Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Tag: Hur Blev Det Såhär? (Page 2 of 2)

Innersta Kretsen

Jag har en innersta krets. Sju människor, om jag räknar bort mig själv. Stackars jävlar. De har hört den här historien tills de rimligen borde kunna tentera den på universitetsnivå.

De har hört sms läsas högt, skärmdumpar, sett datum och fått telefonsamtal efter katastrofer och fantastiska kvällar. Några har träffat henne och några har sett oss tillsammans. Några har fått samma fråga så många gånger att normal vänskap borde berättiga dem att fakturera. Ändå kan ingen svara.

Inte jag heller. Frågan är egentligen löjligt enkel. Varför gör man inte bara slut? Inte ett sådant där slut som egentligen betyder att man ska höras på torsdag.

Jag menar slut. Jag vill inte vara tillsammans med dig, det här är varför och det kommer inte att förändras. Du är fri och jag är fri. Jag lägger mig inte längre i vem du träffar, reser med eller håller i handen.

Det är ett vuxet beslut. Det kan vara brutalt och det kan krossa någon. Men det har åtminstone fördelen att vara begripligt. Det finns förstås ett annat vuxet beslut också.

Man kan bestämma sig för att försöka. Då sätter man sig ner och pratar om det som faktiskt gått sönder, inte om middagen på fredag eller vilken film man ska se. Man pratar om problemet. Man säger vad man gjorde och lyssnar på vad det gjorde med den andre.

Man berättar det man helst skulle vilja slippa berätta. Man accepterar att tidigare handlingar lämnar ärr och att den andre inte blir trygg bara för att man haft tre bra veckor. Sedan bestämmer man om man tänker försöka. Och framför allt bestämmer man vad man är.

Öppet. Inte bara hemma i soffan och inte bara när ingen annan frågar. Samma relation inför varandra som inför resten av världen. Samma regler för båda.

Också ett vuxet beslut. Men människor är uppfinningsrika och har lyckats konstruera ett tredje alternativ. Man väljer bort relationen utan att riktigt välja bort människan. Man behåller middagarna.

Och då menar jag inte en middag, inte två och inte tre där någon efteråt kan skylla på gammal vana eller svag karaktär. Vi pratar tjugo+. På ett år. Man går på bio, inte en gång därför att båda råkade vilja se samma film och inte två eller tre gånger. Till slut är det så många filmer att ingen längre räknar.

Man promenerar, inte en promenad och inte två. Tjugo+. Man håller handen, inte en gång när någon glömde att man enligt den officiella historieskrivningen inte längre var ett par. Man pussas, kramas i soffan och lagar mat tillsammans. Man gör alla de där fullständigt ordinära sakerna människor gör när de tycker om att vara tillsammans.

Och samtidigt säger man att man inte fungerar. Det märkliga är att väldigt mycket faktiskt fungerar. Middagarna fungerar, bion fungerar och promenaderna fungerar. Händerna fungerar alldeles utmärkt tillsammans.

Det som inte fungerar är det enda man aldrig lagar. Relationen, eller snarare definitionen av den och allt gammalt skit som redan ligger kvar under golvbrädorna. Det är inte ännu en middag som behövs. Det är ett samtal.

Inte ännu en film och inte ännu en pusskväll i soffan. Inte ännu en trevlig dag som bevis för att gårdagen inte längre spelar någon roll. Det som behövs är ett ja som faktiskt betyder ja. Eller ett nej som faktiskt betyder nej.

Ja, vi är tillsammans och jag säger samma sak även när andra frågar. Det här har hänt, det här gjorde jag och det där gjorde du. Det här skadade tilliten och jag förstår att det lämnat ärr. Nu bestämmer vi om vi tänker reparera det.

Eller nej, jag vill inte vara tillsammans med dig. Nu går vi åt varsitt håll. Båda alternativen har fördelen att två människor vet vad som gäller. I stället kan man uppfinna den märkligaste relationsstatus jag hört: singel om andra män frågar.

Det är nästan imponerande. Schrödingers pojkvän finns i soffan men upphör att existera om en annan man öppnar kartongen. Konstruktionen fungerar hyggligt ända tills den andra människan börjar bete sig efter reglerna. För säger man till någon att han är singel måste man acceptera att singlar får göra singelsaker.

De kan gå på date, synas på bild med en kvinna på en fest eller resa med någon annan. Särskilt om man själv skickat trettio eller fyrtio sms och mejl med samma budskap: RES MED NÅGON ANNAN. Till slut gör han det. Då kan det tydligen också bli ett problem.

En bild tillsammans med en annan kvinna kan framkalla sms och samma kvinnonamn kan återkomma i diskussionerna. En date kan diskuteras samtidigt som den officiella relationsstatusen fortfarande är att det inte finns någon relation. Någonstans där börjar logiken få problem. Mitt svar blev så småningom ett mantra: Ditt val. Inte mitt.

För det är precis vad det betyder. Man kan välja bort relationen, men man kan inte samtidigt välja bort konsekvenserna av det valet. Om någon är singel är han singel. Säger man att man aldrig kommer bli tillsammans får man leva med möjligheten att den andre faktiskt träffar någon annan.

Det är inte ett straff. Det är grammatiken i meningen man själv uttalade. Samtidigt kan det komma sorg över att det inte fungerar och över att det blivit som det blivit. Där börjar nästa fråga.

Om man sörjer att något inte fungerar finns en uppenbar följdfråga: Vad gör man för att få det att fungera? Ibland är svaret märkligt nog både väldigt mycket och nästan ingenting. Man kan göra mycket för att upprätthålla närheten. Och nästan ingenting för att reparera orsaken till att närheten blivit otrygg.

Middagar, bio, promenader, händer, pussar, kramar, soffor, matlagning, resor och vanligt liv kan hålla två människor nära. Men inget av det behöver reparera det som redan gått sönder. Man kan laga middag tjugo gånger utan att laga en relation en enda gång. Det är en ganska viktig skillnad.

I stället kan man hitta nya förklaringar. Svartsjuka, kontrollbehov och drickande är praktiska ord eftersom de placerar problemet inne i en person. Men människor och relationer existerar inte i laboratorier. Reaktioner har sammanhang och kontrollbehov växer förvånansvärt bra i jord som gödslas med otydlighet.

Svartsjuka är dessutom en märklig anklagelse när den regelbundet går åt andra hållet. Den ena reagerar på en kvinna som inte betyder någonting, den andra på konkreta dater som faktiskt ägt rum. Sedan börjar båda diskutera varandras reaktioner i stället för ursprungshändelserna. Till slut vet ingen om diskussionen handlar om orsaken eller reaktionen på orsaken. Och dessutom försöker den ena göra gällande att verkan kom före orsak. Försöker skylla ifrån sig. Avsäga sig ansvaret för det havererade.

Så kan själva haveriet användas som bevis för teorin om haveriet. Vi fungerar inte eftersom vi bråkar, vi bråkar därför att relationen är otydlig och gamla saker aldrig reparerats. Relationen förblir otydlig eftersom vi inte fungerar. Ett perpetuum mobile byggt av två människors nervsystem.

Det är här min innersta krets kommer tillbaka. Sju människor med olika temperament, erfarenheter och tolerans för mitt ältande. De har hört historien till döddagar. De har sett mig vara förbannad, ledsen, hoppfull och fullständigt övertygad om att jag äntligen förstått. Eller inte har fattat någonting alls…

De har också sett mig försvara henne när de själva varit förbannade på henne över hur hon behandlade mig. De har hört mig säga att jag förstår och fem minuter senare säga att jag ändå inte förstår ett skit. För frågan vägrar dö. Varför gjorde man inte bara slut?

Och den andra frågan är egentligen ännu svårare. Om man inte vill förlora relationen, varför gör man då inte det som krävs för att försöka reparera den? Sju människor har hört tillräckligt för att bilda sina egna teorier. Ingen vet.

Hypoteserna är ändå märkligt lika. Kanske vill man inte förlora människan men vill samtidigt inte välja människan fullt ut. Kanske vill man behålla närheten utan kostnaden för en uttalad relation. Kanske finns saker ett riktigt ja skulle kräva att man berättar, erkänner eller förändrar.

Kanske hoppas man att tjugo bra middagar till slut ska väga mer än samtalet man aldrig tog. Kanske är friheten viktigare än tryggheten men tryggheten för viktig för att släppa. Kanske vet man helt enkelt inte själv. Det sista låter först som den vänligaste förklaringen.

Sedan tittar man på kalendern. Juli 2023 blir höst, vinter och vår, sedan 2024 och därefter 2025. Till slut är det december igen. Det är väldigt länge att inte veta.

Det är också väldigt många middagar att använda som frågetecken. Varje gång man undviker det definitiva beslutet händer dessutom något lömskt. Båda alternativen blir dyrare. Att gå blir svårare eftersom man hunnit skapa ytterligare närhet och att reparera blir svårare eftersom det finns ännu mer som behöver repareras.

Till slut behöver man inte längre bara reda ut ursprungsproblemet. Man måste också reda ut allt som hände medan man undvek att reda ut ursprungsproblemet. Så man väntar och väntandet skapar nya problem. De nya problemen gör beslutet svårare och därför väntar man lite till.

Till slut fattas ändå beslutet. Någon går. Och här finns en sak som är viktigare än nästan allt annat: man har rätt att göra det. Ingen människa är skyldig en annan en relation.

Ingen omröstning krävs och inget överklagande finns. Ett nej räcker. Problemet kan i stället bli vad som händer med historien efteråt. För man kan acceptera ett slut utan att acceptera den andres förklaring till varför allting slutade.

Det är två helt olika påståenden. Ett uppbrott kan bestämma framtiden, men det kan inte göra det förflutna gemensamt överenskommet. Där någonstans börjar en helt annan konflikt. Inte längre om huruvida två människor ska vara tillsammans, utan om vad som egentligen hände medan de var det, eller nästan var det.

Sedan kan det komma berättelser, låtar, läsare och helt andra arenor för konflikten. Men allt sådant är fortsättningen. Det förklarar fortfarande inte utgångspunkten. Det svarar inte på varför två ganska enkla vuxna beslut aldrig fattades när de fortfarande hade kunnat lösa åtminstone någonting.

Antingen går man eller så stannar man och försöker laga det. Man kan misslyckas med båda och det är mänskligt. Jag förstår människor som går och människor som stannar. Jag förstår människor som försöker reparera någonting och upptäcker att det inte går.

Jag förstår till och med människor som gör slut och ångrar sig. Det jag fortfarande har svårare att förstå är varför man under åratal väljer nästan. Nästan tillsammans, nästan slut och nästan fri. Nästan tillbaka.

Den innersta kretsen har fortfarande inget svar. Sju människor plus jag borde tillsammans kunna lösa ett medelstort kommunalt upphandlingsproblem, men går fortfarande bet på samma enkla fråga. Vi har teorier och de är märkligt lika. Men teorier är fortfarande teorier.

Kanske finns det en åttonde människa som vet. Kanske vet inte ens hon. En middag hade varit begriplig och två också. En bio, en promenad eller en kväll i soffan där en hand av gammal vana hittar en annan kan hända.

Men tjugo+ middagar är inte längre ett misstag. Tjugo+ biobesök är inte ett återfall och år av händer, pussar, soffor, promenader, svartsjuka och sorg är någonting annat. Det är ett system.

Och den innersta kretsen sitter fortfarande och försöker förstå vad systemet var till för.

Under tiden fortsätter jag berätta min berättelse. Vad jag blev utsatt för. Hur det kändes.

Sanningen ska ut.

Jag ger mig inte.

Det Är En Ganska Lång Historia

– Torsdag, efter klockan två på natten –

Jag träffade en kvinna.

Hon hade mörka hemligheter som hon dolde för mig. Det visste jag förstås inte då. Jag trodde att jag hade träffat någon att dela livet med, inte att jag hade påbörjat förarbetet till ett internationellt multimediaprojekt.

Relationen gick åt helvete på grund av henne. Jag började så småningom skriva om mina erfarenheter, om motsägelserna, det som hade hänt och allt det där jag aldrig riktigt hade fått några begripliga svar på. Det ena kapitlet följde på det andra, och efter ett tag hade jag en webbplats med utkast till en bok. Jag är trots allt författare och låtskrivare. Det är sådant jag gör.

Sedan hade jag mitt musikprojekt, Wild Women Of Wongo. Där fanns låtarna, inspelningarna, bilderna och ytterligare en webbplats. Två ganska trevliga små universum som jag ägnade min tid åt att utveckla.

Så stängdes båda webbplatserna ned efter en anmälan.

Och det var ungefär där allting började bli fullständigt vansinnigt.

Nu är det torsdag. Klockan har passerat två på natten och jag sitter med IT-specialister som arbetar med att flytta hela verksamheten till Schweiz och Island. Vi diskuterar servrar, databaser, SQL-dumpar och en massa andra saker som jag inte begriper ett förbannat dugg av. Det är därför jag betalar människor som begriper dem.

Under tiden har skvallerpressen ringt. Jag har börjat diskutera sponsorer och investerare. Ett tredje land finns med i planeringen, och det har dessutom tillkommit nya kapitel om hur hela den här märkliga historien har utvecklats.

Det är nästan så att jag skäms när någon frågar vad jag håller på med.

– Vad sysslar du med nuförtiden?

– Jag skriver låtar och håller på med en bok.

– Jaha. Varför har du då tre IT-specialister, tre utländska servermiljöer och kontakt med skvallerpressen?

– Jo, jag träffade en kvinna en gång.

Det är där samtalet brukar behöva kompletteras med kaffe. Ibland även Guinness.

Och om min arbetshypotes stämmer, att någon har anlitats för att hjälpa till med nedstängningen, finns det ytterligare en ekonomisk dimension. Någon kan i så fall ha lagt arbetstid på att få två webbplatser att försvinna och nu vilja ha betalt för besväret. Samtidigt håller webbplatserna på att återuppstå som en betydligt större internationell satsning.

Jag skulle väldigt gärna vilja se hur man formulerar den fakturan.

Utfört arbete: Två webbplatser nedstängda.

Resultat: Ett internationellt multimediaprojekt, utökad publicering och ett antal nya bokkapitel.

Betalningsvillkor: 30 dagar.

Och medan jag sitter här och försöker förstå skillnaden mellan SSH och SQL har jag alltså ytterligare material att skriva om. Det som skulle få berättelsen att upphöra har i stället blivit en del av berättelsen.

Jag har pratat med åtskilliga människor om den här utvecklingen. Reaktionen är påfallande likartad. De skrattar först, sedan frågar de om jag verkligen menar allvar och till sist brukar någon säga att det är fullständigt galet.

Det är det också.

De som känner mig sedan länge är däremot inte särskilt förvånade över min reaktion. Hardcore. To the bone. Fucking hardcore. Jag skiter i om det blir besvärligt, dyrt eller fullständigt absurt. Jag krigar som en grävling, sitter fast som en sten och har aldrig varit särskilt intresserad av att ge mig bara för att någon annan tycker att jag borde göra det.

Det här är inget undantag. Snarare har vi nu nått den punkt där hela historien börjar likna ett praktiskt experiment i hur långt det går att eskalera något som från början borde ha kunnat lösas mellan två människor. Och eftersom jag numera har både IT-specialister, presskontakter och internationella servermiljöer inblandade, vore det ju nästan synd att avbryta experimentet innan vi har sett resultatet.

IN ABSURDUM. GO, GO, GO!

Jag skulle skriva låtar. Möjligen en bok. Nu håller jag på att bygga upp ett internationellt multimediaprojekt till följd av en relationskonflikt.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Men nu ska jag sova ett par timmar. I morgon ska jag till högskolan och läsa estniska. Dessutom måste jag hinna förbi NK och köpa samma skor igen, RM Wiliams, fast inte i mockaskinn den här gången. Vanligt skinn. Mitt i allt detta internationella vansinne måste man tydligen fortfarande lära sig språk, gå i skolan och ha något på fötterna.

I morgon – skola. Köpa fler skor. Jobba i studion med ESTONIAN DEVIL. Och däremellan förhoppningsvis hinna kontrollera hur det går med den internationella servermigreringen.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Christ, mitt liv är spännande!

ONÖDIGT SPÄNNANDE!

Inte mitt val. Jag ger mig inte.

Oväntad Marknadsföring

Det kom ett brev från webbhotellet. Någon hade anmält mina webbplatser och nu skulle både utkasten till min kommande bok och Wild Women Of Wongo bort från nätet. Inte ett kapitel här och en bild där, utan två hela webbplatser. Det var onekligen ett ganska ambitiöst sätt att framföra synpunkter på litteratur och musik.

Jag hade förstås kunnat sätta mig ner och fundera över om detta var slutet på berättelsen. Problemet var bara att berättelsen inte var slut. Den hade tvärtom just fått ett nytt kapitel, och den här gången hade jag inte ens behövt hitta på handlingen själv.

Det är en av de märkligare egenskaperna hos boken. Varje gång jag tror att jag närmar mig slutet händer något nytt som måste berättas. Jag vet faktiskt inte längre när den här boken kommer att sluta, men jag börjar misstänka att jag inte är ensam om att ha synpunkter på den saken.

Goda nyheter!

Utkasten till min kommande bok är säkrade. Detsamma gäller allt material om Wild Women Of Wongo. Varenda kapitel. Varenda låttext. Varenda bild. Varenda millimeter. Allt finns bevarat.

Just nu arbetar tre personer heltid med att allt inom kort ska vara som vanligt. Som det ska. Två nya uppsättningar av webbplatserna är på väg upp i två olika länder, med samma innehåll som tidigare. Inom några dagar finns alltså inte berättelsen i en upplaga, utan i två.

Det är en intressant utveckling. Jag hade två webbplatser och hade inga planer på att skaffa fyra. Jag hade heller inga planer på att börja undersöka utländska webbhotell, internationell domänregistrering eller skillnaden mellan isländsk och schweizisk lagstiftning. Men här sitter jag nu och har plötsligt blivit påtagligt intresserad av både Island och Schweiz.

Man lär sig mycket av att skriva en bok. Ibland betydligt mer än man hade tänkt sig.

Ett oväntat marknadsföringsarbete

Jag vet inte om någon föreställde sig att ett ingripande mot webbplatserna skulle få berättelsen att försvinna. Om det var förhoppningen måste den fortsatta utvecklingen vara något av en besvikelse. För när materialet är säkrat och två nya publiceringsplatser förbereds har resultatet blivit tämligen kontraproduktivt.

Fanns det ett ögonblick av skadeglädje hos motståndaren kan det mycket väl ha blivit kortvarigt. I stället för att få mindre att förhålla sig till finns det snart två nya uppsättningar webbplatser att upptäcka. Det är naturligtvis ett sätt att skapa internationell spridning, även om jag personligen hade valt en något mindre omständlig marknadsföringsstrategi.

Redan en timme efter min första status på Facebook hörde skvallerpressen av sig. Jag hade knappt hunnit berätta att webbplatserna försvunnit innan historien började leva sitt eget liv. Det var förstås precis vad som behövdes: ännu fler människor som fick anledning att undra vad det egentligen var för berättelse någon ville få bort.

Så det enda detta hittills bidragit med är att hjälpa mig skriva ännu ett kapitel i en bok som redan tycks sakna slut. Och sannolikt dra ännu fler läsare som häpnar över utvecklingen och undrar vad i hela friden som ska hända härnäst. Jag undrar faktiskt samma sak, eftersom jag uppenbarligen inte längre behöver hitta på handlingen själv.

Det märkligaste är nämligen att jag fortfarande inte vet vad nästa kapitel kommer att handla om. Kanske blir det en ny anmälan. Kanske blir det ännu en juridisk tur. Kanske händer absolut ingenting, vilket vid det här laget skulle vara så sensationellt att även det förmodligen förtjänar ett eget kapitel.

Jag har slutat försöka förutse handlingen. Jag skriver bara ner den efter hand.

Inte mitt val

Det finns en viss ironi i att försöka få bort en berättelse som till stor del handlar om vad som händer när människor vägrar prata med varandra. I stället för ett samtal uppstår nya händelser, nya dokument, nya frågor och nya kapitel. Till slut har själva försöket att stoppa berättelsen blivit en del av berättelsen.

Och där befinner vi oss nu. Med hela materialet säkrat, tre personer i arbete och två nya uppsättningar webbplatser under uppbyggnad. Jag hade gärna ägnat den här veckan åt musik, skrivande och betydligt trevligare saker, men uppenbarligen hade berättelsen andra planer.

Försöket att få bort två webbplatser har alltså resulterat i förberedelserna för fyra. Samma kapitel. Samma låttexter. Samma bilder. Samma berättelse, som nu dessutom fått ytterligare ett kapitel om hur någon försökte stoppa den.

Jag vet inte när boken slutar. Det får väl framtiden utvisa, och med tanke på utvecklingen hittills vågar jag inte ens gissa. Men jag tänker inte hitta på något slut bara för att det skulle passa någon annan.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!

Goda Nyheter

Utkasten till min kommande bok, liksom allt material om Wild Women Of Wongo, är säkrade. Varenda kapitel. Varenda låttext. Varenda bild. Varenda millimeter.

Allt är på väg upp på nya webbplatser i två olika länder. Inom några dagar finns alltså inte berättelsen i en upplaga, utan i två. Samma innehåll. Nya adresser. Dubbla uppsättningar.

Just nu jobbar tre personer heltid på att allt inom kort ska vara som vanligt. Som det ska.

Fanns det ett incitament av glädje hos motståndaren försvann det högst troligt tämligen omgående. Det enda som uppnåddes var kontraproduktivitet.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!

Då Går Vi Ut I Krig

Det finns tydligen människor som tror att man kan få tyst på en berättelse eller censurera musik genom att klaga hos ett webbhotell. Att man kan stänga en dörr, släcka en hemsida och därmed få allt som skrivits att upphöra att existera. Att åratal av arbete, dokumentation, musik, bilder och berättelser bara ska försvinna för att någon bestämmer sig för att det vore bekvämast så.

Det var en intressant idé. Nu får vi se hur den fungerar i praktiken. Troligt inte så bra utan snarare kontraproduktivt. Som sig skall.

Beslutet är redan överklagat och bestridet. Vi kommer att begära besked om exakt vilket innehåll som påstås vara olagligt, på vilka grunder beslutet har fattats och varför två hela webbplatser ska drabbas. Samtidigt är allt redansäkerhetskopierat. Vi flyttar materialet till nya servrar och ser till att det arbete som lagts ned inte blir beroende av ett enda webbhotells bedömning. I sämsta fall blir det alltså dubbla kopior av allt.

Och när det är gjort växlar vi upp. Nya publiceringar, nya kanaler, större räckvidd och riktad reklam för att nå läsare som ännu inte har hittat berättelsen. Om tanken var att minska uppmärksamheten har det här i stället gett mig anledning att satsa betydligt mer på spridningen.

Det här är inte en fråga om att någon måste tycka om det jag skriver. Man får ogilla mina texter, kritisera mina slutsatser och ifrågasätta mina berättelser hur mycket man vill. Men den som vill begränsa publiceringen får också vara beredd på att beslutet granskas, ifrågasätts och prövas.

Jag har lagt tid av mitt liv på det här. På berättelsen, musiken, produktionerna, bilderna och alla de där förbannade timmarna framför datorn när normala människor antagligen har gjort någonting betydligt trevligare. Jag har inte kommit så här långt för att frivilligt kasta allt i papperskorgen därför att någon annan hellre skulle vilja att det inte fanns.

Så nu gör vi det ordentligt. Vi överklagar. Vi kopierar. Vi flyttar. Vi bygger vidare, publicerar vidare och ser till att allt det arbete som redan är gjort får den publik det förtjänar. Inte genom att gömma oss, inte genom att viska och definitivt inte genom att låtsas som om berättelsen aldrig har funnits.

Inte mitt val.

Jag hade gärna ägnat den här tiden åt att skriva nya kapitel och göra ny musik i stället för att hantera ännu ett försök att stoppa det som redan finns. Men när förutsättningarna förändras får man förändra sin strategi. Och om någon tror att en avstängning är slutet på historien har vederbörande uppenbarligen missförstått både historien och författaren.

Jag ger mig inte.

Det gjorde jag klart för länge sedan. Skillnaden är att det nu inte längre bara handlar om att fortsätta skriva. Nu handlar det också om att försvara rätten att få det jag skriver prövat på sakliga grunder, att bevara mitt arbete och att se till att berättelsen inte försvinner i tysthet.

Nu ger jag mig ALDRIG.

Nån Är Alltid Värst

Jag har skrivit väldigt många låtar om en och samma kvinna. Inte till henne, vilket är en ganska viktig skillnad, utan om henne, om oss och om en högst verklig relation som under några år visat sig vara en närmast outsinlig råvarukälla för populärmusik.

Jag hade kunnat nöja mig där. Det hade varit sunt. Men jag gjorde misstaget att bli seriöst intresserad.

Jag började räkna.

Det visade sig att jag hittills har gett ut tjugo låtar om samma kvinna. Ytterligare fyra är på väg, vilket kommer att göra tjugofyra. Det är ganska många gånger att gå in i en studio, starta Logic och konstatera att tydligen var inte ämnet färdigbehandlat den här gången heller.

Då uppstod nästa fråga. Är det verkligen många?

Allting är relativt. Tjugofyra låtar om samma kvinna låter mycket hemma vid köksbordet, men rockhistorien är full av människor med dåligt omdöme, trasiga förhållanden och tillgång till inspelningsstudio. Någon måste rimligen ha varit värre.

Jag började därför läsa om berömda kvinnor som fått musikvärlden att arbeta övertid. Ganska snart dök Pattie Boyd upp, vilket inte var särskilt överraskande. Hon lyckades först få George Harrison att skriva låtar och därefter Eric Clapton att göra samma sak, och någonstans där börjar man förstå att hon inte bara var en kvinna utan närmast en brittisk kulturinstitution.

Clapton är förstås det intressanta jämförelseobjektet. Layla. Bell Bottom Blues. Wonderful Tonight. Old Love. Sedan finns ytterligare låtar där dokumentationen är mer eller mindre stark och en hel hög som internet gärna stoppar i Pattie-lådan eftersom det blir en bättre historia så.

Jag började sortera bort sådant. Det var då det slutade vara roligt.

För om samma beviskrav ska gälla för Eric och mig kan man inte räkna en låt bara därför att någon journalist fyrtio år senare tycker att den nog känns lite Pattie. Det måste finnas rimlig dokumentation för att låten faktiskt handlar om henne eller deras verkliga relation.

Claptons lista krympte ganska fort. Min gjorde inte det.

Här uppstod emellertid ett annat metodproblem. Vem som helst kan skriva 700 låtar om kassörskan på Willys och hävda att Eric Clapton är besegrad. Det måste rimligen finnas någon nedre gräns för när personen som håller i gitarren faktiskt får kallas låtskrivare.

Så jag blev tvungen att kontrollera även mig själv. Det var irriterande.

Jag har arbetat professionellt med musik större delen av mitt vuxna liv. Genom åren har jag hamnat i musikaliska sammanhang med människor som Leland Sklar, JR Robinson och David Garfield och på hemmaplan med bland andra Py Bäckman, Nanne Grönvall och Jan Johanssen. Det finns Melodifestivalen, Eurovision-sammanhang och en massa annat som jag normalt inte känner något större behov av att rada upp eftersom jag redan vet vad jag har gjort.

Men nu behövde jag tydligen bevisa för mig själv att jag inte var en tomte i en källare. Det gick tyvärr bra. Jag tycks alltså kvalificera mig som låtskrivare.

Då återstod kvinnan. Där är bevisläget betydligt enklare.

Hon finns på riktigt. Relationen fanns på riktigt. Händelserna finns på riktigt. Låtarna är publicerade och upphovsmannen råkar fortfarande vara vid liv och kan redogöra för vad han skrev dem om.

Och här måste ordet om understrykas.

Det handlar inte om att jag såg Michelle Pfeiffer i en film 1987, blev alldeles varm i kroppen och skrev en ballad. Det handlar inte heller om den generösa definitionen ”inspirerad av”, där man med tillräckligt god vilja kan få halva Fleetwood Macs katalog att handla om samma taxichaufför.

Det handlar om en faktisk relation med en faktisk kvinna och låtar om saker som faktiskt hände i den relationen.

Tjugo stycken hittills. Snart tjugofyra.

Nu började jag dessutom intressera mig för något ännu märkligare än själva antalet: densiteten.

Hur stor del av min produktion under de här åren handlar egentligen om samma människa? Hur många låtar per relationsår blir det? Hur stor del av en professionell låtskrivares publicerade produktion kan en enda kvinna ockupera innan hon rent statistiskt upphör att vara en före detta flickvän och övergår till att bli en egen genre?

Det är här man bör sluta. Jag gjorde inte det. Jag började läsa om Guinness World Records.

Det visar sig att problemet med ett eventuellt rekord inte främst är att slå Eric Clapton. Problemet är att definiera vad fan det är man har slagit honom i. ”Flest låtar om en kvinna” fungerar inte. Då kommer någon farbror från Nebraska med 4 000 opublicerade visor om Dolly Parton och förstör hela eftermiddagen.

Definitionen måste vara mätbar. Något i stil med:

Flest kommersiellt utgivna låtar skrivna av en professionell låtskrivare om en och samma verkliga person som låtskrivaren haft en dokumenterad romantisk relation med.

Det är en fullständigt vansinnig mening. Det värsta är att jag verkar kvalificera mig för den.

Jag vet naturligtvis inte om tjugofyra är världsrekord. Någon brasiliansk sambakompositör kan mycket väl ha skrivit 73 låtar om sin tredje fru och därmed förstöra allting. Det är precis därför frågan plötsligt blivit intressant på riktigt.

Så nu håller jag på att samla underlagen. Utgivningar. Credits. Datum. Den professionella historiken. Relationens tidslinje. Vilka låtar som handlar om vad. Och framför allt den statistiska densiteten, eftersom det vore vetenskapligt oförsvarbart att bara konstatera att jag uppenbarligen haft väldigt svårt att byta ämne.

Sedan kanske jag skickar skiten till Guinness. Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga.

För någonstans i världen kan det förstås finnas en professionell låtskrivare som har skrivit fler än tjugofyra publicerade låtar om samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Men efter att ha börjat leta har jag åtminstone upptäckt en sak.

Det är inte Eric Clapton.

Sedan “kanske” jag skickar skiten till Guinness.

Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga om någon annan professionell låtskrivare lyckats skriva fler än tjugofyra publicerade låtar om en och samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Det kan naturligtvis finnas någon. Någon brasiliansk sambakompositör med tre skilsmässor, dåligt omdöme och obegränsad studiotid kan fortfarande förstöra hela projektet.

Men det finns en detalj i allt det här som jag inte upptäckte förrän jag hade räknat färdigt.

Den största ironin.

Om Guinness faktiskt skulle godkänna kategorin, och om tjugofyra visar sig vara fler än någon annan kan dokumentera, så är det egentligen inte jag som är det märkvärdiga rekordet.

Jag har bara skrivit låtarna.

Det är HON som har fått tjugofyra publicerade låtar skrivna om sig av samma professionella låtskrivare. Det är alltså hon som hamnar i Guinness.

Och efter allt detta skulle min största internationella bedrift kunna bli att jag lyckades göra mitt ex till världsrekordhållare.

Det hade jag fan inte räknat med…

Det finns förstås en praktisk fördel också.

Det är svårt att polisanmäla någon för ett världsrekord.

Särskilt när det är man själv som innehar det.

Kompis

KOMPIS

Någon i bandet hade köpt en sexpack Mumsmums. Fem blev uppätna. En blev över. Jag tror fortfarande inte att någon riktigt vet varför, men av någon anledning blev den sista i förpackningen fasttejpad på vindrutan på turnébussen.

Fram.

Det här var under en av 80-talets varmaste somrar. Och där satt den. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månader. Inuti plasten började någonting hända som förmodligen borde ha dokumenterats av Naturhistoriska riksmuseet.

Möglet växte. Förpackningen svällde. Mumsmumsen slutade gradvis att vara en Mumsmums och övergick till någon annan biologisk kategori som ingen av oss hade kompetens att identifiera.

På vindrutan hade någon skrivit KOMPIS med spritpenna.

En pil pekade på förpackningen.

Och Kompis åkte med.

I tre månader.

Sedan hände dikeskörningen.

Bussjäveln välte. Nånstans utanför Karlstad. Polis kom naturligtvis till platsen, och vi hade dessutom en chaufför som såg ut som om han gick på fultjack. Eller möjligen fultjack blandat med att pappan hette Marty Feldman.

Polisen drogtestade honom.

Det gjorde inte direkt situationen mindre märklig.

Och sedan fick en av poliserna syn på Kompis.

Han såg texten på rutan. Följde pilen. Tittade på den uppsvällda förpackningen som hade suttit fasttejpad på vindrutan under tre månader av en av 80-talets varmaste somrar.

Han knackade på den.

Jag kan förstå honom. Den såg förmodligen misstänkt ut. Vi hade en vält turnébuss, ett band, en chaufför som såg narkotikapåverkad ut och ett oidentifierat uppsvällt föremål fasttejpat på framrutan med ordet KOMPIS skrivet bredvid.

Droger?

Polismannen öppnade förpackningen.

Doften av en Mumsmums som genomlidit tre månader på en vindruta under en av 80-talets varmaste somrar är svår att beskriva. Jag tänker därför inte försöka. Det räcker att konstatera att den hade passerat samtliga tidigare kända definitioner av livsmedel.

Polismannen kräktes utanför bussen.

Då hördes en röst från någonstans inne bland bandmedlemmarna:

DU HAR DÖDAT KOMPIS!

”Kompis avled efter en incident med svensk polis.”

Vi såg aldrig Kompis igen. Han blev beslagtagen.

Vila i frid Kompis. Kommer aldrig att glömma dig.

Personaproblemet

Jag skriver låtar lite som jag gör det mesta annat. Jag börjar någonstans och ser vad som händer. Ibland finns en färdig idé, ibland en titel, ibland ett riff och ibland bara en mening som råkar låta bättre än den borde. Sedan spelar jag in medan jag skriver, ändrar texten medan jag sjunger och flyttar saker tills låten åtminstone ger sken av att någon haft en plan.

Så blev det med Not My Choice. Jag sjöng demon själv och följaktligen handlade texten om mig. Det är praktiskt. Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vem ordet I syftar på när det är jag som står framför mikrofonen.

I found the proof.
I know what I know.
I won’t back down.

Och framför allt:

Not my choice.

Inte mitt val.

Sedan fortsätter jag pilla. Det är också en del av processen. Någon rad byter plats, en annan får stryk, något som lät fantastiskt klockan två på natten visar sig nästa morgon ha skrivits av en idiot. Till slut börjar låten faktiskt bli färdig.

Då kommer jag på en liten detalj.

Jag ska inte sjunga den.

Liv ska sjunga den.

Det här brukar inte vara något större problem. Jag har gjort det förr. Byter man sångare och låten handlar om mig får I bli he, my blir his och sedan får man möblera om några stavelser så att engelskan och melodin fortfarande är någorlunda sams. Det är inte kärnfysik.

Så jag började byta persona.

I found the proof blev He found the proof. I know what I know blev He knows what he knows. Hela berättelsen flyttade ut ur mitt huvud och placerade mig i tredje person. Liv kunde stå bredvid historien och berätta den.

Perfekt.

Förutom refrängen.

För där stod den fortfarande och vägrade samarbeta.

Not my choice.

Det går inte att ändra till Not his choice. Tekniskt går det förstås alldeles utmärkt. Engelska språket kommer inte att ringa polisen. Men hela låten går sönder, eftersom Not My Choice betyder just Inte mitt val.

Det är själva poängen.

Så nu hade jag lyckats skapa en låt där Liv först berättar om en man i tredje person och några sekunder senare plötsligt är mannen själv.

He found the proof you were hiding…

Och sedan:

NOT MY CHOICE!

Jaha.

Det här är sådant som händer när man skriver låtar on the fly och bestämmer vem som ska sjunga dem efteråt.

Jag behövde alltså på något sätt lämna över mikrofonen från berättaren till huvudpersonen utan att någon lyssnare behövde ett organisationsschema. Lösningen blev ungefär så sofistikerad som man kan förvänta sig.

He said.

Klart.

Sedan kom nästa refräng och exakt samma problem dök upp igen. Då hade den kreativa processen redan nått oanade höjder.

So he said.

Klart igen.

Det fina med musikproduktion är emellertid att nästan alla nödlösningar går att förvandla till konstnärliga beslut om man bara har tillräckligt många pluggar. Så nu tänker jag telefonröst. Filter. Dist. Bandpass. Whatever. Filterfest.

So he said…

Och sedan öppnar hela skiten:

NOT MY CHOICE.

Plötsligt är det inte längre ett problem. Nu är det ett dramaturgiskt grepp. Berättaren lämnar över ordet till mannen, mannen tar refrängen och någon kommer kanske till och med tycka att perspektivväxlingen är ovanligt genomtänkt.

På onsdag lägger vi sång. Beställer thai take-away. Pratar skit. Klappar katten.

Om allt fungerar kommer ingen någonsin behöva veta (Opps – tooooo late for that…) att det avancerade berättartekniska greppet egentligen uppstod därför att jag skrev en låt om mig själv, bestämde att någon annan skulle sjunga den och upptäckte alldeles för sent att jag hade två olika persona i samma jävla låt.

Det är ungefär så musik skapas.

Man gör fel.

Sedan lägger man ett filter på det. FAB Filter Pro Q 4 – preset “telephone”. Kanske AMS DMX 16. Nåt kul. Eller Eventide. Klart!

Sedan går vi vidare med “Estonian Devil“. Men jag tror jag behåller min sång där.

Kanske… eventuellt…

Jag vet inte…

Roten Till Det Onda

Det fanns inga mobiltelefoner. Inget internet. Ingenting. Bara fem musiker, en av Sveriges då största artister och en stor jävla turnébuss.

Vi hade kisspaus när vi såg den.

Rotvältan.

Okej, vi hade kanske druckit en del öl i bussen. Det kan ha påverkat den kollektiva bedömningen av vad som var lämpligt att ta med sig på en sommarturné. Men just där och då rådde fullständig enighet om en sak.

Den skulle med.

En timme senare hade fem musiker och en artist lyckats få in en rotvälta i turnébussen. Vi var svettiga, smutsiga och mycket nöjda med oss själva. Chauffören var mindre nöjd.

Han protesterade faktiskt ganska kraftigt. Han var trots allt anställd av bussägaren och hade förmodligen någon sorts professionell relation till begrepp som ordning, renlighet och att inte lasta in delar av svensk skogsmark i passagerarutrymmet.

Det hade inte vi.

Roten påverkade bussens standard. Påtagligt. Men nu var den inne, och när någonting väl hade tagit fem musiker och en av Sveriges största artister en timme att få in i en buss fanns det inte en jävel som tänkte ägna ytterligare en timme åt att få ut den igen.

Så den fick åka med.

Hela sommaren.

Vi döpte den till Roten Till Den Onda.

Det var ett mycket passande namn. Ibland regnade det, och trots att roten efter hand borde ha blivit av med större delen av den jord och sand den hade tagit med sig från sitt tidigare liv fortsatte det på något obegripligt sätt att ramla av mer. Det fastnade under skorna. Det trampades ut i mattorna. Det spreds genom bussen.

Skitsamma.

Roten Till Den Onda var numera medlem av turnésällskapet.

När turnén var slut efter ungefär tre månader lämnade vi tillbaka bussen. Roten gjorde det också. Den fick helt enkelt följa med till sitt nya hem hos dem som ägde bussen.

Jag har ibland undrat vad människan som skulle städa den tänkte.

Att städa en turnébuss efter tre månaders svensk sommarturné med fem musiker och en artist var förmodligen ett ganska speciellt arbete redan under normala omständigheter.

Men jag gissar att en rotvälta var nåt nytt.

Newer posts »

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑