Den 11 april, klockan 11.30, 2026 ringde hon min bästa vän. Hon svarade inte. Hon hade henne i sin telefonbok, så det var inget misstag med numret. Hon valde att inte svara.

Vad ville hon?

Den 1 juni, klockan 06.19, 2026 kom ett mail från henne. Ett svar i en gammal mejltråd mellan oss, inte ett allmänt utskick. Hela meddelandet bestod av hennes nya mejladress, inklistrad utan ett enda ord till.

Vad ville hon?

Jag har sagt det förr. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.

Den kunde kanske ha tagit slut där. Den 24 december, med ett SMS: ”Hej då, ha det bra.” Hon hade naturligtvis all rätt i världen att göra slut med mig. Det har aldrig varit frågan. Hon behövde inte fortsätta älska mig, inte vilja leva med mig och inte ens vilja träffa mig igen.

Men hon behövde ta ansvar för det hon hade gjort. För det hon hade förstört och för konsekvenserna av sina egna handlingar. Att avsluta en relation är en sak. Att sedan försöka lägga skulden för det som hänt på den man lämnat är något helt annat. Jag accepterade hennes rätt att gå, men inte att jag skulle bära ansvaret för hennes handlingar.

Där kunde berättelsen ha tagit slut. Men så blev det inte. Konflikten fortsatte, och jag fortsatte att berätta den.

Sedan började hon om. Juli 2026. Och fortfarande är det inte slut. Det senaste kapitlet skrev hon den 16 september 2026.

Det blir intressanta diskussioner med förlagen. Hur slutar berättelsen? Jag har skrivit 730 sidor och bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Resten av 2023 återstår. Sedan kommer 2024, 2025 och 2026.

Jag vet inte hur den slutar. Ingen i den innersta kretsen törs längre gissa.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.