Mitt första trådlösa system till gitarren.

Det var sensation. Plötsligt kunde man spela utan den där jävla sladden mellan gitarren och förstärkaren, vilket naturligtvis öppnade helt nya möjligheter för en gitarrist med betydligt större självförtroende än konsekvenstänkande.

Rockklubb, fullsatt, stor scen och ett stort dansgolv framför oss. Runt hela dansgolvet gick ett brett upphöjt räcke, och på andra sidan satt folk i restaurangdelen och åt medan de tittade på konserten.

Vi drog igång med något häftigt intro och jag fick en idé. Ja, men varför inte? Jag hade ju trådlöst. Jag klev upp på räcket och började gå runt dansgolvet medan jag spelade gitarr och såg, åtminstone enligt min egen bedömning, jävligt cool ut. Folk jublade och hela uppfinningen trådlös gitarr framstod som ett av mänsklighetens större tekniska framsteg.

Ungefär halvvägs runt fick jag syn på ett bord där fyra skitsnygga tjejer satt och åt medan de tittade på konserten. Av någon anledning tyckte jag inte att det räckte att redan gå runt på ett räcke och spela gitarr inför en fullsatt rockklubb. Jag behövde tydligen imponera lite extra. Så jag klev från räcket upp på deras bord och fortsatte spela.

Så långt gick allting bra. Vad jag inte hade kontrollerat innan jag klev upp var bordets konstruktion. Det hade nämligen inte ett ben i varje hörn, utan ett enda ben i mitten. Med en gitarrist placerad ute på ena kanten förändrades därför möbeln ganska omedelbart från restaurangbord till språngbräda.

Fyra vackra flickors måltider lyfte från bordet. Tallrikar, bestick, glas och mat flög genom luften, inklusive en stor räksoppa. Under några korta sekunder måste det ha sett fantastiskt ut. Problemet var egentligen inte att allting åkte upp. Problemet var att allting enligt en av fysikens mer pålitliga principer också skulle komma ner igen.

Det gjorde jag också. Ungefär tre sekunder före maten. Jag landade grensle över räcket och där rök familjelyckan. Sedan kom räksoppan.

Jag kan inte påstå att det som spelades på gitarren just då var det bästa jag spelade den sommaren. På något sätt tog jag mig tillbaka till scenen och konserten fortsatte. Några låtar senare kunde man konstatera att scenen såg ut ungefär som en avrättningsplats under franska revolutionen. Blod, blod, blod.

Jag hade skrapat upp ena benet ordentligt.

Det blev natten på akuten.

Men gitarren hade ingen sladd.

Jag är fortfarande skyldig de fyra tjejerna en middag. Är du en av dem och fortfarande lika snygg, hör av dig.

Jag lovar att den här gången sitta på stolen.