Slow Weekend

Jag såg Det är någonting som inte stämmer, efter Martina Haags roman. En berättelse om kärlek, svek, separation och den där märkliga upplevelsen av att upptäcka att livet man trodde sig leva inte riktigt var det liv man faktiskt levde. Det är starkt, sorgligt och stundtals ganska förfärligt. Människor går sönder, relationer havererar och tillvaron faller samman.

Jag satt där och tittade. Kände igen en del. Inte allt, naturligtvis, men tillräckligt för att börja fundera över min egen lilla litterära verksamhet.

Och plötsligt slog det mig.

Det här är ju för fan en Slow Weekend.

Missförstå mig rätt. Jag har den största respekt för både Martina Haag och hennes berättelse. Ett havererat äktenskap är ingen liten sak, och det är inte min avsikt att gradera mänskligt lidande som om vi befann oss i finalen av Melodifestivalen. Men det finns någonting närmast komiskt i att se ett relationsdrama med början, mitt och slut när man själv har tillbringat flera år i någonting som tycks ha avskaffat hela begreppet slut.

I en normal relationsberättelse träffas två människor. De blir förälskade, någonting går fel, någon ljuger, någon gråter och till sist går de skilda vägar. Det kan ta två timmar på film, trehundra sidor i en bok eller ett par år i verkligheten. Sedan kommer eftertexterna.

I min bok verkar eftertexterna ha anställts på heltid.

Det började också som en kärlekshistoria. Två människor möttes, tyckte om varandra och försökte få någonting att fungera. Sedan började saker hända. Och fortsatte hända. Och när man trodde att det rimligen inte kunde hända särskilt mycket mer, hände det naturligtvis någonting till.

Det blev uppbrott och återkomster, förklaringar och motsägelser, tystnad och nya samtal. Det blev resor, inställda resor, meddelanden, blockerade kommunikationsvägar och diskussioner om sådant som vanliga människor förmodligen klarar av att reda ut över en kopp kaffe. Jag började skriva ned vad som hade hänt. Inte för att skapa något litterärt storverk, utan för att försöka begripa det.

Det var möjligen mitt första misstag.

För ju mer jag skrev, desto mer fanns det att skriva om. Berättelsen växte, kapitlen blev fler och det som en gång hade varit en privat relation började utveckla en märklig förmåga att producera egna fortsättningar. Ibland hann jag knappt avsluta ett kapitel innan verkligheten levererade material till nästa.

Så småningom hade jag inte bara en berättelse. Jag hade en webbplats. Sedan flera webbplatser. Musik, sånger, kommentarer, läsare och diskussioner. Och när man kunde tro att alltihop äntligen hade nått någon sorts naturlig slutpunkt tillkom polisanmälningar, juridiska turer och webbhotell som plötsligt inte längre ville vara webbhotell.

Vid det laget hade själva kärlekshistorien nästan blivit en bisak i sin egen fortsättning.

Jag föreställer mig ibland hur det skulle gå till om någon försökte göra film av min bok. Producenten skulle förmodligen börja med att fråga var berättelsen slutar. Jag skulle svara att det är en mycket bra fråga och att jag gärna vill veta det själv. Sedan skulle producenten be om en sammanfattning på två A4 och jag skulle behöva förklara att jag först måste hitta en skrivare som klarar åttahundra sidor.

Det skulle bli en dyr produktion. Inte nödvändigtvis på grund av skådespelarna, utan därför att manusavdelningen skulle behöva vara bemannad dygnet runt. Och varje gång regissören ropade ”Bryt!” skulle verkligheten förmodligen ropa ”Inte än!”

Det är här Martina Haag kommer in i bilden igen.

Hennes titel är alldeles lysande. Det är någonting som inte stämmer. Den rymmer den där första obehagliga insikten om att någonting är fel, långt innan man riktigt förstår vad det är. En liten spricka i vardagen som så småningom visar sig vara betydligt större än man först trodde.

Jag känner igen det där. Problemet är bara att jag någonstans på vägen slutade räkna sprickorna och började fundera över om det över huvud taget fanns någon vägg kvar.

Det märkligaste är kanske att jag fortfarande kan skratta åt eländet. Inte åt det som gjorde ont, och inte åt någon annans olycka, utan åt den närmast osannolika mängden komplikationer som en enda relation kan generera. Det är som att beställa en stillsam weekendresa och upptäcka att researrangören har bokat in både en världsturné, en haverikommission och en rättslig prövning.

Och ändå skulle jag förmodligen ha svårt att sälja in historien till en filmproducent. Inte för att den saknar dramatik, utan därför att någon förr eller senare skulle invända att det hela är alldeles för osannolikt. Människor beter sig inte så där. Ingen relation kan väl fortsätta att skapa sådana konsekvenser år efter år.

En recensent skulle möjligen kunna invända att berättelsen och dess huvudpersoner saknar all verklighetsförankring. Att handlingen är så osannolik och aktörernas beteenden så fullständigt obegripliga att det blir omöjligt för publiken att identifiera sig med någon av dem. För så här agerar ju ingen. Inte en enda frisk människa i hela världen.

Nej, det skulle man ju kunna tro.

Det skulle förstås vara en alldeles rimlig recension. Med det lilla undantaget att allting faktiskt har hänt.

Så jag satt där framför filmen och tänkte på Martina Haag, på kärlekens haverier och på alla de berättelser människor bär med sig när någonting gått riktigt snett. Och jag insåg att hennes titel också hade kunnat fungera alldeles utmärkt på min egen historia.

Det är någonting som inte stämmer.

Jo tack. Det har jag också börjat misstänka.

Men jämfört med fyra år i min bok?

En ganska stillsam Slow Weekend.