Klockan är 01.15. Vi jobbar på. Stenhårt. Det är vad som händer när andra försöker jobba lika hårt för att slippa ta ansvar för det de har demolerat. Skillnaden är att deras arbete har skapat ännu mer arbete, och inte bara för mig.

Jag är motiverad. Av principer. De andra som arbetar med det här är också motiverade. Det är deras jobb, och de råkar vara väldigt bra på det. Det är en ganska trevlig kombination när någon har fått för sig att två hela webbplatser ska försvinna.

Vi flyttar rubbet. Inte en liten exportfil med några texter, utan hela installationerna, med databaser, filsystem, WordPress, teman, tillägg, bilder, kommentarer och allt annat som hör till. SQL-dumpar, SSH, SFTP, DNS-poster, konfigurationsfiler och en fullständig migrering till nya Unixservrar i Schweiz och på Island. Sedan ska databaserna importeras, domänadresserna bytas, de interna länkarna skrivas om och varenda del av båda webbplatserna funktionstestas.

Av vilket jag förstår absolut INGENTING. Jag är bara låtskrivare och författare. Men det är vad de säger till mig, och det är vad de tar betalt för att kunna. Själv nöjer jag mig med att nicka förtroendeingivande när någon säger SQL-dump och hoppas att ingen ställer några följdfrågor.

Två länder. Två separata servermiljöer. Samma material, i två kompletta uppsättningar. Det är lite mer tekniskt arbete än att trycka på en knapp, men det är också ungefär därför man anlitar människor som vet vilka knappar de ska trycka på.

Och snart rullar allting som vanligt igen. Som det ska. Sidan med utkast till min bok, Wild Women Of Wongo, musiken, bilderna, kommentarerna och hela berättelsen, inklusive det nya kapitlet om hur allt detta kom till.

Jag hade inte planerat att ägna natten åt internationell servermigrering. Jag hade heller inte planerat att få ytterligare material till boken, eller att skvallerpressen skulle ringa en timme efter min första Facebook-uppdatering. Men det är väl vad som händer när någon försöker lösa ett problem genom att skapa tre nya.

Och medan någon möjligen fortfarande betraktar nedstängningen som en framgång sitter vi alltså här, mitt i natten, och bygger upp allting igen. Ordentligt den här gången. Jag har tid, jag har pengar och jag har människor omkring mig som kan sitt arbete.

Det finns fortfarande en betydligt enklare väg ut ur hela den här historien. Ansvarstagande och ursäkter. Och för varje nytt kapitel blir det fler saker att ta ansvar för och fler ursäkter att framföra.

Men där har möjligheterna just blivit ordentligt åtstramade, minst sagt. Om det fanns några marginaler kvar har de nu krympt avsevärt. Det utrymme som tidigare fanns för att reda ut saker och ting blir allt mindre för varje nytt tilltag. Framöver kommer jag att gå betydligt hårdare fram i samtliga kapitel. Det som tidigare kanske hade kunnat lämnas därhän kommer nu att få sin plats i berättelsen.

Och låttexterna kommer även de att stramas åt och bli betydligt mer otvetydiga. Mindre antal metaforer, färre omskrivningar och framför allt mindre tolkningsutrymme.

Men just nu har vi annat att göra. Servrarna ska upp, databaserna ska på plats och hela jävla maskineriet ska börja rulla igen.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.