Tag: Skoldags

Min mormor var lärarinna. Svenska. Hon var dessutom nästan alltid arg på människor som inte kunde prata ordentlig svenska.

”Dom sitter i telefonen.” Nej. Man sitter inte i telefonen. ”Dom står mitt i maten.” Nej. Det gör dom förhoppningsvis inte heller. Och så den klassiska: ”Dom går på toaletten.” Vilket hon tyckte var ett synnerligen märkligt ställe att promenera på.

Det är klurigt med svenska. Eller språk överhuvudtaget. Jänkarna säger “go to a movie”, trots att filmen mig veterligen inte befinner sig på någon särskild plats och väntar på dem.

Jag har börjat tänka mer på sådant sedan jag började plugga estniska. Ett språk som i princip löser en stor del av prepositionseländet genom att istället ha 14 kasus. Eller 15. Det råder tydligen delade meningar om saken, vilket känns tryggt när man precis har börjat lära sig de första fjorton.

Jag träffade en gång en kvinna som talade ett språk där mycket av det vi gör med prepositioner istället byggs in i orden. I just 14 kasus. Det gjorde att svenskan ibland blev lite annorlunda.

”Ska vi gå den bion?” Fullt begripligt. Dessutom lite charmigt. Och efter att ha funderat på saken är jag inte längre säker på att det är ett dugg sämre än: ”Ska vi gå på bio?” För vad betyder det egentligen?

Vi ska rimligen inte gå på biografen. Då behöver vi stege och förmodligen tillstånd från fastighetsägaren.

Så: ”Ska vi gå till biografen?” Bättre. Fast vilken biograf? Det finns flera. ”Ska vi gå till en biograf?” Utmärkt. Men vad ska vi göra där? Vi kanske ska hämta någon. Köpa popcorn. Fråga efter toaletten. Eller bara gå dit och sedan gå hem igen.

Alltså: ”Ska vi gå till en biograf och se en film?” Nu börjar det likna något. Fast vi kanske inte går dit alls. Vi tar Uber. Då går vi på sin höjd de sista tjugo meterna från bilen till dörren.

Så: ”Ska vi ta oss till en biograf och se en film?” Där har vi det. Fast uttrycket ta sig skapar omedelbart nästa problem.

Ta sig var? I arselet?

Vid det laget har det blivit så krångligt att filmen förmodligen redan har börjat. Så jag tror att mormor får förlåta oss.

”Ska vi gå på bio?” Eller: ”Ska vi gå den bion?” Båda fungerar faktiskt.

Och det är kanske det dom är nivån för att lära sig ett språk.

När folk förstår vad man menar… och det är min intention med att läsa estniska. Förstå. Och göra mig förstådd. Även om jag inser att jag högst troligt kommer att säga saker som “Nu ska jag åka hem på min katt”, när jag egentligen ska åka hem till min katt.

Ilusat päeva!

En del saker är oerhört lätta att förstå. Till exempel avsaknad av prepositioner. Absolut. Men baksidan är 14 kasus. Jag har kliat mig rejält i huvudet över Partitiv plural, för att absolut inte tala om det som plötsligt blev ett 15:e kasus – Prolativ. Ok? Say what? Jag visste faktiskt inte att prolativ öht hade en exsistens.

Jag försökte tidigt skapa någon sorts cheat-sheet. Ungefär som inom musikteori. Där kan man uppnå fantastiska resultat inom harmonianalys, ackordsbyggnation, eller modus, genom att bara lära sig intervaller, och vilka intervaller som förväntas ingå i vissa ackord. Bara genom namnet. Men det bygger på att du studerar musikteori på engelska. I USA. Vilket jag iofs gjorde. Först då blir egentligen “maj7” begripligt. Major och seven. Dur alltså…

Men åter till Cheat-Sheet…

Spelar du solo i G-dur över F så är du “i princip” ute i “Lydian mode”. Det diffar absolut minimalt. Och är betydligt smidigare än att faktiskt lära sig var man egentligen ska sätta fingrarna.

Ett D-7 och ett F är i botten samma treklang. Precis som ett C#moll vs ett Amaj7. Det kan bli “nästan” ibland. Men det är oftast close enough för praktisk tillämpning. I värsta fall kan du alltid hävda att det var basisten som spelade fel. Det är dessutom oftast sant…

Min teori gällande 14 (eller 15) kasus var att försöka skapa en “minst sämst” som en genväg. Handledaren skrattade och sa “smart tänkt”. Med tillägget det kommer inte hålla hela vägen, men du kommer göra dig förstådd, och kan kanske bredda ditt språk i allmänhet på bekostnad av smärre grammatiska fel.

Det är märkligt hur ofta man försöker göra samma sak med livet. Hitta en regel, en genväg, något slags ”minst sämst”. Problemet är att människor tycks ha betydligt fler möjligheter till felval än det finns kasus. Eller modus. Och några verkar uppfinnas under tiden. On the fly.

Under tiden nöter jag vidare med grammatiken.

1. Substantiv – de tre första kasusformerna

Kasus	Estniska	Exempel: bok
Nominativ	nimetav	raamat
Genitiv	omastav	raamatu
Partitiv	osastav	raamatut

Grundläggande eftersom många andra böjningsformer bygger på dem;

2. Verb – de viktigaste grundformerna

Form	Exempel: tala
MA-infinitiv	rääkima
DA-infinitiv	rääkida
Presens, jag	räägin

Det du sannolikt menar är MA- och DA-infinitiv.

3. Personliga pronomen – tre viktigaste former

Svenska	Nominativ	Genitiv	Partitiv
Jag	mina	minu	mind
Du	sina	sinu	sind
Han/hon	tema	tema	teda

4. Han/hon – verbändelsen

Saker som stämmer för många verb i presens.

• Mina räägin – jag talar.
  
  
• Sina räägid – du talar.
  
  
• Tema räägib – han/hon talar.
  
  

Estniskan använder tema för både han och hon.

Nöta på med de tre första kasusformerna, verbens MA- och DA-former, pronomenens tre första former och presensböjningen – särskilt tredje person med -b.

En konkret grund att nöta…

Ilusat päeva!