Eller fortsätter veckan som den började?

Vaknade klockan fem. Kunde inte somna om, så jag gjorde en stor mugg Yerbamate och en rostad macka. Började jobba. Standardsms till Py – ”Äh hä vaket?” – gav svaret ”JAG!” (tror inte någon blir förvånad över att två textförfattare som varit bästa vänner i 40 år har utvecklat vissa egenheter inom språk, eller kanske snarare utvecklat ett eget), vilket i sin tur föranledde FaceTime. En helt vanlig start på en helt vanlig torsdag. Eller?

Klockan sju knackade Verisure på dörren. Den här gången hos mig. Nya sensorer på alla fönster, nya kameror i alla rum och ett fancypancy elektroniskt dörrlås. Nu behöver man inte ens nycklar längre. Man låser, låser upp, larmar på och larmar av med en kod. Nästan lite science fiction, fast utan rymdskepp.

Det blir extra fiffigt för exempelvis kattvakten. Inga nycklar som ska lämnas hos grannar, hämtas, återlämnas eller gömmas i något kuvert. Bara en kod. Och ger man sig ut på stan en kväll och lämnar bilen hemma till förmån för Uber behöver man inte ha en enda nyckel med sig. En sak mindre att tappa bort.

Och ja. Under de senaste tre åren har jag tappat nycklarna i en Uber fyra (!) gånger. Alltid fått tillbaka dem, förvisso. Men som sämst fick jag och min kompis Anna vänta i tre timmar på den lokala pizzerian innan nycklarna behagade återvända. Tre timmar. På en pizzeria. Det är ganska många pizzor om man vill få tiden att gå.

Mitt i allt knackar DHL på dörren. Ett nytt Visakort från en bank. Metall. Guldfärgad metall. Med mitt namn i skrivstil, lasergraverat. Jomen, det gav ju lite rockstjärnekänsla. Eller något. Alternativt skulle man kanske kunna använda det till att skrapa rutorna på bilen när vintern kommer? Det återstår att prova.

Nu har jag två olika Visakort i metall, från två olika ställen. Bland alla de andra korten. Och mitt Apple Pay börjar snart likna ett mindre internationellt bankkonsortium. Jag har i alla fall lyckats åstadkomma en viss finansiell redundans. Ett ord som låter betydligt mer imponerande än att man har alldeles för många bankkort.

Sedan kommer mejl från advokaten. Ytterligare ett par förundersökningar, grundade på falska anklagelser mot mig, har lagts ned. Men att utredningarna avslutas förändrar inte att anmälningarna faktiskt gjordes. Eller att de är just falska. Det är en annan sak som återstår att ta itu med.

Så det ska jag ta itu med nu. Till kaffet.

Sedan måste jag till skolan. Sedan ska jag äta middag med en vän. Däremellan finns det säkert ytterligare ett antal saker som behöver lösas, helst innan de ens hunnit uppstå. Jag börjar misstänka att det är så här mina dagar fungerar numera.

Men igår var det faktiskt lite lugnare. Jag och Py administrerade lite, tog en skön långpromenad ute i Värmdöskärgården och avslutade med en fika på Bageriet. Mormorskakor och cappuccino. Riktigt civiliserat.

Det resulterade i att hon gjorde ett litet inlägg på Facebook. Kakor, kaffe, trevligt sällskap och så syntes min ena hand på bilden.

Den handen kan tydligen uppröra vissa människor har jag hört. Men dom säger dela glädje är dubbel glädje. Så jag kan ju påpeka jag har likadana tatueringar på båda händerna. Sug på den!

Men det är en helt annan historia.

Jo. Men javisstja. Jag föll för frestelsen i går och slog till på den där veckan i Medelhavet. MSC Cruises. Yacht Club.

Jag kände igen namnet när kvinnan svarade. Hon kände igen mitt.

”Ja, men var det inte du som hade en partner som inte ville göra resan första gången, så du fick byta medpassagerare i sista sekunden?”

Jo…

”Men visst var hon med på den andra, men det var något strul med henne även då?”

Jo…

Så jag drog storyn. The SHORT story. Om att vi faktiskt gjorde resan tillsammans. Men på vägen hem från Arlanda hoppade jag av taxin hemma hos mig, medan hon fortsatte hem till sig. Gissa vem som betalade…

Och där någonstans, innan taxin ens hunnit hem till henne, blev jag blockerad. Telefon, SMS, WhatsApp, Facebook. Hela paketet.

Kvinnan trodde inte sina öron. Det blev en liten dialog i sig själv.

”Läs min bok, vetja…”

Jo, men det skulle hon…

I vilket fall slog jag till. Och nej, jag har fortfarande ingen bestämd medresenär.

Men jag tror faktiskt att det kan lösa sig. Det trodde kvinnan på bokningsagenturen också.

”Ja, men det är ju lite som att ta hand om en katt från ett katthem”, försökte jag förklara. ”Fast man behöver inte ens betala min mat. Bara förbarma sig. Och följa med på kryssning.”

Asgarv på andra sidan telefonen…