I min bok förekommer en del hypoteser. Framför allt om sådant som aldrig riktigt gick att få någon förklaring till. Saker som inte stämde, frågor som förblev obesvarade och händelser som ibland verkade kräva en närmast akrobatisk förmåga att förklara bort. En av hypoteserna är att det hela tiden fanns någonting som skulle döljas. Vad det i så fall var vet jag fortfarande inte, men den senaste tidens händelser har knappast gjort mig mindre nyfiken.

Det började med att berättelsen tydligen behövde försvinna från internet. Sedan behövde även musikprojektet försvinna, vilket var en intressant utveckling eftersom det ursprungligen var tänkt att innehålla musik. När båda webbplatserna återuppstod i Schweiz dröjde det inte särskilt länge innan även det schweiziska webbhotellet fick bekanta sig med historien. Jag började misstänka att min bok hade fått en internationell marknadsföringsavdelning utan att jag själv hade anställt någon.

Det är förstås möjligt att alltihop handlar om att någon helt enkelt inte tycker om det jag skriver. Sådant händer. Jag tycker själv illa om åtskilliga böcker, men hittills har jag aldrig försökt få deras författare avstängda från internet. Framför allt har jag aldrig övervägt att kontakta ett schweiziskt webbhotell för att slippa läsa nästa kapitel.

Men det är här mina gamla hypoteser börjar bli intressanta igen. Om det verkligen inte finns någonting mer bakom berättelsen, varför har den då blivit föremål för så mycket arbete? Varför denna envisa kamp mot en bok som huvudsakligen består av mina egna upplevelser, dokumenterade händelser och frågor som jag fortfarande inte har fått några ordentliga svar på? Jag har ännu inte svaret, men det är svårt att låta bli att fundera över vad det är som gör berättelsen så angelägen att stoppa.

Och under tiden händer någonting som jag knappast hade kunnat planera bättre själv. Varje nytt försök att stoppa boken blir ytterligare en händelse att dokumentera. Varje ny anmälan skapar nya frågor, nya brev och nya kapitel. Jag behöver snart inte ens leta efter material längre. Det levereras direkt till mig, numera med internationell distribution.

Sedan har vi Karlstad. En stad som jag tidigare framför allt förknippade med solen, Klarälven och en viss del av min egen historia. Numera har den också blivit ett återkommande inslag i min webbstatistik. Jag börjar få intrycket att halva Karlstad läser, även om jag misstänker att den andra halvan fortfarande har bättre saker för sig. Möjligen väntar de bara på pocketutgåvan.

Det märkliga är att jag aldrig har haft någon ambition att skriva en bok som kräver en sådan här apparat runt sig. Jag ville berätta vad jag hade blivit utsatt för , försöka förstå det och så småningom sätta punkt. I stället har jag fått en berättelse där de senaste kapitlen till stor del handlar om försöken att förhindra att de tidigare kapitlen går att läsa. Det är ett ganska imponerande litterärt självmål, åtminstone om avsikten faktiskt är att få mig att sluta skriva.

Och någonstans bakom allt detta finns fortfarande den ursprungliga frågan. Vad var det egentligen som inte fick komma fram? Jag har mina hypoteser, men jag tänker fortsätta skilja dem från det jag faktiskt kan dokumentera. Det fina med den här berättelsen är nämligen att jag inte längre behöver hitta på särskilt mycket. Men undr tiden växer antalet läsare. Dramatiskt. Och saker fortsätter komma fram.

Det fortsätter att hända alldeles av sig självt.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.