Samtal med IFPI. Det var ju trevligt i och för sig. Gamla bekanta man haft kontakt med genom åren, och fortfarande har kontakt med på mer eller mindre månadsbasis. Samma människor där sedan en livstid, give or take. Men oftast av trevligare anledningar.
Jag försökte förklara ärendet. Short story.
– Men herregud?!
Ja, det kan man säga…
However;
Den lilla skylten under själva guldskivan, som egentligen bara bekräftade det som redan stod på skivans etikett, hade försvunnit under skadegörelsen. Licensieringsnummer måste skakas fram.
Vidare – samtal med NCB om äkthet, registreringar och antal sålda exemplar. Samtal med en av landets kanske främsta värderare inom musikmemorabilia.
Demolerade CD-skivor, guld och platina, Nordman och Melodifestivalen. Det är en sak.
ANC-galan 1986. Ett album med Sveriges dåvarande absoluta artistelit. Min bästa vän, Thåström, Wiehe, Jerry Williams, Peps Persson, Totta Näslund, Tommy Körberg, Annalie Ryde, Mats Ronander, Eva Dahlgren, Micke Rickfors, Sanne Salomonsen, Tomas Ledin…
Det är svårt att ens överblicka vad som faktiskt slagits sönder. Ännu svårare att riktigt greppa den samlade betydelsen.
Men det slutar inte där.
Guldskivan för Stad i ljus. Den första. 1988.
Dimensionerna är… ofattbara.
Det är matrixetsningar. Vinyl. Själva ursprunget till varför begreppet guldskiva över huvud taget uppkom en gång i tiden. Original från en annan epok, med en annan tillverkningsteknik och en helt annan historia.
Absolut oersättliga.
Så vi pratar inte längre om 12 000 spänn för en ny tavla med en guldfärgad CD monterad bakom glas. Vi pratar om marknadsvärde.
Och det är här det börjar bli riktigt intressant.
I periferin hade jag sett en guldskiva för ett av Ulf Lundells mellanalbum som av någon anledning hamnat på marknaden. Högst troligt inte Lundells personliga exemplar. Kanske en teknikers, producents eller någon annan medverkandes utmärkelse.
Den gick för 75 500 kronor.
Men Stad i ljus är inte vilket album eller vilken låt som helst. Det är en av Sveriges mest älskade sånger, Melodifestivalvinnaren från 1988, och det här är inte någon anonym medverkandes guldskiva.
Det är Pys egen.
Hennes personliga originalutmärkelse för låten hon själv skrev.
Och det är här en värdering börjar bli någonting helt annat än en prislista.
För vad är egentligen marknadsvärdet på en sådan sak? Det bestäms inte av vad föremålet kostade att tillverka. Det bestäms av vad någon faktiskt är beredd att betala för det. Artistens betydelse, verkets historiska ställning, föremålets ålder, sällsynthet, dokumenterade ägarhistoria och inte minst vem utmärkelsen ursprungligen tilldelades spelar in.
En guldskiva som tilldelats en tekniker kan vara värdefull. Samma utmärkelse från artistens eller upphovspersonens egen samling kan vara någonting helt annat.
Och här sammanfaller nästan samtliga faktorer som kan driva upp ett samlarvärde. En av Sveriges mest kända sånger. Ett original från 1988, tillverkat med en teknik som hör till en annan epok. Ett föremål som normalt aldrig kommer ut på marknaden. Och framför allt en obruten ägarhistoria tillbaka till kvinnan som skrev låten.
Det är inte en kopia. Inte en senare nytillverkning. Inte en utmärkelse som någon annan i produktionen fick.
Det är Pys.
Och när det dessutom handlar om ett original som inte går att ersätta, och som kanske aldrig tidigare funnits till försäljning, finns det inget självklart jämförelsepris. Två kapitalstarka samlare som verkligen vill ha samma föremål kan driva upp ett auktionspris långt över vad någon på förhand föreställt sig.
En av landets främsta värderare inom musikmemorabilia nämnde faktiskt en halv miljon kronor som ett tänkbart topputfall för just Pys personliga originalguldskiva för Stad i ljus.
500 000 kronor. För en enda guldskiva.
Inte som ett fastställt försäljningspris, utan som en fullt tänkbar nivå om rätt köpare dyker upp. Och med tanke på att Lundells guldskiva gick för 75 500 kronor är det inte svårt att förstå resonemanget. Skillnaden mellan ett relativt ordinärt samlarobjekt och en närmast unik musikhistorisk originalutmärkelse kan vara enorm.
Det är så musikmemorabilia kan nå fullständigt galna summor.
Och det är därför skillnaden mellan en nytillverkad utmärkelse för några tusenlappar och ett historiskt original för potentiellt hundratusentals kronor är så fundamental. Det ena kan beställas. Det andra måste finnas.
Och finns det inte längre i sitt ursprungliga skick, går det inte att beställa ett nytt förflutet.
Men det är egentligen inte siffrorna som bekommer någon, på den här sidan staketet, mest. Det är förlusten av affektionsvärdet. Av någonting personligt, historiskt och fullständigt oersättligt. Pengar kan ersätta mycket, men de kan inte återskapa ett original eller alla de minnen som följer med det.
Den ekonomiska konsekvensen får förhoppningsvis däremot betydelse där den hör hemma.
Jag var tvungen att slänga bort en del av måndagen på den här idiotin. Py var tvungen att medverka för sin räkning på torsdagen. Och i mellandagarna hade det redan gått åt en uppsjö av timmar till research bland mejl och SMS för att styrka dittan och dattan.
A4 efter A4.
Allt detta för några föremål som aldrig borde ha behövt värderas över huvud taget.
De skulle ju bara ha hängt kvar på väggen.
Om alla varit mentalt stabila.
Som en liten parentes i sammanhanget berättade utredaren för Py att han nyligen varit på ett evenemang i Stadshuset där poliskören framträtt. Bland sångerna de framförde fanns, naturligtvis, Stad i ljus.
Ibland behöver man inte förklara ett verks betydelse särskilt ingående.
Leave a Reply