Jag har ägnat nio månader åt att skriva om mitt liv. Det låter kanske som en rimlig tidsåtgång, tills jag berättar att jag bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Femton månader har alltså tagit nio månader att dokumentera, och då har jag ändå arbetat ganska flitigt. Många kallar mitt arbete “oerhört omfattande”.

Det är inte så att jag sitter och hittar på. Jag har gått igenom tusentals sms, mejl, bilder, kvitton, papper och dagböcker. Jag har jämfört datum, kontrollerat händelser och försökt reda ut vad som egentligen hände vilken torsdag. Ibland har jag ägnat en hel dag åt att komma fram till att jag hade rätt om klockslaget men fel om veckodagen.

Resultatet är 730 sidor. Jag har fortfarande resten av 2023, hela 2024, hela 2025 och det pågående 2026 kvar. Min försiktiga uppskattning är att jag behöver ytterligare elva månader, vilket innebär att jag möjligen kommer ikapp mig själv någon gång nästa höst.

Det förutsätter naturligtvis att mitt liv under tiden upphör med att producera nya kapitel. Hittills finns det väldigt lite som talar för det. Tvärtom har berättelsen på senare tid börjat utveckla en ganska imponerande förmåga att skapa sina egna fortsättningar. Så sent som förra veckan skapades ofrivilligt nya kapitel om 2026. September 2026.

Förlagen ställer naturligtvis den fullt rimliga frågan hur berättelsen slutar. Jag förstår dem. Det är en fråga som jag själv, mina närmaste vänner och ett antal andra inblandade har ägnat avsevärd tid åt att försöka besvara. Ingen har lyckats.

Min innersta krets består av sju människor som numera kan den här historien bättre än sina egna deklarationer. De har lyssnat på telefonsamtal, granskat sms och fått redogörelser för händelser som vid första anblicken inte borde kunna inträffa mer än en gång. Numera vågar ingen av dem ens gissa vad som händer härnäst.

Själv har jag åtminstone en arbetsplan. Det blir vinter snart, vilket innebär mer tid framför datorn och mindre tid åt sådant som andra människor tydligen ägnar sig åt när de är lediga. Med lite tur hinner jag skriva färdigt de återstående åren innan berättelsen skaffar sig ytterligare ett.

Men jag har sagt det förut. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.

Och någonstans under de kommande elva månaderna kommer den sannolikt att fortsätta. Det är faktiskt det enda som samtliga inblandade verkar vara överens om.

Jag ligger efter med mitt eget liv. Och mitt eget liv visar hittills ingen som helst hänsyn till min deadline.