Jag har förstått att det finns människor som inte tycker om min musik. Det är naturligtvis beklagligt, men jag har under ett långt liv i musikbranschen lärt mig att det faktiskt går att överleva och hånflina hela vägen till banken. Alla behöver inte uppskatta samma musik, och den som inte vill lyssna har sedan länge tillgång till en alldeles utmärkt uppfinning som kallas avstängningsknappen.

Nu har jag emellertid stött på ett betydligt mer avancerat problem. Det handlar inte längre bara om huruvida musiken får finnas, utan om huruvida jag får berätta att den finns. Och om jag får berätta att den finns, uppstår nästa fråga: får jag också berätta vad den handlar om?

Mitt band har nämligen begått det uppenbarligen ganska allvarliga misstaget att ge ut musik. Den finns på Spotify och andra musiktjänster, med omslag, titlar, texter och allt det där som brukar följa med när människor ägnar sig åt musik. Vi har dessutom en hemsida där vi presenterar bandet, berättar om låtarna och namnger människor som har bidragit till produktionerna.

Det sistnämnda verkar vara särskilt besvärligt. En människa som har skapat ett omslag kan nämligen tänkas få sitt namn angivet i anslutning till omslaget. Det är en gammal och tämligen etablerad sed inom kulturvärlden, det finns till och med uttryckliga rekommendationer från NCB, och STIM, där jag har väldigt många kompetenta vänner som arbetar, men jag börjar förstå att det kanske vore enklare om vi återgick till medeltidens anonyma hantverkare. Enligt vissa. Men jag kommer inte sälla mig dit. Icke. Jag manifesterar det vi kallar “byline”.

Problemet är bara att själva musiken fortfarande finns kvar. Man kan lyssna på den, läsa titlarna och i vissa fall till och med förstå vad låtarna handlar om. Det är naturligtvis ett svårt tekniskt problem för den som helst skulle vilja att musiken upphörde att existera.

Och så kommer vi till hemsidan. Om en låt finns på Spotify, får jag då skriva på bandets hemsida att den finns på Spotify? Får jag berätta varför jag skrev den, vad jag ville uttrycka och vilka människor som medverkade när den spelades in? Eller måste jag nöja mig med att publicera en bild på en gitarr och ett meddelande om att ytterligare information tyvärr kan uppfattas som besvärande för någon som svikit, ljugit, bedragit, utnyttjat, lekt med mig?

Jag har också skrivit en bok. Det var förmodligen ännu mer obetänksamt, eftersom böcker har den egenheten att de innehåller berättelser, och berättelser ibland bygger på saker som faktiskt har hänt. I mitt fall har personerna anonymiserats, men det tycks inte nödvändigtvis hjälpa när andra människor ägnar betydande energi åt att försöka identifiera dem.

Det börjar bli en intressant kulturpolitisk konstruktion. Först ska författaren anonymisera sina gestalter, sedan ska han eventuellt hållas ansvarig för att någon annan försöker avslöja vilka de föreställer. Om en tidning därefter skriver om saken uppstår förstås ett nytt problem, eftersom författaren rimligen också borde ha förhindrat tidningen från att bedriva journalistik. Och nu ringer journalisterna från skvalerpressen…

“Det handlar om mig men allt är lögn”…

Ja men exakt hur kunde du identifiera dig själv om allt är lögn? Face it – det är lite samma klass som att fråga Ms World vad hon önskar sig, “Fred på jorden och död åt mina fiender”.

I den ordningen…?

Efterblivet. Korkat. Obetänksamt. Kontraproduktivt.

Jag väntar med viss förväntan på nästa steg. Kanske kommer någon att kontakta Spotify och förklara att en låt bör tas bort eftersom den också finns beskriven på en hemsida. Därefter kan man kontakta hemsidans leverantör och förklara att hemsidan bör stängas eftersom låten fortfarande finns på Spotify.

Det blir ett fantastiskt effektivt system. Musiken får inte beskrivas eftersom den finns, och den får inte finnas eftersom den kan beskrivas. Boken får inte diskuteras eftersom någon kan förstå vad den handlar om, och författaren får helst inte berätta varför han skrev den.

Nu råkar jag, efter 40 år i industrin, dessutom ha extremt insatta kontakter inom just det här området, såväl administrativt som juridiskt. Jag har redan initierat frågan hos dem, eftersom jag tycker att det vore intressant att få veta var gränsen egentligen går mellan att skydda en människas rättigheter och att försöka begränsa en annan människas konstnärliga verksamhet. Det skulle ju vara ganska märkligt om vi hade kommit så långt att en musiker får ge ut sin musik, men inte längre får berätta vad den handlar om.

Jag ser faktiskt fram emot svaren. Det här har nämligen börjat handla om betydligt mer än två hemsidor och en missnöjd anmälare. Det handlar om vad som händer när någon försöker använda administrativa och juridiska processer för att begränsa publiceringen av musik, litteratur och annan konst, och hur långt sådana försök egentligen kan drivas.

Jag funderar därför på att starta ett nytt konstprojekt. Det ska inte innehålla musik, text, bilder, namn eller några som helst hänvisningar till verkligheten. Hemsidan ska vara helt vit, och för säkerhets skull tänker jag låta bli att registrera någon domän.

Jag misstänker emellertid att även detta kan ge upphov till en anmälan. Någon skulle ju kunna känna sig träffad av tystnaden.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.