Det finns tydligen människor som tror att man kan få tyst på en berättelse eller censurera musik genom att klaga hos ett webbhotell. Att man kan stänga en dörr, släcka en hemsida och därmed få allt som skrivits att upphöra att existera. Att åratal av arbete, dokumentation, musik, bilder och berättelser bara ska försvinna för att någon bestämmer sig för att det vore bekvämast så.

Det var en intressant idé. Nu får vi se hur den fungerar i praktiken. Troligt inte så bra utan snarare kontraproduktivt. Som sig skall.

Beslutet är redan överklagat och bestridet. Vi kommer att begära besked om exakt vilket innehåll som påstås vara olagligt, på vilka grunder beslutet har fattats och varför två hela webbplatser ska drabbas. Samtidigt är allt redansäkerhetskopierat. Vi flyttar materialet till nya servrar och ser till att det arbete som lagts ned inte blir beroende av ett enda webbhotells bedömning. I sämsta fall blir det alltså dubbla kopior av allt.

Och när det är gjort växlar vi upp. Nya publiceringar, nya kanaler, större räckvidd och riktad reklam för att nå läsare som ännu inte har hittat berättelsen. Om tanken var att minska uppmärksamheten har det här i stället gett mig anledning att satsa betydligt mer på spridningen.

Det här är inte en fråga om att någon måste tycka om det jag skriver. Man får ogilla mina texter, kritisera mina slutsatser och ifrågasätta mina berättelser hur mycket man vill. Men den som vill begränsa publiceringen får också vara beredd på att beslutet granskas, ifrågasätts och prövas.

Jag har lagt tid av mitt liv på det här. På berättelsen, musiken, produktionerna, bilderna och alla de där förbannade timmarna framför datorn när normala människor antagligen har gjort någonting betydligt trevligare. Jag har inte kommit så här långt för att frivilligt kasta allt i papperskorgen därför att någon annan hellre skulle vilja att det inte fanns.

Så nu gör vi det ordentligt. Vi överklagar. Vi kopierar. Vi flyttar. Vi bygger vidare, publicerar vidare och ser till att allt det arbete som redan är gjort får den publik det förtjänar. Inte genom att gömma oss, inte genom att viska och definitivt inte genom att låtsas som om berättelsen aldrig har funnits.

Inte mitt val.

Jag hade gärna ägnat den här tiden åt att skriva nya kapitel och göra ny musik i stället för att hantera ännu ett försök att stoppa det som redan finns. Men när förutsättningarna förändras får man förändra sin strategi. Och om någon tror att en avstängning är slutet på historien har vederbörande uppenbarligen missförstått både historien och författaren.

Jag ger mig inte.

Det gjorde jag klart för länge sedan. Skillnaden är att det nu inte längre bara handlar om att fortsätta skriva. Nu handlar det också om att försvara rätten att få det jag skriver prövat på sakliga grunder, att bevara mitt arbete och att se till att berättelsen inte försvinner i tysthet.

Nu ger jag mig ALDRIG.