I början räknade jag dagarna. Och skulle försöka röra på mig hälsosamt också. Jag kom runt halva kvarteret. Det kändes ungefär som en rimlig expedition för en kropp som fortfarande förhandlade om villkoren.
Sedan började jag räkna veckor i stället. Och kom upp i en mil. Om dagen. Det är märkligt hur snabbt människan flyttar sina egna målstolpar. Först är man nöjd om man kommer runt hörnet utan att behöva bli hämtad. Några månader senare går man en mil och blir irriterad om klockan påstår att det bara var nio och en halv kilometer.
Mitt första riktiga test var Djurönäset Art Weekend. Välkomstdrinkar. Vin. Hotellrum fem meter från arbetsplatsen och efterfesten. Ungefär som att testa om man slutat spela genom att bosätta sig ovanpå ett kasino.
Men jag hade bestämt mig för att vara fullständigt öppen med att jag slutat dricka. Det visade sig vara betydligt enklare än alla märkliga konstruktioner man annars kan hitta på. Förstående och lyhörda vänner gjorde resten. En vän hämtade vin till alla runt bordet utom mig, utan att göra någon affär av det och framför allt utan att få mig att känna mig som den där stackars jäveln som inte fick vara med.
För det var ju inte så att jag blev utesluten eller ignorerad. Tvärtom. Jag fick stöd. Det är en ganska stor skillnad mellan att någon låter bli att hälla vin i ens glas och att någon försöker plocka bort en ur livet.
Jag lyckades dessutom ta mitt glas vin till maten. Ett. Sedan gick jag till mitt rum, fick varmt vatten i en termos i receptionen och drack örtte. Det låter inte särskilt rock’n’roll, men å andra sidan har rock’n’roll haft ungefär sjuttio år på sig att demonstrera hur jävla dåligt den är på långsiktig hälsoplanering.
Det där bestämde jag från början. Jag tänker inte sälla mig till dem som står på barrikaderna och gapar om att alkohol är Djävulen. Jag vill kunna leva normalt. Jag vill kunna ta ett glas vin till en god middag utan att det blir tio, och jag vill kunna köpa fem öl hem, dricka en till grillningen och sedan upptäcka nästa torsdag att de andra fyra fortfarande står kvar.
Däremot verkar summan av lasterna vara konstant. Naturen avskyr vakuum och min kropp avskyr tydligen ett ledigt beroende. Mitt beroende av örtte har därför utvecklats till något som antagligen borde studeras av någon myndighet.
Jag vet inte hur många djävla sorter jag dricker längre. Kamomill. Nässlor. Maskros. Backtimjan. Jag har till och med försökt göra något slags schematiskt underlag över vad som påstås vara bra för vad, vilket är ett tydligt tecken på att någonting har gått för långt. Förr öppnade jag en flaska. Nu sitter jag och forskar på en växt.
Och alltid estnisk honung.
Jag köpte den på en marknad i Tallinn hösten 2025 och gjorde misstaget att upptäcka att den var fantastisk. Sedan lyckades jag hitta leverantören, mailade dem och frågade om de kunde skicka mer. Det kunde de. Fem kilo.
Fem kilo honung låter mycket tills man har utvecklat ett örtteproblem.
Det börjar bli dags att beställa igen. Riktig honung. Inte sådan där mystisk industrisörja man ibland läser om i tidningarna, där bina verkar ha varit den minst inblandade parten i produktionen. Utan riktig honung.
Ni borde förresten beställa om ni gillar honung.
Jag hade kunnat avsluta med något djupt om sex månader, karaktär, förändring och människans förmåga att resa sig. Men det vore att göra det onödigt komplicerat.
Jag går oftast en mil om dagen.
Det blev vin över.
Och jag behöver fem kilo honung.
Det får duga.
Leave a Reply