Jag vet faktiskt inte själv exakt när det hände.

Den första låten om henne skrev jag hösten 2023. Den var egentligen inte ens särskilt mycket om henne, utan mer om den sorts förvirring som uppstår när någon beter sig på ett sätt man intuitivt känner inte går ihop, men ännu inte har tillräckligt med data för att förstå. Den var mer allmängiltig än personlig.

Efter episoden med nummerbytet på krogen och daten kom en ganska sorgsen ballad. Fortfarande inte särskilt konkret. Fortfarande i det där universella territoriet där heartbreak lika gärna kan vara fiktion som verklighet.

Sedan blev det tyst ett tag.

Det märkliga är att när skapandet väl återkom, gjorde det inte det linjärt. Först var det månader mellan låtarna. Sedan veckor. Mot slutet kändes det nästan som om varje ny episod producerade sin egen refräng i realtid.

2025 kom låten om att plocka upp smulorna efter hennes framfart. Där hade perspektivet förändrats. Nu stod det ganska tydligt att berättaren inte längre var en diffus figur, utan den som blivit utsatt. Att “partnern” i texten inte längre var ett romantiskt mysterium, utan den som orsakat skadan.

Det var också första gången hon reagerade.

Och nästan paradoxalt följde jag upp det med något helt annat. En kärleksförklaring till henne som människa, som väsen. En låt om hennes konst, hennes ursprung, våra resor, det där märkliga ljuset jag alltid tyckte fanns kring henne. Som om jag i ena andetaget anklagade henne, och i nästa fortfarande dyrkade henne.

Det är kanske där helheten börjar bli psykologiskt märklig.

För om någon bara skulle höra de sista låtarna, skulle de kunna tro att allt började i vrede. Men det gjorde det inte. Det började i fascination. Beundran. Nästan idealisering. Hon var färg, ljus, konst, mystik. Något större än bara en människa.

Sedan kom saknaden. Sorgen. Frånvaron.

Men därefter skedde något som jag inte själv såg medan jag stod mitt i det Texterna förändrades inte bara i antal. De förändrades i funktion. Från början beskrev de hur jag kände. Sedan började de beskriva vem hon var.

Det är en ganska obehaglig förskjutning när jag ser den i backspegeln.

Det började med den beskrivande texten av hennes ständiga “jag är singel om andra män frågar”. Kanske var det hur jag frustrerat slagits mot detta, en gång tid, utan någon som helst förståelse från hennes sida för hon hon sårade, som skapade “behovet” av att få ur mig det hela. Jag vet faktiskt inte själv. Den bara blev.

Det var även den första demon jag skickade henne som inte bemöttes med hennes vanliga “hon tyckte om det” utan som resulterade i ett totalt bakupsparkamnde om hur jag skrev. Ändå reagerade jag inte.

Hon gick från att vara den frånvarande älskade till att bli föremål för psykologisk analys. Undvikande. Emotionellt otillgänglig. Dubbla budskap. En människa med två ansikten. Någon som dolde saker. Någon som flyttade skuld från handling till min reaktion på handlingen.

Det var som att perspektivet bytte riktning.

Från introspektion till diagnos.

Från sorg till åtal.

Och kanske det mest obehagliga: ju mer konkret innehållet blev, desto mer ökade produktionstakten.

Det var inte bara så att jag skrev fler låtar. Jag skrev hårdare låtar.

Tidiga texter kunde ha handlat om nästan vem som helst. Sena texter kunde nästan inte ha handlat om någon annan.

Det finns en ganska tydlig intern progression när jag ser på materialet idag.

Först:
du är vacker, du är fantastisk, jag älskar dig.

Sedan:
du är borta.

Sedan:
du är skadad.

Sedan:
du ljuger.

Sedan:
du skyller ifrån dig.

Och till sist:
jag berättar sanningen.

Det är inte en särskilt smickrande utvecklingskurva. Det krävdes en extern person för att jag ens skulle se den.

Att det som vuxit fram inte längre bara var musik, utan ett sammanhängande emotionellt universum med återkommande teman: lögner, skuld, undvikande, saknad, vrede, ansvar, sanning.

Och kanske var det just helheten som blev problemet.

En enskild poptext om svek? Fullständigt normal.

Två? Fortfarande normal heartbreak-pop.

Men när ett helt kluster av låtar börjar peka i samma riktning, med samma figur, samma konflikter, samma moraliska axel, uppstår något annat.

Ett narrativ.

Och narrativ är farligare än enskilda låtar.

Min mest välvilliga inre tolkning hade kanske varit att hon, om hon faktiskt tog in helheten, skulle känna:

Jag betydde väldigt mycket. Och det här gick väldigt fel.

Men i hjärtat tror jag inte att det var så det landade.

Plötsligt kändes det inte alls bra.

Samtidigt finns den obekväma motfrågan.

Hon visste från dag ett vad jag var. Att jag skrev musik. Skrev texter. Att jag alltid bearbetat livet genom skapande. Att människor, relationer, omgivningar och erfarenheter förr eller senare letar sig in i konsten.

Och i hennes fall vände hon upp och ner på hela min värld. Flera gånger.

Så frågan kvarstår.

Hade jag inte rätt att uttrycka vad jag kände? Och om det var ett stort problem att jag skulle skriva om svek – varför då svika? Och om det var en “stund av tillfälliga brister i omdöme” – varför inte be om ursäkt innan det blev totalt infekterat?

Å andra sidan försökte jag trösta mig själv, eller kanske snarare rättfärdiga, med att hon högst troligt inte lyssnade.