Jag skriver låtar lite som jag gör det mesta annat. Jag börjar någonstans och ser vad som händer. Ibland finns en färdig idé, ibland en titel, ibland ett riff och ibland bara en mening som råkar låta bättre än den borde. Sedan spelar jag in medan jag skriver, ändrar texten medan jag sjunger och flyttar saker tills låten åtminstone ger sken av att någon haft en plan.
Så blev det med Not My Choice. Jag sjöng demon själv och följaktligen handlade texten om mig. Det är praktiskt. Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vem ordet I syftar på när det är jag som står framför mikrofonen.
I found the proof.
I know what I know.
I won’t back down.
Och framför allt:
Not my choice.
Inte mitt val.
Sedan fortsätter jag pilla. Det är också en del av processen. Någon rad byter plats, en annan får stryk, något som lät fantastiskt klockan två på natten visar sig nästa morgon ha skrivits av en idiot. Till slut börjar låten faktiskt bli färdig.
Då kommer jag på en liten detalj.
Jag ska inte sjunga den.
Liv ska sjunga den.
Det här brukar inte vara något större problem. Jag har gjort det förr. Byter man sångare och låten handlar om mig får I bli he, my blir his och sedan får man möblera om några stavelser så att engelskan och melodin fortfarande är någorlunda sams. Det är inte kärnfysik.
Så jag började byta persona.
I found the proof blev He found the proof. I know what I know blev He knows what he knows. Hela berättelsen flyttade ut ur mitt huvud och placerade mig i tredje person. Liv kunde stå bredvid historien och berätta den.
Perfekt.
Förutom refrängen.
För där stod den fortfarande och vägrade samarbeta.
Not my choice.
Det går inte att ändra till Not his choice. Tekniskt går det förstås alldeles utmärkt. Engelska språket kommer inte att ringa polisen. Men hela låten går sönder, eftersom Not My Choice betyder just Inte mitt val.
Det är själva poängen.
Så nu hade jag lyckats skapa en låt där Liv först berättar om en man i tredje person och några sekunder senare plötsligt är mannen själv.
He found the proof you were hiding…
Och sedan:
Jaha.
Det här är sådant som händer när man skriver låtar on the fly och bestämmer vem som ska sjunga dem efteråt.
Jag behövde alltså på något sätt lämna över mikrofonen från berättaren till huvudpersonen utan att någon lyssnare behövde ett organisationsschema. Lösningen blev ungefär så sofistikerad som man kan förvänta sig.
He said.
Klart.
Sedan kom nästa refräng och exakt samma problem dök upp igen. Då hade den kreativa processen redan nått oanade höjder.
So he said.
Klart igen.
Det fina med musikproduktion är emellertid att nästan alla nödlösningar går att förvandla till konstnärliga beslut om man bara har tillräckligt många pluggar. Så nu tänker jag telefonröst. Filter. Dist. Bandpass. Whatever. Filterfest.
So he said…
Och sedan öppnar hela skiten:
NOT MY CHOICE.
Plötsligt är det inte längre ett problem. Nu är det ett dramaturgiskt grepp. Berättaren lämnar över ordet till mannen, mannen tar refrängen och någon kommer kanske till och med tycka att perspektivväxlingen är ovanligt genomtänkt.
På onsdag lägger vi sång. Beställer thai take-away. Pratar skit. Klappar katten.
Om allt fungerar kommer ingen någonsin behöva veta (Opps – tooooo late for that…) att det avancerade berättartekniska greppet egentligen uppstod därför att jag skrev en låt om mig själv, bestämde att någon annan skulle sjunga den och upptäckte alldeles för sent att jag hade två olika persona i samma jävla låt.
Det är ungefär så musik skapas.
Man gör fel.
Sedan lägger man ett filter på det. FAB Filter Pro Q 4 – preset “telephone”. Kanske AMS DMX 16. Nåt kul. Eller Eventide. Klart!
Sedan går vi vidare med “Estonian Devil“. Men jag tror jag behåller min sång där.
Kanske… eventuellt…
Jag vet inte…
Leave a Reply