren, mannen, numret och daten. Kanske till och med hans ansikte. Och sedan ser hon det i relation till allt som kom efter. Boken. Låtarna. Orden. Frågorna. Allt det där enorma som inte fanns den kvällen men som finns nu.

För handlingar har den obehagliga egenskapen att de ibland fortsätter långt efter att människan som utförde dem tycker att kvällen är över. Man kan gå hem, sova, vakna, dricka kaffe och fortsätta sitt liv. Handlingen kan ändå ligga kvar någonstans och samla ränta. Det är egentligen en ganska enkel ekonomisk princip. Först kommer varan. Sedan kommer kvittot. Och ibland, flera år senare, prislappen. Google. Bok.

Hoppas det smakade…

Och kanske hoppas jag fortfarande på en sak. Att hon en dag minns honom. Inte bara att det fanns en man på en krog, ett telefonnummer och senare en date, utan att hon faktiskt ser hans ansikte framför sig igen. Hans ”fina” ansikte. Jag hoppas att hon minns det ordentligt och sedan ser det i relation till allt som kom efter. För någonstans där började hon, utan att veta det, skriva den här boken.

Hon skrev naturligtvis inte ett enda ord. Det gjorde jag. Men den där kvällen satte hon den första punkten i en berättelse som sedan skulle bli lögner, frågor, nya motsägelser, tusentals meddelanden, sömnlösa nätter, låtar, kapitel, kronologier och år av försök att förstå. Allt det där låg naturligtvis inte färdigt på bardisken när numret byttes. Men där började den kedja som gjorde att jag till slut satte mig ner och skrev.

Det är därför jag hoppas att hon någon gång ser just hans ansikte när hon ser boken. Inte därför att han är viktig. Tvärtom är han nästan fullständigt ointressant. Han råkade bara stå på den plats där ett val gjordes. Det viktiga är vad hon gjorde, vad det satte igång och vad det till slut kostade.

För handlingar har den obehagliga egenskapen att de ibland fortsätter långt efter att människan som utförde dem tycker att kvällen är över. Man kan gå hem, sova, vakna, dricka kaffe och fortsätta sitt liv. Handlingen kan ändå ligga kvar någonstans och samla ränta. Och ibland kommer räkningen från ett håll man aldrig ens funderade på när man gjorde sitt val.

Jag hoppas hon tittar på boken en dag. Sedan hoppas jag att hon blundar och fortfarande kan se hans ”fina” ansikte.

För där började hon den.

Grattis. Prislapp.

När Nästa Låt Förstör Den Förra

Förr hade jag ett ganska enkelt problem när jag skrev låtar. Jag behövde komma på en låt. Det problemet saknar jag ibland, för det var på många sätt en behaglig tid. Man satte sig med en gitarr, ett piano eller något annat som kunde producera åtminstone tre ackord utan att protestera och försökte hitta på någonting som inte redan skrivits bättre av någon annan 1974. Misslyckades man hade man ingen låt. Lyckades man hade man en låt. Det var ett mycket överskådligt system.

Nu har jag tjugo släppta låtar om ungefär samma människa och fem till på väg. Det är där problemen börjar. Det första problemet är naturligtvis att tjugo låtar om ungefär samma människa kan uppfattas som ganska många. Jag väljer att inte se det så. Jag väljer att se det som att jag fortfarande befinner mig i researchfasen.

Dessutom är det inte samma låt tjugo gånger. Det hade varit både enklare och betydligt billigare. Det är tjugo olika försök att förstå ungefär samma sak från tjugo olika håll, vilket är någonting helt annat och framför allt låter mycket bättre när man säger det. Det finns Upside Out Inside Down, Song For Katre, vilket åtminstone har fördelen att ingen behöver fundera särskilt länge på vem den handlar om, och sedan Picking Pieces, Estonian Love, Shattered Echoes, When She Used To Call, Very Beautiful Thing, In The Shadows och Her Colors Shine. Redan där borde en vuxen människa kanske ha stannat upp.

Det gjorde inte jag. Det kom Breaking What’s Left, vilket i efterhand visar sig vara en ganska optimistisk titel eftersom det uppenbarligen fortfarande fanns saker kvar att ha sönder. Sedan Worst Kind Of Curse, I Don’t Have A Boyfriend, Pillowcase, Avoidant, Four Years Of Ghosts, Traagiline Maagia, Truth On Paper och Stays The Same. Och nu Last Chance To Speak. Titlarna börjar faktiskt på egen hand se ut som en sammanfattning av en mycket lång kväll på en psykiatrisk akutmottagning. Vilket kanske var behövligt efter vad jag blev utsatt för under 3.5 års tid.

Men låtarna finns. De är inspelade, mixade, mastrade och släppta och ligger där i den ordning historien råkade komma ut. Det går inte längre att ringa Spotify och säga att jag tänkt om beträffande dramaturgin och gärna skulle vilja flytta februari 2025 till hösten 2026. Det är synd, för någonstans under arbetet med alla dessa låtar inträffade någonting som jag inte riktigt hade räknat med. Låtarna började få ett förhållande till varandra.

Plötsligt spelar det roll vilken som kommer först och vilken som kommer efter. Värst av allt är att en låt kan förändra betydelsen av en annan låt som redan är släppt. Det är ett fullständigt idiotiskt problem att skaffa sig. Jag kan skriva en låt idag som gör att en låt från förra året plötsligt låter som en föraning om någonting jag själv inte visste när jag skrev den. Sedan kan jag skriva ytterligare en som förändrar betydelsen igen. Till slut sitter jag som någon sorts kommunal trafikplanerare och försöker förstå varför vägen jag byggde för tre år sedan numera leder rakt in i ett parkeringshus som inte fanns då.

Det är ungefär där de fem kommande låtarna befinner sig. Bland dem finns Estonian Devil, och det är en ganska lätt titel att leva med. Den kan komma in lite varsomhelst, ställa till med oreda, välta ett par stolar och gå därifrån. Dramaturgiskt är djävlar praktiska på det sättet. Ingen kräver att djävulen ska innebära slutet på berättelsen, och skulle någon ändå kräva det kan man alltid skylla på djävulen.

Sedan har vi Not My Choice. En variant på mitt mantrasvar till henne. Ditt val. Inte mitt! [Någonting om sannerligen avhandlas i boken jag skriver på].Där börjar det bli besvärligare, eftersom redan titeln säger någonting annat. Den står inte bara och tittar på vad som hände utan placerar berättaren någonstans i förhållande till det. Det här valde inte jag. Det betyder inte automatiskt att någon annan valde allting, eftersom livet tyvärr sällan är så välorganiserat, men titeln flyttar perspektivet från att beskriva katastrofen till att börja fundera på vem som egentligen beställde den.

Och sedan har vi Brand New Start. Den jäveln är det verkliga problemet. För Brand New Start är inte bara ytterligare en låt om någonting som hände, utan ställer en fråga som är betydligt större än så. Själva titeln låter först nästan hoppfull. En ny början. Man ser framför sig nytvättade gardiner, vårsol och människor som äntligen har lärt sig någonting.

Sedan lyssnar man på låten och då blir det lite sämre med gardinerna. För frågan i Brand New Start är inte om två människor kan börja om. Frågan är vad en ny början över huvud taget betyder när någon har gått så långt ner i mörkret att även ett slut kan börja likna en början. Det är inte riktigt en låt man placerar någonstans mellan två andra singlar och sedan går vidare som om ingenting har hänt. Den tar med sig en egen jävla gravitation.

Och där sitter jag nu med ett problem som jag aldrig hade när jag bara behövde komma på en refräng. När fan släpper man den? För om jag släpper Brand New Start nu har jag sagt någonting väldigt stort. Sedan kanske jag två månader senare skriver en alldeles fantastisk låt om någon absurd liten detalj från 2024. Någon telefon, någon date, någon bortglömd mening, något kvitto, någon kudde, någon dörr eller någon av alla de där små sakerna som visat sig ha en irriterande förmåga att överleva sina egna händelser.

Då står jag där och har precis ställt den existentiella frågan om liv, död, kärlek, förlust och vilken sorts slut människan egentligen ber om. Två månader senare kommer nästa singel och säger: ”Förresten var det en jävligt märklig torsdag också.” Det är dramaturgiskt inte optimalt. Det är ungefär som att avsluta Hamlet, låta alla ligga döda på scenen, dra igen ridån och sedan öppna den igen därför att någon kom på att vi aldrig riktigt redde ut vem som hade parkerat hästen utanför slottet.

Samtidigt går det inte att vänta på att historien ska bli färdig. Det har jag provat. Historien vägrar. Varje gång jag tror att jag åtminstone börjar kunna se formen på den dyker det upp ett nytt perspektiv, ett gammalt minne eller någonting jag redan vetat i tre år men plötsligt förstår på ett helt annat sätt. Och då kommer en låt, ofta utan minsta hänsyn till att jag redan har ordnat ett alldeles utmärkt system för i vilken ordning låtarna borde komma.

Det är egentligen så jag vill arbeta. Jag vill inte sätta mig på måndag och besluta att nu behöver berättelsen en mellantempolåt med en dramaturgisk brygga mellan Not My Choice och Brand New Start. Det är ett utmärkt sätt att skriva en väldigt dålig låt. Låtar kommer när de kommer. Problemet är att Spotify, releaseplaner, omslag, distributörer och den där förbannade dramaturgin gärna vill veta när de kommer, och det vet inte låtarna.

Låtar är fullständigt ointresserade av releaseplaner. De bryr sig inte om att jag redan har en singel planerad och definitivt inte om att nästa låt dramaturgiskt borde vara lite försiktigare. En låt kan dyka upp klockan två på natten och säga: ”Hej. Jag är slutet.” Jag kan svara att det faktiskt passar väldigt dåligt just nu eftersom jag har ytterligare fyra låtar som behöver komma först. Låten skiter fullständigt i det.

Det är kanske där jag har fastnat lite. Inte i musiken och egentligen inte heller i orden, utan i trafiken mellan dem. För varje ny låt har numera tre liv. Den har livet när den skrivs, livet när den släpps och sedan ett tredje liv när nästa låt kommer och berättar för lyssnaren vad den förra kanske betydde. Det tredje livet går inte att kontrollera, vilket jag rimligen borde ha förstått efter tjugo försök.

Det har också börjat påverka själva skapandet, och där går gränsen för hur mycket makt dramaturgin ska få. När jag börjar fundera på om en låt går att släppa innan jag ens har skrivit klart den har jag vänt på hela verksamheten. Då sitter inte längre låtskrivaren och försöker hitta låten. Då sitter någon liten administratör inne i huvudet med ett Excelark och frågar låtskrivaren om preliminärt releasedatum, dramaturgisk funktion och förväntad emotionell konsekvens för tredje kvartalet.

Den jäveln måste avskedas.

Så jag tror att jag måste återgå till det gamla systemet. Inte därför att det var intelligentare utan därför att det fungerade. Jag behöver komma på en låt. Lyckas jag har jag en låt och misslyckas jag har jag ingen låt. Vad den gör med de andra tjugo får bli ett problem för den framtida versionen av mig, som förhoppningsvis har kaffe och bättre omdöme.

Estonian Devil får alltså komma när hon kommer. Not My Choice får säga det den måste säga. Brand New Start får stå där med sitt mörker, sitt hopp och sin fråga som jag fortfarande inte är säker på att jag själv kan besvara. Releaseordningen får jag bråka med senare, för om jag börjar kräva att en låt ska veta vilken plats den har i berättelsen innan jag ens har skrivit den kommer jag till slut inte skriva någonting alls.

Och det vore trots allt ett ganska märkligt sätt att avsluta ett projekt med tjugo låtar om samma människa. Att låta dramaturgin få sista ordet efter att jag ägnat flera år åt att försöka få mitt eget. Den människan har orsakat tillräckligt många låtar redan. Hon behöver fan inte börja producera dem också.

De Första Hundra

Jag hittade en gammal lista. Eller hittade och hittade. Jag har haft den kvar därför att jag av någon anledning redan då begrep att den var värd att spara. Det är nästan de första hundra böckerna jag läste när jag på allvar började läsa böcker. 93 stycken finns kvar. Resten har försvunnit någonstans tillsammans med annat man en gång var säker på att man aldrig skulle glömma.

Det började när jag började turnera. Plötsligt tillbringade jag tusentals mil i en buss. Sedan tusen till. Och tusen till. Det här var dessutom innan man hade en telefon som innehöll hela mänsklighetens samlade kunskap och huvudsakligen använde den till att titta på en film där någon ramlar över en soptunna. Det fanns ingenting att scrolla. Man kunde prata med de andra i bussen, titta ut genom fönstret eller läsa en bok. Till slut hade man redan pratat med de andra i bussen.

Jag började läsa. Sedan började jag läsa på engelska. Och av någon anledning började jag skriva upp vad jag läste, bok efter bok, förmodligen utan en tanke på att jag långt senare skulle sitta och titta på listan och försöka begripa personen som skrev den.

Den är ganska märklig.

Francis Bacon följs av Billy Liar. Där finns Kafka, Faulkner, Orwell, Nabokov, Bulgakov och Camus. Men också Spike Milligan, Little Richard, rock’n’roll, konsthistoria, psykologi, medvetandefilosofi, religion, ockultism och Sun Tzus The Art of War. Nummer 54 är Stephen Potters One-Upmanship, vilket möjligen förklarar mer av mitt fortsatta liv än vad som är riktigt bekvämt.

Det finns ingen ordning. Det är kanske det jag tycker bäst om med den idag. Jag verkar inte ha försökt bli bildad på rätt sätt. Jag läste något som var intressant, hittade någonting i det som pekade åt ett annat håll och gick dit istället. Nabokov kunde leda till Spike Milligan och någonstans längre fram kunde John Cage hamna granne med rockhistoria. Ingen stod bredvid och förklarade vad som passade ihop.

Många år senare ville jag digitalisera listan. Inte för att någon annan behövde den, utan därför att den hade blivit ett minne. Vid den tiden hade framtiden anlänt i form av OCR. Man kunde fotografera text och låta datorn läsa den. Programmet var shareware och ungefär lika bra på min handstil som en berusad apotekare med imma på glasögonen.

Så One-Upmanship blev bland annat Pne Upmanship. Stephen Potter blev Steven Potter. The 42nd Parallel tappade delar av sig själv på vägen. På några ställen verkar författare ha vandrat över till grannens bok. Jag rättade en del. Resten fick vara kvar. Digitaliseringen blev på något sätt ännu ett tidslager i samma minne: först killen som satt i turnébussen och skrev för hand, sedan killen som tjugo år senare tyckte att OCR var framtiden och lät en dator förstöra hans lista.

Det märkligaste är kanske ändå att listan överhuvudtaget existerar. Hade jag börjat turnera idag hade samma tusentals mil förmodligen lämnat efter sig en skärmtidsrapport. Istället finns 93 titlar kvar från de första hundra böckerna och en illa OCR-tolkad förteckning över hur mitt huvud började fyllas med saker.

Det var tydligen vad man gjorde när man hade väldigt mycket tid och ingen telefon.

  • Interviews With Francis Bacon. David Sylvester
  • Billy Liar. Keith Waterhouse
  • Room At The Top. John Braine
  • On Having No Head. Douglass Harding
  • Kafka Was The Rage. Anatole Broyard
  • A Clockwork Orange. Anthony Burgess
  • Of Night. John Rechy
  • The Brief Wondrous Life Of Oscar Wao. Junot Diaz
  • As I Lay Dying. William Faulkner
  • Tadanori Yokoo. Tadanori Yokoo
  • Berlin Alexanderplatz. Alfred Döblin
  • Inside The Whale And Other Essays. George Orwell
  • Norris Changes Trains. Christopher Isherwood
  • Halls Dictionary Of Subjects And Symbols In Art. James A. Hall
  • David Bomberg. Richard Cork
  • Blast. Wyndham Lewis
  • Passing. Nella Larson
  • Infants Of The Spring. Wallace Thurman
  • The Quest For Christa T. Christa Wolf
  • The Songlines. Bruce Chatwin
  • Nights At The Circus. Angela Carter
  • The Master And Margarita. Mikhail Bulgakov
  • The Prime Of Miss Jean Brodie. Muriel Spark
  • Lolita. Vladimir Nabokov
  • Herzog. Saul Bellow
  • Puckoon. Spike Milligan
  • Black Boy. Richard Wright
  • Beyond The Brillo Box. Arthur C. Danto
  • The Origin Of Consciousness In The Breakdown Of The Bicameral Mind. Julian Jaynes
  • In Bluebeard’s Castle. George Steiner
  • Hawksmoor. Peter Ackroyd
  • The Divided Self. R. D. Laing
  • The Stranger. Albert Camus
  • Art Of War. Sun Tzu.
  • The Great Gatsby. Scott Fitzgerald
  • The Sailor Who Fell From Grace With The Sea. Yukio Mishima
  • Darkness At Noon. Arthur Koestler
  • The Waste Land. T.S. Elliot
  • McTeague. Frank Norris
  • Money. Martin Amis
  • The Outsider. Colin Wilson
  • Strange People. Frank Edwards
  • English Journey. J.B. Priestley
  • A Confederacy Of Dunces. John Kennedy Toole
  • The Day Of The Locust. Nathanael West. George Orwell
  • The Life And Times Of Little Richard. Charles White
  • Awopbopaloobop Alopbamboom: The Golden Age of Rock. Nik Cohn
  • Mystery Train. Greil Marcus
  • White Noise. Don DeLillo
  • Silence: Lectures And Writing. John Cage
  • Writers At Work: The Paris Review Interviews edited by Malcolm Cowley
  • The Sound Of The City: The Rise Of Rock And Roll. Charlie Gillette
  • Octobriana And The Russian Underground. Peter Sadecky
  • Pne Upmanship. Steven Potter
  • Wonder Boys. Michael Chabon
  • Last Exit To Brooklyn. Hubert Selby, Jr.
  • A People’s History Of The United States. Howard Zinn
  • The Age Of American Unreason. Susan Jacoby
  • Metropolitan Life. Fran Lebowitz
  • The Coast Of Utopia. Tom Stoppard
  • The Bridge. Hart Crane
  • All The Emperor’s Horses. David Kidd
  • Fingersmith. Sarah Waters
  • Earthly Powers. Anthony Burgess
  • The nd Parallel. John Dos Passos
  • Tales Of Beatnik Glory. Ed Saunders
  • The Bird Artist. Howard Norman
  • Nowhere To Run The Story Of Soul Music. Gerri Hirshey
  • Before The Deluge. Otto Friedrich
  • Sexual Personae: Art And Decadence From Nefertiti To Emily Dickinson. Camille Paglia
  • The American Way Of Death. Jessica Mitford
  • In Cold Blood. Truman Capote
  • Lady Lover. D.H. Lawrence
  • Teenage. Jon Savage
  • Vile Bodies. Evelyn Waugh
  • The Hidden Persuaders. Vance Packard
  • The Fire Next Time. James Baldwin
  • Selected Poems. Frank O’Hara
  • The Trial Of Henry Kissinger. Christopher Hitchens
  • Flaubert’s Parrot. Julian Barnes
  • Maldoror. Comte de Lautréamont
  • On The Road. Jack Kerouac
  • Wilson’s Cabinet of Wonder by Lawrence Weschler
  • Zanoni. Edward Bulwer-Lytton
  • Transcendental Magic, Its Doctrine and Ritual. Eliphas Lévi
  • The Gnostic Gospels. Elaine Pagels
  • The Leopard. Giuseppe Di Lampedusa
  • Inferno. Dante Alighieri
  • A Grave For A Dolphin. Alberto Denti di Pirajno
  • The Insult. Rupert Thomson
  • In Between The Sheets. Ian McEwan
  • A People’s Tragedy. Orlando Figes
  • Journey Into The Whirlwind. Eugenia Ginzburg

Jag började fundera på vad en sådan här lista egentligen säger till någon annan. Förmodligen väldigt olika saker beroende på vem som tittar på den. Någon ser 100 böcker och ingenting mer. Någon känner igen Lolita, The Great Gatsby och On the Road, konstaterar att jag tydligen läste en del och går vidare med sitt liv. Fullt rimligt.

Någon annan kanske börjar titta på vilka böcker det faktiskt är. Då blir listan betydligt konstigare. Där finns Faulkner, Orwell, Nabokov och Camus, men också Spike Milligan, Little Richard, John Cage, konsthistoria, psykologi, medvetandefilosofi, rock’n’roll, religion, ockultism och The Art of War. Nummer 54 är One-Upmanship. Det sistnämnda kan möjligen ha orsakat bestående skador.

En tredje människa kanske börjar analysera den. Inte böckerna var för sig, utan varför just de här böckerna hamnade bredvid varandra. Då dyker det upp outsiders, makt, manipulation, sociala spel, människor mot system och människor som inte riktigt accepterar den officiella beskrivningen av hur världen fungerar. Samtidigt ligger absurd humor, musik och konst mitt i alltsammans. Det allvarliga behövde tydligen aldrig vara högtidligt och det roliga behövde aldrig vara korkat.

Och en fjärde människa fattar förmodligen absolut ingenting. Den tittar på listan och undrar varför en människa frivilligt har läst The Origin Of Consciousness In The Breakdown Of The Bicameral Mind i en turnébuss. Det är också en fullt rimlig analys.

Själv såg jag ingen analys alls när jag skrev den. Jag läste en bok. Sedan läste jag en till. Någonting i den första kunde peka mot den andra, eller också hittade jag bara någonting som verkade kul. Jag försökte inte konstruera ett intellektuellt självporträtt. Jag försökte få några tusen mil i buss att gå.

Det är först långt senare som jag kan titta på listan och tänka att den kanske berättar någonting om hur mitt huvud blev som det blev. Vilket naturligtvis är lite oroande. Framför allt med tanke på att The Art of War ligger på nummer 34 och One-Upmanship på 54.

Jag vet inte om listan förklarar särskilt mycket. Men den finns kvar. Det gör inte bussresorna, och definitivt inte det där sharewareprogrammet som skulle föra min handstil in i den digitala framtiden. Men 100 böcker och några OCR-fel överlevde alltsammans.

Det är ändå betydligt mer än vad jag minns av vad jag scrollade förra veckan

Newer posts »

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑