Hur många timmar har gått nu? Jag vet faktiskt inte längre. Tillräckligt många för att torsdagen ska ha hunnit bli fredag och klockan stå på sex på morgonen medan två människor fortfarande är vakna.

Båda jobbar. Eller försöker jobba. Eller gör någonting som åtminstone liknar arbete när man har varit vaken fem, sex timmar för länge och hjärnan sedan länge har lämnat kontoret utan att meddela resten av kroppen.

På FaceTime rinner tårarna.

Inte lite blank i ögonen. Inte en dramatisk paus för effekt. Tårar som bara fortsätter rinna medan samtalet fortsätter, timme efter timme, långt efter den punkt där normala människor säger god natt och går och lägger sig.

Vi pratar om Gud. Gud som i Hon. Varför säger folk “han”? Vem har bestämt Gud är en man?

Om twin flames. Om livet och kärleken och den där nästan outgrundliga samhörigheten som ibland kan finnas mellan två människor och som är fullständigt omöjlig att förklara för någon som står utanför den.

Sedan pratar vi om någon serie på Netflix. Eller om katten.

Det är kanske just det som gör samtalet verkligt. Ena minuten Gud och meningen med livet, nästa minut någonting fullständigt vardagligt på en streamingtjänst. Sedan tillbaka igen, rakt ner i de stora frågorna som ingen av oss egentligen har några svar på.

Fyrtio år av vänskap.

Det är nästan obegripligt i sig. Fyrtio år av olika liv, olika människor, katastrofer, framgångar, förälskelser, separationer, musik, arbete och allt det där andra som hinner hända medan man långsamt blir någon annan än den man var när man träffades. Om att vara “rockstjärna”. Eller popsnöre. Turnéer. Sporthallar. Ishallar. 10000 i publiken…

Och ändå sitter vi här.

Fredag morgon. Klockan närmar sig sex. Två människor som borde sova men som fortsätter prata därför att det finns nätter när sömn helt enkelt känns mindre viktig än att försöka förstå vad fan livet egentligen håller på med.

På FaceTime rinner fortfarande tårarna.

Trasig.

Det är nog det enklaste ordet. Inte arg just då. Inte stridslysten. Inte intresserad av nästa drag, nästa dokument, nästa statistik eller nästa förbannade sak som måste lösas.

Bara djupt, djupt ledsen.

Och på andra sidan skärmen sitter någon som känt mig i fyrtio år.

Det löser ingenting.

Men klockan sex en fredagsmorgon behöver kanske inte allting lösas.

Ibland räcker det att någon fortfarande är kvar.

Och någonstans under de där fyrtio åren finns också sakerna. Minnena. Musiken. Föremålen som egentligen inte går att ersätta därför att deras värde aldrig satt i vad de kostade.

En av dem är guldskivan.

En guldskiva för musik som blivit en del av Sverige. En sådan där sak som hängt med genom decennier och som inte bara tillhör människan som har den på väggen, utan också berättar om någonting som väldigt många människor har sjungit med i, dansat till och burit med sig genom sina egna liv.

Och om det måste postas, då kommer också den delen att postas. Att “hon” slog sönder en nationalskatt. Den där guldskivan. Och andra saker med en historia som sträcker sig betydligt längre tillbaka än den här fullständigt vansinniga konflikten.

Konsten att totaldemolera en relation. Och bli avskydd av en nation? Bravo! Applåder! Fel kille?

Men inte bara det. Även Nelson Mandelas uppskattning för stödet till ANC.

Grattis!

Kanske betydde det inte något för en berusad, galen kvinna. Som vägrade stå för sina misstag. Ta ansvar. Men för andra, som jag, betydde han någonting. Att skaka hand med honom.

“En” tavla hon slog sönder. Eller snarare en halv inredning. För att jag bad henne gå när hon erkänt hon varit på date med sitt ex. Ett ex som försökt våldta henne efter avslutad relation. Och som hon lät tafsa på henne på samma date. Oerhört osmakligt. Oerhört dåligt omdöme säger dom flesta…

Jag önskar fortfarande att ingenting av det här hade behövt bli en offentlig berättelse. Jag önskar att fredagsmorgonen klockan sex hade handlat om Gud, twin flames, Netflix och fyrtio års vänskap och ingenting annat.

Men historien blev inte sådan.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.