Sammanställt

Det finns ord som är väldigt effektiva.

De kan sammanfatta saker. Krig. Kärlek. Skilsmässa. Konkurs. Semester. Ord är praktiska på det sättet. Man slipper dra hela historien varje gång någon frågar hur det är.

Sedan finns det ord som är lite för effektiva.

Ofredande, till exempel.

Det är ett väldigt behändigt ord. Åtta bokstäver. Det får plats på en rad, i en ruta, i ett ärende och förmodligen i ett ganska litet fält i något datasystem hos Polismyndigheten. Man behöver inte ens särskilt mycket hårddisk.

Problemet är bara att det är lite svårt att få verkligheten att passa i det. Den aktuella verkligheten pågick i arton månader.

Jag har därför, på min advokats begäran, ägnat en del tid åt att försöka sammanställa den. Min advokat är en mycket klok kvinna. En av hennes bättre egenskaper är att hon förstår att människor som ska läsa juridiskt material inte nödvändigtvis blir lyckligare av att få en lastpall levererad till kontoret.

Ungefär tjugo sidor, tyckte hon. Det var ett rimligt önskemål.

Det visade sig bara finnas ett mindre logistiskt problem.

Under den aktuella perioden finns 32 469 SMS. Av dem är 11 590 skickade av mig och 20 879 skickade åt andra hållet. SMS-kontakten förekommer under 309 olika kalenderdagar och under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen.

Det är alltså innan vi börjar med resten.

Resten är biograferna. Middagarna. Restaurangerna. Promenaderna. Laga mat tillsammans. Sova över. Resorna. Tallinn. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Djurönäset. Bilar som lånas, lämnas och hämtas. Konst. Musik. Projekt. Presenter. Blommor.

Och väldigt, väldigt många helt vanliga meddelanden.

Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen. Älskar dig. Saknar dig. Tänker på dig. Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen.

Det är nästan provocerande odramatiskt.

Människor som faktiskt umgås producerar nämligen enorma mängder brus. De skriver inte bara de där meddelandena som senare ser imponerande ut när någon markerar dem med gul överstrykningspenna. De skriver att de är sena. De frågar vad den andre vill äta. De skickar bilder. De undrar var bilen står. Någon ska köpa något. Någon jobbar. Någon är hungrig. Någon säger tack för igår.

Det är livet mellan rubrikerna. Och just det där förbannade livet är problemet när man ska sammanställa.

Jag började. Sammanställde. Sammanställde lite till. Sedan sammanställde jag sammanställningen.

Alla som känner mig vet jag sparar. Sparar. Sparar. Sparar. Biljetter. Kvitton. Notor. Papper. Allt. Allt. Allt.

Efter ett tag hade jag sannolikt tillräckligt mycket sammanställt material för att behöva sammanställa vilka sammanställningar som fortfarande var aktuella.

Jag hittade biobokningar. Restauranger. Resor. Fotografier. Blommor. Presenter. Kvitton. Meddelanden före möten. Meddelanden under dagar vi träffades. Meddelanden efteråt. Nya förslag om att ses. Tack för maten. Tack för kvällen. Tack för idag.

Puss. Hjärta.

Och naturligtvis konflikterna.

För det fanns konflikter. Det vore en ganska märklig berättelse om arton månader mellan två människor om det inte gjorde det. Vi kunde bråka något alldeles fantastiskt. Jag tror inte ens att detta är en upplysning som kommer chockera den trogne läsaren.

Men jag köper inte sammanfattningen.

Jag köper inte att alla dessa månader, alla dessa SMS, alla dessa initiativ åt båda håll, alla biografer, middagar, resor, blommor, presenter, promenader, övernattningar och vardagliga små jävla ”tack för ikväll ” kan reduceras till ett enda ord som påstås beskriva arton månader.

Ofredande.

Nope. Nix. Nej. Icke.

Min ståndpunkt är en annan. Jag menar att den beskrivningen är falsk och att det handlar om falsk tillvitelse. Det är min uppfattning, och den tänker jag naturligtvis låta prövas där sådant ska prövas. Oavett hur många varv det hela ska dras. Oavsett.

Därför sitter jag här och sammanställer.

Jag köper den inte därför att materialet framför mig inte lämnar särskilt mycket utrymme för den.

För mig är det bortom rimligt tvivel att berättelsen om ett arton månader långt ”ofredande” är bullshit. Inte en olycklig sammanfattning. Inte två människor som minns en komplicerad relation lite olika. Jag menar att det är en påhittad beskrivning av ett dokumenterat händelseförlopp, och att den har lämnats för att skada mig.

Det är naturligtvis en ganska allvarlig sak att påstå.

Bra. Då ska man också kunna bevisa det. Och det är precis vad vi tänker göra.

Inte genom att jag sitter och säger att jag minns annorlunda. Minnen är utmärkta saker tills två människor har olika. Då förvandlas de snabbt till två personer som pekar åt varsitt håll och säger ”jo” och ”nej” tills någon behöver kaffe.

Här finns något bättre. Här finns 32 469 SMS.

Här finns datum. Tider. Bokningar. Biografer. Restauranger. Resor. Fotografier. Presenter. Blommor. Initiativ. Svar. Återkomster. Övernattningar. Praktiska saker. Gemensamma projekt. Meddelanden före möten och meddelanden efter möten. Och en närmast industriell produktion av tack så mycket, tack för ikväll, sov gott, pussar och hjärtan.

Det är det som gör hela saken så förbannat konkret.

Jag behöver inte be någon tro på min version därför att jag berättar den övertygande. Jag kan lägga fram kronologin. Sedan kan någon annan kontrollera den.

Det är också därför jag menar falsk tillvitelse. Det är min anklagelse, och jag tänker inte gömma den bakom något bekvämare ord. Om jag har rätt ska det visas med materialet. Om jag har fel ska samma material kunna visa det.

Korten på bordet. Alla korten.

Min advokat har den möjligen något mer civiliserade uppfattningen att alla korten inte nödvändigtvis behöver ligga på bordet samtidigt.

Min advokat ville ha ungefär tjugo sidor. Det blev tjugo sidor.

Det imponerande med dessa tjugo sidor är emellertid framför allt allt som inte fick plats på dem. För jag hade kunnat göra åttio. Utan problem. Jag hade kunnat göra tvåhundra om jag blivit på dåligt humör.

Det finns någonting nästan komiskt i att problemet inte är att hitta material som motsäger den enkla berättelsen. Problemet är att välja bort material. Vilken middag ska inte räknas? Vilken bio ska bort? Vilket initiativ är överflödigt? Hur många gånger måste någon skriva tack efter att man träffats innan det börjar bli tjatigt att redovisa att personen skrev tack efter att man träffats?

Det är där min advokat kommer in igen.

Hon har den för jurister mycket användbara egenskapen att förstå skillnaden mellan allt som finns och allt någon behöver läsa för att förstå vad som finns. Jag har den något mindre användbara egenskapen att vilja lägga fram varenda förbannad servett om servetten råkar ha ett datum på sig.

Det är förmodligen därför hon är advokat och jag skriver detta.

Men det tar tid. Det kostar pengar. Då är det så.

Jag har inget problem med något av det. Sanningen blir inte mindre värd för att den är arbetskrävande och ett händelseförlopp blir inte enklare därför att pärmen blir tjock.

Korten ska upp på bordet.

Inte några utvalda kort. Inte esset utan tvåan, eller tvåan utan esset. Hela handen ska kunna granskas, kronologin ska gå att följa och påståenden ska kunna ställas mot det som faktiskt finns dokumenterat.

Sedan får rätt människor bedöma vad korten betyder.

Ansvar ska tas där ansvar rättmätigt hör hemma. Mitt där det är mitt. Någon annans där det är någon annans. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Under tiden fortsätter jag att sammanställa. Och sammanställa. Och sammanställa.

Någonstans bland 32 469 SMS finns det säkert ytterligare ett hjärta jag har missat.

Det vore ju förargligt.