Category: Dagbok (Page 2 of 3)

Det började bli lite svårt att hålla reda på alla försök att få slut på berättelsen. Inte berättelsen i sig, förstås. Den hade ju en märklig förmåga att fortsätta alldeles på egen hand, inte minst tack vare de återkommande försöken att få den att upphöra. Det var snarare antalet försök som började bli besvärligt att administrera. Jag övervägde att upprätta ett särskilt register, men insåg att även registret sannolikt skulle bli föremål för en anmälan.

Det hade gått några dagar sedan två av mina webbplatser stängdes av hos det svenska webbhotellet. Mitt bokprojekt, och Wild Women Of Wongo, mitt musikprojekt, hade båda blivit otillgängliga efter en anmälan. Två verksamheter som jag hade ägnat åtskilliga år åt att bygga upp, och som på något märkligt sätt hade förvandlats till ett problem som tydligen bäst löstes genom att dra ur sladden.

Jag hade möjligen förväntats sitta hemma och begrunda situationen. Kanske stirra sorgset på en tom webbläsare och fundera över vad jag skulle ta mig till med resten av mitt liv. Det var åtminstone en tänkbar tolkning av själva åtgärden, även om jag inte hade fått någon bruksanvisning.

I stället flyttade vi webbplatserna.

Det är en av de mindre uppmärksammade egenskaperna hos internet. Det finns nämligen fler datorer än de som står hos ett visst webbhotell i Sverige. En del av dem står till och med i andra länder, vilket jag fann både fascinerande och praktiskt. Schweiz visade sig exempelvis ha såväl elektricitet som internetuppkoppling, och dessutom ett företag som var berett att hyra ut serverutrymme.

Karin arbetade med flytten. Jag arbetade med allt det där som behövde fungera när flytten var genomförd, och däremellan ägnade jag mig åt att vara förbannad. Det var en ganska effektiv arbetsfördelning. Efter några dagar var webbplatserna tillbaka, och den berättelse som skulle ha tystnat hade fått nya adresser, nya servrar och ytterligare ett kapitel om varför alltihop hade behövts.

Man skulle kunna tro att historien slutade där.

Det gjorde den inte.

Den 29 september kom nästa mejl. Den här gången från Schweiz.

Vårt nya webbhotell hade fått två anmälningar. En mot bokprojektet och en mot musikprojektet. Jag började känna igen upplägget och funderade på om det fanns någon särskild distributionslista för sådana här ärenden. Någon sorts internationell prenumerationstjänst där man kunde anmäla sig för att få besked varje gång Micke Wennborn skaffade en ny server.

Infomaniak var åtminstone tydliga med vad de hade fått höra. Webbplatserna påstods innehålla ett stort antal publikationer om en tidigare relation. Personen i fråga skulle vara identifierbar, framställas negativt och utsättas för trakasserier. Det framfördes dessutom påståenden om olovlig användning av identitet och upphovsrättsintrång.

Sedan kom uppgiften om kontaktförbud.

Jag hade själv ansökt om kontaktförbud mot henne, med anledning av vad jag uppfattade som upprepade och oönskade kontakter med mina vänner. Nu hade alltså berättelsen som nådde Schweiz fått en annan riktning.

Jag begärde att få se beslutet.

Det föreföll mig vara en ganska rimlig begäran. Om ett myndighetsbeslut åberopas för att få två webbplatser nedstängda borde det väl åtminstone gå att visa upp det. Jag tyckte inte att det var någon särskilt avancerad juridisk princip. Det påminde snarare om när någon påstår att man har vunnit på Lotto och man ber att få se kupongen.

Men kontaktförbudet var bara en del av paketet. Precis som anmälningarna mot henne om grov skadegörelse och grov misshandel.

Där fanns också upphovsrätten. Tydligen hade min musik blivit ett problem, vilket var en intressant utveckling efter alla dessa år av låtskrivande, inspelningar, produktioner och utgivningar. Jag hade ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att skriva musik och samarbeta med andra musiker. Nu satt jag och förklarade för ett schweiziskt webbhotell att jag faktiskt hade rätt att publicera mina egna låtar.

Jag bifogade länkar till min Wikipediaartikel och min Spotifyprofil. Inte för att jag normalt brukar presentera mig med en meritförteckning varje gång någon vill lyssna på en sång, utan för att det plötsligt verkade finnas ett behov av att etablera att jag faktiskt sysslade med musik. Det kändes en aning som att behöva visa upp sitt körkort för att få fortsätta använda sin egen garageuppfart.

En av låtarna innehåller ett kvinnonamn. Det gör även Roxanne, Layla, Rosanna, Angie och Michelle, för att nämna några exempel ur den västerländska populärmusikens tämligen omfattande namnregister. Jag hade hittills inte hört talas om någon internationell princip enligt vilken det var förbjudet att skriva en låt med ett förnamn i. Jag kanske har REKORDET i det. Eller HON. Snarare… Men det var möjligt att jag hade missat ett viktigt branschmöte.

Det intressanta var förstås inte att någon hade invändningar mot min musik. Människor har invändningar mot musik hela tiden. Jag har själv hört åtskilliga låtar som jag gärna hade sett försvinna från jordens yta, men det har aldrig fallit mig in att ringa webbhotellet och begära att artisten ska kopplas bort från internet.

Det intressanta var att även musikprojektet nu drogs in i samma konflikt som boken.

Boken, ja.

Boken hade vid det här laget blivit ett ganska omfattande projekt. Flera års arbete, hundratals sidor och en lång berättelse byggd på mina egna upplevelser, minnen, samtal och dokumentation. Den hade vuxit fram kapitel för kapitel, ibland långsamt och ibland med en hastighet som gjorde att jag själv knappt hann korrekturläsa innan nästa händelse krävde uppmärksamhet.

Det senaste året hade framför allt en sak blivit tydlig. Varje gång jag trodde att jag började närma mig slutet inträffade något nytt som på ett närmast demonstrativt sätt krävde att få vara med i boken.

En konflikt ledde till ett kapitel. Ett märkligt samtal ledde till ett annat. En polisanmälan gav upphov till flera. När två webbplatser stängdes av fick jag plötsligt material till en hel liten avdelning om internet, yttrandefrihet, webbhotell och den mänskliga förmågan att skapa ytterligare problem i ett redan tämligen välutrustat problemförråd.

Och nu kom alltså Schweiz.

Det var nästan så att jag började känna mig skyldig att tacka för bidragen. Jag hade trots allt aldrig begärt att få en internationell fortsättning på berättelsen. Det hade räckt alldeles utmärkt med en vanlig, hyggligt civiliserad avslutning, några ärliga svar och möjligheten att så småningom ägna mig åt någonting annat.

Men här satt jag nu, den 29 september, och skrev ännu ett kapitel.

Det fanns ytterligare en detalj i det schweiziska mejlet. Webbhotellet uppgav att de hade hittat hennes fullständiga namn i metadata. Enligt min uppfattning fanns inga sådana uppgifter i det material som nu var publicerat.

Google är en intressant bekantskap i sådana sammanhang. Företaget har en närmast övermänsklig förmåga att komma ihåg sådant man helst hade velat att det skulle glömma, samtidigt som det emellanåt har vissa svårigheter att skilja mellan vad som faktiskt står på en webbplats och vad som en gång råkade ligga där. Ett gammalt sökresultat kan få ett eget litet liv och fortsätta vandra omkring långt efter att den bakomliggande sidan har försvunnit.

Jag bad därför webbhotellet att tala om exakt vilken adress, vilket metadatafält och vilket sökresultat de syftade på. Det borde rimligen vara möjligt att skilja mellan innehållet på en server i Schweiz och sådant som Google tidigare hade hittat någon annanstans. Om det fortfarande fanns något tekniskt problem ville jag naturligtvis veta vad det var. Det kunde ju dyka upp igen. På island. Eller i Rumänien.

Sedan begärde jag kopior av båda anmälningarna.

Det hade blivit en återkommande egenhet i den här historien att jag förväntades bemöta påståenden som jag inte hade fått läsa i sin helhet. Jag fick veta att någon hade anmält något, att anmälan hade fått konsekvenser och att jag nu borde förklara mig. Exakt vilka formuleringar, dokument och skärmbilder som låg bakom fick jag däremot försöka få fram i efterhand.

Jag började tycka att det var dags att vända på den ordningen.

Om någon begär att mitt arbete ska stoppas vill jag veta vad personen faktiskt har skrivit. Om någon hävdar att jag har brutit mot upphovsrätten vill jag veta vilket verk det gäller och vem som äger rättigheterna. Om någon åberopar ett kontaktförbud vill jag se beslutet. Och om någon påstår att en webbplats innehåller uppgifter som inte finns i det publicerade material jag känner till vill jag få veta exakt var uppgifterna har hittats.

Det föreföll mig vara ett ganska anspråkslöst önskemål med tanke på att alternativet kunde bli ännu en nedstängning.

Jag skrev ett långt svar på engelska. Sex avsnitt om publicerat material, metadata, upphovsrätt, musik, kontaktförbud, bokens innehåll och de konsekvenser som återkommande anmälningar får för min verksamhet. Jag redogjorde för vad jag bestred, vad jag visste och vilken dokumentation jag ville få ta del av.

Det var inte riktigt så jag hade tänkt använda den här tisdagen.

Jag hade andra saker att göra. Musik att arbeta med, texter att skriva och en ganska omfattande mängd helt vanliga vardagssysslor som inte krävde internationell korrespondens med juridiska avdelningar. Jag hade dessutom börjat bli ordentligt trött på att ägna min arbetstid åt att försvara rätten att fortsätta med det arbete jag redan höll på med.

Men jag skrev brevet.

Någonstans mitt i alltihop började det nästan bli komiskt. För vad var det egentligen som hände? En bok som påstods behöva stoppas fick nytt material varje gång någon försökte stoppa den. En musikverksamhet som jag ville ägna min tid åt blev föremål för ytterligare administration, vilket i sin tur gav upphov till fler texter om varför jag inte fick ägna min tid åt musiken. Och det blev FLER låtar. Kontraproduktivt. Och någonstans satt en liten stolle och snurrade infernaliskt, Stora ord. Stora löften. Men som missat mitt CV…

Det var en sorts självförsörjande litterär maskin.

Jag hade aldrig planerat att bygga en sådan. Min ursprungliga ambition hade varit betydligt enklare. Jag ville skriva om det som hade hänt, förstå så mycket som möjligt av det och till sist komma fram till någon form av avslut. Men varje gång jag närmade mig en punkt dök det upp ett nytt kommatecken, en ny parentes eller ett helt nytt kapitel som vägrade acceptera att berättelsen redan hade fått tillräckligt med sidor.

Den här gången hade parentesen schweizisk postadress.

Och mitt i allt detta fanns fortfarande den enklaste tänkbara lösningen. Ett samtal. Korten på bordet, sanningen, ett förlåt där det behövdes och ett ansvarstagande för det som faktiskt hade hänt. Inte fler anmälningar, inte fler påståenden via tredje part och inte ytterligare en omgång där jag först skulle försöka förstå vad jag anklagades för och sedan ägna flera dagar åt att besvara det.

Jag hade sagt det förut. Jag skulle förmodligen behöva säga det igen.

Under tiden fortsatte boken att växa.

Det började faktiskt bli svårt att inte skratta. Inte något litet artigt skratt bakom handen, utan ett ordentligt, rungande hånskratt åt hela den fullständigt absurda föreställningen. För varje nytt försök att få stopp på berättelsen tillkom ytterligare en händelse, ytterligare ett dokument och ytterligare ett kapitel. De sprattlade, och resultatet av allt sprattlande var att det blev ännu mer att skriva om.

Det var predestinerat att misslyckas. Man försökte stoppa en berättelse genom att skapa precis de händelser som gjorde att berättelsen fortsatte. Man försökte få bort en bok från internet och gav samtidigt författaren material till nästa kapitel. När boken sedan dök upp igen försökte man stoppa även den nya publiceringen, vilket förstås gav upphov till ännu ett kapitel om det senaste försöket. Jag började undra om jag över huvud taget behövde hitta på något eget längre.

Och det var här hånskrattet kom. Inte för att situationen saknade allvar, utan för att själva metoden hade blivit så monumentalt kontraproduktiv. Det var som att försöka släcka en eld genom att beställa hem ytterligare ett par kubikmeter ved, hälla bensin över alltsammans och därefter författa en upprörd anmälan om att det fortfarande brann. Jag behövde knappt göra någonting annat än att dokumentera vad som hände och skriva nästa kapitel.

Det verkligt märkliga var att det hela tiden hade funnits en betydligt enklare väg. Inte fler anmälningar, inte fler försök att få andra människor att stänga av servrar och inte fler påståenden som jag sedan skulle ägna min arbetstid åt att bemöta. Ett samtal, sanningen på bordet, ansvar för det som hade hänt och ett uppriktigt förlåt. Det var inte särskilt komplicerat, åtminstone inte rent praktiskt, även om det uppenbarligen kunde vara oerhört svårt att faktiskt genomföra.

För det var det enda som på allvar skulle kunna förändra den här berättelsens riktning. Inte att få en webbplats nedstängd i Sverige eller Schweiz, inte att få bort en låt och inte att försöka hindra ytterligare ett kapitel från att publiceras. Att ta ansvar för sina egna handlingar, erkänna det som behövde erkännas och be om ursäkt för det som faktiskt hade orsakat skada. Allt det andra hade hittills bara åstadkommit en enda sak.

Mer att skriva om.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!