Förr hade jag ett ganska enkelt problem när jag skrev låtar. Jag behövde komma på en låt. Det problemet saknar jag ibland, för det var på många sätt en behaglig tid. Man satte sig med en gitarr, ett piano eller något annat som kunde producera åtminstone tre ackord utan att protestera och försökte hitta på någonting som inte redan skrivits bättre av någon annan 1974. Misslyckades man hade man ingen låt. Lyckades man hade man en låt. Det var ett mycket överskådligt system.

Nu har jag tjugo släppta låtar om ungefär samma människa och fem till på väg. Det är där problemen börjar. Det första problemet är naturligtvis att tjugo låtar om ungefär samma människa kan uppfattas som ganska många. Jag väljer att inte se det så. Jag väljer att se det som att jag fortfarande befinner mig i researchfasen.

Dessutom är det inte samma låt tjugo gånger. Det hade varit både enklare och betydligt billigare. Det är tjugo olika försök att förstå ungefär samma sak från tjugo olika håll, vilket är någonting helt annat och framför allt låter mycket bättre när man säger det. Det finns Upside Out Inside Down, Song For Katre, vilket åtminstone har fördelen att ingen behöver fundera särskilt länge på vem den handlar om, och sedan Picking Pieces, Estonian Love, Shattered Echoes, When She Used To Call, Very Beautiful Thing, In The Shadows och Her Colors Shine. Redan där borde en vuxen människa kanske ha stannat upp.

Det gjorde inte jag. Det kom Breaking What’s Left, vilket i efterhand visar sig vara en ganska optimistisk titel eftersom det uppenbarligen fortfarande fanns saker kvar att ha sönder. Sedan Worst Kind Of Curse, I Don’t Have A Boyfriend, Pillowcase, Avoidant, Four Years Of Ghosts, Traagiline Maagia, Truth On Paper och Stays The Same. Och nu Last Chance To Speak. Titlarna börjar faktiskt på egen hand se ut som en sammanfattning av en mycket lång kväll på en psykiatrisk akutmottagning. Vilket kanske var behövligt efter vad jag blev utsatt för under 3.5 års tid.

Men låtarna finns. De är inspelade, mixade, mastrade och släppta och ligger där i den ordning historien råkade komma ut. Det går inte längre att ringa Spotify och säga att jag tänkt om beträffande dramaturgin och gärna skulle vilja flytta februari 2025 till hösten 2026. Det är synd, för någonstans under arbetet med alla dessa låtar inträffade någonting som jag inte riktigt hade räknat med. Låtarna började få ett förhållande till varandra.

Plötsligt spelar det roll vilken som kommer först och vilken som kommer efter. Värst av allt är att en låt kan förändra betydelsen av en annan låt som redan är släppt. Det är ett fullständigt idiotiskt problem att skaffa sig. Jag kan skriva en låt idag som gör att en låt från förra året plötsligt låter som en föraning om någonting jag själv inte visste när jag skrev den. Sedan kan jag skriva ytterligare en som förändrar betydelsen igen. Till slut sitter jag som någon sorts kommunal trafikplanerare och försöker förstå varför vägen jag byggde för tre år sedan numera leder rakt in i ett parkeringshus som inte fanns då.

Det är ungefär där de fem kommande låtarna befinner sig. Bland dem finns Estonian Devil, och det är en ganska lätt titel att leva med. Den kan komma in lite varsomhelst, ställa till med oreda, välta ett par stolar och gå därifrån. Dramaturgiskt är djävlar praktiska på det sättet. Ingen kräver att djävulen ska innebära slutet på berättelsen, och skulle någon ändå kräva det kan man alltid skylla på djävulen.

Sedan har vi Not My Choice. En variant på mitt mantrasvar till henne. Ditt val. Inte mitt! [Någonting om sannerligen avhandlas i boken jag skriver på].Där börjar det bli besvärligare, eftersom redan titeln säger någonting annat. Den står inte bara och tittar på vad som hände utan placerar berättaren någonstans i förhållande till det. Det här valde inte jag. Det betyder inte automatiskt att någon annan valde allting, eftersom livet tyvärr sällan är så välorganiserat, men titeln flyttar perspektivet från att beskriva katastrofen till att börja fundera på vem som egentligen beställde den.

Och sedan har vi Brand New Start. Den jäveln är det verkliga problemet. För Brand New Start är inte bara ytterligare en låt om någonting som hände, utan ställer en fråga som är betydligt större än så. Själva titeln låter först nästan hoppfull. En ny början. Man ser framför sig nytvättade gardiner, vårsol och människor som äntligen har lärt sig någonting.

Sedan lyssnar man på låten och då blir det lite sämre med gardinerna. För frågan i Brand New Start är inte om två människor kan börja om. Frågan är vad en ny början över huvud taget betyder när någon har gått så långt ner i mörkret att även ett slut kan börja likna en början. Det är inte riktigt en låt man placerar någonstans mellan två andra singlar och sedan går vidare som om ingenting har hänt. Den tar med sig en egen jävla gravitation.

Och där sitter jag nu med ett problem som jag aldrig hade när jag bara behövde komma på en refräng. När fan släpper man den? För om jag släpper Brand New Start nu har jag sagt någonting väldigt stort. Sedan kanske jag två månader senare skriver en alldeles fantastisk låt om någon absurd liten detalj från 2024. Någon telefon, någon date, någon bortglömd mening, något kvitto, någon kudde, någon dörr eller någon av alla de där små sakerna som visat sig ha en irriterande förmåga att överleva sina egna händelser.

Då står jag där och har precis ställt den existentiella frågan om liv, död, kärlek, förlust och vilken sorts slut människan egentligen ber om. Två månader senare kommer nästa singel och säger: ”Förresten var det en jävligt märklig torsdag också.” Det är dramaturgiskt inte optimalt. Det är ungefär som att avsluta Hamlet, låta alla ligga döda på scenen, dra igen ridån och sedan öppna den igen därför att någon kom på att vi aldrig riktigt redde ut vem som hade parkerat hästen utanför slottet.

Samtidigt går det inte att vänta på att historien ska bli färdig. Det har jag provat. Historien vägrar. Varje gång jag tror att jag åtminstone börjar kunna se formen på den dyker det upp ett nytt perspektiv, ett gammalt minne eller någonting jag redan vetat i tre år men plötsligt förstår på ett helt annat sätt. Och då kommer en låt, ofta utan minsta hänsyn till att jag redan har ordnat ett alldeles utmärkt system för i vilken ordning låtarna borde komma.

Det är egentligen så jag vill arbeta. Jag vill inte sätta mig på måndag och besluta att nu behöver berättelsen en mellantempolåt med en dramaturgisk brygga mellan Not My Choice och Brand New Start. Det är ett utmärkt sätt att skriva en väldigt dålig låt. Låtar kommer när de kommer. Problemet är att Spotify, releaseplaner, omslag, distributörer och den där förbannade dramaturgin gärna vill veta när de kommer, och det vet inte låtarna.

Låtar är fullständigt ointresserade av releaseplaner. De bryr sig inte om att jag redan har en singel planerad och definitivt inte om att nästa låt dramaturgiskt borde vara lite försiktigare. En låt kan dyka upp klockan två på natten och säga: ”Hej. Jag är slutet.” Jag kan svara att det faktiskt passar väldigt dåligt just nu eftersom jag har ytterligare fyra låtar som behöver komma först. Låten skiter fullständigt i det.

Det är kanske där jag har fastnat lite. Inte i musiken och egentligen inte heller i orden, utan i trafiken mellan dem. För varje ny låt har numera tre liv. Den har livet när den skrivs, livet när den släpps och sedan ett tredje liv när nästa låt kommer och berättar för lyssnaren vad den förra kanske betydde. Det tredje livet går inte att kontrollera, vilket jag rimligen borde ha förstått efter tjugo försök.

Det har också börjat påverka själva skapandet, och där går gränsen för hur mycket makt dramaturgin ska få. När jag börjar fundera på om en låt går att släppa innan jag ens har skrivit klart den har jag vänt på hela verksamheten. Då sitter inte längre låtskrivaren och försöker hitta låten. Då sitter någon liten administratör inne i huvudet med ett Excelark och frågar låtskrivaren om preliminärt releasedatum, dramaturgisk funktion och förväntad emotionell konsekvens för tredje kvartalet.

Den jäveln måste avskedas.

Så jag tror att jag måste återgå till det gamla systemet. Inte därför att det var intelligentare utan därför att det fungerade. Jag behöver komma på en låt. Lyckas jag har jag en låt och misslyckas jag har jag ingen låt. Vad den gör med de andra tjugo får bli ett problem för den framtida versionen av mig, som förhoppningsvis har kaffe och bättre omdöme.

Estonian Devil får alltså komma när hon kommer. Not My Choice får säga det den måste säga. Brand New Start får stå där med sitt mörker, sitt hopp och sin fråga som jag fortfarande inte är säker på att jag själv kan besvara. Releaseordningen får jag bråka med senare, för om jag börjar kräva att en låt ska veta vilken plats den har i berättelsen innan jag ens har skrivit den kommer jag till slut inte skriva någonting alls.

Och det vore trots allt ett ganska märkligt sätt att avsluta ett projekt med tjugo låtar om samma människa. Att låta dramaturgin få sista ordet efter att jag ägnat flera år åt att försöka få mitt eget. Den människan har orsakat tillräckligt många låtar redan. Hon behöver fan inte börja producera dem också.