Ibland blir jag nöjd med en text. Det händer inte särskilt ofta. Inte därför att jag går omkring och lider av någon särskilt avancerad konstnärlig självkritik, utan därför att jag har skrivit tillräckligt många låtar för att veta skillnaden mellan något som fungerar och något som fortsätter arbeta efter att man slutat skriva.
Brand New Start fortsätter arbeta.
Från början finns där en ganska enkel motsägelse. Titeln låter hoppfull. Nästan fånigt hoppfull. En ny början. Rent bord. Ny tandborste, bättre vanor och den sortens optimism som brukar säljas tillsammans med träningskort i januari.
Fast texten handlar egentligen om motsatsen. Eller kanske exakt om det.
För vad är en ny början om man drar tanken tillräckligt långt? Vi använder uttrycket hela tiden utan att fundera över vad det faktiskt kräver. Någonting måste upphöra för att något annat ska kunna börja. I vardagen är priset ganska beskedligt. Man lämnar ett arbete, en stad, en relation eller en dålig vana. Dörren stängs. En annan öppnas.
Men tänk om man inte längre tror att den dörr man söker finns i det liv man redan befinner sig i?
Där börjar texten bli obehaglig. Kanske.
Berättaren är dessutom inte längre ett jag. Han är he. Det var ett medvetet byte, och det skapade några språkliga skav som jag fått leva med. Originalets I wanted, I was, myself låg naturligare i munnen. Jag sjöng på skissen. Den första. Men tredje person gjorde något betydligt intressantare med människan i sången.
Han hamnade på avstånd från sig själv. Samtidigt förblev kvinnan you. Det tycker jag om.
Han kan göra sig själv till någon annan, betrakta sig själv utifrån, nästan som en figur i en berättelse. Men henne klarar han inte av att förvandla till she. Hon står fortfarande framför honom.
Och någonstans där finns också idén om Twin Flames. Inte Instagramversionen med stjärnhimlar, citat i kursiv stil och två själar som tydligen beställt samma kosmiska Uber. Jag menar själva den filosofiska möjligheten. Tanken att två människor på något märkligt sätt hör ihop över en större tidsrymd än den de råkade tilldelas.
Det finns inga vetenskapliga belägg för det. Det finns å andra sidan väldigt mycket människan tror på utan att kunna väga det på en köksvåg.
Religion har ägnat några tusen år åt problemet. Filosofin ännu längre. Vad händer efteråt? Finns ett efteråt? Är medvetandet en tillfällig biologisk företeelse eller någonting vi ännu inte förstår? Återkommer vi? Möts vi igen? Eller släcks lampan bara och universum fortsätter alldeles utmärkt utan oss?
Jag har inga svar. Textens huvudperson har definitivt inga. Men han börjar leka med den farligaste möjliga varianten av frågan:
Tänk om det går att starta om? En forced reboot… Att (försöka?) överlista Gud? Eller någonting annat vi faktiskt inte har bevis varken för eller emot…
Inte därför att han hatar livet. Inte ens primärt därför att han vill dö. Utan därför att han fantiserar om möjligheten att tidslinjen kanske kan köras en gång till och utfalla annorlunda.
Det är där en av de enklaste raderna i texten får en betydelse som egentligen inte framgår:
He wish he’d met you
As a child.
Before your world
became defiled
På ytan är det bara en sorglig önskan. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Innan världen hann göra vad världen gjorde.
Men tanken bakom raden är konkretare än så. Det finns en plats. En verklig plats från hennes barndom. En adress där början faktiskt fanns.
Plötsligt blir geografin filosofi.
Att resa till en plats där någon annan började sitt liv är naturligtvis inte att resa bakåt i tiden. Ändå gör människor sådant hela tiden. Vi besöker barndomshem, gravar, gamla skolor, slagfält och hotell där någon skrev en bok. Vi vet mycket väl att tiden inte finns kvar där. Ändå åker vi dit.
Kanske därför att platser är det närmaste vi kommer en fysisk adress till förfluten tid.
Och då uppstår cirkeln som jag tycker gör texten lyckad:
hennes början — hans slut — möjligheten till en ny början.
Men texten vägrar dessutom ge honom den romantiska lösningen. I spoken-word-delen kommer frågan:
Which ending he was really praying for.
Yours… or his.
Där går Brand New Start sönder som begrepp. Eller blir komplett.
För vad är det egentligen han ber om? Att få henne? Att hon ska få ett annat liv? Att själv få ett annat liv? Att de ska mötas igen?Eller bara att det här ska upphöra?
Och sedan kommer tanken som egentligen motsäger hela den romantiska kärlekssångens grundidé:
If he could have given you a different life… he would have chosen to let you go.
Det är nog min favoritidé i hela texten.
För om kärlek betyder att vilja den andra människans bästa uppstår ett filosofiskt problem när det bästa tänkbara livet för den människan kanske är ett liv där hon aldrig behöver dig.
Det är ganska lätt att säga jag älskar dig så mycket att jag aldrig lämnar dig. Betydligt svårare är:
Jag älskar dig så mycket att om jag kunde göra om världen och ge dig ett lyckligt liv där du aldrig ens träffade mig, skulle jag välja det.
Därför:
Maybe love isn’t always about being chosen.
Och slutligen finns ingen upplösning.
And if there really is a brand new start… he still doesn’t know which one he’s asking for.
Det är viktigt.
Hade han vetat hade texten blivit ett påstående. Nu förblir den en fråga.
Är Brand New Start en kärlekssång, en sång om självmord, en Twin Flame-fantasi, en tanke om reinkarnation, ett resonemang om altruistisk kärlek eller bara en mycket trött människas försök att hitta en nödutgång ur en verklighet han inte längre begriper?
Ja. Och det är nog därför jag är nöjd med texten. Den förklarar inte riktigt vad den handlar om.
Den vet det.
Leave a Reply