Jag gjorde ett studiojobb en gång.
Eller, jag gjorde ganska många. Eller rätt många. Eller en djävla massa, faktiskt. Under en period var vi kanske tio personer som gjorde i stort sett “alla” jobb. Vi kände varandra hela högen, umgicks privat, hängde ute och tillbringade alldeles för mycket tid på Musikbörsen. Om någon hade lagt ihop våra samlade creditlistor hade resultatet förmodligen blivit ganska groteskt.
Det fanns egentligen ingen konkurrens mellan oss. Vi var kompisar, och det hände ganska ofta att vi rekommenderade varandra till jobb. Vi var inte nödvändigtvis bäst, men vi var de som gällde. Framför allt var vi kul killar. En dag i studion skulle helst vara ett enda långt garv, med lite musik däremellan.
Och vi spelade utan ego. Vi spelade för låten. Det där låter kanske som något man skriver i en intervju när man vill framstå som en sympatisk människa, men det var faktiskt så det fungerade. Behövde låten tre toner spelade man tre toner. Behövde den en gitarr som lät som en trasig dammsugare fick man väl försöka hitta en trasig dammsugare.
Man blev en jävel på att ösa ur sig idéer. Rent, crunch, dist, olika komp, olika rytmer, olika figurer och gärna något nytt varje varv. Det fanns ingen större anledning att spela exakt samma sak om och om igen när man kunde ge producenten femton alternativ att välja mellan. De betalade per timme. Då kunde de lika gärna få lite material för pengarna.
Dessutom lärde man sig läsa människor. På andra sidan glasrutan satt producenten, teknikern och kanske någon artist som redan hade hört låten fyrahundra gånger och börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Hur såg de ut när man spelade? Glada? Trötta? Entusiastiska? Jublande? Såg de ut som om de ville gå hem och börja odla potatis?
Det var bara att hålla ett öga på dem. Ett litet leende kunde betyda att man var på rätt väg. En tveksam min kunde betyda att det behövdes en justering, och såg samtliga ut som om någon hade dött fick man kanske hitta på något helt annat. Ibland kom det önskemål genom talkbacken. Ibland behövdes det inte.
Det fanns förstås gränser för hur mycket material man kunde lämna ifrån sig. Jag har gjort jobb där producenten bett mig spela en massa balla grejer som de sedan skulle klippa ihop till ett solo. Visst, det är deras pengar och deras skiva. Jag spelade en massa balla grejer, de klippte ihop dem och det färdiga solot sög.
Ett solo är inte nödvändigtvis summan av sina häftigaste beståndsdelar. Det kan faktiskt vara ganska trevligt om den som spelar vet vart han är på väg, även om han tar en omväg dit. Att lägga tjugo olika kompidéer är en helt annan sak. Där får de gärna plocka reservdelar tills de byggt en alldeles egen liten bil.
En annan gång ville någon att jag skulle spela som Staffan Astner. Jag kände Staffan, så jag upplyste dem om att jag hade hans telefonnummer. Ville de ha Staffan kunde de ju ringa honom. Jag var redan där, men det verkade tydligen inte vara tillräckligt.
Det fanns emellertid ett annat partytrick som jag hade med mig från arrangörslinjen. Harmonilära. Ett ämne som låter ungefär lika upphetsande som kommunal bokföring, men som faktiskt kan vara rätt användbart om man tänker ägna sitt liv åt att spela musik.
Man lär sig bland annat att räkna ut vart en låt är på väg. De flesta normala låtar är inte särskilt mystiska när man väl begriper hur de är uppbyggda. Det betyder inte att man vet exakt vad som kommer att hända, men man kan göra ganska kvalificerade gissningar medan man lyssnar.
Undantag finns naturligtvis. Frank Zappas Five-Five-Five, exempelvis. Den kan man ju roa sig med att försöka räkna ut om man har en ledig månad och ett ganska omfattande självskadebeteende. En odd meter på 5/4, 5/8, 7/8 i salig blandning och dessutom allt annat än melodisk, Men en vanlig poplåt är sällan en rymdfärja.
Dessutom var jag gitarrist. Inte basist. En basist måste gärna sätta ettan där ettan faktiskt ligger, medan en gitarrist kan komma hundra eller tvåhundra millisekunder senare och hävda att det är känsla. Eller attityd. Eller något annat som låter betydligt bättre än att man fortfarande håller på att fundera över vilket ackord som just passerade.
En dag var jag inbokad på ett jobb med en svensk artist… Vi skulle börja med en låt som jag aldrig hade hört tidigare, vilket inte var något större bekymmer. Jag hade ju ändå tänkt lyssna på den förr eller senare, och det föreföll mig onödigt att kasta bort en alldeles utmärkt möjlighet att samtidigt spela in något.
– Okej, vi kör låten!
– Tryck på REC!
– Ska du inte lyssna först?
– Jo, jag lyssnar. Men tryck på REC i alla fall.
Och så körde vi. Jag lyssnade, spelade, räknade ut vart låten var på väg och försökte komma dit ungefär samtidigt som resten av bandet. Ibland var jag kanske hundra millisekunder sen, ibland lite mer. Det är fördelen med att vara gitarrist. Man kan kalla nästan vad som helst för frasering, bara man gör det med tillräckligt gott självförtroende. Även när man inte har en djäävla aning om vad man håller på med.
När låten var slut stod folk upp på andra sidan glasrutan. Händerna i luften. Jubel. Jag hade knappast spelat något perfekt, men tydligen hade jag spelat rätt saker för låten. Ungefär åttio procent av den där första tagningen blev kvar, trots att det också var första gången jag över huvud taget hörde musiken. “First Take – the VIBE”
Det blev nerv. Den sortens nerv som uppstår när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn, men kör ändå. Jag hade naturligtvis kunnat lyssna igenom låten fem gånger, anteckna ackorden och förbereda något genomtänkt och välstädat. Men då hade det blivit något annat, och det var inte säkert att det hade blivit bättre. Det är ungefär som att knulla. Man är bra på det eller inte. Sen – gehör.
Nästa låt fungerade inte alls på det sättet. Den behövde en ordentlig genomgång, så då gjorde vi en ordentlig genomgång. Det ingick också i jobbet att begripa när ett partytrick hade slutat vara användbart. Vi spelade in gitarrerna, gjorde det som behövdes och blev till slut klara.
Då kom nästa fråga från andra sidan rutan.
– Du, Wennborn. Vill du vara med och lägga körer?
– Ja, för faan. Det kan jag väl…
Det var inget konstigt med det. Man var redan där, mikrofonerna fanns och det kunde ju vara trevligt att göra lite mer nytta innan man åkte hem. Sedan fick jag texten. Jag är än i dag glad över att jag inte hade någonting att dricka i munnen när jag började läsa.
Det visade sig nämligen att vi skulle ägna oss åt något slags klassisk musik med kvinnligt kön och olika yrkesgrupper som bärande konstnärlig idé. Det är fullt möjligt att göra stor musik av sådant också, även om det kanske inte är det första man får lära sig på arrangörslinjen. Vi skrattade så att det var ett mindre under att någon över huvud taget lyckades sjunga.
Hatar hatar hatar piss piss piss… Fy faan…
Men körerna kom på plats. Gitarrerna var klara, producenten hade fått sitt och ännu en arbetsdag kunde läggas till den där gemensamma, förmodligen groteska creditlistan. Det var ungefär så det fungerade. Man kom dit, spelade för låten, läste människorna bakom glaset och försökte se till att alla hade roligt under tiden.
Och om någon undrade varför man inte lyssnade på låten innan man började spela, var svaret egentligen ganska enkelt. Man lyssnade ju. Man såg bara ingen anledning att inte spela in det samtidigt.
Skivindustrin såg lite annorlunda ut mellan 1986 och 1996. Under de där åren hann jag med de flesta tänkbara varianter av studiojobb, inklusive några som förmodligen skulle ge dagens ekonomiavdelningar nervösa sammanbrott. Det var inte alltid någon större överensstämmelse mellan vem som faktiskt spelade, vem som stod på skivomslaget och vem som fick pengarna.
Jag har bland annat:
- Gjort jobb jag fått betalt för, men inte fått credit för.
- Gjort jobb jag fått credit för, men inte fått betalt för.
- Gjort jobb jag varken fått credit eller betalt för.
- Fått både credit och betalt för jobb jag inte gjort.
- Fått betalt för jobb jag inte gjort, utan att få credit.
Och så fanns det förstås jobb man inte ens visste att man skulle göra.
En natt var jag på väg hem från krogen vid fyratiden. Jag passerade en studio och såg att det lyste därinne. Jag kunde portkoden, så jag gick in för att se vilka som fortfarande höll på. Det visade sig vara en ganska lyckad liten omväg.
– WENNBORN!!!!!!!
Där stod de. Artisteliten. Två män och fyra kvinnor som höll på att lägga körer. Någon konstaterade att det skulle bli bra med en kille till, och plötsligt hade jag fått ett jobberbjudande på väg hem från krogen.
– Vill du vara med och lägga kör?
– Ja, för faan. Det kan jag väl.
Fyra timmar senare fortsatte jag hem. Jag hade lagt körer tillsammans med ett en massa artister och fick en check från skivbolaget på 3 800 kronor. Det var inte riktigt vad jag hade planerat när jag lämnade krogen, men jag hade heller ingen anledning att klaga.
Jag gick hem från krogen klockan fyra på morgonen. Kom hem vid åtta. Hade tjänat 3 800 kronor på vägen.
Sen finns det såklart saker som bara “gick på räls”. Det kallas kanske “kontakt”. När människor bara hittar varandra. Och bara kör… Rakt ut i…. mörkret av det okända….
Så har vi förstås The L.A. Sessions.
2011 gjorde vi ett album med min bästa vän, i Los Angeles. Tanken var att göra det hela old school. Sätta grunderna till samtliga låtar live, tillsammans i studion, och sedan lägga på det som behövdes. Hur vi över huvud taget hamnade där är en lång, lång historia. Men det var jag som producerade och spelade gitarr, och jag hade lyckats samla ihop ett ganska hyggligt litet husband.
På trummor hade vi JR Robinson, kanske mest känd för sina jobb med Chaka Khan och Michael Jackson. På bas Leland Sklar, eller bara Lee, som spelat med ungefär alla som någonsin spelats på en skivspelare. Phil Collins, Toto och en mindre telefonkatalog av andra artister. På keyboards hade vi David Garfield, och själv stod jag där med gitarren och försökte se ut som om det här var en alldeles vanlig tisdag.
Tekniker var Steve Sykes, tidigare gitarrist med Hall & Oates. Det var alltså ingen större brist på erfarenhet i lokalen. Snarare tvärtom. Om vi hade lagt ihop allas samlade meritlistor hade vi förmodligen behövt hyra en separat lokal för att förvara dem.
Det lite speciella var att vi faktiskt spelade tillsammans. År 2011 hade det blivit ganska ovanligt att spela in ett helt band live i studion, åtminstone jämfört med hur det fungerade under mina gamla studioår. Hemstudiorna hade tagit över alltmer och musikerna skickade filer till varandra från olika delar av världen. Som Lee uttryckte det:
– I tend to spend most of my time in other men’s bedrooms these days.
Det var väl inte riktigt vad hans föräldrar hade tänkt sig när han började spela bas, men så hade musikbranschen utvecklats.
Vi höll till uppe i Castle Oaks, kullarna väst om L.A. och hade en alldeles fantastisk tid tillsammans. Vi spelade, tog pauser, beställde orimligt mycket take-away, låg på gräsmattan utanför studion, rökte på och diskuterade livet. Sedan gick vi in igen och satte nästa låt.
Stenhöga, några av världens mest erfarna studiomusiker omkring mig. Det var kanske inte riktigt så man lär ut effektiv projektledning på Handelshögskolan, men det fungerade alldeles utmärkt.
Och det var precis det jag hade velat åstadkomma. Inte fem musiker som var och en spelade in sin del i varsin studio och skickade resultatet till någon stackars producent som sedan skulle försöka pussla ihop allting. Vi satt i samma rum, lyssnade på varandra och reagerade på det som hände. En liten förändring i trummorna kunde få basen att göra något annat, vilket i sin tur kunde få mig att ändra gitarrkompet. Plötsligt hade hela låten tagit en annan riktning utan att någon egentligen hade bestämt det.
Plattan blev fantastiskt bra. En sådan där liten uppvisning i perfektion som egentligen bara kan uppstå när alla är så bra på det de gör att de inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att fundera över det. Ingen behövde bevisa någonting. Vi spelade för låtarna, hade förbannat roligt och lät musiken sköta resten.
Det är nästan omöjligt att välja en enda låt från det albumet, men Imma är ett ganska bra exempel på hur det fungerade.
Vi hade kommit fram till gitarrsolot. Någon tyckte att jag skulle dra åt David Gilmour-hållet, medan någon annan hade en helt annan uppfattning.
– You should go Gilmour on this sucker!
– Nooo! You should go Jeff Beck!
Det var ju två ganska hyggliga gitarrister att försöka efterlikna, och eftersom jag ändå stod där med gitarren kunde jag lika gärna göra båda. Så jag spelade in två solon. Ett Gilmour och ett Beck. Sedan satte jag ihop dem till ett enda solo.
Problemet löst. Demokratin hade segrat, och ingen behövde bli osams om vilken av världens bästa gitarrister jag skulle försöka låta som.
Och så fanns det förstås en liten bonus med att spela in i Los Angeles. En dag hände ungefär samma sak som den där natten när jag själv gick förbi en upplyst studio på väg hem från krogen. Någon såg att det lyste, blev nyfiken och gick in för att se vilka som höll på.
Den här gången var det Seal och hans gitarrist Chrissy Shefts som dök upp.
– Is it okay if we hang out for a while?
Ehh. Ja. Det var det naturligtvis. Jag hade ingen större lust att bli ihågkommen som killen som nekade Seal att komma in i studion när vi spelade in. Dessutom visade de sig vara förbannat trevliga människor, så det var bara att göra plats och fortsätta ha roligt.
Och någonstans där kan man väl sammanfatta ganska många år av studioarbete. Ibland spelar man in en låt man aldrig har hört tidigare. Ibland får man betalt för att sjunga om saker som förmodligen aldrig kommer att behandlas på Musikhögskolan. Ibland går man hem från krogen och tjänar 3 800 kronor på vägen, och ibland sitter man i Los Angeles med några av världens mest anlitade musiker och diskuterar om ett gitarrsolo ska låta som David Gilmour eller Jeff Beck.
Men det handlar fortfarande om ungefär samma sak som det gjorde när vi hängde på Musikbörsen. Man spelar för låten, lyssnar på varandra och försöker ha så förbannat roligt som möjligt under tiden. Och ibland behöver man inte ens vara inbokad.
Det räcker att det lyser i studion.
Men. Jag kan inte skriva kåseriet utan att nämna älskade Nanne, och underbara Peter Grönvall. Älskade människor. Låten ”Ett Vacker Par” som jag skrev, är en helt egen lång historia. Och hur jag fick Bert Karlson totalt utskrattad på en presskonf i samband med Mello ett år…. Men här är den.
Men vänta nu. Jan Johansen! Min älskade, fina vän. Jag råkade ju skriva, producera och spela gitarr på ”Fri”, en av hans största hits från början av 2000-talet. Jag tror att det var 2010, men det kan vara helt fel. Årtal och jag har aldrig haft något särskilt stabilt förhållande.
Dessutom lyckades jag hamna i musikvideon. Den är också en ganska märklig historia, inte minst på grund av bandet som vi lyckades få ihop. Där står jag tillsammans med Ian Haugland från Europe, Nalle från Therion och min fina, älskade Tess Järvheden, som inte bara spelar keyboards utan dessutom är en av de roligaste komiker jag känner.
Det för mig dessutom helt osökt tillbaka till mitt ex uttalande “jag inte var hennes sexigaste date”. Nej. Tack detsamma vet du…
Det är ju en ganska egendomlig samling människor att stoppa in i samma musikvideo, men på något sätt fungerade det alldeles utmärkt. Och framför allt fick vi göra något roligt tillsammans med Janne, vilket alltid har varit ett nöje.
Men nu får jag fan lägga av innan det här börjar likna skryt.
Eller?
Men historien om Fri började faktiskt långt tidigare, hemma i min dåvarande studio. Jag och Paul Rein gjorde demon tillsammans, och eftersom vi behövde lägga sång och jag tydligen ansåg att badrummet var en fullt rimlig inspelningslokal, placerade vi Paulie därinne. Mitt i natten.
Där stod han sedan och vrålade för full hals:
– NU ÄR JAG FRIIII!
Om och om igen. Själv satt jag vid inspelningen och började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon ringde polisen. Jag kunde nästan höra samtalet från lägenheten ovanför.
– Hallå, polisen? Det står någon i lägenheten under och skriker att han är fri. Han har hållit på i flera timmar. Vi vet inte vad han är fri från, men kan ni skicka någon från psyk? Gärna med vita rockar. Och en sådan där jacka som man knäpper på ryggen.
Men demon blev klar. Janne spelade så småningom in låten, den blev en av hans stora hits och jag hamnade till slut i musikvideon tillsammans med ett band som knappast hade gått att sätta ihop genom en vanlig platsannons.
Och med det får jag nog fan lägga av innan det här börjar likna skryt. Eller innan någon av mina gamla grannar hittar texten och äntligen får reda på vad det egentligen var som pågick i badrummet den där natten.
Jobba med Paulie är alltid fantastiskt. Otroligt musikalisk människa. En vän sedan… urminnes.
Och nu lägger jag faktiskt ner.
Men jag kan ju inte avsluta utan att nämna Erika. Älskad vän och kollega sedan urminnes tider, och antalet timmar vi har tillbringat tillsammans i olika studior har jag för länge sedan tappat räkningen på. Det har blivit en djävla massa musik genom åren, och förmodligen ännu fler skratt.
Dessutom dyker hon fortfarande upp bakom mikrofonen då och då, numera som gästande sångerska på vissa låtar med mitt nuvarande band, Wild Women Of Wongo.
Efter alla dessa år, alla dessa studior, alla dessa människor och alla dessa mer eller mindre begripliga inspelningar håller vi alltså fortfarande på. Vi spelar in musik. Diskuterar mitt ex som jag skrivit 25 låtar om. Skrattar. Skakar på huvudet.
Så cirkeln är sluten.
Sist vi sågs var förresten nyligen. På releasefest för nytt album med Sha-boom.
Åh nej. Det hade jag glömt. Älskade Dag Finn. Den lilla tiden med Sha-boom. Tvinga mig inte börja berätta anekdoter dom det åxå. Nu får det räcka.
Du Farsan… Det där trodde du inte va? När du följde med den där 12-åriga grabben till Musikkällaren och köpte en begagnad gitarr?
Tack Farsan!
Bild på farsan. Tillsammans med min bästa vän.
Leave a Reply